Nu har vi varit här i Cuxhaven i några dagar. På lördagen gav vi oss ut på stan för att lösa en del frågor. Vi behöver uppdatera våra sjökort i plottern. De tar slut i Gronningen i Holland. Vi hittade en bra affär som lovade att uppdatera minneskortet åt oss och idag måndag ska vi hämta upp dem. Förutom vår plotter där vi använder oss av Navionics, så har vi två andra navigationssystem, så backup finns det gott om.

Vi behövde även undersöka om staden Cuxhaven kunde erbjuda tvättmöjligheter. Vi har ingen tvättmaskin ombord (eller dusch för den delen). Jo då, på den ”nya gatan” skulle det finnas en. Vi promenerade dit och där fanns det minsann ett rejält tvätteri med tvättmaskin efter tvättmaskin i långa rader. Precis som i de amerikanska filmerna när man ser att folk sitter på en bänk och väntar på att tvätten ska bli klar. Här betalar men några Euro för att få sig en maskin tvättad och så får man repetera det hela om man önska tvätten torktumlad också.

Så vi valde ut söndagen som lämplig tvättdag och vi traskade dit med vårt textila byk. Otroligt snabbt och effektivt måste vi tillstå, för maskinerna är så många till antal att du kan dra igång så många som du själv tycker. Vi körde tre maskiner parallellt och därefter blev det torktumling. På en och en halv timme var allt klart.

I Sverige finns det nog inga sådana här tvättinrättningar kvar. Så gott som alla har tillgång till en tvättmaskin genom sitt boende oavsett om du äger eller hyr. Annorlunda är det i resten av världen.

Nu kommer det att dra över ett oväder med mycket blåst så vi har tagit beslutet att vänta ut det innan vi seglar över till Helgoland (en liten taxfree-ö som ligger utanför Tyskland mot Danmark till). Vi passar på att fixa lite på båten och utforska staden.

Vi har hunnit besöka en marknad nere i fiskebåtshamnen och vi har promenerat timmavis. Gjort lite service på dieselspisen och styrningen. Inget som egentligen varit helt trasigt, men ni vet, när det knölar och inte går hundra. Och hur vanligt det är att man aldrig gör något åt det då. Styrningen gick lite trögt och spisens glödstift hade sotat igen lite. Vi har mer fix på listan men tack och lov även fler dagar till vårt förfogande.

Idag är vädret helt perfekt, soligt och fint. Men vi stressar inte, vi låter den kommande blåsten dra över.

En kväll kom det en svensk båt in i Cityhamnen, rätt sent så de hade gått motströms från slussen. Rutinerad och trevlig besättning. Men de skulle till Spanien innan Augusti, där de skulle ta upp båten och sen flyga hem. Vi frågade, ska ni besöka Helgoland? Svaret löd att de hinner de inte, de skulle ta rätt långa segelben ner till Spanska nordkusten. Morgonen därpå innan vi ens hunnit reagera så var båten väck och de hade seglat vidare. De kom i spöregn och stack i spöregn.

Och det är nog så för många av oss, att vardagsstressen sitter i även när vi ska göra något så trevligt som att segla. Själva seglingen tar den tid den tar. Men i övrigt så har många bråttom till nästa ställe. Och till nästa. Och till nästa.

För vår del så har vi valt att inte sätta upp någon resplan där vi planerar vart och när vi ska vara på en specifik tidpunkt. Allt för att kunna må bra och inte känna den där inre känslan av att man småjagar efter något hela tiden. Inga deadlines. Vi kommer så långt som vi kommer, innan vi vill ligga lite mer still över vintern som brukar erbjuda blåst och regn i större dos.

Så vi går efter andra regler än efter klockans. Här seglar vi när det är bra förutsättning, så mycket sol som möjligt och så lite regn som möjligt. Regnar det kan man ligga i hamn och läsa en god bok och ligga och kramas. Vi tar inte längre segelben än nödvändigt för då passerar vi en massa roliga platser vi annars skulle ha missat. Själva havet är ju rätt ointressant, det är vått och blått, eller grått och mer eller mindre vågigt – överallt på jorden. Däremot är ju varje plats vi besöker något unikt som gärna får tittas på utanför själva hamnen. Med våra segelregler så fortskrider vi rätt långsamt och vi har ju förmånen att inte klockan styr oss. Inget jobb väntar efter fem veckors semester. Och faktum är att man blir rätt trött av alla intryck. Rätt sorts trött. Vilket gör att vi sover många timmar på natten som klubbade grisar och gärna tar oss en stund på locket på eftermiddagen.

Ja och så lunkar det på. Så nu blir vi i Cuxhaven i flertalet dagar till som det ser ut. Ska bli spännande och se vad mer Cuxhaven har att erbjuda än ett tvätteri och en marknad.

Skepp o Hoj!

Vi människor har så olika syn på en och samma sak. Ta bara det här med att segla i vatten med starka tidvattenströmmar. En del framhäver hur besvärligt det är, någon ser inga bekymmer alls.  Mycket handlar nog om vilket förhållningssätt man har. Vi blev faktiskt lite uppskrämda av ett par seglare som målade upp Nordsjön som något rätt otäckt och svårbemästrat. Och om Atlantens höga vågor. Och hur man aldrig nästan kommer dit man förutsatt sig då man konstant driver åt fel håll.

Vi fick frågan; -Har ni seglat i sådana vatten förut??

Nej blev ju svaret, men snart skulle vi. Man kan ju inte få erfarenhet innan man har fått den så att säga. Man är alltid ny på det man gör för första gången.

Vi fick som svar på svaret; -Ni kommer bli chockade!

Vi blev lite tryckta i skorna. Här låg vi precis innanför slussporten till Nordsjön och en av världens mest tidvattenpåverkade platser på jorden. Hjärnan gick på högvarv, segelbåt efter segelbåt gav sig ju ändå ut genom de stora slussportarna och ut i det vilda vattnet. Om det vore någon form av självmordsaktion för var och en så skulle väl folk knappast självmant ge sig ut där. Men vi blev lite nedstämda av det negativa vi hörde. Ett tag övervägde vi att ringa Linda på Mary af Rövarhamn för att få deras syn på saken. De har seglat i nästan alla vatten som finns, dessutom med två små barn.

Efter ett par timmar där vi satt i sittbrunnen i en fantastisk sommarvärme uppemot 30 grader så fick vi en ny båtgranne bredvid oss. Tre äldre tyskar som hälsade glatt och frågade om vart vi var på väg. Vi ska genom slussen sa vi, första mål är Cuxhaven.

-Ja dit ska vi också. Vi sticker klockan 8 i morgon bitti. Då är stömmarna åt rätt håll och seglingen går fort.

Det lät så enkelt, kunde det stämma? Vi berättade att det blir en helt ny erfarenhet för oss. Och frågade om det var något vi skulle tänka på.

Han tittade på Wilma. –Är hon långkölad?

-Japp svarade vi.

Och byggd i betong sa ni?

-Japp.

-Då kommer det gå fantastiskt bra. Kolla bara när ni seglar att ni har strömmen med er så går det lätt och smidigt.

Vi kände oss genast bättre till mods.

Nästa morgon klockan 8 så gav vi oss ut från hamnen precis efter den tyska båten, så vi hamnade i slussen samtidigt. De före oss, vi bakom. Fyra båtar totalt i slussen. Allt gick smidigt och lätt att slussa. Uppepå slussmuren så stod en stor digital visare. En pil pekandes mot höger med texten under 2.9 knop. Detta var den aktuella strömmens fart och riktning på andra sidan slussporten.

Vi körde sakta ut ur slussen bakom den tyska segelbåten. Vi såg dem lite som våra faddrar och då de också skulle till Cuxhaven så var det ju bara att följa efter. Vi körde ut och vi kände ingen skillnad alls i vattnet. Men så såg vi efter vi börjat komma ut från slussområdet att den tyska båten började glida i sidled. Deras båt blev lite mer svårbemästrad men de fick efter en stund rätsid på båten och hon styrde upp fint i strömmen. Ja ha, tänkte vi, att det är där det händer. Vi väntade och väntade och närmade oss den punkt där vi sett den tyska båten sugas tag av strömmen. Och när vi kom fram dit så märktes inget på Wilma. Hon gick fram som vanligt. Helena frågade Tjoppe som stod vid rodret

-Märker du något?

-Jo lite, något slirigare så att säga men egentligen bara att det går fortare för vi driver med.

Vi gick för motor och vi gick i 6-7 knop utan att behöva ha så högt varvtal på motorn.

Vi tittade på varandra och konstaterade att Wilma var nog en alldeles perfekt båt för strömmar. Vi hade inte alls fått manövreringsbekymmer när strömmen tog tag i oss. Och tyskarna som låg framför oss tuffade också på. Deras båt var lättare och de drog ifrån oss med några knop.

Väl ute på lite större vatten så följde vi tyskarnas exempel och hissade segel. Hur mycket segel tänkte de hissa? Ja ha, alla som det ser ut. Så vi gjorde lika. Upp med storseglet och två försegel. Och så gick det undan. Wilma är tung och trög men vi kom upp i 10.6 knop. Vi hade motvind men medströms och vi fick kryssa men det gick jättebra. En fantastisk känsla att segla när det bär fram så fort.

Midsommarlunch efter ankomsten

Och på bara ett par timmar så kom vi fram till Cuxhaven. Det fanns två hamnar att välja emellan. En inre cityhamn och en yttre. Vill man till den inre så måste man igenom en bro som man får vänta på att den öppnas. Bara man kom innanför hamnpirarna så lugnade sig strömmen. Det var ju lågvatten när vi kom in i hamnområdet och sidorna höjde sig meterhöga. Det kändes som att köra in i en konservburk med höga kanter. Vi kom fram till bron och anropade på kanal 69 på VHF´n. Jo strax skulle de öppna. Vi väntade drivandes utanför och så lyftes bron och vi gled in i den inre hamnen. Där var det otroligt gott om plats. Så tilläggningen blev enkel och smidig och vi kunde välja ut en favoritplats som vi tyckte skulle passa oss och Wilma. Här fanns det plats för både mindre och större båtar, längst in i hamnen fanns det plats för båtar i storlek med den som kompisarna på Öckerö har.

Det var ju midsommarafton trots allt så vi firade den lyckosamma seglingen men att koka färskpotatis och ta fram en burk ABBAs inlagda sill, gräddfil och gräslök. En midsommaröl och en liten klar till detta. Vi njöt och vi summerade kring dagen om vad vi upplevt som jobbigast. Vi var båda rörande överens. Det var att ställa klockan tidigt för att passa strömmen. Inte seglingen, inte farten, inte strömmarna, inte slussningen. Nä, att forcera sig att kliva upp i ottan var klart det som tagit mest på krafterna.

Efter midsommarlunchen så slog tröttheten till. Kanske både nubben o den tidiga uppgången i arlastund gjorde sig gällande. Vi kröp ner i våra kojar och somnade bums och vaknade efter ett par timmar av att någon bankade på skrovet. Säkert hamnkapten.

-Welcome to Cuxhaven!

Vi möttes av en mycket glad, hjälpsam och verbal hamnkapten som vi pratade en lång stund med. Vi frågade lite om hamnen, om det är fullt i juli och augusti månad så segelsäsongen är i full gång. –Nä, här finns det alltid gott om plats, svarade han. Många seglare vågar sig inte in i den inre hamnen pga bron så nästan alla väljer den andra hamnen.  Och det stämde nog, det var inte många gästbåtar och ingen annan utländsk flagg än på vår Wilma.

Efter att vi gjort rätt för oss mot hamnkaptenen så gav vi oss ut på en promenad. Spännande stad, mycket industri i form av varv och fartyg, det byggs och fixas och väsnas. Men vi gillar stället. Liv och rörelse. Och inte så tillrättalagt. Då trivs vi.

Väl tillbaka på Wilma så blev det en kopp kaffe och en gudomligt god glass som vi seglat med oss ända sedan vi lämnade Halmstad. Våra vänner på Viktoriagatan har tillverkat glassen åt oss som en avskedspresent. Och nu på självaste midsommarafton så var anledningen stor nog att hänge sig åt det goda.

-Gött, sa Tjoppe och slickade sig om munnen. Ja, förbaskat gott. Godare går inte att finna.

Nu spar vi på resten av glassen vi har kvar tills vi får ännu en bra anledning.

Ja och under dessa timmar så hade då de höga konservburkssidorna i hamnen försvunnit. Vattnet hade stigit och vi flöt många meter högre upp nu. Den restaurangen vi har strax ovanför oss med dess uteservering precis intill Wilma hade kommit så pass nära så vi nästintill kunnat beställa en öl direkt från båten.

Men därefter försvann vi neråt igen och efter sex timmar så försvann uteserveringen för oss och konservburksväggarna var tillbaka med oss i botten på soppan.

Ja och så är det med tidvattnet. Var sjätte timme vänder det. Högt vatten. Lågt vatten. Och vattnet måste hinna förflytta sig och det är det som skapar vattenströmmarna. Och när detta sker beror på månen. Den påverkar tiden för strömmen och styrkan på strömmen. Ett lustigt naturfenomen, iallafall för oss nordbor som inte är uppvuxna med det här.

Men omöjligt och svårt har det iallafall inte varit så här långt. Så olyckskorparna som satte osäkerhetens klor i oss för ett tag låter vi oss inte påverkas av. Det är nog så med det mesta, att det folk säger får man ta med en nypa salt. Alla har sin egen syn och erfarenhet till vad det än må vara. Och vi delar den inte alltid med andra. Vi har nog bra förutsättningar för att fara i dessa vatten, Wilma är en bra och säker båt för stora hav men inte optimal i trånga hamnar. Vi söker kunskap för att inte lika lätt hamna i tråkigheter.

Man får se till möjligheterna.

Man kan inte få allt.

Men nästan.

Skepp o Hoj!

Nu ligger vi i den bortre ändan av Kielkanalen från Sverige sett, i Brunsbuttel. Vi ligger precis innanför slussen där stora fartyg kommer förbi strax utanför hyttfönstret. Vi har ett underbart sommarväder och vi har valt att stanna här ett res-tomt dygn för att hinna med lite administrativa bestyr. Veckan så här långt har bjudit på mycket, men avseende internet-uppkoppling så har vi inte bjudits på något i princip. Och nu börjar kameran bli full med filmer och foton och vi vill SÅÅ gärna bjuda med oss av allt vi har fått uppleva.

När vi gick från Strande och vi kom ner till slussen i Holtenau så fick vi cirkulera i närmare en och en halv timme innan vi fick köra in i slussen. Det var spännande och vi filmade det hela. Dock så är höjdskillnaden uppenbarligen för ögat i det närmaste obefintlig, för inte märkte vi att vi varken steg eller sjönk inne i slussen. Förra sommaren så gick vi slusstrapporna i Trollhättan och där fick man styra blicken rätt för att inte få svindel. Så olika det kan vara.

När vi väl blivit utspottade ur slussen och kunde fortsätta i Kiel-kanalen, eller Nord-Ostsee-Kanal som den egentligen heter, så fick vi uppleva det underbara med att ta oss fram i en slingrande kanal med vacker natur runtomkring. Vi mötte stora fartyg, vi såg mycket grönska, fåglar och åter fåglar, små samhällen, industrier. Och allt i ett fortskridande i sakta gemak. Vi turades om att köra och ligga på däck och slappa och samtidigt lyssna till ljudböcker. Däremellan behövdes det fixas med käk, äta och fika och prata om allt vi såg längs med vägen.

I kanalen får man inte köra nattetid, det är förbehållet handelsfartygen, så vi fick söka hamn innan kvällen.

Första natten stannade vi i en liten sidofåra som heter Lake Borgstedt. Ett lugnt och vackert ställe. Man får bara stanna en natt men vi hann med en promenad och detta var en vacker by där invånarna hade enormt välskötta trädgårdar. Priset var 16 euro för natten, internet fungerade inte men i övrigt så var det helt perfekt. En dansk båt som vi gjort sällskap med sedan slussen hade vi intill oss och det blev en familjär känsla.

Därifrån så fortsatte vi vår färd på kanalen och fick återigen en härlig dag. Solen sken och vi kunde sola på däck. Längs med kanalen så finns en cykel/promenad-led och överallt så står folk och vinkar när man passerar. Vi mötte en del segelbåtar, även svenska, och alla hälsar artigt och glatt vid passage.

Lummigt lummigt och fågelkvitter från alla håll.

Andra natten tillbringade vi i en annan flod som förgrenar sig från Kielkanalen. När vi svängde av och kom in i den nya kanalen så var allt enormt stilla och orört. Fåglarna sjöng öronbedövande högt och vi gled sakta sakta fram genom den prunkande växtligheten på båda sidor om flodfåran. Andaktsfullt, så ingen av oss pratade utan vi satt bara och tittade. Det kändes som ett europeiskt amazonas. Efter en bit så kom vi fram till slussen i Giselau och där fick man hänga upp sig vid en brygga längs med sidan. Vi valde solsidan. Allt var magiskt stilla. Vi promenerade och mötte kor och åkrar och en bedårande natur. Men i övrigt så var det vi och naturen och några få segelbåtar till. Vi grillade på kvällen på bryggan, fläskfilé och nykokt färsk svensk potatis. Och vi åt vattenmelon där vi satt på bryggkanten och dinglade med benen i solskenet. Här fanns det absolut inget internet, hade varit fel om det funnits. Men å andra sidan så var det helt gratis att hänga upp sig här, dock bara tillåtet för en natt. På natten sov vi som två små barn i den stilla naturen, i tio timmar i sträck.

Men efter viss tvekan kan inte ens dessa kvigor motstå Tjoppes charm. Alla djuren var svart-vita (rasen Lågland) men en enda var rödbrokig.

Helena har vallat många kor i sina dar, men nu är det länge sedan hon levde bonn-mora-liv.

Hade dagen innan varit solig och varm så började vi med ett morgonregn. Ett varmfuktigt regn så känslan av Amazonas bara förstärktes. Vi tog det lugnt på morgonen och fixade lite på båten, korrigerade styrningsvajern lite och kollade oljan till propelleraxeln. När det slutat regna så genomförde vi projekt ”Fixa Windex”. När vi gick emellan Danmark och Tyskland så fastnade vår Windex i ett och samma läge. Detta är en pil som sitter i masttoppen och som visar just vindriktningen. Och för att att kolla felet krävs då att man klättrar upp i masten ända upp till toppen. Då det kan gunga rätt så bra däruppe så fann vi denna dag väldigt lämplig då allt var helt lugnt och stilla där vi låg. Helena tog sig upp och hon fixade till Wilmas Windex så den åter kunde snurra runt obehindrat. Samt gjorde en allmän översyn så att allt såg bra ut däruppe. En imponerande utsikt minst sagt, närmare 16 meter upp och inget för höjdrädda. Tjoppe stod nedanför och höll i linorna till säkerhetsselen som vi fäst i ett fall. Helena hade en kamera fäst på huvudet så vi hoppas att det kan bli en film inom kort som vi lägger upp.

Utsikten däruppefrån. Det hade regnat på morgonen men någon timme senare så sprack himlen upp i ett strålande sommarväder.

Väl klarar med detta så var de andra få segelbåtarna redan borta. Så även vi släppte på förtöjningarna och drog vidare. Ännu en solig och varm dag. Mer ljudbok och hör och häpna, vi somnade på däck trots att vi sovit så länge på natten. (men inte samtidigt vill vi bedyra)

Framåt kvällen så kom vi fram till slussen i Brunsbuttel, där vi nu befinner oss. En glad och trevlig hamnkapten dök upp och det kostar 10 Euro att ligga här per natt och här får man ligga i fyra dygn som mest. Vi måste ju tillstå att hamnpriserna är väldigt humana. Och då vi inte behövde betala för själva slussandet som normalt kostar 55 Euro så har vi blivit lite bortskämda. Att inte slussen kostade något alls visade sig bero på att de håller på att bygga ut ett nytt betalsystem så just nu så ligger allt nere. Här i hamnen verkar allt väldigt bra, men nu ligger vi i ett slussinferno med STORA fartyg höga som HÖGHUS som passerar några meter från båten. Spännande och mycket att titta på.

På kvällen efter att hamnkaptenen hade fått sin slant så testade vi internet. Inte not. Vi har märkt att det på många ställen finns ett internet men det går ändå inte att få in. Och det är lika för de andra båtgästerna också. Så trots inloggning och tillräcklig mottagning så är vi rökta på uppkopplingen. Men vi löste det ändå genom att snabbt kunna göra en internetdelning från Tjoppes telefon så vi snabbt kunde förmedla oss till omvärlden att vi mår bra. Men foton och filmer och längre inlägg blir det ju inte tal om, men det kommer….

Då vi tyckte att vi tagit oss igenom kanalen på ett lyckosamt sätt, till en väldig human kostnad där vi lagat mat från vårt eget lager så kände vi efter att ha passerat en italienare med en rykande färsk pizza i handen på väg till en gäst, att även vi skulle falla för dessa dofter.  Det doftade så ljuvligt och normalt så äter vi så gott som aldrig pizza. I våra stora projekt kring båtar så har det aldrig funnits budget för hämtmat och en massa restaurangbesök. Men så nu. Pizza med fyra ostar. All ost flöt på pizzan och blev till härliga trådar och det smakade LJUVLIGT. Vi var i Pizza-himlen. Detta var en fluffig pizza med ett väljäst bröd och inte alls lika våra svenska modeller. Lyckliga som barn efteråt gick vi en lång promenad genom Brunsbuttel och på huvudgatan hittade vi en HOTSPOT-station. Den planerade vi att återkomma till dagen därpå. (Och det är vid den som vi nu kan lägga upp alla våra inlägg och filmer. Hotspot-stationen ligger för övrigt på Olof Palme Allé)

Nu kollar vi in väder och målet är att ta sig igenom slussen och därefter till Cuxhaven. Vi behöver gå på morgonen för att få strömmen med oss. Vi kollar väder och ska se över våra sjökort så vi har detta för våra nya farvatten. Vi diskuterar om vi ska gå till Helgoland eller inte. Men vindarna ser rätt okej ut. Ja nu blir det något annat och nytt med tidvattenströmmar. Snart kan vi hala ner den Tyska gästflaggan till förmån för den Holländska.

Nu börjar Sverige kännas långt borta och länge sedan. Hoppas ni har det bra.

Skepp o Hoj