Vi människor har så olika syn på en och samma sak. Ta bara det här med att segla i vatten med starka tidvattenströmmar. En del framhäver hur besvärligt det är, någon ser inga bekymmer alls.  Mycket handlar nog om vilket förhållningssätt man har. Vi blev faktiskt lite uppskrämda av ett par seglare som målade upp Nordsjön som något rätt otäckt och svårbemästrat. Och om Atlantens höga vågor. Och hur man aldrig nästan kommer dit man förutsatt sig då man konstant driver åt fel håll.

Vi fick frågan; -Har ni seglat i sådana vatten förut??

Nej blev ju svaret, men snart skulle vi. Man kan ju inte få erfarenhet innan man har fått den så att säga. Man är alltid ny på det man gör för första gången.

Vi fick som svar på svaret; -Ni kommer bli chockade!

Vi blev lite tryckta i skorna. Här låg vi precis innanför slussporten till Nordsjön och en av världens mest tidvattenpåverkade platser på jorden. Hjärnan gick på högvarv, segelbåt efter segelbåt gav sig ju ändå ut genom de stora slussportarna och ut i det vilda vattnet. Om det vore någon form av självmordsaktion för var och en så skulle väl folk knappast självmant ge sig ut där. Men vi blev lite nedstämda av det negativa vi hörde. Ett tag övervägde vi att ringa Linda på Mary af Rövarhamn för att få deras syn på saken. De har seglat i nästan alla vatten som finns, dessutom med två små barn.

Efter ett par timmar där vi satt i sittbrunnen i en fantastisk sommarvärme uppemot 30 grader så fick vi en ny båtgranne bredvid oss. Tre äldre tyskar som hälsade glatt och frågade om vart vi var på väg. Vi ska genom slussen sa vi, första mål är Cuxhaven.

-Ja dit ska vi också. Vi sticker klockan 8 i morgon bitti. Då är stömmarna åt rätt håll och seglingen går fort.

Det lät så enkelt, kunde det stämma? Vi berättade att det blir en helt ny erfarenhet för oss. Och frågade om det var något vi skulle tänka på.

Han tittade på Wilma. –Är hon långkölad?

-Japp svarade vi.

Och byggd i betong sa ni?

-Japp.

-Då kommer det gå fantastiskt bra. Kolla bara när ni seglar att ni har strömmen med er så går det lätt och smidigt.

Vi kände oss genast bättre till mods.

Nästa morgon klockan 8 så gav vi oss ut från hamnen precis efter den tyska båten, så vi hamnade i slussen samtidigt. De före oss, vi bakom. Fyra båtar totalt i slussen. Allt gick smidigt och lätt att slussa. Uppepå slussmuren så stod en stor digital visare. En pil pekandes mot höger med texten under 2.9 knop. Detta var den aktuella strömmens fart och riktning på andra sidan slussporten.

Vi körde sakta ut ur slussen bakom den tyska segelbåten. Vi såg dem lite som våra faddrar och då de också skulle till Cuxhaven så var det ju bara att följa efter. Vi körde ut och vi kände ingen skillnad alls i vattnet. Men så såg vi efter vi börjat komma ut från slussområdet att den tyska båten började glida i sidled. Deras båt blev lite mer svårbemästrad men de fick efter en stund rätsid på båten och hon styrde upp fint i strömmen. Ja ha, tänkte vi, att det är där det händer. Vi väntade och väntade och närmade oss den punkt där vi sett den tyska båten sugas tag av strömmen. Och när vi kom fram dit så märktes inget på Wilma. Hon gick fram som vanligt. Helena frågade Tjoppe som stod vid rodret

-Märker du något?

-Jo lite, något slirigare så att säga men egentligen bara att det går fortare för vi driver med.

Vi gick för motor och vi gick i 6-7 knop utan att behöva ha så högt varvtal på motorn.

Vi tittade på varandra och konstaterade att Wilma var nog en alldeles perfekt båt för strömmar. Vi hade inte alls fått manövreringsbekymmer när strömmen tog tag i oss. Och tyskarna som låg framför oss tuffade också på. Deras båt var lättare och de drog ifrån oss med några knop.

Väl ute på lite större vatten så följde vi tyskarnas exempel och hissade segel. Hur mycket segel tänkte de hissa? Ja ha, alla som det ser ut. Så vi gjorde lika. Upp med storseglet och två försegel. Och så gick det undan. Wilma är tung och trög men vi kom upp i 10.6 knop. Vi hade motvind men medströms och vi fick kryssa men det gick jättebra. En fantastisk känsla att segla när det bär fram så fort.

Midsommarlunch efter ankomsten

Och på bara ett par timmar så kom vi fram till Cuxhaven. Det fanns två hamnar att välja emellan. En inre cityhamn och en yttre. Vill man till den inre så måste man igenom en bro som man får vänta på att den öppnas. Bara man kom innanför hamnpirarna så lugnade sig strömmen. Det var ju lågvatten när vi kom in i hamnområdet och sidorna höjde sig meterhöga. Det kändes som att köra in i en konservburk med höga kanter. Vi kom fram till bron och anropade på kanal 69 på VHF´n. Jo strax skulle de öppna. Vi väntade drivandes utanför och så lyftes bron och vi gled in i den inre hamnen. Där var det otroligt gott om plats. Så tilläggningen blev enkel och smidig och vi kunde välja ut en favoritplats som vi tyckte skulle passa oss och Wilma. Här fanns det plats för både mindre och större båtar, längst in i hamnen fanns det plats för båtar i storlek med den som kompisarna på Öckerö har.

Det var ju midsommarafton trots allt så vi firade den lyckosamma seglingen men att koka färskpotatis och ta fram en burk ABBAs inlagda sill, gräddfil och gräslök. En midsommaröl och en liten klar till detta. Vi njöt och vi summerade kring dagen om vad vi upplevt som jobbigast. Vi var båda rörande överens. Det var att ställa klockan tidigt för att passa strömmen. Inte seglingen, inte farten, inte strömmarna, inte slussningen. Nä, att forcera sig att kliva upp i ottan var klart det som tagit mest på krafterna.

Efter midsommarlunchen så slog tröttheten till. Kanske både nubben o den tidiga uppgången i arlastund gjorde sig gällande. Vi kröp ner i våra kojar och somnade bums och vaknade efter ett par timmar av att någon bankade på skrovet. Säkert hamnkapten.

-Welcome to Cuxhaven!

Vi möttes av en mycket glad, hjälpsam och verbal hamnkapten som vi pratade en lång stund med. Vi frågade lite om hamnen, om det är fullt i juli och augusti månad så segelsäsongen är i full gång. –Nä, här finns det alltid gott om plats, svarade han. Många seglare vågar sig inte in i den inre hamnen pga bron så nästan alla väljer den andra hamnen.  Och det stämde nog, det var inte många gästbåtar och ingen annan utländsk flagg än på vår Wilma.

Efter att vi gjort rätt för oss mot hamnkaptenen så gav vi oss ut på en promenad. Spännande stad, mycket industri i form av varv och fartyg, det byggs och fixas och väsnas. Men vi gillar stället. Liv och rörelse. Och inte så tillrättalagt. Då trivs vi.

Väl tillbaka på Wilma så blev det en kopp kaffe och en gudomligt god glass som vi seglat med oss ända sedan vi lämnade Halmstad. Våra vänner på Viktoriagatan har tillverkat glassen åt oss som en avskedspresent. Och nu på självaste midsommarafton så var anledningen stor nog att hänge sig åt det goda.

-Gött, sa Tjoppe och slickade sig om munnen. Ja, förbaskat gott. Godare går inte att finna.

Nu spar vi på resten av glassen vi har kvar tills vi får ännu en bra anledning.

Ja och under dessa timmar så hade då de höga konservburkssidorna i hamnen försvunnit. Vattnet hade stigit och vi flöt många meter högre upp nu. Den restaurangen vi har strax ovanför oss med dess uteservering precis intill Wilma hade kommit så pass nära så vi nästintill kunnat beställa en öl direkt från båten.

Men därefter försvann vi neråt igen och efter sex timmar så försvann uteserveringen för oss och konservburksväggarna var tillbaka med oss i botten på soppan.

Ja och så är det med tidvattnet. Var sjätte timme vänder det. Högt vatten. Lågt vatten. Och vattnet måste hinna förflytta sig och det är det som skapar vattenströmmarna. Och när detta sker beror på månen. Den påverkar tiden för strömmen och styrkan på strömmen. Ett lustigt naturfenomen, iallafall för oss nordbor som inte är uppvuxna med det här.

Men omöjligt och svårt har det iallafall inte varit så här långt. Så olyckskorparna som satte osäkerhetens klor i oss för ett tag låter vi oss inte påverkas av. Det är nog så med det mesta, att det folk säger får man ta med en nypa salt. Alla har sin egen syn och erfarenhet till vad det än må vara. Och vi delar den inte alltid med andra. Vi har nog bra förutsättningar för att fara i dessa vatten, Wilma är en bra och säker båt för stora hav men inte optimal i trånga hamnar. Vi söker kunskap för att inte lika lätt hamna i tråkigheter.

Man får se till möjligheterna.

Man kan inte få allt.

Men nästan.

Skepp o Hoj!