En rätt go känsla har vi nu med Anholt i ryggen. Innan vi visste om vi skulle komma iväg dit eller om vi skulle få ett högsommarväder med sol, så diskuterade vi om vi skulle försöka ta oss iväg en vecka till solen i höst nedåt medelhavet till. Nu känns diskussionen vi hade som befängd, med fortsatt ledighet från våra andra jobb och ett fortsatt härligt väder där skinnet svider när det lider framåt kvällen av en lång dag utomhus, så finns inte längre behovet. Just nu i alla fall. Någon form av annat lugn har också infunnit sig, en efter en börjar människor i vår omgivning gå tillbaka till sina arbeten efter sommarledigheten, och det känns som lite bonus för vår del, att inte behöva delta i återgången än. Och så är allt lite lugnare, det mest hektiska har lagt sig. För vår del så är det åter båtbygget som får högsta prioritet, men vi stressar inte, utan vi hinner bryta av för fika och lunch och sitta lite längre än vanligt. Vi slänger käft med förbipasserande, häromkvällen så blev middagen klar först framåt klockan 22, för att vi hade pratat med ett synnerligen trevligt par från Norge. Tiden gick, och vi hade ingen aning om att klockan rusade på. Och vad gör väl det. Paret knallade glatt vidare med en av oss fådd Halmstad-karta så de kunde göra staden ordentligt. Kvinnan hade förvisso varit här förut en gång, när hon var sju år. Men som det så ofta blir med barnaminnen så fick hon för sig att Stora Torg låg på Östra sidan. Hon hade lyckats spegelvända sitt minne. Nu var deras mål att leta upp Östra Stranden där hon mindes att hon varit också. Ibland är det trevligt att kunna bjuda lite extra på sin tid. Men självklart kan vi det inte alltid, då skulle vi behöva bli 250 år om vi ville att båten skulle bli klar.

 

Vi har det förbaskat bra, ledighet och ett bra sommarväder, vi är friska och Tjoppe fick ju turen att få hjälp upp ur Nissan i vintras, annars hade spelplanen för oss ändrats katastrofalt. Så det är med stor portion ödmjukhet och glädje vi dag efter dag står på skutan och bygger – och tycker att det är det bästa sättet vi kan vara tillsammans på. Vi älskar det. Och saknar vi något så hoppar vi in i bilen tillsammans och åker en runda, kanske Biltema eller Optimera. Och till och med det är roligt.

 

För övrigt så är det någon som ”lånat” vår lilla träbänk som stod kvar på kajen när vi var iväg. Denna någon kanske har använt den klart, och vi skulle uppskatta om vi fick tillbaka den. För sitter du kvar på den än, så har du definitivt fått träsmak vid det här laget. Bänken hade inget större värde, men den fyller främst en praktisk funktion för oss, så därför kan du gärna få smyga tillbaka med den när vi inte ser. Och så ska vi bara vara glada och du behöver inte betala oss något för lånet, inte ens tacka för lånet, det bjussar vi på.

Agendan med göromål har åter plockats fram. Helenas vedställ har varit ett beting.

 

 

Ja nu är allt tillbaka i sedvanlig ordning. Vi fortsätter byggandet mot målet och det känns gött att ha lite riktig semester i ryggen. Att pricka in Anholt i bästa högsommarvärmen är som att vinna storkovan på lotto. Väl tillbaka känner vi oss laddade att fortsätta mot målet och nu drar vi de sista månaderna innan vi kan öppna upp vår båt för gäster.

 

På resan så hade vi mycket trevligt, mycket spex, skratt och tårar. Vi har proklamerat likt de stora skalderna på klipporna ute vid fyren, sjungit Harry Brandelius alla sjömansvisor och skrattat åt de dråpliga texterna, vi har sovit på stranden med vågbrus och på klassiskt vis inmundigats smörrebröd, en dansk öl och Aalborg. Dynamiska trion fick skåla många gånger för vår vänskap. Och så sant så sant, att ett liv utan Konstruktören är som en jolle utan åror. Eller en båt utan ratt. Dålig styrning och inte alls lika roligt. Nu kan vi möta en höst som vi hoppas ska ge oss många fina dagar och fortsatt trevligt umgänge ihop. Fast utan Anholt. Här kommer lite trevliga bilder från våra dagar på nordens paradis.

 

Vi är tillbaka i Halmstad efter en vecka på underbara Anholt. Med en del att stå i så kommer ett längre inlägg snart med massor av underbara sommarbilder. Så länge bjuder vi på en bild på Helenas sommarhatt som var med till stranden en dag. Hatten, Tjoppe, Helena och Konstruktören, som lyckades dra på sig många nya smeknamn hade fantastiskt kul och trevligt. Det konstiga är att man förundras över att denna ö ligger inte långt utanför vår kust och för många helt ovetandes om dess existens.

 

Vi börjar knyta säcken inför avresa. Bunkrar bränsle, vatten, ser över funktioner och stuvar undan. Vår dam har inte varit ute och sträckt på sig något i år. Men nu väntar förhoppningsvis en underbar tur på vattnet. Vädret är bästa tänkbara.

 

Vårt ankare har vi fått på plats.

Bredvid kaminen så ska det bli ett vedställ. En rätt så enkel konstruktion gjord av platt- och vinkeljärn som går från golv till tak. Och däri ska det staplas extra fina vedklabbar gjorda av bokträ. Då Helena inte alls är en sån van smed, men tycker det är roligt, så blev det hennes uppgift. Att från början till slut planera och genomföra denna skapelse. Först satte Helena sig ner med papper och penna och skissade. Sen måttade hon på plats nere vid kaminen och la in måtten. Räknade ut materialåtgång. Inhandlade materialet. Kapade bitarna med vinkelslipen. Svetsade ihop delarna, måla vedstället, göra hål för fastsättning och skruva dit det. Därefter är det bara veden som fattas.

 

I vårt tycke så önskar vi att människor höll på mer med att fixa och dona. Aldrig har väl en generation varit så hjälplös inför det praktiska, något som var nödvändigt för överlevnaden förr. Vi blir alltmer beroende av att köpa nytt och vi har anammat shopping som en sysselsättning. Tillverkningen går i hysterisk fart, likaså påfyllningen av sopptipparna. Och belastningen på vår moder jord är hård nu, i takt med att många u-länder får det bättre så är vi många fler som lever industialiserat. Vart ska det sluta?

 

Nu är inte vi några extrema miljövänner, men vi har ett sunt tänk och känner att kanske vi ska bidra själva med vad vi kan, på vårt sätt. Därför är båten bra, vi kommer aldrig under resten av våra liv vad vi vet, byta ut något möblemang. Vi har inte plats för många klädesplagg ombord och saker, ja särskilt de man egentligen inte behöver, blir ju bara besvärligt att stuva när man ska ut på havet.

 

Att som tjej stå på kajen och svetsa får många att höja på ögonbrynen. Och det vore kul om fler ville testa, det är inte så svårt, det behövs bara träning. Och visst trilskas det, pinnarna vill fastna ibland, det blåser ute och gör svetsningen onödigt svår och det är svårt att se. Svetssömmarna är kanske inte de bästa, men det funkar för oss. Och känner man som tjej nu att steget till att hålla en svets är lite för långt. Att Helena har kommit till svetstagen kan ske inte är så konstigt efter snart sex års båtbyggande. Så finns det annat trevligt som säkert ligger mer i tjejintresset. Vintage-look och Shabby chic-look ordnar man lätt själv. Att leta upp gamla möbler som man inte sällan kan komma över för en spottstyver, och göra i ordning dessa, är riktigt roligt. Och man behöver inte bo i villa med stor trädgård, utan tidningspapper på golvet i vardagsrummet och en gammal loppishittad stol som man gör i ordning – fungerar också bra. Man kan börja läsa på nätet, eller låna böcker på bibblan (som är ett fantastiskt ställe att spendera tid på) i ämnet hur man renoverar gamla möbler. Och så sätter man fart. I början har man säkert mer att önska av sitt verk. Men med tiden så blir man proffsigare. Och så har man kul och nöjet är billigt då sysselsättningstiden blir rätt så lång. Även smycken är inte så svårt att tillverka, det finns slipar man kan köpa och så går man ut och letar fina stenar som man kan slipa till och göra halsband av. Hänga stenar i fina små läderremmar. Och stenarna, ja det blir jättefint även av våra rätt grådassiga sorter. Intresset kräver ju lite promenader längs med strand så här blir nöjet också billigt. Och slipen, ja den betalar man snart med alla de smycken man sålt till nära och kära.

 

Något som Helena skulle vilja göra är att dreja. Men det får dröja. Dröja med dreja.

Vi har fått förmånen att få hjälp med lite fotografering ombord, tusen tack Monica. En solig dag dök barn och barnbarn till Tjoppe upp, och vi åt färska bär och lekte med sjöstjärnor med mera. Barnen fick åka lill-båten och känna på farfars sjörövarliv. Och besöket resulterade i ett gäng fantastiska bilder, som vi i framtiden ska använda oss av i olika sammanhang. Här kommer ett axplock på hur vår båt ser ut sommaren 2013.

Tänk bara hur fin en tross kan se ut.

Kulturarvet utgörs av vad tidigare generationer skapat och hur vi i dag uppfattar, tolkar och för det vidare. Vi känner väl inte dagligdags att vi faktiskt bär ett kulturarv vidare. Men det gör vi i allra högsta grad. Gamla fiskeskutor huggs en efter en upp. Och ska kanske så göra, då vi idag inte har användning av dem längre då man använder moderna båtar till fisket. Den kostnaden och det underhållet som krävs för en större träbåt är inte lätt att ge den skuta som inte längre fyller någon funktion. Men en och en annan är ju trevlig att behålla för framtiden, så kulturarvet inte bara utgörs av fotografier från fornstora dagar. Man kan ju tycka att vi fördärvar vår båt ur ett kulturhistoriskt perspektiv genom att vi plastat vårt fartyg. Men här hoppas vi att det finns någon annan med större och bättre resurser som kan bevara ett exemplar eller två i ett originalskick. Medan vi åtminstone ser till att ännu en fiskeskuta inte huggs upp utan att man bevarar skrovformen och att vi hittar en ny användning för båten. Vi är övertygade om att om tjugo-tretti år så är de inte många kvar, de gamla fiskeskutorna som tillhörde vår fiskeflotta och som präglade utseendet ute till havs och i hamnar. Då kommer åtminstone vårt fartyg tillhöra ett av dem som fått leva vidare till kommande generationer. Nu driver vi inte detta projekt utifrån ett marinkulturellt perspektiv, då hade vi byggt båten helt annorlunda. Men någon form av kulturarv bär vi med oss trots allt, in i framtiden.

 

Här i Halmstad har det under flera år pågått en rätt så het debatt kring skolfartyget Najaden som ligger inte långt från vår skuta. Ett fartyg som präglat utseendet på vår stad sedan 1946. Hon pryds på vykort och längs med motorvägen, där staden själv valt att ha Najaden som ambassadörsmärke. Under åren som gått så har staden i brist på kunskap och vilja inte sett till föra Kulturarvet vidare till kommande generationer. Man har inte insett att ett ägande av detta fartyg faktiskt medför detta ansvar då hon nästan är ensam i världen kvar. Förutom Najaden så är det bara Cutty Sark som är en fullriggare som är byggd med kompositskrov (järn eller stålspant under träbordläggningen). Och tittar man inte på ett byggtekniskt kulturarv utan ser till användningen så var Najaden ett skolskepp. Skeppsgossekåren bildades 1685 och man tog beslutet att de sista skeppsgossarna skulle tas in 1936. En skeppsgosse fick utbildning ombord på ett skolfartyg och under somrarna seglade de och lärde sig bli sjömän, vid arton års ålder så karlskrevs skeppsgossen som då var färdigutbildad och kunde börja som matros eller jungman i flottan. Under vintrarna fick skeppsgossarna lära sig bland annat svenska, kristendom och matematik.  Så ska vi se vart Najaden står sig idag ur ett skolfartygsperspektiv så är det förutom Najaden endast Jarramas i Karlskrona kvar som idag likt Najaden ligger som ett museifartyg, samt Af Chapman som ligger i Stockholm och som är ett vandrarhem.

I vår heta debatt i vår stad så har man tagit ett kommunalt beslut om att man ska avyttra fartyget. Man ska sälja, skänka eller i sista hand hugga upp det. Och här undrar vi vad man tänker med när man fattar ett kommunalt beslut, att det blir ett fullt rimligt scenario att man hugger upp detta kulturarv. De kommunalmännens namnteckning på detta beslut blir inte roligt att bära med sig in i framtiden, när man tittar tillbaka och förundras och läser om Najadens uppgång och fall. Här har man möjligheten och kanske möjligtvis ansvaret för att bära kulturarvet vidare som ägare. Man K-märker byggnader och en massa annat i vårt samhälle där man inte får riva eller förändra utan det åligger ägaren att med ansvar föra kulturarvet vidare till kommande generationer.

 

Ja det sista är nog inte sagt kring detta fartyg, staden Halmstads frontbild nummer ett. Och tvivlar någon på Najadens kulturhistoriska betydelse så är det lätt att hänvisa till Sjöhistoriska Museet, där Najaden har sin givna plats när man berättar om livet till sjöss förr i tiden.

 

 

Eller så slår man på Wikipedia och läser om HMS Najaden (1897).

 

Vi får se vad som händer med detta fartyg. Men sant är att kulturarvet utgörs av vad tidigare generationer skapat och hur vi i dag uppfattar, tolkar och för det vidare.

 

Under tiden som staden inte har avgjort ödet för detta kulturarv så bygger vi vidare på vårt projekt. Till skillnad mot ett kulturarv så är ett projekt ett tillfälligt arbete. Ordet projekt kommer från latinets projicere som ursprungligen översattes till plan. Men den nutida definitionen av projekt är ”En temporär satsning för att framställa en unik produkt, tjänst eller service”.

På agendan den senaste tiden så står ankarspelet. Vi har arbetat med det peke som ska hålla ankaret på plats när det inte används till att hålla fast båten vid botten. Vi har hoppat upp och ner på flotten ett otal gånger och till slut, långt efter att alla i detta land ätit sin kvällsmiddag så var vi klara och kunde hoppa ur arbetskläderna och ge oss lite vila och mat. Ja klara med peket alltså, för vi har ju resten kvar. Men nu börjar det dra ihop sig, snart har vi ankaret på plats som en bättre gallionsfigur i stävern. Tjoppe frågade för övrigt Helena när vi höll på: -Tror du båtar har en själ? Helena blev lite svävande på svaret. Tjoppe fortsatte -Om det är så, så tror jag vårt fartyg känner sig lite stolt och stöddig med peket längst fram. Jo kan så vara, självklart så är vårt fartyg stolt. Här satsar någon på henne, tror på henne och klär henne med saker som får henne att känna sig välutrustad och stark. Till skillnad från Najaden, där hon ligger oönskad och osäker inför vilket öde som väntar henne, värdelös och i centrum för en het debatt kring hennes existens.

 

 

 

 

Att ta tjuren vid hornen betyder att utföra något nödvändigt, eller besvärligt problem, som man egentligen inte vill.

 

Till viss del stämmer det på vårt ankarspel. Definitivt nödvändigt, rätt så krångligt. Vi VILL förvisso, men det görs ju inte i en handvändning när det är rätt så omständigt. Så man behöver ta lite sats så att säga. Så uttrycket stämmer i dubbel bemärkelse när man ser på bilden nedan.

Solen är tillbaka och det med besked. Denna gång har den sällskap av värmen. Så här vid en halländsk kajkant på västkusten så blåser det som regel alltid, och söka lä bakom flaggstängerna lyckas sällan. Kroppsformen är helt enkelt inte kompatibel med detta långsmala ting. Då uppskattas den riktiga sommarvärmen. Dagarna då man vet att folk håller på att svimma av hetta inne i stan mellan husväggarna. Då njuter vi och vinden tar udden av solens hetta.

 

Vi besökte ännu ett fik, Söderkaj, som är nyöppnat på andra sidan Nissan. Det var dit vi var på väg när den där öststatsmotorn Tomos som även har fått smeknamnet Thomas (efter donatorn) eller Tommaso (efter ett vin). Hur nu en ständigt strejkande motor kan få flera smeknamn, det är ju kärt barn som har många namn. Och denna motor har av någon anledning aldrig blivit oss så kära. Nu står den på verkstan och skäms för att den inte tagit oss dit vi ville. Dock fick Tjoppe en vältränad arm av alla gånger som han försökt starta denna trotsiga båtmotor, som uppgick till uppskattningsvis 68435436546434 gånger.

 

Vi tog denna gång inte båten över till Söderkaj, inte alls på grund av någon rädsla för motorhaveri. Utan vi sammanförde flera ärenden samtidigt och då var det bilen som gällde. Våran gamla Grålle, den bästa bil vi haft (det är sant och vi vet att det är svårt att förstå) Ibland i solens sken lite snett från sidan så speglar det sig en gammal märkning i karossen från den tidigare ägaren. En företagsbil. Det står Verona. Verona är en restaurang som bland annat gör i vårt tycke stadens godaste pizzor. Så i vår bil så har det kanske fraktats pizzor, om inte annat så ingredienser till denna italienska delikatess. Om bilen höjt eller sänkt sin status nu när den får köra runt på gamla bräder och en och en annan hink med färg, har vi ingen aning om. Det enda vi vet är att det troligtvis luktade bättre förr och inte som nu, en svag doft av tvåkomponentsfärg i kulörten vit.

 

Ja vart var vi, jo vi tog bilen till Söderkaj. Vi beställde varsin paj och vanligt kranvatten. Trevligt ställe, mer nybyggt får man leta efter, för ett par år sedan så fanns inte ens huset. Högt i tak, stilrent. Det kändes dock mer tilltalande att sitta ute med utsikt över båtar och Nissan. En särskilt trevlig båt är den blå fiskebåten längre upp, där två stollar renoverat dag ut och dag in i snart sex års tid. Tjejen som jobbar här är en liten söt och mjuk person med ett härligt leende. Hon kändes bekväm och avslappnad. Vi slog oss ner vid ett bord efter ha baxat ut det en bit i solen. Är det något Söderkaj saknar, så är det sol om eftermiddagen och kvällen. Nu kom vi så vi kunde få sol med hjälp av ett gemensamt lyft av ett av de vita borden. Vi fick in vatten i en stor härlig flaska med gammeldags kork och strax efter dök det upp varsin tallrik med paj och en sommar-fräsch sallad till. Vi njöt av vår lunch och tittade på liv och rörelse omkring. Sen kände vi oss nöjda och vi lyfte tillbaka bordet innan vi hand i hand traskade bort till vår före detta pizzabil.

 

När dagens ärenden var klara så började vi bygga vidare på vår dröm. Helena putsade rostfritt.

 

Då fick vi en släng av en mulen dag. Och blåst. Vi har inte så bråttom med vår ledighet på något sätt, utan vi trivs rätt så bra på vår kaj-länga där vi arbetar vidare med båtens bestyr. Nosen,  där ankarspelet ska sitta fixas det med. Och en it-hylla håller på att ta form. Ja så där avancerat är det ju inte som det låter, med en it-hylla. Utan bara en benämning på en liten hylla direkt vid ingången där vi ska placera vårt trådlösa modem på. Just nu står den i baren med sladdar kors och tvärs då vi även har kaffebryggare och dylikt där. Så det ska bli skönt att få undan datorprylarna och gömma dem på en hylla. Bilder kommer.

 

Vi bröt av vårt byggande för ett litet studiebesök. Vid småbåtshamnen så finns ett café som heter Söderpiren. När man kommer in i caféet så har man panoramafönster ut mot havet där man ser alla vindsurfare fara fram över vågorna. Vi har varit där förut men tyvärr mötts av att det varit stängt. Nu fick vi dock chansen. En varsin cappuccino och en liten mörk chokladbit. Vi valde att sitta inne då det var småbusigt väder. Och vi kände av atmosfären som visade sig vara helmysig. Utsikten, inredningen, ett riktigt gott kaffe, enkelt och obesvärat. Fast det är försäljning i halva lokalen utav surfingbrädor och annat som hör surfarlivet till, så kände vi oss inte malplacerade när vi klev in, trots vår medelålder. Men Tjoppe har faktiskt i sin ungdom vindsurfat, länge sen nu intygas dock.