Leksugen på livet!

Solen är tillbaka och det med besked. Denna gång har den sällskap av värmen. Så här vid en halländsk kajkant på västkusten så blåser det som regel alltid, och söka lä bakom flaggstängerna lyckas sällan. Kroppsformen är helt enkelt inte kompatibel med detta långsmala ting. Då uppskattas den riktiga sommarvärmen. Dagarna då man vet att folk håller på att svimma av hetta inne i stan mellan husväggarna. Då njuter vi och vinden tar udden av solens hetta.
 
Vi besökte ännu ett fik, Söderkaj, som är nyöppnat på andra sidan Nissan. Det var dit vi var på väg när den där öststatsmotorn Tomos som även har fått smeknamnet Thomas (efter donatorn) eller Tommaso (efter ett vin). Hur nu en ständigt strejkande motor kan få flera smeknamn, det är ju kärt barn som har många namn. Och denna motor har av någon anledning aldrig blivit oss så kära. Nu står den på verkstan och skäms för att den inte tagit oss dit vi ville. Dock fick Tjoppe en vältränad arm av alla gånger som han försökt starta denna trotsiga båtmotor, som uppgick till uppskattningsvis 68435436546434 gånger.
 
Vi tog denna gång inte båten över till Söderkaj, inte alls på grund av någon rädsla för motorhaveri. Utan vi sammanförde flera ärenden samtidigt och då var det bilen som gällde. Våran gamla Grålle, den bästa bil vi haft (det är sant och vi vet att det är svårt att förstå) Ibland i solens sken lite snett från sidan så speglar det sig en gammal märkning i karossen från den tidigare ägaren. En företagsbil. Det står Verona. Verona är en restaurang som bland annat gör i vårt tycke stadens godaste pizzor. Så i vår bil så har det kanske fraktats pizzor, om inte annat så ingredienser till denna italienska delikatess. Om bilen höjt eller sänkt sin status nu när den får köra runt på gamla bräder och en och en annan hink med färg, har vi ingen aning om. Det enda vi vet är att det troligtvis luktade bättre förr och inte som nu, en svag doft av tvåkomponentsfärg i kulörten vit.
 
Ja vart var vi, jo vi tog bilen till Söderkaj. Vi beställde varsin paj och vanligt kranvatten. Trevligt ställe, mer nybyggt får man leta efter, för ett par år sedan så fanns inte ens huset. Högt i tak, stilrent. Det kändes dock mer tilltalande att sitta ute med utsikt över båtar och Nissan. En särskilt trevlig båt är den blå fiskebåten längre upp, där två stollar renoverat dag ut och dag in i snart sex års tid. Tjejen som jobbar här är en liten söt och mjuk person med ett härligt leende. Hon kändes bekväm och avslappnad. Vi slog oss ner vid ett bord efter ha baxat ut det en bit i solen. Är det något Söderkaj saknar, så är det sol om eftermiddagen och kvällen. Nu kom vi så vi kunde få sol med hjälp av ett gemensamt lyft av ett av de vita borden. Vi fick in vatten i en stor härlig flaska med gammeldags kork och strax efter dök det upp varsin tallrik med paj och en sommar-fräsch sallad till. Vi njöt av vår lunch och tittade på liv och rörelse omkring. Sen kände vi oss nöjda och vi lyfte tillbaka bordet innan vi hand i hand traskade bort till vår före detta pizzabil.
 
När dagens ärenden var klara så började vi bygga vidare på vår dröm. Helena putsade rostfritt.
Nu kan vi snart montera dit nosen, framme vid stävern. Under tiden så arbetade Tjoppe vidare med it-hyllan.
Nu ska den målas och få eklister och däckslyktan ska flyttas ner en våning så att säga så ljuset sitter under hyllan och inte i taket.
Tjoppe snickrade tofter till lillbåten No-shine. Han testade dessa.
Tjoppe ger tofterna och stolssitsen ett högt betyg. Jo det ska vara en liten stolsits på båten. För att föraren ska kunna få lite ryggstöd när han far fram över vattnet. En före detta kollega kom förbi med stolen och vi tackar och bockar för den geniala idén på hur man kan sitta bekvämt.
Vi hjälptes åt att grundmåla tofterna. Nu väntar färg och eklist och sen är det bara att ge sig ut och åka.
Och ankaret har vi vänt på och målat andra sidan.
 
Att Helena helt plötsligt börjat jobba i sin fina hatt beror enkom på solutslag i ansiktet. Hon lyckades hålla hatten fri från färg hela dagen. Annars så är inte många plagg i garderoben fri från fläckar och färg och hål. Det blir att tjacka upp sig på lite nya kläder där byggtiden är över. Helena är klädbutikernas mardröm. Men bygghandeln klappar händerna.
 
Vi avslutade dagen med korv på menyn, enkelt men gott och kröp i säng skapligt. Är det något vi unnar oss så är det att få rejält med sömn. Bara för att åter kunna vakna på nytt och känna sig leksugen på livet.
 
Alleman på däck!
 
Tjoppe och Helena
 
 
 
 
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s