(…så är det väldigt enkelt…och fyllt av glädje och tacksamhet…)
Den ljumma vinden smekte över hav och nejd och fick vattnet att lysa i pastellens blå färger. Besättningen tog en dag ombord i väntan på att blåsten skulle bedarra. Fick tiden att gå genom plock och pyssel i skutans alla vrår. Vinschar blev smörjda, kläder sorterade.
Under den sena eftermiddagen så bedarrade vinden. Tystnaden la sig och en delfin lekte i det syremättade vattnet en bit från båten. Kanske att fisk lurat in den i viken. Vi tog jollen in till strand och fick fast mark under fötterna. Nu var det länge sedan vi beträdde stenar, sand och gräs och solen låg lågt över himlen och varslade om dess försvinnande. Vi sparkade runt längs strandkanten, letade vackra stenar och drivved. Pratade med vänner och lät hundar leka. Vi fann skräp och plast och bestämde oss. I morgon kommer vi tillbaka. För en grillafton i solnedgången, men innan så städar vi. Som en städfest där vi tackar naturen för att vi fått låna den en stund, där vi efteråt tar med oss det som vi människor spritt ut. Plastdunkar, petflaskor, snörstumpar… Inte ens naturreservaten är fredade…
Det gick någon timme eller två. Samtalen avlöste varandra. Vi slog oss ned och lät de fyrbenta vännerna fortsätta sin lek. Liten och stor men de gick fint i hop. Och det slår oss, att det mest värdefulla är gratis…vänner…kärlek…naturen.
Så bryter vi upp. Tar oss hem i den mörka natten. Vi somnar gott i vår trygga koj. Hand i hand.
Skepp o Hoj!
Isola Piana, Sardinien, Italien
Vi blev bara liggandes en natt i den vik dit vi kommit efter den långa överseglingen. Med tvåhundra distans i ryggen så finlirar man inte direkt, inte vi i vart fall, utan man droppar ankaret på första bästa plats för lite vila och sömn. Att hitta de sagolika vikarna får bli en senare sak. Viken vi ankrat i var visserligen fin, men botten var väldigt hård. Två av våra vänner fick ankra om tre-fyra gånger innan de fick fäste. Kapten var ner och dök på vårt ankare och det hade spetsat sig ner en bit men ankaret ville inte gräva ner sig rejält. Inte ens när Kapten försökte hjälpa ankaret på traven och trycka ner det…sandbotten förblev stenhård och liknade mer en garageuppfart i Saltsjöbaden till sin struktur. Men vi satt fast i vart fall, vilket var viktigast så vi kunde få lite välbehövlig sömn. Vi kände dock flera av oss att vi gärna ville få ett bättre fäste inför den stundande blåsten som lovat göra sin entré. Vi bestämde därför att segla vidare redan dagen därpå.
Timmarna före det skulle blåsa upp så skulle vara fina moderata vindar i en vindriktning som skulle kunna ta oss norrut. Mistralen blåser ju som regel här och den ger nordliga vindar och då är det knepigt att segla med vinden i näbben. Nu såg vi vår chans att få en fin dag på havet med en ren västlig och stadig vind som garanterat skulle rädda oss från motorgång.
Vi kände oss inte alltför trötta trots att vi just avverkat sträckan Menorca – Sardinien. Nu hade vi trettio distans att segla, rakt norrut och vidare in genom en smal passage där vi skulle kunna ankra bakom en liten ö. Med tre meters djup i vit sand och turkost vatten.
Så vi tuffade ut ur vår vik, tre av fyra båtar. Susan blev kvar där hon kände att hon låg tryggt och inte var sugen på att förflytta sig så snart.
Seglingen blev en sådan där broschyrsegling som vi säger. Perfekta vindar som höll stadiga 5-7 meter per sekund i styrka. En fin halvvind och Wilma flöt fram i 4-5 knop. Trots den stekheta dagen med en stor sol ovanför oss, så svalkade det i vinden. Vi njöt. Det blev lite av en revansch efter de många motorgångs-timmarna vi fått göra dagarna innan. Äntligen segling!
Framåt middagstid kunde vi segla igenom den trånga passagen och strax därpå droppa ankaret bredvid Vaare och Goodvibes som redan var på plats. När vi droppade ankaret så fick vi en sådan där underbar effekt som vi skämtsamt har döpt till ”Rocna-whiplash”. Effekten kommer sig av att när vi släpper ner ankaret i sjöbotten och börjar backa och när ankaret tar fäste, så sitter det så distinkt och direkt att hela båten gungar till när den stannar upp. En underbar känsla som säger dig att ”nu sitter vi jäklar anåda i sanden och kommer inte att dragga under denna kungens livstid”. Och just i ögonblicket när båten sträcks ut i sin ankarlina och båten får sitt plötsliga stopp så behöver vi parera balansen lite grann för att stå kvar. Inte mycket, men man kan känna att kroppen vill fortsätta bakåt och att nackens muskler behöver spännas en aning (fast i bilkrock så går det ju framåt som regel, har inte hört om någon som fått whiplash efter att ha backat runt på Essingeleden). Det är exakt samma rörelse som vid en bilkrock där huvudet slungas framåt/bakåt och som, om man har otur, kan ge en whiplash-skada. Nu råder ingen risk för någon pisksnärteffekt kan vi trygga er. Varken båt eller besättning tar skada då det är microkrafter i jämförelse. Inte mycket mer än barns inbromsning med lådbilen. Men likväl. Rocna är lite av vår Gud där Rocna Whiplash är vår exaltation. Vi blir hänförda och förtjusade. Tänk att man kan bli upphetsad av så lite!
Här ligger vi tryggt. Här blir vi några dagar. Innan vi går vidare till Maddalena Skärgård på den nordöstra spetsen av Sardinien. Ett smärre paradis för seglare. Men om det berättar vi senare.
Skepp o Hoj!
(…nu kastar vi loss och säger snart Ciao Italia…)
Fornells, Menorca, Spanien
Solen har just klättrat upp ovanför Menorcas små gröna kullar. Värmen från solen är påtaglig trots den tidiga timmen. Det lovar en fin dag. Vi vaknar så sakta och denna dag är ingen vanlig dag i vårt liv. Inom några timmar så kastar vi loss för att lämna Spanien bakom oss. Vi siktar mot den vackra italienska ön Sardinien som ligger två hundra distans bort. Vindarna kommer stundtals vara svaga under vår seglats, så vi räknar med att det tar ett par-tre dygn innan vi når fram.
I vårt kylskåp ligger nystekta köttbullar, pannkakor och pastasallad. Kokt potatis och en smarrig skinkröra likaså. Nu kan vi absolut laga mat från grunden ute på havet, men som de goda sjömän vi är så förbereder vi gärna och ger oss de fördelar vi kan. Att äta nyttigt och sova gott är viktigt på havet. Vågor, vind och sol kommer påverka oss mer än vanligt. Vi kommer efter några timmar efter vi lämnat vår ankarvik, att förlora kontakten med omvärlden. Inga mobilsignaler eller internetuppkopplingar kommer fungera hur mycket vi än försöker. Men vi har en livlina, vår nödsändare som vi kan aktivera i händelse av fara för liv. Så ni kan känna er trygga, liksom vi gör.
Vi blir fyra båtar som kastar loss samtidigt. Vännerna på Goodvibes, Susan som nu har en vän som mönstrat på. Och så vår norske vän på Vaare. Så länge vi inte har för långt avstånd emellan oss ute på havet så kommer vi kunna ropa upp varandra över VHF-radion. Det gör oss mindre ensamma där ute på havet. Man får helt enkelt lite sällskap. Och så klart så är det ju även en styrka ifall något skulle hända. Vi kan alltid hjälpa varandra. Inte så att vi inte skulle segla sträckan själva, det skulle vi absolut då vi är såväl fysiskt och mentalt rustade för stora överfarter. Men man kan aldrig få för mycket av det goda. Man ska segla klokt och man ska göra livet roligt.
För er där hemma så kan ni följa oss via marinetraffic.com. Länk kommer HÄR. Nu är sidan inte alltid så bra på att uppdatera, vi brukar försvinna från skärmen eller se ut att ligga stilla en bit ut från kust. Detta beror dels på hur masterna står utmed landbacken samt hur räckvidden är. Vi sänder ju inte lika starkt som handelsfartygen gör, då vi fritidsbåtar har klass B-transpondrar på våra AIS. Men försvinner vi från skärmen så bör vi i vart fall börja synas igen när vi närmar oss den Sardinska kusten.
Vi önskar alla därhemma ett stort lycka till med Sverige-matchen i kväll, då vi möter England. Först om ett par dygn kommer vi själva att veta hur det gick i matchen. En cliff-hanger som heter duga. När matchen är spelad så vet vi att ni vet, men vi vet inte.
Sammanfattningsvis så kan vi säga att Spanien har varit trevligt. Lite blandat som det är med det mesta i livet. Men en av höjdpunkterna har faktiskt varit Menorca. Som vi gillar denna ö. Inte alls så fylld av turister vilket även märks på människorna här. De är inte så trötta på utlänningar och besökare och de bemöter en med stort tålamod och hjälpsamhet. Ön är mindre exploaterad än sina grannöar Mallorca och Ibiza. Hit kommer vi gärna tillbaka.
Men nu känner vi att det är dags att segla vidare mot nya länder och nya äventyr. Den italienska gästflaggan ligger färdig och klar. Nu byter vi ut Hola mot Ciao, Tapas mot Pizza och druvorna Tempranillo mot Sangiovese.
Så på återhörande. Kring lunchtid kastar vi loss. Sen bär det av.
Bella Italia, presto verremo!
Skepp o Hoj!
Det är varmt här nu. Riktigt varmt. Enligt väderleken så ska det vara trettiofem grader. Men när vi passerade apoteksskylten i byn så visade den 38 grader. Vi kippar lite efter luft emellanåt och vi börjar bli uppfinningsrika på olika sätt att överleva i värmen. Att besöka helt ointressanta butiker som har air-condition är en. Så om ni ser Kapten stryka runt i butiker med damunderkläder så kan ni vara lugna, han hyser ingen förkärlek att klä sig i bh och trosa. Även om det säkert skulle vara snyggt.
Vi badar ofta. Inte alltid för att vi är så badsugna. Men hettan tvingar oss. Det kan såväl bli förmiddagsdopp, eftermiddagsdopp och ett kvällsdopp. Häromsistens så blev det till och med ett nattdopp. PLASK rakt ner i det ljumma vattnet. Jo det gäller att blöta upp sig ibland så man inte torkar ihop till ett russin i solen. Fast är man i vattnet för länge, ja då blir man ett russin likväl…
På tal om russin. Det pågår ett mat-projekt ombord. Vi tillverkar soltorkade tomater. Det går ganska bra men verksamheten är ringa så vi plockar inga större marknadsandelar. Fyra tomaterhalvor har nu torkat klart och de ska nu läggas i en olivoljemarinad med vitlök och kryddor. Mums. Vi entreprenörer känner att vi har något stort på gång här…
Vi lyssnade på P1 Sommar. Det var det lustiga paret Mandelmanns tur. Vi låg i hängmattorna medan deras röster berättade för oss. Helt plötsligt så ställer sig båtgrannen upp och skriker åt oss att stänga av radion, att de inte ville höra. Detta efter att paret Mandelmann valt ett rätt dåligt musikstycke, någon slags surrealistisk cirkusmusik. Who can blame them? Inte ens vi gillade Mandelmanns musiksmak…men klockan var fyra på eftermiddagen och vi spelade ju inte högt. Något får man ju lov att låta. Vi stängde trotsigt av radion och svor tyst för oss själva över vilka trångsynta och tråkiga människor det finns. Till saken hör att mannen på den klagande båten gärna går runt naken på sitt däck och han visar upp hela sitt förgrenade klockspel för allt och alla. Det kändes orättvist att de ska få störa oss med nakenshow medan vi inte ska få lyssna på Mandelmann i en timme. Vi valde dock att vara storsinta och inte föra grannens nakna hud på tal och vi fick senare vår revansch. En stor motorbåt kom med tjo och tjim och de droppade sitt ankare alldeles för nära klagobåten. Vi jublade. Då blev det för mycket för grannarna med klockspelet. De drog upp sitt ankare och försvann fortare än kvickt från viken. Ibland löser sig saker på bästa sätt utan att man behöver göra så mycket…
Flera av våra vänner är engelsmän. Eller de har i vart fall bott i England, så vi kallar dem för engelsmän. Nu ska Sverige möta England i nästa VM-match i fotboll. Styrman Pimpsten har lovat bjuda vännerna på svenska köttbullar ifall Sverige vinner. Vännerna visade sig vara väldigt lättköpta för nu hejar de alla på Sverige. Tala om goda köttbullar! (Vi hade aldrig sålt oss för en engelsk fish n chips…).
Vi kommer inte att kunna lyssna på fotbollsmatchen på lördag. Inte på grund av några vresiga båtgrannar. Utan för att vi planerar att segla till Sardinien då. Det väntar oss en lång sträcka på 200 distans. Det kommer att ta oss ett par tre dar att plaska över. Helt avskurna från omvärlden så kommer vi först på måndag eller så, att få veta hur det gick i fotbollsmatchen. Tala om en cliff-hanger…(kan något med telepatisk förmåga meddela oss så skulle vi uppskatta detta).
Vi har skrivit till UD. Detta med anledning av incidenten som hände oss för en månad sedan då vi blev rammade och bordade av båtflyktingar utanför spanska fastlandet. Nu gick det bra den gången mycket tack vare de hjälpsamma spanska myndigheterna. Det pågår dock ett politiskt spel här i Medelhavet nu, där Italien och Malta vägrar att ta emot båtar som plockat upp flyktingar. Situationen är knepig. Politikerna i Italien hävdar att dessa stora fartyg som tillhör välgörenhetsorganisationer till faktum uppmuntrar människor till att fly över Medelhavet. Att människor därav vågar kasta sig ut i havet, för att de vet att de kommer att bli upplockade av fartyg… Huruvida detta stämmer eller inte är inte vi rätt personer att bedöma. För vi har i vart fall ingen avsikt att gå i dessa vatten med målet att ägna oss åt flyktingtransporter. Vi vill enkom njuta av vackra italienska öar som turister. Men det anstår varje god sjöman att bistå människor i nöd ute på havet. Vi vill då veta att ifall vi blir bordade, att vi kommer att ha stöd från italiensk kustbevakning och sjöräddning. Nu väntar vi på svar…
I svaga ögonblick kan Styrman Pimpsten längta efter ett djur ombord. Och då inte sådana som vi emellanåt har gott om, såsom knott och mygg. Utan mer en klappvänlig hund eller katt.. Längtan uppkommer i de stunder hon saknar sina barn. Så det är nog inget djur hon egentligen vill ha. Nu är det den fina Petunian ombord som ersätter såväl ungar som husdjur. Finns fördelar. Den varken skriker eller skäller. Och den frågar inte efter pengar och kräver inga promenader. (Undrar dock vad barnen därhemma tycker om att mamma ersatt dem med en blomma…).
Vi har funnit lite udda svensk litteratur i Spanien. I värmen syndade vi häromdagen. Vi köpte en glass på stan. Här i utlandet springer vi ofta på glassar som ingick i barndomens GB-sortiment. Vi blev rådvilla. Har det gamla svenska glassföretaget spridit sig ut i Europa? Eller är det inte ens svenskt, kanske aldrig har varit. Eller tillverkas de på licens för den svenska marknaden? Men så läser vi på det ena glasspappret;
Från glassfabriken i Flen
Bah! GB-sandwich är en svensk produkt. Men Kaptens Magnum är det inte, den kommer ursprungligen från Holland/USA enligt Mr Google. Grejen är att nästan alla glassar idag ägs av UNILEVER. Men glada blev vi att vi i vart fall fick läsa en mening på svenska här på Menorca…
projektsunshine.se 