Isola Piana, Sardinien, Italien

Vi blev bara liggandes en natt i den vik dit vi kommit efter den långa överseglingen. Med tvåhundra distans i ryggen så finlirar man inte direkt, inte vi i vart fall, utan man droppar ankaret på första bästa plats för lite vila och sömn. Att hitta de sagolika vikarna får bli en senare sak. Viken vi ankrat i var visserligen fin, men botten var väldigt hård. Två av våra vänner fick ankra om tre-fyra gånger innan de fick fäste. Kapten var ner och dök på vårt ankare och det hade spetsat sig ner en bit men ankaret ville inte gräva ner sig rejält. Inte ens när Kapten försökte hjälpa ankaret på traven och trycka ner det…sandbotten förblev stenhård och liknade mer en garageuppfart i Saltsjöbaden till sin struktur. Men vi satt fast i vart fall, vilket var viktigast så vi kunde få lite välbehövlig sömn. Vi kände dock flera av oss att vi gärna ville få ett bättre fäste inför den stundande blåsten som lovat göra sin entré. Vi bestämde därför att segla vidare redan dagen därpå.

Timmarna före det skulle blåsa upp så skulle vara fina moderata vindar i en vindriktning som skulle kunna ta oss norrut. Mistralen blåser ju som regel här och den ger nordliga vindar och då är det knepigt att segla med vinden i näbben. Nu såg vi vår chans att få en fin dag på havet med en ren västlig och stadig vind som garanterat skulle rädda oss från motorgång.

Vi kände oss inte alltför trötta trots att vi just avverkat sträckan Menorca – Sardinien. Nu hade vi trettio distans att segla, rakt norrut och vidare in genom en smal passage där vi skulle kunna ankra bakom en liten ö. Med tre meters djup i vit sand och turkost vatten.

Så vi tuffade ut ur vår vik, tre av fyra båtar. Susan blev kvar där hon kände att hon låg tryggt och inte var sugen på att förflytta sig så snart.

Seglingen blev en sådan där broschyrsegling som vi säger. Perfekta vindar som höll stadiga 5-7 meter per sekund i styrka. En fin halvvind och Wilma flöt fram i 4-5 knop. Trots den stekheta dagen med en stor sol ovanför oss, så svalkade det i vinden. Vi njöt. Det blev lite av en revansch efter de många motorgångs-timmarna vi fått göra dagarna innan. Äntligen segling!

Framåt middagstid kunde vi segla igenom den trånga passagen och strax därpå droppa ankaret bredvid Vaare och Goodvibes som redan var på plats. När vi droppade ankaret så fick vi en sådan där underbar effekt som vi skämtsamt har döpt till ”Rocna-whiplash”. Effekten kommer sig av att när vi släpper ner ankaret i sjöbotten och börjar backa och när ankaret tar fäste, så sitter det så distinkt och direkt att hela båten gungar till när den stannar upp. En underbar känsla som säger dig att ”nu sitter vi jäklar anåda i sanden och kommer inte att dragga under denna kungens livstid”. Och just i ögonblicket när båten sträcks ut i sin ankarlina och båten får sitt plötsliga stopp så behöver vi parera balansen lite grann för att stå kvar. Inte mycket, men man kan känna att kroppen vill fortsätta bakåt och att nackens muskler behöver spännas en aning (fast i bilkrock så går det ju framåt som regel, har inte hört om någon som fått whiplash efter att ha backat runt på Essingeleden). Det är exakt samma rörelse som vid en bilkrock där huvudet slungas framåt/bakåt och som, om man har otur, kan ge en whiplash-skada. Nu råder ingen risk för någon pisksnärteffekt kan vi trygga er. Varken båt eller besättning tar skada då det är microkrafter i jämförelse. Inte mycket mer än barns inbromsning med lådbilen. Men likväl. Rocna är lite av vår Gud där Rocna Whiplash är vår exaltation. Vi blir hänförda och förtjusade. Tänk att man kan bli upphetsad av så lite!

Här ligger vi tryggt. Här blir vi några dagar. Innan vi går vidare till Maddalena Skärgård på den nordöstra spetsen av Sardinien. Ett smärre paradis för seglare. Men om det berättar vi senare.

Skepp o Hoj!