(…och en rapport från Wilma…)
Ett bestyr vi haft på vår agenda är att byta förråd. Det nya förrådet som är mindre, passar bättre mängden prylar vi släpar på. Ja, frånsett de saker vi har ombord vill säga, vilket utgör det mesta av det vi äger. Vi hade därför anledning att åka till Lysekil. Det hela fick gå undan, för med oss hade vi en lånad bil med dragkrok. Bilsläp fick vi låna av varvsnissarna (egentligen heter vännerna Mikael och Christina men vi har döpt om dem). Förutom att varvsnissarna fick hålla oss med ett släp så hyste vi in oss i deras hus. Enkelt förklarat skulle vi kunna säga att vi lyfte och kånkade på dagtid – vi körde mellan förråden och däremellan till soptippen – men när solen föll över detta forna fiskesamhälle, styrde vi kosan mot vännerna som bor en bit utanför stan. Som alltid bjöd de på god mat och en skön säng. Under muntert småprat avhandlades båtar och båtar och åter båtar, fattas bara när man hamnat hemma hos Nicanders Båtvarv. Lite oanat kände vi att Lysekil är platsen för oss, det är här vi känner oss allra mest hemma – trots att vi inte har något av våra barn på orten. Vi tror det hänger ihop med vår uppväxt i Vaxholm (båda är mindre orter med en levande skärgård fast med skillnaden att Lysekil idag, är mer som Vaxholm var då). Så vem vet var vi bosätter oss den dagen det är dags att bli landkrabba. Kanske blir det i Lysekil vi slår ner våra bopålar.
Dagen efter vår ankomst åkte vi ner till Vesta, en före detta fiskebåt och passagerarbåt som våra vänner äger. Hon byggdes i Stenungsund för över ett hundra år sedan och idag är hon totalrenoverad. Från att ha varit sjunken har Mikael förvandlat henne till en riktig skönhet. Tyvärr fanns ingen tid att åka ut en sväng, men vi njöt av att lyssna på motorn och ta en fika ombord. Mikael är en fantastiskt båtbyggare och han är mannen bakom minifolkbåten MF (och hans bror ska tilläggas, de är två). Med lite mer tid över för sin egen båt blev resultatet minst sagt imponerande, smutt nice alltså. Tror ni vi baxnade när vi kom in i badrummet och fann ett upplyst Kosta Boda-handfat i glas. Wow!
Snart tog tiden slut och vi behövde åkta tillbaka till Halmstad. Tyvärr hann vi inte säga hej till alla vänner vi har i Lysekil, men vi återkommer förhoppningsvis. Sent kom vi till stugan vi lånar och vi hann knappt mer än landa förrän vi fick en rapport från Grekland. Wilma mår bra, så skönt. Men Githio (en mindre stad inte alltför långt från vår marina) håller på att evakueras och vägen till Kalamata är avstängd. Den stekheta värmen har förvandlat Grekland till en krutdurk och det brinner mest överallt. Samtidigt stiger antalet corona-smittade och rykten går om att en eventuell ny lockdown är att vänta. Vi hoppas verkligen vi kan komma tillbaka ner till Wilma som planerat i början av september. Men det är ju ett tag kvar tills dess. Vi får hoppas på det bästa!
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 