(…vi är ett schysst och stenhårt gäng…)

Kapten Betong ligger bredvid i sängen och rosslar. Än har inte natten bräckt till dag och Styrman Pimpsten undrar om det kan vara coronavirus. Det vore ju typiskt – vi som levt instängda på Wilma i månader och det första som händer så snart vi landat på svensk mark, är att vi blir smittade. Förvisso är vi fullvaccinerade men det är ingen garanti för det. Samtidigt visste hon med sig att Kapten ägnat sig åt dammigt slipande av trä och att hans luftrör är känsliga. Kapten hostar på nytt och hon fattar sitt beslut, det finns inget annat att göra än att boka av dagens göromål. Sömndrucket sträcker hon sig efter mobilen och på 1177 läser hon om hur man bokar ett coronatest.

 Några timmar senare svänger vi in vid teststationen och vi får vårt kit med spatel, provtagningspinne och provrör. Vi svänger in på parkeringen och där tar vi prov från halsmandlarna och svalgväggen, så till den grad att kräkreflexen gediget sattes på prov. Skitäckligt, milt uttryckt. Men snart var det hela över och vi kunde lämna in vårt äckliga slem. Sen var det bara att hålla tummarna.

 Det vore en underdrift att påstå att vår agenda lyser tom efter så lång tid i Grekland. Helt plötsligt blev vi ställda – för så länge provsvaret dröjde, var det bäst att isolera sig. Och vi som skulle inhandla saker till Wilma och hade bestämt träff med flertalet vänner. Att isolera sig i Grekland var på ett sätt enklare, för där fanns ingen som efterfrågade oss och butikerna höll stängt. Frisk eller sjuk, i Grekland rådde allt som oftast utegångsförbud. Men nu i Sverige, fanns både längtan efter familj och vänner samt behov av att lösa en rad praktiska saker. För att inte misströsta totalt, tog vi bilen till en fritidshamn och där tog vi en promenad i enslig tvåsamhet – att titta på båtar gör en alltid på gott humör!

Till slut kom svaret och vi drog en lättnadens suck. Inget coronavirus. Så skönt, då kunde vi återgå till agendan.

Någon dag senare drog vi norrut och hälsade på vår bästa kompis Konstruktören som ligger med sin båt i Falkenberg. Kompisen är i slutfasen av färdigställandet inför en långsegling. Vi fikade, inspekterade och pratade segling. När vi senare vinkade hejdå, passerade vi en båt längre ut på bryggan. Det var en betongbåt, precis som Wilma. Vi knackade på och ur båten kom ett huvud som glatt sa ”HEJ WILMA”. Ja, betongbåtsvärlden är inte så stor och denne Jan på S/Y Titti4 har vi haft kontakt med i flera år, även om vi inte träffats fysiskt. Lite kuriosa är dock att våra vägar korsats förut, i vart fall våra båtar som båda byggdes i Uppsala i slutet på 70-talet. Wilmas skrov beställdes från företaget Ubbab där Jan arbetade. Vid sidan av sitt arbete byggde Jan på sin egen betongbåt. Titti är en L38:a och således en annan konstruktion än Wilmas och nu var vi enormt nyfikna. Därför blev vi mer än glada när vi blev bjudna ombord. Fast Titti är längre, smalare och mer smäcker än Wilma (vår båt liknar mer en köttbulle) så var mycket annat slående lika. Framför allt inredningen som även på denna båt till stor del bestod av massiv ek. De gemensamma beröringspunkterna var många och hade det inte varit för klockan, hade vi kunnat stanna mycket längre. Och Jan, ja han var en synnerligen trevlig prick. Men det gäller ju alla betongbåtsägare!