(…och när mörkret faller ska man ta det extra lugnt när man framför en båt…)

Porto Heli, Peloponnesos, Grekland

Det är lättare att knyta kontakt med andra seglare när man ligger i hamn än på ankare. Längs med bryggor och kajer så springer man på varandra vare sig man vill eller inte, där båtarnas landsflaggor och båttyp skvallrar lite om vem du är och vart du kommer ifrån. När andra ser Wilma så tänker nog de flesta att vi är från Sverige. Någon tror att vi är från Danmark eller Norge men det beror på att de inte vet hur den svenska flaggan ser ut. Många har svårt att hålla isär länderna i Skandinavien precis som vi svenskar tendera göra med länderna på Balkan, det vill säga forna Jugoslavien. Okunskapen stör oss inte utan vi blir fulla i skratt och det bäddar för intressanta samtalsämnen. Nästa sak man noterar vid åsynen av Wilma är att hon inte är en charterbåt. Inte heller verkar hon tillhöra den stora kategorin seglare som stannar i Grekland år efter år och som rör sig inom ett mer begränsat geografiskt område. Jo många gör så, att de lägger sin båt i Grekland och använder båten som ett sommarhus utan ambition att segla i något annat vatten än grekiska. Wilma däremot ser ut som en riktig långfärdsbåt med sin udda båtmodell och skrovmaterial, sina sex solpaneler och dieseldunkar på däck. En del tar för givet att vi har korsat Atlanten. Det har vi inte. Inte än.

När vi ligger på ankaret (som nu) har vi inte alls lika lätt att knyta kontakt med andra seglare. Det är inte omöjligt men man måste som regel själv ta initiativ till gemenskap, vilket vi gärna gör. Igår hamnade vi i ett trevligt samtal med ett tyskt långseglarpar som ligger i samma vik. De äger en vacker stålbåt som de seglat med under tjugo års tid. Vi har lätt att pricka in vilka långseglarbåtarna är, vi är inte fler än en handfull i denna stora bukt som för tillfället är fyllt av ankrade flytetyg. Under samtalet med våra tyska vänner kom det givna ämnet upp, den som rör olyckan som ägde rum i fredags inte långt härifrån. Alla pratar om det och vi fick först höra om nyheten från våra svenska vänner på båten La Banda som varit på plats bara ett par timmar före.

 Det är så sorgligt att vi inte finner ord för det. En snabb motorbåt hade på fredagskvällen farit fram i en oansvarig hög hastighet i en närbelägen vik alldeles intill Porto Heli, där motorbåten körde på en liten grekisk fiskebåt. Olyckan fick en dödlig utgång där två män omkom. Fiskebåten var en stadig båt av klassisk modell byggd i trä. Föraren av högfartsbåten hade avvikit från olycksplatsen men dykt upp hos polisen dagen efter med sin advokat under armen. 

 Det gör ont i oss och vi funderade direkt på om det kan ha varit den fiskebåten vi köpte red mullet av härom veckan, deras besättning bestod av två män och en kvinna. De som livnär sig som fiskare har ofta en liten båt av familjestorlek som de bor på under perioderna de fiskar, där de söker vila i någon vik om nätterna eller skydd för dåligt väder. Det är enkla människor som lever på små medel och de är alltid hyvens och vänliga. Vi tar gärna kontakt och dialog med dem och aldrig att de visat någon ovilja mot oss turister. Så denna olycka är inte bara tragisk för att två män fick sätta livet till, utan för att det knappast lär gagna oss båt-turisters rykte. Vi ska vara ytterst ödmjuka och tacksamma för grekernas öppna armar. Genom vårdslöst körande och olyckor av detta slag så finns risk att det skapar motsättningar i framtiden.

Om snabbåkande båtar tycker vi INTE. Vi ser dem överallt där de far fram i för hög fart mellan ankrande båtar och badande människor. Det händer att fartdårar passerar bara någon meter framför Wilmas stäv där vi har vår ankarkätting som går ner i vattnet. Ropar man till dessa att sakta ner så hör de inte på grund av den höga farten, innan man har avslutat sin mening så är de redan passerat Hydra och kommit halvvägs till Aten.

 Med risk för att vara fördömande så svor vi när vi hörde om olyckan. När känslorna tar vid så blir man lätt barnslig och inte så rationell i sina tankar (läs: man snackar gärna skit). En snabb och stor ribbåt kostar lätt över en miljon svenska kronor, så det är inga fattiga killar vi talar om, för hittills har det uteslutande varit män som vi sett köra fort. Till deras fartbåt så har de ofta en större lyxigare motorbåt av yachtmodell, där de bor med sin familj under sommarveckorna. En del av människorna är så fina att de inte klarar av att hälsa på oss vanliga skitgrisar. Men faktum är att de riktigt rika knösarna tenderar att vara riktigt vänliga och sociala, så vi ska inte dra alla över en kam.

När vi var på Hydra första gången så hade vi en riktig super-lyx-yacht intill. Ägarna verkade trevliga och även personalen som gick och putsade dagarna i ända. Så tänkte vi på skoj att vi skulle ro över med vår jolle och höra om de ville komma över på en sundowner, en kvällsdrink till oss på Wilma. Jisses, det hade varit skoj att se deras min när de blir hänvisade ner i våran lilla sittbrunn. Lite trångt också då en lyxyacht inte sällan har en totalbesättning på tjugo personer, Wilma hade suckat under tyngden. Men hade ägarparet ändå valt att tackat ja så hade de fått uppleva att hela vår båt är mindre än deras badrum. Men vi hade sannolikt haft trevligt, vi hade på fullaste allvar tyckt ett sådant möte hade varit intressant. Hittills har vi låtit det stanna vid en rolig tanke, men vem vet (ni känner ju Kapten vid det här laget, så vi ska inte låta det vara osagt).

Det kan onekligen vara en idyll med ett båtliv i Grekland, för de flesta av oss är det så. Men för mannen i den snabba båten i fråga så blev det en mindre rolig sommar. Nu har han en rättegång att vänta och ett straff efter att oaktsamt framför sin båt i alldeles för hög fart och rammat en fiskebåt med dödlig utgång som följd. Kanske ännu ett skäl till att äga en betongbåt så man sitter väl skyddad tänker vi, för risken finns att man kan bli påkörd när man minst anar. Och påkörda blev vi faktiskt häromdagen (igen). Det var en kille i en jolle som inte fick ordning på sitt segel. BONK sa det rätt in i sidan på Wilma. Men skillnaden var hastigheten, det var knappt styrfart på jollen. Lägre hastighet betyder mindre risk och det är dagens stora sanning! Så det är en uppmaning till alla som tycker om att köra fort, om du inte saktar ner så skickar vi Kaptens mycket otrevliga öga efter er. Det vill ni inte erfara kan vi lova. 

Skepp o Hoj!

 Mer om olyckan kan du här:

 https://greece.greekreporter.com/2019/08/10/speedboat-rams-fishing-boat-kills-2-injures-1-in-greece/

och här:

https://www.thelocal.fr/20190810/french-tourists-held-in-greece-after-deadly-boat-accident

 Over and Out

(…vilar vi upp oss efter en intensiv vecka med bästa kompisen…)

Konstruktören har åkt hem och i kölvattnet kom en rejäl baktändning och vi bokstavligen stupade i säng för att ta tillbaka den förlorade stillheten och den eftersläpande sömnen. Nu är inte vår vän något större yrväder, tvärtom. Han är enastående flexibel och följsam. Vore det inte för att kaffeburken sinat i en ryslig fart så hade han nästan kunnat gå obemärkt förbi, så enkel är han att ha att göra med. Nu tänker kanske någon att han liknar den smygande mannen som blygt tassar runt i bilverkstaden i tv-serien Macken, ni vet mannen i beigea kläder som liksom försvinner och aldrig hittas trots hans ständiga närvaro. Nä inte så, Konstruktören har skulle man kunna säga svart bälte i anpassningsbarhet, släng in honom i vilken situation som helst och han smälter in likt en smörklick i stekpannan. Så vår känsla av baksmälla berodde nog lika mycket på oss själva att vi helt enkelt är ovana med så mycket prat, skratt och stoj ombord. Fast vi skulle ju ljuga om vi påstod att vi inte haft kalas med sena kvällar, där vi över ett glas vin eller fyra försökt finna lösning på alla världens problem, stora som små.

 Under veckan vår vän var här så passade vi på att få såväl segling som fiske, snorkling och bad på schemat. Efter att ha stannat en natt i ankarviken vi tidigare skrev om, där vi drabbades av en getinginvasion och fick äta vår middag ute i jollen på fjärden, så seglade vi ner till ön Hydra. Vi gick tillbaka till exakt samma plats där vi var för ett par veckor sedan för att Konstruktören skulle få uppleva ett seglarliv i avskildhet, en välgörande detox utan uppkoppling mot omvärlden. I dagarna två tog vi jollen till en ren och orörd natur och vi förtöjde intill någon grotta där vi snorklade tills läpparna blev blå och fingrarna russin-lika. Bland spännande bergsformationer och skrevor under vattenytan fann vi ett landskap med häftiga fiskar, sjöborrar och växter. Ena dagen så tog vi jollen över till den lilla grekiska fiskebåten och köpte nyfångad red mullet som vi senare grillade på kvällen uppe på land bland klippblocken. En annan dag klättrade vi högt upp på berget intill ankarviken för att komma åt internet för att få en väderleksprognos och höra av oss till omvärlden. En timmes uppkoppling per dag räcker gott och väl för en seglare.

Efter ett gäng nätter på Hydra så styrde vi kosan till Porto Heli. Seglingen gav Konstruktören mersmak då han själv har en båt som väntar på att få kasta loss och dagen bjöd på fina jämna vindar. För att vara Wilma gjorde hon god fart. Framme så droppade vi ankaret på sex meters djup i uteslutande sand, vilket var bra så vi kunde lämna båten för lite andra roliga aktiviteter.

 Ena kvällen tog vi jollen in till en av restaurangerna som ligger precis intill vattnet. I förda aftonklänning och skjorta, ja fördelat lämpligt efter man eller kvinna så fick vi slå oss ner vid vårt bokade bord och avnjuta av en superb måltid. På sedvanligt grekiskt manér så beställde vi in gemensamma fat av mat som vi delade på; tzatziki, bröd, grekisk sallad, grillade sardiner, ceviche på grekiskt vis, friterad zucchini och lammspett. Till detta drack vi ett lokalproducerat vin från Kranidi, ni vet byn dit vi tog oss med buss förra veckan som ligger ett stenkast från Porto Heli.

Stället måste ha funnit greklands bästa kock för allt smakade galet gott och vi var mäkta imponerande. Kanske att kocken hade franska rötter för maten hade onekligen en touch av nytänk med en tydlig flirt åt andra länders mattraditioner. Brödet förde tankarna till franskt surdegsbröd av Levain-typ och Ceviche är definitivt inte grekiskt då rätten härstammar från Peru. Oavsett så slog smaklökarna volter av lycka och när vi var mätta och nöjda så letade vi upp vår jolle och tog oss tillbaka till Wilma. Vi vill såklart passa på att tacka vår vän som tog hand om notan, tack tack, det var en smakupplevelse vi sent kommer att glömma. Så kul att vi fick dela den med dig!

 Nästa dag letade vi upp en biljett till Konstruktören, han behövde börja tänka på hemfärden. Från Porto Heli går det passagerarbåt två gånger om dagen till Pireaus och tiderna passade bra för att matcha flyget från Aten. Därefter slog vi oss ner på ett hak för att prova på det grekiska nationalkaffet frappé som serveras kallt. Det lät sig smakas men Kapten gillar nog bättre varmt kaffe, trots att termometern ute dallrar kring 35-gradersstrecket. Emellanåt höjer grekerna på ögonbrynen när Kapten beställer en varm cappuccino, för ingen grek i hela världen skulle komma på tanken att dricka varmt kaffe mitt på dagen när allt dallrar av hetta. Nu blev det premiär för frappé och betyget blev gott även om det enligt Kapten inte slår varmt kaffe. Konstruktören däremot gillade det kalla kaffet men han ville ha det starkare. Ja Konstruktören föredrar sitt kaffe starkt och svart likt Nordsjöolja, kan skeden stå av sig självt så är styrkan perfekt.

 Sen kom då stunden då vi fick kramas farväl och vår bäste kompis hoppade ombord på passagerarbåten och försvann. Lika fort som han dykt upp så var han nu borta och det kändes tomt och konstigt. Men det gick fort över och med lite sömn så har vi nu återgått till vår fridsamma lunk där vi lever i vår lilla kokong av betong. Dammet har åter lagt sig.

Skepp o Hoj!

 Gröna stenar och nymålade tånaglar…

 

 Utsikten från grottan…klart och fint vatten…

 

 Skalet från havets igelkott, sjöborren. Man finner dem nere på havsbotten i allsköns olika färger…

 

 I vår ankarvik hade vi sällskap av en fiskebåt, vi var över och köpte lite fisk till middagen…

 

 Red mullet…Kapten har rensat och kryddat upp med salt och peppar…

 

 Grillen är startad och Konstruktörens kaffemugg är utbytt mot ett vinglas…

 

 Middagen nästan klar…när vi grillar fisk så tar vi två grillgaller och najar ihop dessa med ståltråd så kan vi vända alla fiskarna på en och samma gång utan att fiskarna trillar isär…

 

 Vi har kontor uppe på höjden, Styrman och Kapten sitter under ett träd med världens vackraste utsikt framför sig…

 

 Nu har vi kommit till Porto Heli och vi går på restaurang…Kapten och Konstruktören har svårt att välja bland rätterna…

 

 Vi äter normalt inte så mycket bröd…men detta surdegsbröd smakade fantastiskt gott…

 

 En greklisk sallad med knorr…

 

 Vi letar upp vår jolle efteråt. Så här ser det ut intill restaurangerna där besättningarna på de ankrade segelbåtarna har tagit sin dinge in till stan för att gå på lokal…

 

 Ett par dagar senare vinkar vi hejdå till vår kompis…

 

 Där lämnar han oss och vi själva åker ut till vår kokong av betong, det vill säga Wilma…

 

Over and Out

 

 (…bortjagade av getingar…)

I en ankarvik nära Poros, Peloponnesos, Grekland

Dagarna flyger iväg. Innan vi lämnade ön Dokos så bevittnade vi en underhållande tävling. Ett gäng chartrade segelbåtar hade dykt upp i vår vik på kvällen innan, där de ankrat upp på rad så de kunde promenera mellan båtarna. Folket ombord, en handfull holländska familjer med barn i tonåren, var ett glatt och påhittigt sällskap.

 Tävlingen bestod av att snabbast paddla familjens jolle runt klungan av segelbåtar. Men inga paddlar eller åror var tillåtna utan de fick bara använda båtshakar och borstkvastar att paddla med, simma gick också bra. Ungdomarna var påhejade av sina föräldrar och det var stört omöjligt att inte ryckas med i denna roliga lek. När den vinnande båten passerade målsnöret så steg jublet i ankarviken och applåderna studsade mellan bergsknallarna, hurrarop hördes även från Wilma. Ett bättre sommarlov än så här kan man knappast få och vi minns vår egen uppväxt där vi hittade på roliga leker tillsammans. Det var ju före datorerna och mobilernas tidslukande era och vi fick själva ansvara för att göra fritiden meningsfull.

Framåt lunchtid lättade vi ankar och seglade norrut, till ön Poros. Det blev en kort eftermiddagssegling i lätta vindar och strax före solnedgång ankrade vi upp i en vik inte långt från huvudstaden på ön. På kvällen satt vi länge i sittbrunnen och samtalade och från stranden hördes livemusik från en närbelägen restaurang. Det var bra låtar och underhållningen smälte fint in i atmosfären, kvällen var ljummen och vattnet låg spegelblankt. Med ett dopp innan vi kröp till sängs så konstaterade vi att det nu inte var många timmar kvar förrän vi skulle få träffa Konstruktören.

 Dagen därpå så lämnade vi vårt tillhåll och för motor styrde vi mot Poros stad. Ön bjuder på gott om ankringar och mellan Poros och Peloponnesos består sundet av sandbotten med lagom djup. Här ankrar båtar året om där de ligger skyddade från vind och oväder. I väntan på den ankommande passagerarbåten så drev vi runt lite planlöst i bukten vilket gick fint då det var helt vindstilla. Snart såg vi båten från Piraeus komma med vår vän ombord och när han klivit av så körde vi in mot kaj med näbben, så Konstruktören kunde hoppa ombord med sina väskor. Sen backade vi ut igen och styrde kosan mot en ankarvik som bjöd på avskildhet inte långt därifrån.

Konstruktören som normalt vistas i mångmiljonstaden Hong Kong fick nu chansen att snorkla och simma i en helt orörd natur utan trängsel från andra människor. Vi badade och fikade hela eftermiddagen lång och det fanns en del att prata om då det gått över två år sedan vi senast sågs.

 Till kvällen sjösatte vi jollen och rodde in med mat och grill. Vi hade tänkt oss en trevlig BBQ på stranden i solnedgången. Men snart var stranden invaderad av getingar och de surrade ideligen runt omkring oss, något liknade hade ingen av oss tidigare upplevt. Emellanåt fick vi springa iväg en runda för att skaka av oss dem men det hjälpte bara kortvarigt. Att sätta sig ner och äta var det inte tal om, risken att få en geting i munnen var överhängande och Kapten är ju allergisk mot getingstick. Men att ro tillbaka till Wilma var inte heller ett alternativ för där hade vi getingar också, även om de inte var fullt så många. Vad göra? Vi kläckte en genialisk idé.

 Med maten färdiglagad så hoppade vi i jollen med våra tallrikar och vinglas och så rodde vi ut långt bort från land och getingar. Där låg vi och guppade i solnedgången allt medan vi åt, skrålade och skrattade. En annorlunda syn vill vi tro för våra båtgrannar, ja vi var två båtar i viken, kom förbi i sin jolle och paret skrattade så de kiknade och de gav oss tummen upp. Våra båtgrannar hade också besvärats av getingarna för vi hade sett dem vifta och fäkta vilt innan de liksom vi körde ut på öppet hav. Vi gav dem sannolikt idén. Vi höll oss borta från land tills mörkret lagt sig och de envetna gaddinsekterna gett sig av.

När det mörknat hämtade grillen som där stått på stranden och svalnat och sen rodde vi tillbaka till Wilma för lite sömn. Det hade varit en dag i lekfullhetens tecken och vi vuxna är nog inte så olika ungdomarna vi sett leka på Dokos, för det bor nog ett barn i oss alla oavsett ålder – vi behöver bara locka fram det! Det blev en dag vi sent kommer att glömma.

Skepp o Hoj!

 Klart vatten på Dokos…

 

 Vi har seglat norrut till Poros…

 

 Poros stad är till synes charmig, men vi är bara här för att hämta upp vår vän Konstruktören…

 

 ...fiskebåtarna ligger precis intill vägen och bebyggelsen…

 

 …där står han på kajen, vår gode vän och väntar på oss…

 

 …så här såg det ut från Konstruktörens perspektiv…Wilma närmar kajen…

 

 

 …glädjen går inte att ta miste på…

 

 …bad på schemat när vi ankrat upp…

 

 På kvällen tar vi jollen till stranden för att grilla, Konstruktören letar torr ved…

 

 …så här ska livet vara…

 

 …grillmästaren själv…

 

 Konstruktören hjälper till…men oj så många getingar som börjar att dyka upp…

 

…inte hjälper det fast vi startar grillen…de finns överallt de rackarns små djuren…

 

…den obligatoriska selfien…och vi kämpar på med getingarna…

 

 …medan maten låg på grillen så tittade vi oss runt…intill stranden så fanns det enbärsbuskar…skulle kunna börja tillverka gin med sting (getingsting)…

 

 …till slut flydde vi till jollen som vi drog ut i vattnet med mattallrikar och vinglas…

 

 …där kunde vi få njuta av maten ifred…

 

Avslutningsvis bjuder vi på en kort film från Dokos där ungdomarna tävlade med sina jollar…

 

 

 Over and Out

(…och vi är på väg…)

Dokos, Saroniska Öarna, Grekland

Vi har förflyttat oss. Idag kom vi fram till ön Dokos som inte ligger mycket mer än ett stenkast från Porto Heli. Vi är på väg norrut för att hämta upp vår gode vän Konstruktören. Han landar i Grekland om ett par dagar.

Innan vi lämnade Porto Heli så bunkrade vi båten med vatten och mat. Vi var även på utflykt med vännerna på La Banda där vi tog bussen en bit inåt land, till Kranidi. Vi hade ett par ärenden att göra i stan men oj vilken varm dag det var, närmare 35 grader i skuggan och luften dallrade mellan husväggarna. Så fort våra ärenden var avklarade så sökte vi upp ett enkelt hak för att finna skugga, vatten, öl och en enkel lunch. I övrigt så tyckte vi inte Kranidi hade så mycket att erbjuda. Eller om det var för varmt så vi inte orkade leta efter guldkornen. Men något fint fanns där ändå, små detaljer i en övrigt lite blek stad med otydlig karaktär. Styrman Pimpsten fotograferade.

Här på Dokos ligger vi i en blå vik och badar i det 29 gradiga vattnet, det är knappt så det svalkar. I morgon tar vi en kort segling på nytt. Målet är ön Poros där vi ska sammanstråla med Konstruktören som kommer med båt från Piraeus.

Detta blev ett kort inlägg, men bokstäverna riskerar att smälta ihop om de blir för många. Så vi låter bilderna få tala. Så skönt. Så gott. Livet är fint nu. Se och njut…

Skepp o Hoj!

 En luftig kåk och en luftig balkong i Kranidi…

 

 En vacker kyrka och en vacker blomma i Kranidi…

 

 Ett strålande motljus och en ljuvlig blomma i Kranidi…

 

 En blå vägg och en Kapten i Kranidi…

 

 

Ett glatt gäng och svett i Kranidi…

 

 Torrsegling i sjökort och en öl i Kranidi…

 

 Okänd pojke med en vattenflaska på huvudet i Kranidi…

 

 En blå blomma vid en busshållsplats i Kranidi…

 

 Dagens etapp (röd penna) och morgondagens planerade rutt (blå penna)…

 

 Framme på Dokos och vi har droppat ankaret och backat in mot land där Kapten simmar in med en lina att fästa runt ett stenblock…

 

Over and Out

 

(…som seglaren sa…och missar man helt så kan det gå som för surfarna i bukten…)

Porto Heli, Peloponnesos, Grekland

”I ALMOST HIT THAT YACHT!”

Precis intill Wilma så har tre barn på varsina vindsurfingbrädor lyckats trassla ihop sig med varandra och med en hårsmån undvikit en krock med Wilma där ena barnet högt ropat ut de smickrande orden ”I almost hit that yacht”. Jo ja tackar, tänkte Kapten när han hörde meningen. Nu kan man ju förvisso benämna segelbåtar som yacht, men i våra öron så kommer det alltid att låta som något betydligt lyxigare och elegantare än vår grovhuggna båt (som ju är byggd i betong). Med Wilma upphöjd till kategorin lyxjakt så fortsatte vi studera barnen med stort intresse och snart hade de lyckats återfå balansen och fångat tag i sina tygdukar. På några sekunder var gruppen upplöst och deras små segel blandades med ett femtontal andra vindsurfare i bukten.

Senare hade Kapten gått ner i salongen för att sy en vindfångare (windscoop) till Wilma. Vi ville ha en till däcksluckan för att få luften att passera genom båten och på så sätt skapa ett skönt vinddrag till den svettiga besättningens stora lycka. Det är varmt nu, dag som natt. Medan Kapten satt och sydde som bäst så hördes plötsligt en hård smäll med en efterföljande svordom. BRAAAK! Nån hade kolliderat med Wilma och vi sprang båda upp för att se efter.

En sprattlande vindsurfare kämpade febrilt med att få ordning på sitt segel som krokat fast i fören på Wilma. När han fick syn på oss så blev han stressad och bad om ursäkt, om och om igen. Den unge mannen var nog rädd för att få skäll men vi lugnade honom, vi ville bara stämma av att han inte skadat sig. Killen berättade att han tyckte sig ha marginal att kunna passera framför Wilma men så plötsligt kunde han inte hålla upp mot vinden utan dundrade rakt in i vår båt. Lite snopet minst sagt, mest för honom.

 Ja som ni hör så händer det lite här i vår ankarvik och vi har underhållning precis inpå mantåget. Förutom vindsurfare så är det även en febril aktivitet på jolleseglarna där de far fram i full fart, särskilt de som seglar Laser och det ser vansinnigt roligt ut.

 …nästa dag sydde han en vindfångare till Wilma…still alive…

 

 

 Förutom att studera fästingbett och vindsurfare så har vi umgåtts med våra vänner på La Banda. Vi trivs gott i Ulfs och Kickis närvaro och timmarna går oerhört fort i deras sällskap. Vi har njutit av vackra solnedgångar tillsammans, ätit gott och spelat brädspel. Nu har vi blivit introducerade i spelet Okey, eller Rummy som det också heter. Vi har blivit frälsta och planerar att köpa ett eget spel. Det är ett stimulerande och roligt spel där vi får använda våra hjärnor, vilket säkert är gott. Vi har ju inga vederkvicka arbeten som håller igång våra förstånd.

 Dagarna har även gått till att planera lite kring de besök vi väntar oss inom kort, vilket vi med stor glädje ser fram emot. Det är ju annars svårt det där med besök eftersom vi ständigt förflyttar oss, det går sällan att planera långt i förväg och vi kan ju aldrig garantera vilket väder vi bjuder på, långt ifrån alla gillar gung på havet. Men nu fungerar det och vi kommer att vara lite mer stationära i området ett tag framöver då det dröjer ytterligare innan vi sammanstrålar med ensamseglande Susan (som finns på västra sidan av ön Peloponnesos). Hon blev kvar där efter att ha blivit påseglad av en charterbåt och hennes roder trycktes till. Susan (och hennes båt) hamnade på varv istället – så vi fick skjuta på vår planerade återförening. 

Vem och vilka som kommer på besök håller vi hemligt ett tag till, det blir lite roligare så. Men snart får ni se. Innan dess ska vi hinna med en utflykt och om den får ni läsa i nästa inlägg. Så häng kvar!

Skepp o Hoj!

 Kapten Betong är nöjd och glad över sin senaste skapelse…

 

Over and Out

(…ligger vi i trygg ankarvik och umgås med vänner…)

De flesta tänker väl att det största hotet mot en seglare nog är att drabbas av oväder. Kuling är inte så kul som det låter och värre är det med stormar likt den cyklon som drog över Grekland i september förra året. Turligt nog så låg vi i Korintiska viken då, bokstavligt skyddade av ringmuren i Nafpaktos. Den antika staden vars stadskärna och hamn ligger innanför en medeltida mur och som till sin konstruktion är formad som en hästsko. Vice Borgmästaren i staden gav oss tillåtelse att förtöja Wilma med förtöjningar kors och tvärs över hela hamnbassängen och vi blockerade stans fiskeflotta med vårt spindelnät av snören. Lika bra i stormen gick det inte för alla seglare. Vi känner ett svenskt par vars katamaran började dragga och slogs sönder mot strand och klippor och hux flux var deras seglingsäventyr över på ett ögonblick. Ingen i familjen skadades som tur var, men vi känner stor respekt för vädrets makter och vi följer noga väderleksrapporterna för att hela tiden byta till lämpliga ankarvikar och hamnar när ett oväder nalkas.

 Vi har nu kommit till en ankarvik som rymmer imponerande många båtar. Vi är i Pórto Chéli (Porto Heli) på Peloponnesos, nära staden Kranídi. När cyklonen Zorbas drog fram förra året (då vi låg i Nafpaktos) så sökte sig många seglare hit för att finna skydd och det har berättats att det var långt över etthundra båtar i viken och ingen ska ha draggat. Med idel sandbotten och med djup på mellan 3 och 6 meter i större delen av bukten så är platsen optimal. Ett gott fäste och därtill är inloppet smalt och skyddar från mer eller mindre samtliga väderstreck. För seglare kan det vara bra att lägga Pórto Chéli på minnet ifall en illasinnad storm hotar komma. Följer man (som en god sjöman bör) väderleksrapporten noga (man får som regel ett par dagars förvarning) så hinner man kanske ta sig hit.

För tillfället blåser det inte alls så mycket här och inget oväder hotar komma utan det är mer moderata meltemivindar som råder. Om eftermiddagarna blåser det kring tio meter per sekund där någon enstaka kastby gör livet svårt för de vindsurfare som susar fram på sina bräder runt Wilma och våra grannar med ett ofrivilligt dopp som följd. Däremot har ett helt annat hot dykt upp.

Häromdagen så hittade Styrman Pimpsten en fästing på sin Kapten. Den hade bitit sig fast i knävecket och området uppenbarades rött och ilsket i trakten kring den oönskade krabaten. Vi fick bort fästingen hel och intakt och därefter gick Kapten till sin verkstadsbänk och plockade fram 96 procentig alkohol och baddade området med. Fästingar är ena luriga små kryp då de kan ge sjukdomar såsom TBE och borrelia men då vi inte har någon aning om hur det ligger till med smittorisken i Grekland så började vi googla på det.

 Ooops! Vi finner färsk information om att i östra Medelhavsområdet dit Grekland och Turkiet ingår, finns fästingar som sprider det fruktade Krim-Kongo-viruset, sjukdomen går även under namnet blödarfeber. Antalet fästingar som bär på viruset ökar oroväckande fort vilket bekymrar forskare och smittskyddsläkare, inte minst i Europa. Dödligheten i blödarfeber är hög, 30 procent. Det finns inget botemedel eller vaccin mot sjukdomen. Detta låter ju inte så upphöjande precis.

Risken för att smittas är liten, men som sagt inte heller obefintlig. Fästingbettet är ju ett faktum trots allt. Vi behöver nog förhålla oss till detta likväl och inte ge oss ut på havet långt ifrån hjälpen.

 Sverige (minsann) leder ett europeiskt vaccinprojekt mot Krim-Kongo blödarfeber. Angelägenheten är stor att finna ett vaccin då blödarfebervirus räknas in i riskklass 4, den högsta. Forskningen sker i Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium och är den enda av sitt slag i Norden som håller den klassen. Så smittan är inget att leka med som ni förstår. Nu är vi inte så rädda av oss, men under inkubationstiden så vill vi såklart inte vara ute på havet långt från sjukvård och expertis. Det kan vara nog så illa att drabbas av TBE eller borrelia vilket också är en möjlig risk, om än liten. Därför passar det att ligga här i Pórto Chélis bukt i vår väntan där vi håller koll på om Kapten börjar få influensaliknande symptom, i så fall söker vi sjukvård direkt. Positivt är att grekiska läkare har hög kompetens och flera av våra vänner vittnar om utmärkt sjukvård.

I väntan på att inkubationstiden för blödarfebern ska passera så roar vi oss, ja vad annat kan vi göra. Häromkvällen träffade vi våra svenska båtgrannar på La Banda. Deras motorbåt är fantastiskt fin och trivsam där Ulf och Kicki med full rätt numera njuter av ett lugnare liv efter att under många år seglat omkring på jordklotet. Med alla de stora seglingsäventyren i ryggen så är nu segelbåt bytt mot motorbåt och Stilla Havet mot Medelhavet. Vi fick en trevlig kväll med fantastiska samtal om långsegling och vi passade på att suga åt oss av deras gedigna erfarenhet. Det visade sig även att vi har flera gemensamma seglarvänner och att de läser vår blogg. Riktigt skoj.

 En sundowner ombord på vännernas fantastiska båt och Kapten är på gott humör trots det tidigare fästingbettet…

 

Nu hoppas vi att våra vägar med La Banda fortsätter att korsas, att Kapten håller sig frisk så vi får ses flera gånger. För om inte annat verkar det vansinnigt spännande med det turkiska brädspelet Okey som spelas ombord på vännernas båt. Kanske läge att byta ut Yatzyt mot detta tänker vi, som ett tecken på pånyttfödelse – om Kapten överlever vill säga. Häpp!

Skepp o Hoj!

 I kvällsolen och våra vänner berättade om sina seglingar på andra sidan jordklotet, intressant och lärorikt…

 Wilma ligger tryggt i bukten, här är vattnet alldeles turkost…

Mer att läsa om blödarfeber finner du på Folkhälsomyndigheten (klicka på länken) Vi vill ju såklart betona att vi är rätt trygga med att Kapten inte kommer att få några problem av sitt fästingbett, men som ni säkert förstår så vidtar vi en extra åtgärd då vi som seglare kan bli väldigt utlämnade om vi insjuknar ute till havs. En klok sjöman sätter säkerheten först!

Over and Out

(…får Kapten kasta sig i havet…)

Finns det någon telefonuppkoppling här? Kapten kliar sig i huvudet då han behöver få kontakt med omvärlden…

Hydra, Egeiska havet, Grekland

Vi vilar våra sinnen i en ensam ankarvik där vi lever ett analogt liv utan radio, tv, telefon och internet. Ankarviken saknar helt mänsklig exploatering och våra kroppar finner en fantastisk dygnsrytm här. Inga gatljus eller datorskärmar som stör ögat och därmed kroppens möjlighet att bilda de goda trötthetshormonerna vi behöver när det är dags att sova. Inte för att vi har några större bekymmer med vår sömn vanligtvis. Men sömnkvalitén blir extra god på detta vis. Så fort solen går ner så blir man gäspig och trött och snart sover man som en stock och vaknar inte förrän morgonsolens första strålar letar sig in genom ventilen (för Kapten sker detta lite senare, han är en sjusovare överlag). Därtill så får vi motion då vi en gång om dagen klättrar upp på berget intill. Där uppe bor internet och för att få kontakt med omvärlden måste vi erövra alla stenblock som utmanande försvårar vår väg dit. På berget slår vi oss ner intill en enebusken som skänker oss skugga och vi dricker vårt medhavda kaffe och njuter av utsikten. Samtidigt sköter vi administrativa ärenden och hör av oss till omvärlden. Efter någon timme tar vi oss ner igen och där väntar belöningen, ett svalt dopp i det azurblå havet. Kanske är detta receptet mot dålig sömnkvalité, problemet är ju vanligt idag och många äter medicin för att kunna sova. Ja nu ska vi inte ge oss in i den branschen, att försöka få bukt på människors sömnproblem, men reflektionen är intressant.

Vi är på ön Hydra, seglingen hit gick fint. Jämna fina vindar som vi fick direkt efter att vi lämnat Serifos. När vi närmade oss Hydra så startade vi motorn. Något vi inte nämnt förut är att vår Vetusmotor blivit lite krångligare att starta på senare tid. Likt en tjurig kärring har hon velat ha lång tändningstid för att hoppa igång, gissningsvis för att matarpumpen ska hinna bygga upp trycket då den är elektrisk. Problemet är inte nytt och vi har haft dialog med vår leverantör i Sverige kring det. Men successivt har det blivit sämre men det har alltid gått att starta motorn. Nu när vi gick för motor sista biten in i viken för att ankra upp så tyckte vi inte hon (”hon” är alltså motorn)…att hon inte svarade så bra på gasen och inte gick lika rappt som brukligt, att vi borde gjort högre fart. Men vi tänkte väl inte närmare på detta, strömmar och vind och en massa saker påverkar farten genom vattnet och det var dags att försöka lägga till någonstans så vi hade annat att koncentrera oss på.

I viken låg det ett par andra båtar redan men det var rätt gott om plats. Men att ankra på vanligt vis var inte att tänka på då havsbotten fort stupade till djupa mått. Bäst då att droppa ankaret rätt nära land och backa bakåt mot densamma och fästa sig i några klippblock. Nu krävde det sina manövrar då vinden låg på från ofördelaktigt håll. Styrman manövrerade som vanligt och Kapten skötte ankaret. När ankaret väl satt i sandbotten så gällde det att styra upp mot land utan att vinden skulle driva båten ur sin kurs. Men så hör Styrman ett missljud från motorn och hon ropar till Kapten ”vi har problem, när jag drar av på gasreglaget så låter det som motorn vill lägga av”.

Oh, no…bredvid oss låg en lyxyacht av mångmiljonklass och in i deras blanka och välputsade skrovsida ville vi inte. Motorn gick ännu tack och lov och manövern för att räta upp Wilma gjordes om och nu kom samma missljud från motorn på nytt. Och ännu en gång. Så lite småstressat så hoppade Kapten i sina badbyxor på rekordtid med en lina av längsta mått och så kastade sig Kapten likt Tarzan i vattnet och simmade in till land. Repet räckte precis och så kunde han fästa sin ände runt ett stenblock medan Styrman vinschade in Wilma i den andra änden. Motorn gick ännu…men vi ville inte fortsätta provocera den med ett eventuellt motorstopp som följd. Puh! Allt hade gått väl.

När vi väl fått i land flera tampar och även kollat att ankaret satt i botten rejält (det väntade hårda meltemivindar till natten) så kunde vi stänga av motorn och pusta ut. Klockan var mycket och solen hade börjat gå ner och vi var både trötta och hungriga efter en lång dag på havet. Men Kapten kände inte riktigt någon ro i kroppen. Här låg vi i en ankarvik utan vare sig möjlighet att ringa eller komma åt internet, ingen bebyggelse och inte någon väg. På stranden så stod parasoller och solstolar på rad, öde och ensamma efter att de sista badgästerna hämtats med båt. I övrigt bara berg och hav och några båtgrannar som var lika utlämnade åt naturen som vi. Hur hittar man reservdelar här, tänkte vi. För vi ville helst kunna laga felet, om än provisoriskt. För inte ville vi riskera få motorstopp vid nästa tilläggning med risk att driva upp på land eller krocka med någon annan båt. Vi behövde på något vis ta reda på felet så vi säkert kunde gå till en hamn där vi kunde komma åt reservdelar. Fast det hängde ju så klart på vad det var för slags fel på motorn. Kapten lyfte durken för att komma åt våra gula vackra motor som nu inte var med oss och felsökningen kunde börja. Snart stod det klart att motorn inte fick diesel som den skulle. ”Så typiskt ” utbrast Kapten. ”Vi har säkert lyckats tanka skitig diesel och nu är filtret igensatt, jag som nyss gjort rent tanken”.

Nu använder vi inte mycket diesel alls i de fina grekiska vindarna, sedan vi lämnade Thessaloniki har vi använt motorn minimalt. När vi startade årets seglingssäsong från Naxos passade vi strax före avfärd på att tömma dieseltanken, inspektera och torka ur densamma. Vi fann inget skräp eller goja alls i tanken och vi var så glada för detta med dålig diesel är rätt vanligt att råka ut för, där man får skit i dieseln av mindre nogsamma leverantörer. Särskilt från tankbilarna som kommer ner till hamnen har vi hört ryktas. Därför har vi så här långt valt att tanka från en bensinmack på land eller vid en riktig sjömack, men i Thessaloniki gjorde vi ett undantag och handlade just från en sådan liten tankbil. Säg nu inte att vi precis inspekterat och gjort rent för att bara några veckor efteråt fylla på med dålig diesel som nu satt igen dieselfiltret? Gaah!

Klockan var mycket så Kapten la på durken igen så vi kunde brassa lite käk och få näring och därefter sömn. Bättre var att ta itu med problemet nästkommande dag och börja med att plocka bort filtret och inspektera det.

Vi sov gott och nästa morgon så fortsatte vi vårt felsökande. Med matarpumpen bortplockad så öppnade vi densamma för att komma åt filtret. Vi var beredda på att se den helt igensatt av skräp. Men döm om vår förvåning, den var lika ren som ett oanvänt melittafilter på ICAs kaffehylla. Detta var ju både bra och dåliga nyheter. Fördelen var ju att nu behövde vi inte filtrera vår diesel vilket hade varit ett mastodontjobb då tanken är knökfull för tillfället (jo vi sa ju att vi inte använt motorn mycket). Nackdelen var ju att nu kunde problemet vara än större, kanske av något riktigt bekymmersamt slag.

Något som är riktigt bra är att Kapten har enormt många års erfarenheter av motorer. Allt från jetmotorer i flygplan till gräsklippare och mittemellan såsom bilar, båtar, motorcyklar och lastbilar. Ofta kan han höra vad som är fel. Så nu bestod felsökandet av att vi startade motorn och därefter fick Styrman gasa upp rejält och så lyssnade Kapten. Styrman drog därefter av gasen och la i neutral och Kapten lyssnade. Vi gjorde om proceduren om och om igen och Kapten lyssnade på ljudet som uppstod. Fortfarande trodde han att insprutningspumpen inte fick tillräckligt med diesel. Så han plockade bort matarpumpen igen och tog den till testbänken i verkstan. Pumpen fungerade. Hmm…därefter kollade han dieselflödet…hm…lite dåligt flöde och lite dåligt tryck verkade det vara. Ifall det berodde på detta så skulle det ju också kunna förklara varför motorn varit så trögstartad under en längre tid.

Av en händelse så seglar vi runt på en jäkla massa saker ombord, inga badbollar och solparasoller och sånt tjafs – utan riktiga saker som man kan behöva om man blir strandsatt på en öde ö i Stilla Havet. Alla möjliga material och verktyg och mer därtill, så självklart även en 12-volts universal-dieselpump. Sen seriekopplade Kapten den så vi fick två pumpar, allt för att se om det blev någon skillnad.

BRUUUM BRUUUM BRUUUM!

Som ljuv musik för ett mekaniker-öra så startade motorn på någon sekund! När vi gasade så svarade motorn direkt och när vi slog av gasläget ner till neutral så kom inget konstigt ljud som tydde på att motorn höll på att tjuvstanna. Felet var hittat och fixat, om än provisoriskt.

Lugnet la sig i lägret (läs: besättningen) och genast gick tillvaron över till sol och bad och lata sköna dagar. Nu kunde vi stanna här med gott samvete utan att känna att vi hade något motorbekymmer hängandes över oss.

Så ett av ärendena vi hade uppe på berget var ringa till vår svenska leverantör av motorn. Säga vad man vill, men många gånger så är det så skönt att man köpt prylar i Sverige och fått dem nedskickade, såsom motorn. För vem svarar inte i andra änden om inte Pontus på Vetus i Lysekil. På sin semester dessutom. Och vad säger han, jo att detta fixar han såklart. Ny matarpump ordnar han (går på garantin) och några andra ting därtill som vi behöver för fortsatt serviceunderhåll. Bättre support går inte att få och så har det varit längs hela vägen. Vi är fantastiskt nöjda med vår motor, den är effektiv och drar lite diesel och vi skulle inte välja något annat märke om vi skulle stå i samma sits igen att behöva byta. För saker kan ju alltid börja krångla och gå sönder vilket märke eller hur gammal eller ny saken än är. Mer viktigt är det hur problemet blir emottaget när man tar upp det med producenten eller leverantören. Så vi kan varmt rekommendera Vetus i Lysekil, supporten är enastående och det gör vår segling fortsatt trygg oavsett vart i världen vi befinner oss. Tack tack Pontus, tänk att du svarade fast du hade semester bara för att du är så mån om oss! TACK!

Skepp o Hoj!

 Kapten felsöker…

 

 I aktern ligger vi förtöjda med linor runt stenblock…här ligger vi fint…

 

 När vi konstaterat felet och löst det provisoriskt så tar vi oss uppför berget för att söka efter internet och telefonkontakt…

 

 Där nere i ankarviken väntar Wilma…

 

 Utsikten uppe från höjden är det inget fel på…

 

 När läget lugnat sig och vi pratat med återförsäljaren så njöt vi av en fin kväll, Kapten tog med sig grillen i land där vi grillade ett par vansinnigt goda kotletter vi köpt på Serifos…vi lever enligt devisen ”lördag hela veckan lång”.

 

Over and Out

 

 

Livadi, Serifos, Kykladerna, Grekland

Med en promenadtakt som var allt annat än rask tog vi oss mödosamt uppför berget med hjälp av den gamla åsnestigen. Dagen bjöd på kopiöst varmt väder och det reflekterande solljuset fick luften att dallra. Med jämna mellanrum stannade vi för att vila och söka skugga intill ett fikonträd eller någon vitkalkad mur.

 Vårt mål var att nå Chora, en vykortsvacker stilla by med hus som klätterlikt reser sig mot bergets topp och som avslutas med ett kapell på knallens högsta punkt. På toppen möts man av en svindlande utsikt över Livadibukten och dess by intill. Livadi har sexhundra invånare och en del turism om somrarna. I stillsamma Chora bor trehundra personer. Med bil kan man ta sig upp via den nyare vägen som likt en serpentin ringlar sig uppför och emellanåt korsar den åsnestig som vi kämpar oss upp via. Men tar man bil så får man parkera och gå sista biten oavsett, för den övre bebyggelsen erövras endast till fots eller ridandes på åsnerygg då vägarna övergår i stenbelagda gränder och trappor där vissa partier är svårbemästrade och får promenaden att mer likna en bergsklättning än någonting annat.

Att ta sig upp för berget tar närmare en timme om man stannar till ett par gånger och dricker vatten vid någon av posterna som kyrkan snällt ställt ut. Ett behövligt stopp för så väl åsna som man. Väl uppe så ser vi långt ut över Egeiska havet och de närmaste öarna i prefekturen Kykladerna. Vi ser ön Sifnos där vi nyss var och nedanför oss skymtar vi Wilma i det bortre hörnet av bukten. Bor man ett helt liv på toppen av Chora så har man sannolikt ett långt liv att vänta med dess friska luft och vardagsmotion som ges. Strax nedanför toppen finns ett torg, tillika Choras hjärta, med ett fik och en taverna samt stadshuset där öns administrativa ärenden sköts. Ja någon mer kommers går inte att finna förutom ett folklore-museum.

 Från kapellet på toppen så följer man pilarna neråt igen för att finna vägen till byns torg och lilla centrum. Vi hägrade efter en fika då klockan gott och väl slagit tre. Vi började följa de röda pilarna som målats i de vitkalkade husfasaderna med jämna mellanrum. Men så slutar pilarna plötsligt att dyka upp och vi letar och går vilse och går tillbaka och försöker på nytt. Vi ger upp och vi försöker ta oss ned till byn Livadi istället men det är inte det lättaste. Flera gånger hamnar vi i återvändsgränder mellan de små kubiska huset, vi kommer runt ett hus och stigen tar slut och den övertas av en hänförande utsikt istället. Till slut fann vi vägen ut ur vår labyrint som vi trodde skulle sluka oss då vi fann åsnestigen på nytt. Väl tillbaka i Livadi så hade fyra timmar förflutit och fötterna ömmade betänkligt. Men det hade trots allt varit mödan värd att ta sig uppför berget till Choras topp, bara utsikten gjorde ansträngningen värd och berättigad. Men det skavde lite att vi inte hittat till det lilla torget och caféet. Vi tänkte för ett ögonblick att vi hade en ny chans nästkommande dag. Men samtidigt kändes det tveksamt då det är lite för hett att gå under den stekheta solen, tre liter vatten hade konsumerats och många svettdroppar hade runnit utefter våra ryggar. Men kanske att vi tar oss upp igen om vi kommer tillbaka en annan gång, för till faktum hör att vi varit på Serifos förut. Men den gången, i oktober förra året, så ankrade vi upp i bukten bara för att få oss en natts sömn och vila. Nästa morgon seglade vi vidare mot Naxos. Men det var då.

Resterande tid av vår vistelse här på ön Serifos tillbringar vi i den betydligt mer lättillgängliga byn Livadi. Den är också fin, liksom Chora men bjuder oss på god service i form av grönsaksstånd och charkuteributiker med mera. Det kan tänkas behöva fyllas på i våra lager. 

Skepp o Hoj!

 Det är rysligt varmt, över trettio grader i skuggan och det är svårt att finna skugga. Vid ett par kyrkor så bjöds det på en vattentapp så vi kunde svalka av oss. Vi passade även på att fylla på vattenflaskan på nytt…

 

 Vi tar den gamla åsnevägen upp…idag finns en modernare bilväg men det blir betydligt längre och den går inte ända upp…

 

I korsningen åsnestigen och bilvägen fann Kapten sig ett träd som bjöd på skugga…

 

 När åsnestigen tar slut så tar en grusväg över en kort bit innan byns bebyggelse börjar. Än har vi en bit kvar till toppen…Kaptens tröja är blöt av svett och styrmans solglasögon halkar på näsan…

 

 Nu är vi i byn, den är vit, vit, vit… Dörrar och fönsterluckor är blå blå blå – liksom himlen och havet. Det här är Grekland!

 

 Tittut…gammal bebyggelse och bara nästan gammal bebyggelse…

 

 Åh…en skuggfläck, den tar jag! Styrman kommer som vanligt på efterkälken då hon inte galopperar upp lika obehindrat som Kapten…

 

 Ah…det finns ett vattenhål här i byn, så vi kanske kan få oss en kopp kaffe. Men vilken otur för oss att vi gick vilse och aldrig fann byns lilla torg…

 

 Det blir alltmer klättring och trapporna är stundtals smala med stup vid sidan av…

 

 Här uppe bor det människor, nästan ända uppe på toppen och byborna sköter om sina hus mycket väl och bjuder på fantastiska blomsterodlingar och vackra krukor som står utställda till fröjd för de som passerar…

 

Nästan uppe på toppen och utsikten mot baksidan bjuder på berg, ruiner och några äldre byggnader…

 

 Sista trappan och vi når kapellet på toppen…högre än så här kommer vi inte…

 

 Men vilken utsikt…värt mödan…

 

Där nere syns Livadibukten och intill ligger Livadi by…

 

Där nere ligger Wilma…som ni ser så är det gott om plats och ankarviken är långt ifrån full av båtar trots högsäsong…

 

 Husen under oss…

 

Husen på bergets västra sida…(där vi nu efteråt tycks ana stadshuset och torget, men stigarna och skyltarna ledde oss inte dit…)

 

 För den som tar bilen får åka serpentinvägar upp, fast sista biten får alla gå (eller rida åsna).

 

 We made it! Den obligatoriska selfien…

 

 Kaptens snygga väska fotograferades, det blå tyget gjorde sig fint mot havet och himlen…

 

 På väg ner igen, det var lättare att attackera trapporna på nervägen än uppför…

 

Tillbaka nere i Livadi var allt betydligt mer plant, äntligen kunde vi leta upp en kopp kaffe…

 

 Vi är på Serifos, vid den röda pricken. Här passerade vi för snart ett år sedan när vi seglade till Naxos. Det röda strecket visar hur vi seglat så här långt och mer röda streck ska det bli…

 

Over and Out!