(…ligger vi i trygg ankarvik och umgås med vänner…)

De flesta tänker väl att det största hotet mot en seglare nog är att drabbas av oväder. Kuling är inte så kul som det låter och värre är det med stormar likt den cyklon som drog över Grekland i september förra året. Turligt nog så låg vi i Korintiska viken då, bokstavligt skyddade av ringmuren i Nafpaktos. Den antika staden vars stadskärna och hamn ligger innanför en medeltida mur och som till sin konstruktion är formad som en hästsko. Vice Borgmästaren i staden gav oss tillåtelse att förtöja Wilma med förtöjningar kors och tvärs över hela hamnbassängen och vi blockerade stans fiskeflotta med vårt spindelnät av snören. Lika bra i stormen gick det inte för alla seglare. Vi känner ett svenskt par vars katamaran började dragga och slogs sönder mot strand och klippor och hux flux var deras seglingsäventyr över på ett ögonblick. Ingen i familjen skadades som tur var, men vi känner stor respekt för vädrets makter och vi följer noga väderleksrapporterna för att hela tiden byta till lämpliga ankarvikar och hamnar när ett oväder nalkas.

 Vi har nu kommit till en ankarvik som rymmer imponerande många båtar. Vi är i Pórto Chéli (Porto Heli) på Peloponnesos, nära staden Kranídi. När cyklonen Zorbas drog fram förra året (då vi låg i Nafpaktos) så sökte sig många seglare hit för att finna skydd och det har berättats att det var långt över etthundra båtar i viken och ingen ska ha draggat. Med idel sandbotten och med djup på mellan 3 och 6 meter i större delen av bukten så är platsen optimal. Ett gott fäste och därtill är inloppet smalt och skyddar från mer eller mindre samtliga väderstreck. För seglare kan det vara bra att lägga Pórto Chéli på minnet ifall en illasinnad storm hotar komma. Följer man (som en god sjöman bör) väderleksrapporten noga (man får som regel ett par dagars förvarning) så hinner man kanske ta sig hit.

För tillfället blåser det inte alls så mycket här och inget oväder hotar komma utan det är mer moderata meltemivindar som råder. Om eftermiddagarna blåser det kring tio meter per sekund där någon enstaka kastby gör livet svårt för de vindsurfare som susar fram på sina bräder runt Wilma och våra grannar med ett ofrivilligt dopp som följd. Däremot har ett helt annat hot dykt upp.

 

Häromdagen så hittade Styrman Pimpsten en fästing på sin Kapten. Den hade bitit sig fast i knävecket och området uppenbarades rött och ilsket i trakten kring den oönskade krabaten. Vi fick bort fästingen hel och intakt och därefter gick Kapten till sin verkstadsbänk och plockade fram 96 procentig alkohol och baddade området med. Fästingar är ena luriga små kryp då de kan ge sjukdomar såsom TBE och borrelia men då vi inte har någon aning om hur det ligger till med smittorisken i Grekland så började vi googla på det.

 Ooops! Vi finner färsk information om att i östra Medelhavsområdet dit Grekland och Turkiet ingår, finns fästingar som sprider det fruktade Krim-Kongo-viruset, sjukdomen går även under namnet blödarfeber. Antalet fästingar som bär på viruset ökar oroväckande fort vilket bekymrar forskare och smittskyddsläkare, inte minst i Europa. Dödligheten i blödarfeber är hög, 30 procent. Det finns inget botemedel eller vaccin mot sjukdomen. Detta låter ju inte så upphöjande precis.

 

Risken för att smittas är liten, men som sagt inte heller obefintlig. Fästingbettet är ju ett faktum trots allt. Vi behöver nog förhålla oss till detta likväl och inte ge oss ut på havet långt ifrån hjälpen.

 

 Sverige (minsann) leder ett europeiskt vaccinprojekt mot Krim-Kongo blödarfeber. Angelägenheten är stor att finna ett vaccin då blödarfebervirus räknas in i riskklass 4, den högsta. Forskningen sker i Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium och är den enda av sitt slag i Norden som håller den klassen. Så smittan är inget att leka med som ni förstår. Nu är vi inte så rädda av oss, men under inkubationstiden så vill vi såklart inte vara ute på havet långt från sjukvård och expertis. Det kan vara nog så illa att drabbas av TBE eller borrelia vilket också är en möjlig risk, om än liten. Därför passar det att ligga här i Pórto Chélis bukt i vår väntan där vi håller koll på om Kapten börjar få influensaliknande symptom, i så fall söker vi sjukvård direkt. Positivt är att grekiska läkare har hög kompetens och flera av våra vänner vittnar om utmärkt sjukvård.

 

I väntan på att inkubationstiden för blödarfebern ska passera så roar vi oss, ja vad annat kan vi göra. Häromkvällen träffade vi våra svenska båtgrannar på La Banda. Deras motorbåt är fantastiskt fin och trivsam där Ulf och Kicki med full rätt numera njuter av ett lugnare liv efter att under många år seglat omkring på jordklotet. Med alla de stora seglingsäventyren i ryggen så är nu segelbåt bytt mot motorbåt och Stilla Havet mot Medelhavet. Vi fick en trevlig kväll med fantastiska samtal om långsegling och vi passade på att suga åt oss av deras gedigna erfarenhet. Det visade sig även att vi har flera gemensamma seglarvänner och att de läser vår blogg. Riktigt skoj.

Nu hoppas vi att våra vägar med La Banda fortsätter att korsas, att Kapten håller sig frisk så vi får ses flera gånger. För om inte annat verkar det vansinnigt spännande med det turkiska brädspelet Okey som spelas ombord på vännernas båt. Kanske läge att byta ut Yatzyt mot detta tänker vi, som ett tecken på pånyttfödelse – om Kapten överlever vill säga. Häpp!

 

Skepp o Hoj!

 

 

Mer att läsa om blödarfeber finner du på Folkhälsomyndigheten (klicka på länken) Vi vill ju såklart betona att vi är rätt trygga med att Kapten inte kommer att få några problem av sitt fästingbett, men som ni säkert förstår så vidtar vi en extra åtgärd då vi som seglare kan bli väldigt utlämnade om vi insjuknar ute till havs. En klok sjöman sätter säkerheten först!

 

Over and Out