Snacket går i ankarviken…

(…och när mörkret faller ska man ta det extra lugnt när man framför en båt…)

När det mörknar så är alla båtar svåra att se trots ankarljus och man får anpassa farten därefter…

Porto Heli, Peloponnesos, Grekland

Det är lättare att knyta kontakt med andra seglare när man ligger i hamn än på ankare. Längs med bryggor och kajer så springer man på varandra vare sig man vill eller inte, där båtarnas landsflaggor och båttyp skvallrar lite om vem du är och vart du kommer ifrån. När andra ser Wilma så tänker nog de flesta att vi är från Sverige. Någon tror att vi är från Danmark eller Norge men det beror på att de inte vet hur den svenska flaggan ser ut. Många har svårt att hålla isär länderna i Skandinavien precis som vi svenskar tendera göra med länderna på Balkan, det vill säga forna Jugoslavien. Okunskapen stör oss inte utan vi blir fulla i skratt och det bäddar för intressanta samtalsämnen. Nästa sak man noterar vid åsynen av Wilma är att hon inte är en charterbåt. Inte heller verkar hon tillhöra den stora kategorin seglare som stannar i Grekland år efter år och som rör sig inom ett mer begränsat geografiskt område. Jo många gör så, att de lägger sin båt i Grekland och använder båten som ett sommarhus utan ambition att segla i något annat vatten än grekiska. Wilma däremot ser ut som en riktig långfärdsbåt med sin udda båtmodell och skrovmaterial, sina sex solpaneler och dieseldunkar på däck. En del tar för givet att vi har korsat Atlanten. Det har vi inte. Inte än.

När vi ligger på ankaret (som nu) har vi inte alls lika lätt att knyta kontakt med andra seglare. Det är inte omöjligt men man måste som regel själv ta initiativ till gemenskap, vilket vi gärna gör. Igår hamnade vi i ett trevligt samtal med ett tyskt långseglarpar som ligger i samma vik. De äger en vacker stålbåt som de seglat med under tjugo års tid. Vi har lätt att pricka in vilka långseglarbåtarna är, vi är inte fler än en handfull i denna stora bukt som för tillfället är fyllt av ankrade flytetyg. Under samtalet med våra tyska vänner kom det givna ämnet upp, den som rör olyckan som ägde rum i fredags inte långt härifrån. Alla pratar om det och vi fick först höra om nyheten från våra svenska vänner på båten La Banda som varit på plats bara ett par timmar före.

Det är så sorgligt att vi inte finner ord för det. En snabb motorbåt hade på fredagskvällen farit fram i en oansvarig hög hastighet i en närbelägen vik alldeles intill Porto Heli, där motorbåten körde på en liten grekisk fiskebåt. Olyckan fick en dödlig utgång där två män omkom. Fiskebåten var en stadig båt av klassisk modell byggd i trä. Föraren av högfartsbåten hade avvikit från olycksplatsen men dykt upp hos polisen dagen efter med sin advokat under armen.

Det gör ont i oss och vi funderade direkt på om det kan ha varit den fiskebåten vi köpte red mullet av härom veckan, deras besättning bestod av två män och en kvinna. De som livnär sig som fiskare har ofta en liten båt av familjestorlek som de bor på under perioderna de fiskar, där de söker vila i någon vik om nätterna eller skydd för dåligt väder. Det är enkla människor som lever på små medel och de är alltid hyvens och vänliga. Vi tar gärna kontakt och dialog med dem och aldrig att de visat någon ovilja mot oss turister. Så denna olycka är inte bara tragisk för att två män fick sätta livet till, utan för att det knappast lär gagna oss båt-turisters rykte. Vi ska vara ytterst ödmjuka och tacksamma för grekernas öppna armar. Genom vårdslöst körande och olyckor av detta slag så finns risk att det skapar motsättningar i framtiden.

En klassisk grekisk fiskebåt inhyser ofta en familj…vi tar gärna kontakt med dem och emellanåt köper vi fisk rakt över reling..

Om snabbåkande båtar tycker vi INTE. Vi ser dem överallt där de far fram i för hög fart mellan ankrande båtar och badande människor. Det händer att fartdårar passerar bara någon meter framför Wilmas stäv där vi har vår ankarkätting som går ner i vattnet. Ropar man till dessa att sakta ner så hör de inte på grund av den höga farten, innan man har avslutat sin mening så är de redan passerat Hydra och kommit halvvägs till Aten.

Med risk för att vara fördömande så svor vi när vi hörde om olyckan. När känslorna tar vid så blir man lätt barnslig och inte så rationell i sina tankar (läs: man snackar gärna skit). En snabb och stor ribbåt kostar lätt över en miljon svenska kronor, så det är inga fattiga killar vi talar om, för hittills har det uteslutande varit män som vi sett köra fort. Till deras fartbåt så har de ofta en större lyxigare motorbåt av yachtmodell, där de bor med sin familj under sommarveckorna. En del av människorna är så fina att de inte klarar av att hälsa på oss vanliga skitgrisar. Men faktum är att de riktigt rika knösarna tenderar att vara riktigt vänliga och sociala, så vi ska inte dra alla över en kam.

När vi var på Hydra första gången så hade vi en riktig super-lyx-yacht intill. Ägarna verkade trevliga och även personalen som gick och putsade dagarna i ända. Så tänkte vi på skoj att vi skulle ro över med vår jolle och höra om de ville komma över på en sundowner, en kvällsdrink till oss på Wilma. Jisses, det hade varit skoj att se deras min när de blir hänvisade ner i våran lilla sittbrunn. Lite trångt också då en lyxyacht inte sällan har en totalbesättning på tjugo personer, Wilma hade suckat under tyngden. Men hade ägarparet ändå valt att tackat ja så hade de fått uppleva att hela vår båt är mindre än deras badrum. Men vi hade sannolikt haft trevligt, vi hade på fullaste allvar tyckt ett sådant möte hade varit intressant. Hittills har vi låtit det stanna vid en rolig tanke, men vem vet (ni känner ju Kapten vid det här laget, så vi ska inte låta det vara osagt).

Men nu pratar vi nog inte om de allra rikaste som har anställd personal till det mesta, där deras anställda noga är tillsagda att föra sig inom lagens ramar och aldrig nyttja alkohol när de är i tjänst. Utan de som ligger snäppet under som har pengar nog för att köpa snabba båtar men inte pengar nog för att vara ödmjuka. I vårt upprörda och nedvärderande tillstånd så tänkte vi att de som kör vårdslöst sannolikt lider av en kombination av för mycket pengar kontra små fötter och liten näsa, om ni förstår vad vi menar. Vi kan ju inte veta såklart, men vi tänker så. Vi håller med Petter Stordalen som säger att har man gott om pengar, vilken den killen verkligen har, så ska man vara extra ödmjuk och snäll. Och att i hög fart framföra sin båt på platser det är olämpligt är inte att vara ödmjuk och snäll, det är vårdslöshet. Att avvika från olycksplatsen är olagligt och visar inte på något större civilkurage. Föraren av fartbåten lämnade sin övriga besättning kvar på platsen, nio personer varav flera av dem var barn. De hjälpes åt så allesammans kunde ta sig iland tillsammans med den överlevande kvinnan på fiskebåten och kroppen till en av de döda männen.

Kapten är upprörd och han kan även skicka fram ett väldigt argt öga!

Det kan onekligen vara en idyll med ett båtliv i Grekland, för de flesta av oss är det så. Men för mannen i den snabba båten i fråga så blev det en mindre rolig sommar. Nu har han en rättegång att vänta och ett straff efter att oaktsamt framför sin båt i alldeles för hög fart och rammat en fiskebåt med dödlig utgång som följd. Kanske ännu ett skäl till att äga en betongbåt så man sitter väl skyddad tänker vi, för risken finns att man kan bli påkörd när man minst anar. Och påkörda blev vi faktiskt häromdagen (igen). Det var en kille i en jolle som inte fick ordning på sitt segel. BONK sa det rätt in i sidan på Wilma. Men skillnaden var hastigheten, det var knappt styrfart på jollen. Lägre hastighet betyder mindre risk och det är dagens stora sanning! Så det är en uppmaning till alla som tycker om att köra fort, om du inte saktar ner så skickar vi Kaptens mycket otrevliga öga efter er. Det vill ni inte erfara kan vi lova.

Skepp o Hoj!

Mer om olyckan kan du här:

https://greece.greekreporter.com/2019/08/10/speedboat-rams-fishing-boat-kills-2-injures-1-in-greece/

och här:

https://www.thelocal.fr/20190810/french-tourists-held-in-greece-after-deadly-boat-accident

Over and Out