(…Kapten tampas med mystiskt fel..)

Efter förra helgens tragiska båtolycka där två grekiska män fick sätta livet till så har vi märkt att hastigheterna sänkts i ankarviken. De snabba ribbåtarna som passerar Wilma gör det betydligt mer anpassat nu och de drar inte heller upp tråkiga svall, vilket är skönt. Först tänkte vi att det kanske är en ren tillfällighet att tempot lagt sig men vi märker en påtaglig skillnad nu när några dagar har gått.

 

En av anledningarna kan bero på den ökade närvaron av Port Police. Härom dagen bevittnade vi hur den grekiska sjöpolisen i en ribbåt körde fram till samtliga motorbåtar, stora som små och såväl ankrade båtar som båtar under färd kontrollerades. Med kikare i högsta hugg så var vi så nyfikna att ögonen höll på att ploppa ur sina hålor. Vi såg hur båtägarna plockade fram papper som sen räcktes över till sjöpoliserna, sannolikt för att kontrollera att behörighet och tillstånd var i sin ordning. Vid ett tillfälle kom en ribbåt i hög fart farandes över bukten och Port Police satte efter. Ribbåten saktade inte ner fast de fick ordningsmakten i hasorna och då uppstod det en polisjakt. Vi blev alldeles exalterade och var tvungna att resa oss i sittbrunnen för att inte missa någon detalj. Till slut fick sjöpolisen stopp på fartdåren. Vi misstänker att det blev ett aja baja och böter för den trotsige mannen bakom spakarna. Detta var underhållning på högsta nivå och vi känner såklart tacksamhet för polisens närvaro så trafiken blir säkrare och lugnare. Port Polis visade dock inget intresse för oss seglare, hade de misstänkt att Wilmas besättning skulle kunna köra fort med sin lilla jolle så hade vi febrilt börjat leta efter en blindkäpp i polisbåten. Det är rätt uppenbart att vår dinge inte går att skrämma upp i några högre hastigheter. Vi gör möjligtvis fyra knop om vi gasar och på sin höjd fem om jollen inte är tungt lastad (det vill säga att vi är båda ombord) samtidigt som det behöver råda en frisk medvind och vattnet ligga blankt.

 

Vi har haft ett par lugna dagar. Lugna så tillvida att grekerna har firat en helgdag mitt i veckan och allt har varit stängt. Till och med mataffären har hållit stängt. Vi passade på att städa och röja ombord och Kapten ägnade sig åt att försöka laga jollens motor, utombordaren. Den har tjuvstannat titt som tätt. Mer ofta än sällan.

 En felsökning började ta vid. Vi hissade upp motorn på Wilma och fäste den i vår allt-i-allo-planka. Motorns alla delar såg förvånansvärt fina ut och Kapten hittade inget uppenbart fel. Då plockade han isär förgasaren och gjorde ren den. Sen satte han tillbaka motorn på jollen och provkörde. Motorn stannade flera gånger trots åtgärden.

 

Ja det var bara att göra om proceduren. Upp med motorn och plocka isär. Kapten kliade sig i huvudet. Alla packningar var hela och det verkade inte igensatt någonstans. Han visste att problemet berodde på att motorn inte fick tillräckligt med bensin, så långt kunde han konstatera. Kapten undersökte pumpen, letade efter sprickor, och testade om det kunde ha något med suget att göra men allt verkade vara i sin ordning. Det hela var väldigt retsamt. Kapten har inget emot att saker går sönder, men när han inte hittar felet på det trasiga så blir han smått irriterad. Vid sista testkörningen den dagen och motorn fortfarande stannade så skrockade han uppgivet att det kanske var dags att skicka utombordaren till motorhimlen för en sista vila.

 Nästa dag så hade hornen vuxit ut igen på Kapten. Han hissade upp motorn och plockade isär. Förgasarens finmekaniska delar lades ut på arbetsbänken och rengjordes minutiöst, varenda packning studerades ingående. Sen testade han på nytt. Men problemet kvarstod. GAAH! När Kapten visste inga flera råd så han kontaktade en synnerligen duktig mekaniker, en tidigare kollega som är en hejare på motorer, allt för att höra om kompisen hade någon idé. Men inget nytt dök upp som vi inte hade provat. Motorns krassliga tillstånd var ett mysterium.

 Till slut sa Kapten att ”nu plockar jag isär motorn en sista gång och funkar den inte då så får det nog bli en begravning”. Om han syftade på sig själv eller utombordaren visste inte riktigt Styrman. Bensintanken plockades bort, förgasaren lika så. Allt plockades isär på nytt och rengjordes, säkerligen för den femte gången. Sen satte han ihop motorn på nytt och provkörde. Och så….GICK DEN! Motorn gick bättre än den någonsin gjort och den hade dessutom blivit lättstartad av någon outgrundlig anledning. Styrman Pimpsten som tidigare haft problem och saknat kraft och tillräckligt lång arm för att dra igång utombordsmotorn kunde nu med lätthet rycka igång den. Vad har du gjort ville Styrman veta och Kapten såg ut som ett neutralt tangenttecken i ansiktet och svarade; ”jag har inte gjort någonting alls, bara plockat isär och rengjort, jag hittade inget fel”. Men någonting verkade ändå ha löst sig, kanske att någon av förgasarens små kanaler var trång av skräp som Kapten inte fått bort de första gångerna. Vilken fröjd. Vi kände direkt att vi tjänat sju tusen spänn på att slippa köpa en ny motor. Vi hade börjat vänja oss vid tanken på att det så skulle bli.

 

 

För er som känner Kapten så vet ni att han inte direkt är någon duvunge på det där med motorer och han har skruvat på det mesta, allt från gräsklippare till bilar och flygplan. Men tänk er då någon som är ännu överjävligare på motorer och då finner ni Glenn, Kaptens före detta kollega. Tack Glenn för att jag fick bolla med dig hälsar Kapten, du verkar ha skickat någon slags telepatisk lösning på det osynliga felet.

 

Det var ju för skönt att det löste sig med jollens motor. I vanliga fall så har vi ingenting emot att ro men i denna ankarvik så är avståndet till byn hyggligt långt. Framför allt så blir motorn bra att ha under nästa vecka då vi väntar besök. Det känns fint att inte behöva ro våra besökare med risken att vid stort årtag dra skaftet i magen på dem. 

  

Skepp o Hoj!