(…vilar vi upp oss efter en intensiv vecka med bästa kompisen…)

Konstruktören har åkt hem och i kölvattnet kom en rejäl baktändning och vi bokstavligen stupade i säng för att ta tillbaka den förlorade stillheten och den eftersläpande sömnen. Nu är inte vår vän något större yrväder, tvärtom. Han är enastående flexibel och följsam. Vore det inte för att kaffeburken sinat i en ryslig fart så hade han nästan kunnat gå obemärkt förbi, så enkel är han att ha att göra med. Nu tänker kanske någon att han liknar den smygande mannen som blygt tassar runt i bilverkstaden i tv-serien Macken, ni vet mannen i beigea kläder som liksom försvinner och aldrig hittas trots hans ständiga närvaro. Nä inte så, Konstruktören har skulle man kunna säga svart bälte i anpassningsbarhet, släng in honom i vilken situation som helst och han smälter in likt en smörklick i stekpannan. Så vår känsla av baksmälla berodde nog lika mycket på oss själva att vi helt enkelt är ovana med så mycket prat, skratt och stoj ombord. Fast vi skulle ju ljuga om vi påstod att vi inte haft kalas med sena kvällar, där vi över ett glas vin eller fyra försökt finna lösning på alla världens problem, stora som små.

 Under veckan vår vän var här så passade vi på att få såväl segling som fiske, snorkling och bad på schemat. Efter att ha stannat en natt i ankarviken vi tidigare skrev om, där vi drabbades av en getinginvasion och fick äta vår middag ute i jollen på fjärden, så seglade vi ner till ön Hydra. Vi gick tillbaka till exakt samma plats där vi var för ett par veckor sedan för att Konstruktören skulle få uppleva ett seglarliv i avskildhet, en välgörande detox utan uppkoppling mot omvärlden. I dagarna två tog vi jollen till en ren och orörd natur och vi förtöjde intill någon grotta där vi snorklade tills läpparna blev blå och fingrarna russin-lika. Bland spännande bergsformationer och skrevor under vattenytan fann vi ett landskap med häftiga fiskar, sjöborrar och växter. Ena dagen så tog vi jollen över till den lilla grekiska fiskebåten och köpte nyfångad red mullet som vi senare grillade på kvällen uppe på land bland klippblocken. En annan dag klättrade vi högt upp på berget intill ankarviken för att komma åt internet för att få en väderleksprognos och höra av oss till omvärlden. En timmes uppkoppling per dag räcker gott och väl för en seglare.

 

Efter ett gäng nätter på Hydra så styrde vi kosan till Porto Heli. Seglingen gav Konstruktören mersmak då han själv har en båt som väntar på att få kasta loss och dagen bjöd på fina jämna vindar. För att vara Wilma gjorde hon god fart. Framme så droppade vi ankaret på sex meters djup i uteslutande sand, vilket var bra så vi kunde lämna båten för lite andra roliga aktiviteter.

 Ena kvällen tog vi jollen in till en av restaurangerna som ligger precis intill vattnet. I förda aftonklänning och skjorta, ja fördelat lämpligt efter man eller kvinna så fick vi slå oss ner vid vårt bokade bord och avnjuta av en superb måltid. På sedvanligt grekiskt manér så beställde vi in gemensamma fat av mat som vi delade på; tzatziki, bröd, grekisk sallad, grillade sardiner, ceviche på grekiskt vis, friterad zucchini och lammspett. Till detta drack vi ett lokalproducerat vin från Kranidi, ni vet byn dit vi tog oss med buss förra veckan som ligger ett stenkast från Porto Heli.

 

Stället måste ha funnit greklands bästa kock för allt smakade galet gott och vi var mäkta imponerande. Kanske att kocken hade franska rötter för maten hade onekligen en touch av nytänk med en tydlig flirt åt andra länders mattraditioner. Brödet förde tankarna till franskt surdegsbröd av Levain-typ och Ceviche är definitivt inte grekiskt då rätten härstammar från Peru. Oavsett så slog smaklökarna volter av lycka och när vi var mätta och nöjda så letade vi upp vår jolle och tog oss tillbaka till Wilma. Vi vill såklart passa på att tacka vår vän som tog hand om notan, tack tack, det var en smakupplevelse vi sent kommer att glömma. Så kul att vi fick dela den med dig!

 

 Nästa dag letade vi upp en biljett till Konstruktören, han behövde börja tänka på hemfärden. Från Porto Heli går det passagerarbåt två gånger om dagen till Pireaus och tiderna passade bra för att matcha flyget från Aten. Därefter slog vi oss ner på ett hak för att prova på det grekiska nationalkaffet frappé som serveras kallt. Det lät sig smakas men Kapten gillar nog bättre varmt kaffe, trots att termometern ute dallrar kring 35-gradersstrecket. Emellanåt höjer grekerna på ögonbrynen när Kapten beställer en varm cappuccino, för ingen grek i hela världen skulle komma på tanken att dricka varmt kaffe mitt på dagen när allt dallrar av hetta. Nu blev det premiär för frappé och betyget blev gott även om det enligt Kapten inte slår varmt kaffe. Konstruktören däremot gillade det kalla kaffet men han ville ha det starkare. Ja Konstruktören föredrar sitt kaffe starkt och svart likt Nordsjöolja, kan skeden stå av sig självt så är styrkan perfekt.

 Sen kom då stunden då vi fick kramas farväl och vår bäste kompis hoppade ombord på passagerarbåten och försvann. Lika fort som han dykt upp så var han nu borta och det kändes tomt och konstigt. Men det gick fort över och med lite sömn så har vi nu återgått till vår fridsamma lunk där vi lever i vår lilla kokong av betong. Dammet har åter lagt sig.

Skepp o Hoj!