(…bortjagade av getingar…)

I en ankarvik nära Poros, Peloponnesos, Grekland

 

Dagarna flyger iväg. Innan vi lämnade ön Dokos så bevittnade vi en underhållande tävling. Ett gäng chartrade segelbåtar hade dykt upp i vår vik på kvällen innan, där de ankrat upp på rad så de kunde promenera mellan båtarna. Folket ombord, en handfull holländska familjer med barn i tonåren, var ett glatt och påhittigt sällskap.

 Tävlingen bestod av att snabbast paddla familjens jolle runt klungan av segelbåtar. Men inga paddlar eller åror var tillåtna utan de fick bara använda båtshakar och borstkvastar att paddla med, simma gick också bra. Ungdomarna var påhejade av sina föräldrar och det var stört omöjligt att inte ryckas med i denna roliga lek. När den vinnande båten passerade målsnöret så steg jublet i ankarviken och applåderna studsade mellan bergsknallarna, hurrarop hördes även från Wilma. Ett bättre sommarlov än så här kan man knappast få och vi minns vår egen uppväxt där vi hittade på roliga leker tillsammans. Det var ju före datorerna och mobilernas tidslukande era och vi fick själva ansvara för att göra fritiden meningsfull.

 

Framåt lunchtid lättade vi ankar och seglade norrut, till ön Poros. Det blev en kort eftermiddagssegling i lätta vindar och strax före solnedgång ankrade vi upp i en vik inte långt från huvudstaden på ön. På kvällen satt vi länge i sittbrunnen och samtalade och från stranden hördes livemusik från en närbelägen restaurang. Det var bra låtar och underhållningen smälte fint in i atmosfären, kvällen var ljummen och vattnet låg spegelblankt. Med ett dopp innan vi kröp till sängs så konstaterade vi att det nu inte var många timmar kvar förrän vi skulle få träffa Konstruktören.

 Dagen därpå så lämnade vi vårt tillhåll och för motor styrde vi mot Poros stad. Ön bjuder på gott om ankringar och mellan Poros och Peloponnesos består sundet av sandbotten med lagom djup. Här ankrar båtar året om där de ligger skyddade från vind och oväder. I väntan på den ankommande passagerarbåten så drev vi runt lite planlöst i bukten vilket gick fint då det var helt vindstilla. Snart såg vi båten från Piraeus komma med vår vän ombord och när han klivit av så körde vi in mot kaj med näbben, så Konstruktören kunde hoppa ombord med sina väskor. Sen backade vi ut igen och styrde kosan mot en ankarvik som bjöd på avskildhet inte långt därifrån.

 

Konstruktören som normalt vistas i mångmiljonstaden Hong Kong fick nu chansen att snorkla och simma i en helt orörd natur utan trängsel från andra människor. Vi badade och fikade hela eftermiddagen lång och det fanns en del att prata om då det gått över två år sedan vi senast sågs.

 Till kvällen sjösatte vi jollen och rodde in med mat och grill. Vi hade tänkt oss en trevlig BBQ på stranden i solnedgången. Men snart var stranden invaderad av getingar och de surrade ideligen runt omkring oss, något liknade hade ingen av oss tidigare upplevt. Emellanåt fick vi springa iväg en runda för att skaka av oss dem men det hjälpte bara kortvarigt. Att sätta sig ner och äta var det inte tal om, risken att få en geting i munnen var överhängande och Kapten är ju allergisk mot getingstick. Men att ro tillbaka till Wilma var inte heller ett alternativ för där hade vi getingar också, även om de inte var fullt så många. Vad göra? Vi kläckte en genialisk idé.

 Med maten färdiglagad så hoppade vi i jollen med våra tallrikar och vinglas och så rodde vi ut långt bort från land och getingar. Där låg vi och guppade i solnedgången allt medan vi åt, skrålade och skrattade. En annorlunda syn vill vi tro för våra båtgrannar, ja vi var två båtar i viken, kom förbi i sin jolle och paret skrattade så de kiknade och de gav oss tummen upp. Våra båtgrannar hade också besvärats av getingarna för vi hade sett dem vifta och fäkta vilt innan de liksom vi körde ut på öppet hav. Vi gav dem sannolikt idén. Vi höll oss borta från land tills mörkret lagt sig och de envetna gaddinsekterna gett sig av.

 

 

När det mörknat hämtade grillen som där stått på stranden och svalnat och sen rodde vi tillbaka till Wilma för lite sömn. Det hade varit en dag i lekfullhetens tecken och vi vuxna är nog inte så olika ungdomarna vi sett leka på Dokos, för det bor nog ett barn i oss alla oavsett ålder – vi behöver bara locka fram det! Det blev en dag vi sent kommer att glömma.

 

Skepp o Hoj!

 

 Over and Out