(…även det goda har sina baksidor…)

Tillvaron skiljer sig markant numera mot vad vi är vana vid. Vi plockar och röjer, säljer och skänker bort och sparar såklart – snart har vi monterat ner allt det materiella efter Felix. För Kaptens del har dagarna varit fyllda av arbeten vid symaskinen. Till Wilma har vi sytt ett nytt solskydd (att ha ovanför sittbrunnen) och även ett kapell till vår jolle.

Bland Felix saker har vi funnit ogjorda/halvgjorda arbeten. Nu har Kapten sytt dessa. Därtill kommer det in nya arbeten hela tiden som vi tyvärr får tacka nej till. Men något litet arbete har vi tagit oss an som varit mer akut. Resten får skjutas på framtiden för nu rivs skärbordet och symaskinerna flyttar in i ett förråd, om än temporärt. Vi får se hur framtiden blir. Helt klart verkar det finnas behov av en kapellmakare i Lysekil, vilket är positivt. Vi har bestämt oss att fatta beslut kring kapellmakeriet först när vi är nere hos Wilma igen, när allt lugnat sig och vi kan se nyktert på livet. Frågan vi ställer oss är, ska vi sy eller segla? Eller om det går att kombinera på något tillfredsställande sätt.

I kapellverkstaden ligger en minnesbok framlagd och varje dag tittar någon in och säger hej och skriver en rad till hälsning. De flesta verkar känna till att Felix inte längre finns med oss, medan någon får veta först nu. Den vanligaste frågan vi får är ”ni tar väl över?!!”

 Än ligger kapell kvar i verkstaden som inte blivit hämtade där vi saknar kontaktuppgifter till kunden. Kanske kapellen legat länge, kanske ägaren helt glömt av. Eller så kommer kunden på i vår (inför nästa säsong) att kapellet är inlämnat för lagning. Det är vår förhoppning att få tag på alla kunder och vi kastar därför inga arbeten. Kan vara bra att veta.

 Vi håller koll på vädret i Thessaloniki, där råder ännu sommartemperaturer. Här är det mörker, kyla och långa arbetsdagar som gäller. Men det finns även ljusglimtar mitt i detta slit. Som att vi passar på att frossa i all den mat vi saknat. FALUKORV – FÄRSK LAX – FLÄSKKORV – ROTMOS och inte minst SKALDJUR av alla dess slag. Nu har vi ätit krabba i sådana mängder att Styrman blivit flådd i munnen. Det kan vi leva med. Har vi tur hinner gommen läka innan vi lämnar Bohuslän, så vi kan dra en skaldjursrunda till. Det gäller att se till att få lite för mycket av det goda. Bäst att passa på, i morgon kan det vara för sent.

Skepp o Hoj!

(…och ett fantastiskt fint avsked…)

Lysekil, Bohuslän, Sverige

Våra dagar har varit fyllda av förberedelser inför begravningen. Det blir inte sällan så när någon seglat bort på evighetens hav och lämnat sin plats på jorden. Nu har vi tagit farväl av Felix och gudstjänsten blev precis så personlig, ljus och vacker som vi hoppats på.

Kapten hade dagarna före avskedet satt sig ner vid symaskinen. Där syddes ett täcke till kistan av kapelltyg i rödaste burgundifärg. Inför begravningen hade även Styrman med penna och vässad hjärna skrivit det avskedstal som Kapten skulle hålla och Kaptens bror hade skapat ett enastående bildspel med stöd av sin fru. Ett bildspel med en rullande tidslinje och tonerna av Frank Sinatras My Way där Felix liv passerade i revy.

 Så kom då dagen då det blev dags att ta farväl i kyrkan.

På plats i kyrkan före gudtjänsten fixar Kapten till (båt)kapellet han sytt, ovanpå locket placeras Felix byxor, splitsnål, sax och tumstock. Tavlan av Felix har Kaptens bror målat och bakom kistan syns modellen av Wilma (ja hon hade tidigare grönt skrov) 

Nålar och passmärken, mallning pågår…detta hade Felix uppskattat…

Felix kändes högst närvarande, på kistan låg hans blåbyxor, splitsnål, sax och tumstock. Båtmodellen av Wilma var med och den fina tavlan av Felix som Kaptens bror målat. Felix inspelade röst ljöd ur högtalarsystemet och bilder rullade förbi på storbildsskärmen med axplock från hans innehållsrika liv. Kapten höll talet som var fyllt av anekdoter, tokroliga händelser som på ett träffsäkert sätt beskrev Felix speciella personlighet. Begravningen blev precis så vi hoppats på – ljus, personlig och fylld av tacksamhet där kanske det högsta beviset var alla de skratten som bubblade upp ur bänkraderna bakom oss. Så fantastiskt att få gå på begravning och skratta lite. Begravningen var så klart ett avsked med en och en annan ledsen tår men framför allt så var det en tacksamhetsfest, en hyllning till Felix livsgärning. Prästens fina tal till sin vän Felix handlade såklart om båtar, ett intresse som de delade och Gud fick faktiskt kliva lite åt sidan – detta var Felix dag! Efter begravningsgudstjänsten samlades vi i verkstaden och lokalen fylldes till bredden av vänner och familj. En avskalad tillställning med uppsluppet mingel med kaffe och mandelkubb (Felix favorit).

Vi vill från hjärtat tacka alla som kom till kyrkan och till kapellmakeriet efteråt. Vi vill även tacka för de blommor som skickats samt gåvor till Sjöräddningssällskapet med mera. Tack också till alla er andra som på något sätt hört av sig till oss med omtanke och värme. Ett särskilt tack till våra vänner Mikael och Christina som låter oss bo i deras hus medan de är på semesterresa, de har lämnat såväl godis i skålen och vin i kylen åt oss. Om natten har vi en gosig katt som gör oss sällskap.

Nu är begravningen över och bloggen kommer återgå till det liv vi har som långseglare, även om vi inte är tillbaka hos Wilma än. Framför oss har vi rätt tunga och avgörande beslut att ta kring vår framtid – om hur vi ska förvalta arvet som kapellmakarson och sonhustru. Symaskinerna står tysta och frågan är om de ska fortsätta ljuda och förse Lysekilsborna med båtkapell och annat. Verksamheten går att kombinera med seglandet men fokuset blir då ett helt annat – och vi måste i sådana fall hitta former för det. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, än har vi inte tagit beslut. Ni lär få veta. Oavsett så kommer bloggen definitivt leva vidare med sina solskensprojekt, oavsett om vi renoverar fartyg, långseglar eller syr kapell för glatta livet. Vi tenderar att leva vårt liv i projektform med tvära lappkast emellan dem. Frågan är om det är dags igen…

Skepp o Hoj!

 (…och vi står med resväskorna packade…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Dagarna rusar på och vi börjar bli allt mer klara att lämna Wilma för att resa hem till Sverige. Ena dagen hoppade vi på femmans buss som går förbi marinan, den tog oss till Thessaloniki och vid sista hållplatsen innan bussen vänder tillbaka så hoppade vi av. Efter en kort promenad kom vi fram till Port Police och med oss hade vi vår och Wilmas dokumentation. Nytt för i år är ju den grekiska seglingsskatten och nu var det dags för oss att registrera Wilma som ”out of use”, vilket behövs om man vill slippa betala skatt. Båten behöver inte stå uppe på land, utan kan ligga i vatten – men får såklart inte flyttas på efter det att man ställt av den. Vi visste inte riktigt hur denna rutin skulle gå till men en tjänsteman med gradbeteckningar på axelklaffarna hjälpte oss att fylla i blanketten (som var på grekiska). Därefter kopierades våra pass och passkopiorna och Wilmas gula certifikatintyg (i original) behöll de. Nu ligger det i förvar hos Port Police tills vi vill börja segla igen. Nu slipper vi den månatliga utgiften på 33 euro tills vidare vilket känns gott.

En annan dag tog vi bussen åt andra hållet, femmans buss med byte till buss K2 bort till IKEA där det stora köpcentra ligger. Vi var hungriga som vargar så vi klöste oss in på restaurangen och satte hörntänderna i den svenska nationalrätten köttbullar och potatismos. Det smakade sedvanligt gott på klassiskt IKEA-manér. Inte mammas hemmagjorda förvisso, men helt ok. Men var fanns LINGONSYLTEN? Inte på tallriken i vart fall. Vi spanade runt och på grekernas tallrikar såg vi köttbullar, pommes frites och brunsås. Ja, tyvärr föredrar till synes de flesta människorna på jorden denna (ursäkta uttrycket) jävla förstörda potatisen som går under namnet pommes. Någon lingonsylt existerade inte så långt ögat kunde nå och det är ju som att ofreda rätten kan vi tycka. Serveras den dessutom med pommes börjar det likna våldtäkt. Nä annorlunda var det den gången vi besökte IKEA i Frankrike, de visste hur rätten skulle serveras och smaka. Potatismoset var gudomligt gott, garanterat hade en bra och petig kock varit där och pillat och han hade sannolikt släppt i en generös klick smör i moset tillsammans med en väl avvägd kryddning. Ja nog om IKEA, för dit hade vi inget egentligt ärende annat än att fylla bukarna och vara kulinariskt nostalgiska. Efteråt gick vi till varuhuset intill och köpte presenning till att täcka styrhytten med när vi reser hem. Till saken hör att vi har slipat bort all färg på styrhyttens sidor och vi hinner inte plasta innan vi reser hem. Istället skyddar vi överbyggnaen så vi inte får in något ovälkommet vatten från ovan.

En tredje dag hoppade Kapten ner i plurret med dykutrustningen på. Han ville kolla hur våra lazylines satt fast i sjöbotten. Han blev väl inte jätteimponerad av hamnens latlinor, så vi schacklade i två egna förtöjningslinor i kättingen som löper på havsbotten. Nu är vi inte så särskilt oroliga, för till skillnad från förra vintern (då vi låg på blåsiga Naxos) så är det kav lugnt och stilla här allt som oftast. Sedan vi kom hit har vi inte haft en vindpust utan vi ligger liksom i lä för de vindar som kommer från Svarta Havet och vidare ner mot Egeiska Havet. Vi trivs som fina fisken och vi har bästa sommarvädret ännu med temperaturer på tjugofem grader om eftermiddagarna. Vi kan nog förlåta grekerna för den missade lingonsylten på IKEA då de håller oss med fintfint väder.

Kapten försvinner ner i plurret för att spana in förtöjningarna på botten…

Väskorna hem är packade och i morgon bär det av. Det är med lite kluvna känslor för det är inte var dag man åker hem för att begrava sin älskade far. Men samtidigt ser vi fram emot att få träffa familjemedlemmar och vänner.  Medan vi sprang runt (sprang och sprang…man springer förvisso inte riktigt ombord) och packade så slängde vi ett öga på vår Greklandskarta vi har på väggen. Vi hann att segla rätt många distans detta år. Vi har inte räknat ut hur många distans det blev totalt, men vi har i vart fall dragit ihop ett rätt snyggt mönster genom vårt röda trackingspår, eller vad tycks?!

Skepp o Hoj!

(…mallar Kapten i solen…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Ena dagen la vi ner jollen på däck. Den håller vi annars resligt ställt upp mot masten om vintern för att få full tillgång till Wilmas rymliga fördäck. Jollen är av hårdplast av tupperware-typ och båten har Kapten haft sen han var barn. Den är med andra ord rätt gammal.

 Under vår uppväxt så var tillgången på strömming enorm. Ägde man båt så kunde man ta den ut på fjärden och pilka, och med många krokar på pilken så fick man med sig en handfull firrar upp med varje drag. Tillgången var gränslös och under dessa år serverades strömming i var mans hem, ibland flera gånger i veckan. Mammorna kämpade tappert med att variera och förvandla firren till olika maträtter, för att inte tappa attraktionen hos de hungriga. Strömming stektes i smör, panerades och stektes i smör, persiljefylldes och stektes i smör. Det gjordes strömmingslådor till höger och vänster och till julen åts det inlagd strömming. Bäst var det om firren serverades med potatismos. Värst var skolans avskyvärda variant som var strömming under kaviartäcke. BLÄ! Till slut blev alla så trötta på strömming att inte ens katterna gick att locka. Men det var billig mat och sannolikt nyttigt. Ja på den tiden var Östersjön frisk.

För Kapten är hans jolle i allra högsta grad förknippad med den här tiden. En gång när Kapten var kring 8-9 år så var han ute och pilkade och hem kom han med jollen full av strömming. Jollen var som ett strömmingsfyllt badkar och hans mamma blev inte fullt så förtjust som Kapten önskat. Det var på tok för mycket fisk för familjens fem magar och efter att mamma tagit vad hon ville ha så försökte Kapten att sälja resten. Men marknaden var övermättad så han fick bara några få ören per kilo och den sista fisken försökte han ge till katterna – som ratade den.

Att Kapten nu mer än 40 år senare har kvar sin jolle och som dessutom är med på vårt seglingsäventyr är smått hissnande. Kaptens gamla jolle som vi kallar BAM-BAM efter den adopterade sonen till Barney och Betty i Familjen Flinta, har mestadels fördelar – framför allt är den tålig och kan inte få punktering. Därtill är den inte lika stöldbegärlig som de uppblåsbara är. Här i Medelhavet härjar många ligor som specialiserat sig på att stjäla jollar och som sen säljer dem på en mindre reglerad andrahandsmarknad. En ny jolle av mindre modell kostar 8-10 tusen och vi känner många som blivit av med sin jolle, inte bara en gång utan flera. Vi är därför glada över vår lite udda jolle.

Vår jolle BAM-BAM och Kapten som grillar bland klippblocken… (bild från i somras)

 

Men BAM-BAM har också några nackdelar. Det ena är att den är något rank, så man får ta det varligt när man ska i och ur. Men vi är vana och har god balans. Det andra är att när det blåser i ankarviken och det blir vågor och svall så tenderar sjön att slå upp över stäven så vi blir blöta. Fören och sidorna på jollen är inte så höga. Därför har vi nu tagit beslutet att konstruera ett kapell till BAM-BAM. Med ett kapell så kommer vi att slippa bli blöta dessutom kan vi ställa matkassar och annat under kapellet så de står skyddade för sol, vind och vatten.

Kapten svetsade redan i somras en kapellbåge till jollen och nu kom då tillfället då vi hade tid och tyg att malla. I vindstilla skönt höst-sommarväder fick kapellmakarsonen träna på sina färdigheter han fått med sig från sin uppväxt. Mallningen gick fint och vi hjälptes åt på precis på samma sätt som Kapten hjälpt sin pappa under sin uppväxt – fast nu med Styrman som assistent. Så vid tillfälle så ska kapten sy kapellet så vi har det klart till nästa seglingssäsong tar vid. Faktum är att Kapten suttit en hel del vid symaskinen på sistone. Förutom slagpytsar så finns nu sjösäckar också på hans repertoar. Men mer om detta få ni läsa i nästa inlägg.

Skepp o Hoj!

(…här kommer en rapport från vår plats i Kalamaria…)

Vi har nu installerat oss och gjort oss hemmastadda i hamnen i Kalamaria. Nu har vi kopplat upp oss på el och vatten och det känns enastående lyxigt, det var nästan på dagen sex månader sedan vi hade tillgång till landström. Men vi använder elen endast till varmvattenberedaren och elspisen, solen försörjer resten av båten genom sina paneler. Varför betala mer än nödvändigt…?

 Vädret är verkligen bästa tänkbara nu. Med ett stabilt och soligt väder och utan en vindpust så njuter vi enormt. Nätterna är skönt svala och vi sover ännu med öppet fönster, men täckena har åkt i påslakanet. På dagarna är det 24-25 grader vilket är helt perfekt. Skönt att vara på en plats där det blåser mindre, vi höll på att bli galna förra vintern på Naxos…

Fint väder och vi röjer ombord…årets räddade bollar (ur havet) plockades fram och vi gav bort dem till barn som med sina föräldrar gick på söndagspromenad i hamnen…kul att glädja andra och samtidigt göra något för miljön…

 Kapten oljar in durken till sittbrunnen…

 Direkt efter vi kommit hit så började vi fixa med Wilma. Vi har röjt i stuvfack, torkat ur ankarboxen, vikt segel, vädrat kläder, städat och kastat saker. Sittbrunnen har fått kärlek och Kapten har oljat dess durk. Kapten har också schacklat i 50 meter ny ankarkätting (och gjort av med 50). Totalt har vi 100 meter kätting och den äldsta delen hade börjat rosta fast den var galvad. Den visade sig vara av sämre kvalitet och sen den missen köper vi endast det bästa, Lofrans. Allt som tillverkas i Kina är inte bra…

Vi vädrar kläder…

 Ny kätting kommer på plats…

 

 Kapten skarvar kättingen med en ”missing link”…

 

 

 Kapten har lagat toaletten. Lite lustigt så kom kisset ut på golvet fast man gjorde det i stolen. Upptäckten skedde tidigt en morgon av Styrman och när Kapten någon timme senare vaknade så var det första han hörde ”godmorgon älskling..toaletten läcker!” Rätt oromantisk start på dagen!

Vi håller på att slipa av all färg på styrhytten också. Det läcker in regnvatten i skarven mellan styrhytten och däck och nu måste vi göra något åt det. Wilma är ju en gammal båt och det vet vi ju alla att det blir svårt att hålla tätt på äldre dar, det börjar lätt droppa då. Vi ägnar oss inte åt små-dutt, utan nu plastar vi upp hela styrhytten.

Kapten har nästan fått en ny fru. Ena dagen så gick Styrman iväg för att duscha. Här har vi tillgång till dusch med kakel på väggarna och ur munstycket kommer varmvatten! Ja ni kan ju föreställa er känslan efter sex månader på ankare. När Styrman kom tillbaka tittade Kapten förvånat upp, frun var förvisso ren men hade nu också en ny frisyr. Framför badrumsspegeln hade Styrman klippt sig själv ”tjoff tjoff” och så försvann tjugo centimeter av hennes långa hår. Nu stod hon framför sin Kapten och dinglade med tofsen…

Ena kvällen hade vi börjat hacka grönsaker till middagen. Då ringde våra tyska vänner och frågade: ”Vill ni komma och göra oss sällskap på Café Design?” Ja tack sa vi och så kastade vi in grönsakerna i kylskåpet igen. Snart satt vi i en trevlig bar och smuttade på ett glas vitt vin och åt enkel plockmat som till stora delar bestod av (…trumvirvel…) grönsaker. Vi fick en enastående trevlig kväll med vännerna som tillika är våra båtgrannar.

Här i Thessaloniki har vi världens vackraste solnedgångar. Jo det är sant, varje kväll är magisk. Solen går ner strax före sju och då står Styrman beredd med kameran. Solnedgångarna är en liten tröst i sorgen efter Felix. Faktum är att våra dagar är lite hektiska för i kölvattnet av hans bortgång har vi att reda upp det han lämnat efter sig, samt att planera för hans begravning. Ibland tänker vi att det var ju krångligt att vi är så långt borta, medan vi i nästa sekund inser att vi (som totalt äger vår tid) har den bästa av förutsättningar. Det mesta går att sköta över telefon och internet. Men snart flyger vi hem och finns då på plats…

(…och besättningen på Wilma känner sorg…)

 

 

Nea Kallikratia, Halkidiki, Grekland

Vi sitter på ett kafé och låter eftermiddagen passera utan stress och krav. Vi är ännu kvar i Nea Kallikratia, den lite ruffiga hamnen där fiskebåtarna kommer och går för att lossa sin last. Idag har vi flyttat oss en bit fram längst med kajen för i natt kommer en stor fiskebåt och lägger till. Fiskegubbarna är alla snälla här och vi trivs bra – trots att platsen är högst luggsliten och oromantisk. Dock har regnet bytts ut mot sol, det känns gott.

 Idag är vi väldigt ledsna. Vår allra största supporter och bloggföljare, vår kära pappa och underbara svärfar och tillika Wilmas skapare – har idag lämnat oss. Tidigt i morse somnade han in.

 Vi kommer vid senare tillfälle att skriva mer om honom när vi fått lite distans, om pappa Felix som till yrket var kapellmakare. Många hundratals timmar har Kapten pratat med sin pappa om livet och båtar, han har varit en stöttepelare i våra båtprojekt. Han hade erfarenhet som få andra.

Nu har hans symaskin tystnat, hans splitsnål och tumstock ligger orörda och hans dörr står inte längre öppen för förbipasserande som vill ha sig en pratstund med Felix. Men just nu känns det lite för jobbigt så vi återkommer en annan dag med att skriva något längre. Ända in i slutet så ville Felix veta hur det gick för oss, med Wilma och med seglingen. Han var vår osynlige medpassagerare – Idag har han mönstrat av och vi känner en enorm stor sorg och saknad. Till och med Wilma ser moloken ut och vi hoppas att Felix någonstans där han är, ändå kan följa med oss på turen och komma med sina infall. Vi hoppas så…

Vi vet att många kände Felix personligen, inte bara genom vår blogg. Skicka gärna ett PM om ni vill komma i kontakt med oss (kommentera på bloggen eller mejla tjoppe.norberg66@gmail.com). Närmast Felix fanns inte bara vi, utan även Kaptens bror med fru, Felix särbo med familj, övrig släkt, kompisar och kunder.

Vila i Frid Felix och för dig ett sista…

Skepp o Hoj!

 (…vi tar oss över vikar och genom kanaler för att kortaste väg komma norröver…)

Nea Kallikratia, Halkidiki, Grekland 

Tunga droppar faller från skyn och det är ett ovanligt blött regn, men stilla. Smattret mot däcket känns lugnande för sinnet och plötsligt känns sommaren avlägsen. Borta är de sköna kvällarna när vi sitter med en kvällsdrink i sittbrunnen och dyket från peket ner i det blå är ett minne blott som sakta falnar. Varje dag är inte lika höstlik som denna, de varvas tacksamt med sol och temperaturer som klättrar över tjugogradersstrecket. Men idag är ingen sådan dag, idag är en dag för att sitta inne och läsa en god bok, tända värmeljus och sippa te ur ett dryckeskärl av keramik. Vi är i Nea Kallikratia och Kapten sitter vid symaskinen och skapar medan Styrman snickrar text för glatta livet.

Vi har varit här förut, i maj månad. Så vi visste hur det såg ut när vi kom – och vi i mörkret gled innanför vågbrytaren och svängde dikt styrbord för att nå hamnens djupare del där en stadig kaj väntade oss. Detta är en hamn där större fiskebåtar lägger till för att lossa sin fångst, den är ruffig och nedskräpad med plast och annat som guppar i hamnbassängen och gamla kartonger och petflaskor som nedtrampade ligger på kajen. Men hamnen skyddar oss i alla väderstreck, här ligger vi trygga och dessutom gratis. Utsikten är inte den mest upplyftande, på kullarna syns hyreshus som ser lite sjaskiga och nedgångna ut och får oss att tänka på den stora byggreformen på sjuttiotalet som gick under benämningen miljonprogrammet. Dessa enorma bostadsområden som lovade så mycket gott – ett bra boende för den växande befolkningen där arbetarfamiljerna skulle ha råd att bo. Idag ser vi på dessa med lite andra ögon. Bara ett stenkast härifrån så finner man en roligare bebyggelse samt fina badstränder dit turister och badsugna greker söker sig.

Vi gillar att upptäcka även de mindre upplyftande platserna, såsom Nea Kallikratia. En helhetsbild av ett land blir mer sanningsenlig och berikande, även om den orörda naturen och de pittoreska byarna slår den skamfilade förortsbetongen. Fördelen med att titta lite bakom ridån är att man där möter den enkla människan, den som inte försöker smickra dig med fjäsk och pådyvlande av krimskrams till kraftigt förhöjda priser. Tvärtom. Här är vi inte ett dugg märkvärdiga och vi spelar på samma planhalva som lokalbefolkningen. Strax före midnatt kom en fiskebåt in och la sig alldeles bakom Wilma och lossade sin fångst. Plötsligt blev det oväsen och en fiskdoft spred sig över hamnen, skränet av måsar ekade i skyn och vi såg ett gäng vildkatter som förväntansfulla hoppades på fisk till middag. Detta är ingen romantisk plats, men likväl Grekland.

Så här har vi seglat sedan vi skildes från Susan på södra Peloponnesos. På några få veckor har vi seglat norrut och nu är vi i Halkidiki, området ser ut som en hand med tre fingrar…(senaste seglatsen är färglagd med tjock penna) 

Vi vill ju såklart nämna lite om Porto Koufo också, ankarviken vi kom till efter vår stormiga överfart. Där fick vi ett par soliga och avslappnade dagar. Regionen Halkidiki ser till formen ut som en hand med tre fingrar där Porto Koufo ligger som en nagel på mittenfingret. Ute på tredje fingret håller munkarna till i sina kloster och där får man inte ankra eller gå i land, vi har skrivit om platsen tidigare. Medan första fingret bjuder på fina platser med semestermål och vackra badstränder till turisters stora lycka.

Den första halvön klingar till det vackra namnet Kassandra men tyvärr är det är svårt att finna bra ankringar där, kusten saknar skyddande vikar. Inte heller finner man så många hamnar, om det nu inte råkar vara en privat marina som tillhör ett lyxigt hotell där det kostar 500 euro natten att bo. Många hus, hotell och restauranger köps sakteliga upp av nyrika ryssar och bulgarer i Grekland. Utvecklingen är i alla avseenden inte så rolig och grekerna själva har inte råd att gagna sig av verksamheter som drivs i utländsk regi. Detta blev tydligt även för oss när vi ville besöka våra vänner som har hus på Kassandra-halvön, vi fann ingen lämplig ankring så vi tänkte kosta på oss en natt i den privata marinan. Vi tänkte lite förhoppningsfullt att såhär i lågsäsong så skulle kanske priset vara ok så även vi lågbudget-seglare skulle kunna ha råd. Kapten slog numret till hotellet och i luren möttes han av ett kort och tydligt ”NO”. Det var inte fullt. Det var inte priset det hängde på, utan vi var helt enkelt inte välkomna. Senare fick vi veta att anläggningen är ett sådant lyxhotell som köpts upp och som nu i bästa St Tropez-manér bara är till för jetset-människor med riktigt stora plånböcker. När hotellet slog upp sina portar så var Vladimir Putin där och invigde. Ja, som ni förstår så har mannen i andra änden av luren inte slutat skratta än.

I vår kristallkula spår vi en framtid där rika personer allt mer köper upp hus och mark och stänger vanligt folk ute, här i Grekland men även annorstädes. Slår vi svenskar inte vakt om vår fantastiska allemansrätt så kan den vara i fara. Vi kanske ska vara glada att vi inte har medelhavsklimat för då skulle vi inte ha lika lätt att stå emot. På sistone har vi hört om fritidsseglare här i Grekland som blivit bortkörda från ankarvikar av nyrika bulgarer. Med en fastighet på land försöker de hävda att havet också är privat, men grekiskt vatten är liksom i Sverige till för alla. Står det inget i sjökortet så är det var mans rätt att besöka och passera så länge du inte förstör eller stannar för gott.

Våra vänner från Lysekil…och vi möter dem här!

 Istället för att vi besökte våra vänner, så kom de till oss. De tog sin snabba lilla motorbåt och körde de tio distansen som skiljde oss åt. Det blev ett kärt återseende, senast vi sågs var i våras – och efter en fika och husesyn ombord på Wilma tog vi motorbåten in till kaj och besökte en av restaurangerna. Våra vänner som annars bor i Lysekil skämde bort oss med god mat och trevliga samtal. Vi åt fisk och skaldjur och drack fantastiskt gott. Efteråt viftade de bort vår plånbok och vi fick inte vara med och göra upp om kalaset. Men nästa gång blir det vår tur kom vi överens om. I dessa dagar med osäker framtid och sjukdom i familjen så har vi erfarit hur fina, godhjärtade och omtänksamma vänner vi har. Vi är SÅ tacksamma och glada att vi har er och vi vet inte riktigt hur vi ska kunna gengälda det. Men det är väl så med goda vänner, att det inte alltid behövs regleras minutiöst – i vart fall inte här och nu. Ni vet vilka ni är (ni är flera) och ni värmer våra hjärtan.

Dagen efter drog vi upp Wilmas ankare ur plurret som en bättre propp ur diskhon och så styrde vi norröver. Vi korsade Kassandra-halvön via den smala kanal som avskiljer udden från fastlandet. Kanalen är precis så att Wilma kan passera utan att vare sig slå i masten eller kölen. Ett par killar på stranden ropade till oss när vi hunnit till slutet av kanalen och vi hade lagt broar och elkablar bakom oss. Killarna såg att Wilmas mast var intakt och de ropade ”ÖH ÖH ÖH” och sträckte ut sina armar i en fråga och sen pekade de mot masten. De undrade hur vi hade kommit under bron. Kapten visade med sina händer hur mycket han hade haft tillgodo, från handflata till handflata visade han upp samma storlek som en torsk från Norra Ishavet, 50-60 centimeter. Killarna ropade glädjande tillbaka och gav oss tummen upp. Få segelbåtar passerar här, de flesta klarar helt enkelt inte måtten, men Wilma klarar det precis med sin blott 15,5 meter höga mast.

Helt i slutet av kanalen ligger en småbåtshamn, den är grund och omöjligt för Wilma att besöka. Men två kajplatser närmast kanalen håller djup nog och där håller ett par stora fiskebåtar till. På den ena trålaren står en fiskare ombord när vi passerar och mannen frågar om vi vill lägga oss utanpå honom. Någon annan plats är inte möjlig med tanke på Wilmas djupgående. Men vi hälsar glatt tillbaka att vi seglar vidare. Men jäkligt schysst i alla fall. Vi hade inte ens visat något avsikt att vilja lägga till, men ändå tog greken initiativet och erbjöd oss en plats på utsidan av hans båt.

Snart därefter hade vi gått hela kanalen och klarat de grundaste partierna där det enligt sjökortet bara är 2,4 meter, längre ut åt sidorna är det decimeterdjup som råder. Vi följde därefter kusten norröver och några få timmar senare i mörkrets inbrott kom vi fram till Nea Kallikratia, till den ruffiga hamnen där vi nu ligger och trycker i regn-gloppet. Nu har vi bara en segling kvar till Thessaloniki. Nu är vi nära.

Skepp o Hoj!

Här ligger vi ankrade i Porto Koufo, viken skyddar i alla väderstreck…Hit kom vi efter en stormig överfart men vi vilar upp och lite och får besök av vänner från Sverige…

 När vi korsat viken mellan första och andra halvön så tar vi kanalen där Wilma nätt och jämnt får plats på höjd och djup…

 

 Inte många meter från oss så står en man i vattnet och det räcker upp till vaderna på honom…där ska vi inte försöka köra!

 

 Vi närmar oss bron…egentligen är de två och den lägre klarar precis Wilmas masthöjd. Vi visste att vi skulle komma under för vi seglade här i våras. Men lite extra uppmärksamma var vi på elledningana som också korsar, så ingen har börjat slacka och hänger ner för långt…

 

 Vi klarade det (denna gången också)…

 

 Strax är vi ute på den västra sidan av Kassandrahalvön, Kanal di Potidea är vacker med sina grävda sidor med röd sand och gröna barrträd…

 

 Från Porto Koufo till Nea Kallikratia via kanalen…

 

 Framme i Nea Kallikratia vaknar vi upp till detta väder…i hamnbassängen flyter mycket plast och annat skräp…

 

 

Over and Out