(…lät inte dröja på sig…)

Vilken fantastiskt respons vi fått, såväl från er därhemma med glada tillrop och bidrag till sopsäckar och annan städutrusning. Tusen, tusen tack! 💜 Även förbipasserande greker har reagerat, som denna soliga söndag promenerade i det sköna vädret. De flesta grekerna gick tysta, men nyfikna förbi. Men flera stannade och pratade. Några enstaka visade oförstående kring intitivativet där de frågade ”what are you doing?”

 ”I pick up plastic from the beach”

 Svaret landade i deras ansikte som något helt nytt och otänkbart. Någon replikerade, att det är ju lönlöst att städa. Insikten om att vi har olika inställning till nedskräpningen infann sig hos Styrman. Greker känner generellt en större uppgivenhet än svenskar. Man tror verkligen inte på att den lilla människan kan göra någon skillnad och någon tradition som att slå sig samman som ett kollektiv, finns inte på samma sätt. Det är en mycket svensk företeelse att göra saker ihop. Vi svenskar har en lång tradition av ideellt arbete, allsång och av att sitta nakna i bastu ihop. Det är inte så konstigt att vi har ett eget begrepp för att dricka kaffe tillsammans, det vi kallar för fika – som mer syftar på den sociala samvaron än på själva surplandet. Vi svenskar såväl tror som vet, att med gemensamma krafter så blir det både roligt, rätt och lätt. Vi är vana att få medbestämma. Därtill är svenskar rätt flitiga, kanske för att det inte är så varmt i vårt land…

 Styrman fick sin förklaring närmare, när greken Antonis kom förbi. Han undervisar i fysik och var den första att inleda ett längre samtal. Det blev en välbehövlig paus i arbetet, mycket av den plasten som plockas upp ligger dyigt i vattenbrynet och stövlarna suger fint fast. Antonis visade glädje för engagemanget och undrade om Styrman kanske kunde besöka hans skola någon dag, för att prata om nedskräpningen. Det behövs ändrad attityd hos de unga.

”greker gillar såklart inte att det är nedskräpat, men steget till att börja plocka själv är för stort” förklarade Antonis.

Han nämner saker som att grekerna, särskilt efter den ekonomiska krisen, känner uppgivenhet och vanmakt. Många tycker det är myndigheternas ansvar för hur det ser ut och barnen har inga minnen av ett rent Grekland, de har vuxit upp med nedskräpningen.

 Samtalet var mycket givande och Styrman berättade att hon tror på, att med gemensamma krafter så kan Grekland städas fort. Att om tio miljoner greker plockar ett skräp från backen varje dag, så blir det tio miljoner bitar plockade. På två dagar så är det tjugo miljoner och så vidare. Mot att som nu, alla sitter och pekar på varandra och tycker det är den andres ansvar. Det kommer inte att lösa problemet.

 Innan Antonis försvann vidare på sin söndagspromenad så fotograferade och filmade han Styrman. Filmen la han sen upp på sociala medier för att sprida nyheten, att det står en svensk tjej och städar grekernas stränder.

Plocket av skräp fortsatte och när gamla gubbar kom förbi sa de något på grekiska och det blänkte till i ögonen av tacksamhet. Den äldre generationen visade uppenbara tecken på det positiva tilltaget. Styrman uppfattade ordet ”bravo” som upprepades flera gånger, så hon log som en sol tillbaka.

 När solen började gå ner så höll flitens lampa fortfarande på. Då kommer en medelålders kvinna fram och hon presenterar sig som Lina. Ett fantastiskt samtal uppstår. Lina är engagerad i unga människors psykiska hälsa och hon berättar att unga greker inte känner någon framtidstro. Dagligen möter hon barn som blivit apatiska. Kvinnan är lärare (precis som Antonis) och hon undervisar i matematik. Lite överraskande så frågar Lina om hon får hjälpa till att städa stranden, hon kan om eftermiddagarna. Lina menar att en annan attityd är det som behövs, hon säger ”it´s about the mindset” och menar att nedskräpningen också har del i den psykiska ohälsan hos unga.

Så från och med nu så kommer det vara två kvinnor på stranden som plockar. När Styrman senare skulle krypa till kojs på kvällen, så ser hon meddelandet som landat i mobilen. Det kommer från Lina.

”Today you made my day. You are my inspiration and I am very happy. See you tomorrow at three o´clock”

Ja vad säger man?! Det är ju fantastiskt och kan detta engagemang växa sig så är allt vunnet. För blir stranden ren, så finns där faktiskt inga förflorare – för då blir vi alla vinnare.

Fortsättning följer…

Skepp o Hoj!

 

 När vi kom tillbaka till Wilma så passade vi på att hänga upp vår julbelysning…Kapten klättrade upp till masttoppen och nu lyser det fint om kvällarna hemma hos oss…

 

Over and Out

(…går i plastens tecken…)

Med jämna mellanrum får vi frågan om vi brukar fiska, vi som seglar och har all tid i världen. Svaret på frågan är ja, följt av ett nej. Vi försöker men får inget. Av den enkla anledningen att fisken är slut. Medelhavet är ett av världens mest utfiskade hav. Och det märks.

På sistone har något hänt oss. Vi har tappat lusten att äta fisk, i och med all den plast och äckliga hamnar och vikar vi ser. De lokala fiskebåtarna får ofta sin fångst alldeles utanför hamnen, där de lägger sina nät. Sen säljer de fångsten till den lilla restaurangen intill. Det är bara en googling bort så kan man läsa att läget för det utrotningshotade fiskebeståndet i Medelhavet är akut. Utfiske och föroreningar är orsaken och fiskarnas magar fylls med engångsplast. Det är snuskigt, sorgligt och äckligt.

 Inte blev det bättre efter att ha lyssnat på ett vetenskapsprogram på radion som handlade om pangasiusfisk. Den finns i matbutikernas frysdiskar och säljs som ett alternativ till vår utrotningshotade torsk. Pangasius odlas i stora fiskdammar i Vietnam, ofta kring floden Mekong. Det är sprattlande trångt av fisk i dammarna som matas hårt med pellets för att växa fort. Fiskarna simmar runt i sin egen avföring och det förorenade odlingsvattnet spolas inte sällan ut direkt i floden utan rening.

Så vad finns där kvar att äta i fiskväg då, om man inte vill äta Medelhavsfisk eller odlad fisk. Msc-märkt fisk från Atlanten tänkte vi. Men vi hittar ingen i butikerna (eller om det är den grekiska texten som gör det omöjligt för oss att ta reda på närmare fakta).

Hos oss växer en allt större olustkänsla kring att äta fisk, som ju i grunden är fantastisk bra mat. Men så konstigt är det kanske inte, kolla in stranden som ligger öster om Kalamaria (bilden ovan och filmen nedan). En lång strandremsa på flera hundra meter är så fyllt av skräp, bråte och plast att det kommer ta veckor att städa den ren. För det kommer vi göra. Det blir den enda julklappen i år, att städa stranden. Men tyvärr kommer vi inte att kunna få upp allt, för nedbrytningen av plasterna har hållit på länge så stranden är full av små mikroplastbitar.

Vi förstår inte riktigt, hur folk kan bo med denna nedskräpning alldeles inpå. Varför gör ingen något? Det absurda är att på grönområdet alldeles intill, så promenerar folk runt, runt, runt den stora gräsmattan för att få motion. Dagarna i ända. När de lika gärna skulle kunna gå 150 meter i östlig riktning och börja plocka plast, vilket ger minst lika bra motion. 

 Se gärna filmen, där vi visar den nedskräpade stranden. Vi kommer (när städningen är klar) att följa upp med en ny film, som ett bättre gör-om-mig-reportage. Före och efter. Fast nu gäller det en strand.

Vill ni vara med och hjälpa till så tar vi tacksamt emot en tia eller två så vi kan köpa sopsäckar och handskar, en kratta behöver vi också till stranden för vi tror vi kan få upp en hel del av mikroplasten som ligger i ett stråk. Håv och plockverktyg har vi redan men framför allt så går förbrukningsmaterial åt. Kontakt tel 0709 400 415.

Tack på förhand, och vill du vara rädd om dig och planeten – ät inte Pangasius!

Skepp och Hoj!

(…ska inte förväxlas med…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

”Go to Marilyn Monroe”

 ”???”

 Vi stod som två levande frågetecken framför den lille mannen som just uppmanat oss att besöka Marilyn Monroe. Vi hade frågat efter någon butik som säljer skorstensrör. Hade frågan gällt sexiga underkläder så hade vi förstått att en klädboutique kunnat heta så. Men ett skorstensrör till vår dieselkamin…det kändes helt enkelt inte rätt. Mannen noterade vår tvekan och försökte på nytt.

”Marilyn Monroe”

 Just som han upprepat meningen insåg han sitt misstag och så började han gapskratta. ”No no no”. Med viftande händer framför ansiktet, precis som om han försökte slå bort grodan som just hoppat ur munnen, avvärjde han sin felsägning. Vi kunde inte annat än att skratta med. Så snart han hämtat sig, fick han fram vad han egentligen menat.

 ”LEROY MERLIN”

LEROY MERLIN är en stor europeisk butikskedja av samma typ som Bauhaus. Namnet Merlin klingar inte helt olikt Merilyn, men där tar nog likheterna slut. Skådespelerskan, fotomodellen och popkonstens mest kända ansikte har sannolikt väldigt lite med byggvaruhuset att göra. Vi tackade mannen för upplysningen och klev småfnissande ut ur den lilla järnhandeln. Vi begav oss till busshållplatsen för att åka dit, ja inte till Marilyn Monroe då, utan till Leroy Merlin – som vi visste skulle finnas i samma köpcentra som IKEA.

 Skorstensröret behöver vi för att förlänga det nuvarande vi har. Vår dieselkamin tenderar att sota igen för skorstenen är lite i kortaste laget, det blir inte tillräckligt drag. Vi har levt med detta i flera år, så inget nytt under solen. Men nu var det dags att ta itu med problemet.

Med ett bussbyte tar det en halvtimme till köpcentret där bland annat IKEA, JYSK och LEROY MERLIN ligger. Bussarna stannar precis utanför det svenska möbelvaruhuset och hållplatsen är en stor knutpunkt och slutdestination för flertalet busslinjer. Här byter många resenärer buss för vidare färd. Grekerna har valt att kalla busstationen för…(trumvirvel)…IKEA !!! Det gör att de bussar som kör dit har IKEA utskrivet som destination i framrutan. Tala om smygreklam för företaget! Som att det skulle stå ICA eller H&M, eller varför inte Systembolaget på de svenska bussarna. Vi tror i vart fall inte att det får stå ett företagsnamn på bussarna där hemma…

Vi fann vårt skorstensrör och så även två solpaneler. Solpanelerna stod också på inköpslistan och på Leroy Merlin fann vi dem för närmare halva priset mot i båttillbehörsaffären. Solpanelerna kommer fungera som flyttbara ombord så vi kan (när vi behöver) ladda på batterierna extra fort. Nu har vi solpaneler motsvarande 1 kilowatt ombord, det vill säga 1000 watt. Vi kommer vara självförsörjande på ström, så även vintertid. Som ni förstår så förbrukar vi en hel del elektricitet ombord, inte minst omvandlar vi 12 volt till 220 volt. Elströmmen plockar vi sen ut genom användandet av symaskin, dammsugare och allehanda elverktyg mm. Vi har även lyxen att ha en rejäl kyl och frys ombord så vi kan bunkra mat för lång tid. Nu kommer vi kunna fylla på vår batteribank om 600 A Litium hyggligt effektivt – särskilt om vintern då soltimmarna är få. Vän av ordning undrar kanske, om det inte blir problem för litiumbatterierna om solen står och matar på oavbrutet. Men dilemmat har vi löst med en regulator som styr detta. Batteribanken kan aldrig bli överbelastad, inte heller kan vi tömma banken för mycket, för då går larmet.

 Känslan av att vara helt självförsörjande på elektricitet är underbar. Det är också skönt att slippa hushålla, som vi vet att många andra seglare måste göra. Det må vara en sak att vistas några få sommarveckor på båt, när solen står högt på himlen och klimatet är varmt. Mot att bo året om på båt, det är en helt annan sak. En extrabonus är också, att när väl panelerna är inhandlade – så är solen gratis. Ett liv utan elräkningar är rätt najs.

Vi utgjorde sannolikt ett udda inslag i stadsmiljön när vi klev ombord på bussen med två stora paket och ett skorstensrör. Väl tillbaka i marinan så konstaterade vi, att vi nu investerat klart för året. Nu återstår bara att installera och utföra diverse arbeten, så vi blir seglingsklara till våren. Med stor avundsjuka tittar vi nämligen på de andra segelbåtarna i hamnen som under helgerna ger sig ut i bukten för lite segling. Tids nog kommer nog turen även till oss…

Skepp o Hoj!

(…och historien om den flygande ratten…) 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Smärtan och ljudet av smällen fick Styrmans primalskrik att bokstavligen tryckas ut ur den halvöppna köksventilen och vidare ut på kajen, genom hamnens grönområde där grekerna rastar sina hundar och vidare i riktning mot startbanan på Thessaloniki Airport. Ja, decibelnivån var sannolikt den högsta som den lilla seglarkroppen någonsin klämt ur sig, allt sedan den dagen hon för första gången slog upp sina ögon framför de förvånade men lycksaliga föräldrarna i samma stund hon just lämnat den uttjänta livmodern på Danderyds Sjukhus den tjugosjätte mars i nådens år 1966.

 Innan skriket nådde Kaptens öron där han stod längst fram i fören hade ljudet dragit vidare över Mount Blanc´s vitbekädda topp och över masterna på World Cruising Clubs Atlantkorsande segelbåtar och genom Panama vidare över huvudena på några förvånade urinvånare på Bora Bora. Till slut innan Kapten kunde släppa allt för att se vad som hänt hade Styrmans skrik sladdat in genom sundet ”tårarnas port” mellan Adenviken och Röda Havet och sen upp genom Suezkanalen och över Egeiska havets vindpinade ö Skyros. Där fortplantade sig skriket genom gammelmors Katerina Tatidous kök, där hennes väldoftande moussaka stod i ugnen och puttrade. Primalskriket nådde till slut fram i full styrka till Kapten och hans blod frös till is. Han rusade bak i båten.

Kapten insåg genast allvaret, för han hade först hört en oerhörd duns, strax följt av sin frus smärtsamma skrik. Väl framme fann Kapten sin fru och tillika Styrman hopsjunken, men vid medvetande. Ur henne kom nu ett kvidande och ojande läte samtidigt som hon höll sig om huvudet. Orsaken till dunsen och traumat låg framför henne. Där låg den på durken och skämdes, den tunga järnskodda träratten av ädlaste mahogny. Den hade trillat ner i huvudet på Kaptens högst älskade maka.

Ja, vi är faktiskt noggranna med säkerheten ombord, tro inget annat. Men denna gång hade vi missat en möjlig olycksrisk. En risk som sannolikt var så liten, att chansen att krascha med flyget häromdagen hade varit större. Bakgrunden är följande;

 Innan vi reste hem till Sverige hade vi lossat på styrlådan ute på däck för att kunna komma åt att slipa styrhytten. Därför behövdes mahognyratten på insidan lossas. Men för att vi inte skulle slå huvudet i rattstången (och kanske bli enögda på kuppen då stången sticker ut) så lät Kapten ratten sitta kvar. Den kunde inte monteras förvisso för skruvhålen stämde inte längre i dess provisoriska läge, men ratten satt säkert på axeln – såpass att den inte av misstag kunde hoppa av.

Tidigare (denna olycksaliga dag) hade Kapten tagit till släggan för att stansa några öljetter i våra madrass-fodral. Han höll till uppe på styrhytts-taket och sannolikt hade vibrationerna fått ratten att förflytta sig. Flera timmar senare, i stunden som ratten valt att falla ner så var allt lugnt och stilla ombord. Inget fysiskt påverkade den. Utan den hade helt enkelt kommit på själv att NU släpper jag taget om stången. Sannolikheten för att Styrman just skulle befinna sig under ratten i denna sekund var inget annat än helt osannolikt. Hon stod på knä mellan styrhytt och sovrum för att fästa dammsugaren på sin plats, en position som intas under högst femton sekunder. Tala om otur. Ratten föll handlöst en och en halv meter rakt ner i huvudet på Styrman. AAAJ! 😵

 Det hade kunnat gå riktigt illa. Förutom framkallandet av ett primalskrik så växte sig en bula ut. Ni vet en sån där bula som till formen liknar en dragkroksknopp på en Volvo 240, av den typen Janne Långben får när han slagit i sitt hundhuvud i något riktigt hårt. Tack och lov tappade aldrig Styrman medvetandet, men stjärnor såg hon och hon kände såklart en intensiv smärtan. Något hade dessutom hänt med käken, för det gick inte längre att gapa och stänga munnen bekymmersfritt. Om ratten träffat käken kunde hon inte påminna sig om, men mycket möjligt med alla de radiellt monterade handtagen som finns runt rattkransen. En molande värk från nacke, via käke och upp till bulan hade tagit sitt säte.

I skrivande stund ligger ratten och skäms i hörnet av styrhytten, nere på durken så den inte kan falla. Istället har vi rattstången att akta oss för, den som kan göra oss enögda. Men detta är bara temporärt tills vi plastat upp bakom styrlådan. Likt brända barn som skyr elden kommer nog inget mer olycksaligt hända, för nu är vi uppmärksamma på såväl stången som andra ickeexisterande faror. Som att himlen kan trilla ner eller att jordens magnetfält i morgon ändrar riktning så att  polerna byter plats. Vi ser långsökt efter varje möjlig risk.

 Men vi har inte bara otur. För ett par timmar efter episoden med den flygande ratten, så sladdade en lastbil in på hamnområdet med vår pall från Sverige. Så snabbt och smidigt det gått.

Skepp o Hoj!

 (…och vi bjuds på en kall första natt…) 

Vi har precis landat på flygplatsen och där möter vi vår norske vän som strax ska kliva på sitt plan…

När vi lämnade Wilma för sex veckor sedan så stängde vi av ALLT ombord. Ingen laddning på batterierna alls och inget som heller kunde dra ur dem. För sex veckor sedan hade vi tjugofem grader i Thessaloniki. När vi kom tillbaka hade en kylknäpp slagit till med blott nio grader.

 Wilma låg precis lika snällt som vi lämnat henne. Med väskor och annan packning hann vi först säga hej till våra grekiska båtgrannar innan vi hoppade ombord. Först Kapten som tog sig fram och in bakom alla presenningar (som skyddat båten från väta och läckage). Ja någon minns kanske att vi slipade styrhytten ren på färg precis innan vi stack hem, därav den gedigna insatsen som fått Wilma att i det närmaste likna ett julklappsinslaget paket. Efter en kort promenad genom båten konstaterade Kapten att allt såg bra ut, men det var kallt ombord. Under veckorna vi haft Wilma strömlös har hon blivit kall och utkyld. Det blir lätt så när det saknas mänsklig närvaro ombord. Inne i båten visade termometern blott 11 grader, ute var det 9. 

 Styrhytten är välinslagen och Wilma rejält utdragen från kaj. Dags att få igång allt ombord…

Det tog sina timmar att väcka båten till liv. Vi lyfte på durken för att komma åt batterierna och så kopplade vi på pluskablarna som legat lossade. Tryckvattenpumpen gick snällt igång direkt, vilket tydde på att vi hade tryck och vi slapp lufta systemet. Däremot hade vi ingen ström in från land. Den var frånkopplad efter att vi frånsagt oss den i samband med hemresan. Således kunde vi inte få något varmvatten ur kran. Inte heller kunde vi få värme ombord via vår elpatron (elva grader kändes lite väl kallt även för ett par råbarkade seglingsnomader som oss). Så landströmmen fick vi helt enkelt vänta med till nästkommande dag då personal åter var på plats i marinan.

 Utan värme via elpatronen fick dieselkaminen rycka ut i stället. Senast vi eldade i kaminen var i våras efter vi lämnat Naxos. Men först behövde vi fylla på vatten i centralvärmesystemet. Wilma är utrustad med flertalet element och det ger en jämn, fin och behaglig värme ombord. Detta avsett om vi värmer upp båten via elpatronen eller dieselkaminen. Med vattnet påfyllt i systemet så startade vi cirkulationspumpen, sen var det bara att tända eld i kamin. Trodde vi ja.

Dieselregulatorn hade packat ihop visade det sig, av gammal diesel. Vi kör den nämligen på en häxbrygd bestående av hälften färsk diesel och hälften gammal diesel. Den gamla dieseln fick vi gratis av vår gode vän Hamish när vi stod på varvet i Lissabon. Han skulle slänga sin diesel i samband med ett motorbyte. Dieseln hade legat i hans tankar under många år och därför lämnade han ingen garanti för dess kvalitet. Men glatt delade han ut den till alla som ville ha. Det visade sig att dieseln hade blivit lite seg och snabbt bestämde vi oss för att DEN dieseln, den ville vi inte köra huvudmaskinen på. Det visade sig vara ett klokt val. För inte ens dieselspisen gillade Hamish fluidum. Då provade vi att använda den till kaminen istället och efter lite trixande så fann vi ut att på en blandning bestående av lika delar ny diesel som gammal diesel, så gick kaminen fint. Hux flux så hade vi på så vis fått ner vår värmekostnad till hälften.

 Nu när kaminen stått obrukad i åtta månader så ville den inte längre fungera, regulatorns fina mekanik hade klibbat igen. Vi plockade isär och rengjorde och därefter fick vi igång kaminen. Men diesel rann alldeles för långsamt, så någon riktig fart på värmen lyckades aldrig få under kvällen. Efter en värmande tomatsoppa så kröp vi ner i sängarna under bolster av täcken. Inomhustemperaturen visade blott tretton grader och vi riktigt kände hur kylan borrade sig in genom skrovsidorna. Temperaturen var utlovad att sjunka ytterligare under natten så Styrman garderade sig med att hoppa i ett underställ av ull. Sen somnade vi likt två fällda furor i ett vinterlandskap.

Det blev en kall natt.

 Pigga och utvilade vaknade vi morgonen därpå och vi började med att rengöra regulatorn ännu en gång. Och så fyllde vi på med mer färsk diesel. Sen spred sig värmen gott ombord. Inte en minut försent.  

Ett par timmare senare kunde vi också koppla in oss på landström. Så det känns enormt gott att vara tillbaka ombord på Wilma. Och förresten, sa vi att vi mötte vår norske vän Öivind på flygplatsen?! Han var påväg hem till Norge och vi hade just landat. Vilket flax! Så vi hann med en kopp kaffe på stående fot. Det blev ett kärt återseende för senast vi sågs var i april månad. Nu ligger våra båtar i samma hamn under vintern så vi kommer att träffas så gott som varje dag så snart vår vän är tillbaka.

Skepp o Hoj!

(…och vi har sovit ombord på en världsomseglare…)

 

 

Halmstad, Halland, Sverige

De senaste veckorna har varit tidsslukande. Slit och släp – och inte alls så mycket tid över för umgänge. Vår Sverigevistelse börjar gå mot sitt slut och när vi lämnar Sverige kommer vi inte ha hunnit träffa alla vi önskat. Inte ens samtliga barn och barnbarn har vi hunnit med, de är ju rätt spridda över landet. Vi tröstar oss med att det egentligen inte var meningen att vi skulle vara hemma i Sverige nu, utan att det berodde på att Felix dog.

Flertalet har vi ändå hunnit morsa på. En dotter som bor på ostkusten stuvade ner sina barn i bilen och for de femtio milen som skilde oss. Det värmer gott i ett mormorshjärta. Det är väl en av långseglingens baksidor, att man är så långt borta. Fast vi hade nog inte nött allt för mycket på varandra även om vi varit hemma på heltid. Framför allt så hade vi behövt arbeta och försörja oss – och det hade slukat mycket av vår tid. Man får helt enkelt glädjas åt nutidens digitala lösningar som underlättar umgänget enormt. Skillnad var det förr, på posthornets tid.

Dagen efter vi vinkat av den stora pallen, den med saker som är på väg till Thessaloniki, for vi upp till Göteborg. Vi hade ärenden i stan och efteråt for vi ut till Marstrand. I vår vänskapskrets ryms Linda och Ludde, ett par som seglade jorden runt med sina barn för några år sedan. På den tiden höll vi på att renovera den stora fiskebåten och vi följde deras äventyr genom Lindas välskrivna blogg. Att läsa om deras äventyr var ett välbehövligt andningshål i vårt eget slit och byggprojekt, och via våra bloggar fick vi kontakt med varandra. En dag när de kommit hem stod de utanför vår båt i Halmstad. Ja och på den vägen är det…

 Nu skulle vi äntligen träffas igen. Kapten Betong sa redan under de första dagarna i Sverige att han ville åka till Linda och Ludde. Han hade önskan om att åtminstone en dag få bryta av alla måsten och arbeten som hade med Felix bortgång att göra, och istället få snacka om båtar och segling.

Väl på plats så hamnade vi i vännernas rymliga och smakfullt inredda kök. Vi bjöds på en sagolikt god soppa gjord på sötpotatis, rotfrukter, ingefära och apelsin. Satt som en smäck i höstrusket. Smakkombinationen var något helt nytt och inte sämre blev upplevelsen av att det serverades vin och nybakt bröd därtill. Receptet kommer Styrman att apa efter, så god var den. Länge satt vi vid köksbordet, och pratet rullade på medan stearinljusen sakta smälte ner tills de behövde blåsas ut. När vi till slut bröt upp så gick vi ner till deras segelbåt S/Y Mary som ligger förtöjd precis utanför bostaden. Båten fungerar som gästrum åt vänner som kommer på besök. Det är inte var dag vi sover på en båt som seglat jorden runt och vi sov mycket gott, faktiskt bättre än vi gör i stillastående sängar. Men det beror nog på vanan.

Besöket hos våra vänner gjorde inte saknaden efter Wilma mindre, tvärtom. Och när vi dagen efter stod på färjan med Marstrandsön i ryggen, så plingade det till i vår mobil. Det var från vår norske vän som seglar båten Vaare – han hade just lagt till i vår vinterhamn i Thessaloniki. Vi öppnade meddelandet och fann en precis nytagen bild av WILMA! Hon såg ut att ha det bra. Men vi tror hon saknar oss…

Skepp o Hoj!

 (…och äntligen börjar tillvaron lugna sig…)

 

 

 Halmstad, Halland, Sverige

Känslan av kontroll har infunnit sig och vi börjar äntligen kunna knyta säcken kring vår Sverigevistelse. Periodvis har senaste månaden känts rörig vilket inte är så konstigt med både dödsfall och lägenhetsrenovering. Det har krävt muskelkraft, inte minst i arbetet med att tömma Felix bostad och verkstad – ett tag trodde vi aldrig det skulle ta slut. Men även annat har slukat vår energi, det arbetet som inte syns rent fysiskt.

Nu är det färdiglyft och färdigflackat. Nu behöver vi inte längre fara fram och tillbaka mellan Lysekil och Halmstad. Inga fler lass till soptippen. Eller Erikshjälpen. I går gick en pall iväg från Halmstad, adresserad Thessaloniki, Grekland.

Pallen ska ner till Wilma och den innehåller en rad saker. Rätt mycket kapelltyg, så vi har att sy av när vi är nere på båten. Men i lasten ligger även fönsterramar och härdat glas som är till Wilmas styrhytt. Vi passar även på att få ner de sista bombluckorna (stormluckorna) till Wilma. Ja, vad är en bomblucka undrar kanske någon novis frågande läsare. Jo det är en kompletterande lucka som man sätter på insidan av fönsterventilerna för att vatten inte ska kunna forsa in i båten om glaset skulle ha oturen att krossas. Kan vara en trygghet när man seglar långa distanser, i hårt väder ute på öppet hav. På pallen finns även annat smått och gott och vi hoppas vi får plats med allt ombord. Men det borde inte vara några problem för vi röjde och slängde en hel del saker innan vi for hem och vi har flera stuvfack som gapar tomma.

 Fönsterramarna och glasen till Wilmas styrhytt är måttbeställda och tillverkade just för sitt ändamål. Runt styrhytten har tidens tand gjort att det börjat läcka in vatten mellan däck och styrhytt. Under åren har mindre försök till att täta gjorts, Wilma är ju trots allt trettiofem år gammal. Men så i somras efter en hård segling med översköljande sjö i kombination med spöregn så rann vatten in i båten precis där vi har all elektronik. Det är en dålig kombo men framför allt så är det ju inte meningen att vi ska ha vatten på insidan av båten, vattnet ska vara på utsidan. Kapten slipade den gången ner och fyllde skarven med epoxy och glasfiber med sika utanpå. Men det var en provisorisk lösning av problemet, fler små läckage finns och fler lär komma – så vi bestämde oss att göra ett rejält omtag kring bekymret nu i vinter.

 Att plasta upp sidorna och ner på däck är det som behövs göras för att få båten helt tät (styrhyttstaket är plastat sedan tidigare). Men varför åtgärden inte gjorts förut beror på att fönsterrutornas gummilist krånglar till det. Vi har inte lyckats hitta rätt sorts gummilist (i vart fall inte i Grekland). För vi måste plasta upp under listen, annars kommer det inte att bli tätt. Därför föddes tanken på att lägga en aluminiumram runt om de befintliga fönstren, som vi skruvar och sikar efter att vi plastat. I ramarna sätter vi därefter nytt glas så styrhytten blir dubbelglasad. Då båda glasen (de befintliga och de nya som är på väg till Grekland) är av 8 mm härdat glas, så borde det göra båten än säkrare för överbrytande sjöar dessutom. Vi tror detta blir bra och vi har för övrigt ingen annan bättre lösning på lut. Den enda frågan är hur vi undviker eventuell kondens mellan glasen, men problemet existerar nog inte så länge vi seglar på varmare breddgrader. Vi har tänkt att vi löser problemet med att borra ett pytte litet hål från insidan, för att få lite ventilation mellan rutorna. Någon klurig läsare får gärna bidra med kloka råd och tankar här.

 Ramarna är som sagt måttbeställda och en dag for vi ut i de halländska skogarna för att hämta dem hos en verkstad som tillverkar diverse atteraljer i plåt. En annan dag styrde vi mot Värnamo, till ett riktigt bra glasmästeri för att hämta de härdade glasen. Så om någon trodde att vi kommer att vila och pusta ut när vi kommit ner till Wilma så är detta helt fel. Flitens lampa kommer att fortsätta lysa under rätt lång tid framöver. Men i Grekland är klimatet lite roligare. 

Skepp o Hoj!

 Nu har vi material så vi kan utveckla och sy sjömansprodukter…

 

 I lådor har vi packat mycket av det som ska med till Wilma i Grekland…

 

 November har varit synnerligen mörk och blöt…men någon enstaka gång bjuder naturen på sig lite extra…

 

 När det är tråkväder så får man passa på att sitta inne och kura. Här dricker vi kaffe och äter bulle hos Erikshjälpen i Halmstad. Lämnar man prylar hos dem så bjuder de på fika. Och det passar ju oss lågbudgetseglare snålbudgetseglare.

 

Over and Out

 

(…vår tid i Halmstads vackraste hus går snart till historien…)

Lägenheten är nu målad och ljus och ren och snart kommer vår mäklare att ta över. Ja vi har en ”egen” fastighetsmäklare vi alltid använder, den bästa – och vi ser ingen anledning att välja någon annan därav. Innan lägenheten kommer ut till försäljning så kommer stylister att piffa upp den. Kan behövas för lyan är för tillfället helt tom på möblemang. Därefter fotograferas den och sen så – kan ni se vårt objekt på internet och lägga ett bud om ni vill. Lägenheten har världens bästa läge i stan och den ligger precis intill det gamla anrika konditoriet Regnbågen.

 Flera år före vi köpte lägenheten hade vi förälskat oss i huset. Varje gång vi körde förbi med bilen på gatan utanför så kunde vi inte låta bli att förundras. Huset har tre ingångar och varje tegellänga har sin egen färg. Vår port är den vänstra sett från Karl XI:s väg. Men vackrare är nog huslängorna sedd från baksidan, med dess inramade och mysiga bakgård. Huset ritades och uppfördes 1931 av den kände Halmstadsarkitekten Uno Forthmeiier och huset kallas just för ”Brokiga Blad”. Vi har världens mysigaste grannar och dem kommer vi sakna när vi inte längre har något med vår bostad att göra längre.

I källarförrådet har vi förvarat de få ägodelar som inte rymts ombord på Wilma. Trångt, trångt, och med flytten så ska förrådet nu tömmas. För att vara ett gift par som står mellan ungdomen och ålderdomen så släpar vi nog runt på väldigt få ägodelar. De flesta i vår ålder äger ett betydligt större materiellt bohag. Konstigt nog så kan man ändå ständigt finna saker att kasta, skänka bort och sälja, trots att vi inte förvarar något onödigt eller omotiverat. Men nu måste källarförrådet tömmas. En del ting får följa med till Lysekil medan andra ting ges bort, säljs eller kastas på tippen.

 Vår stora 48-tums plasma-tv som vi uppskattningsvis bara använt i något år, är stor och tung att härbärgera. Tiden går utan att någon använder den, vilket är synd. Vi funderade och tog beslutet att sälja den – hellre snabbt än dyrt, så vi slängde ut den på sociala medier till försäljning. 100 kronor mot snabb avhämtning tänkte vi skulle skapa lite efterfrågan. Snart bombarderades vi av intressenter, flera budade över det redan låga priset. Det handlade som ni förstår inte om att tjäna några pengar, utan snarare att finna en annan flyttkarl till att bli av med den. Gärna till någon person vi kände för, om man nu kan bedöma det ur ett snabbt Facebookflöde. En snabb koll i mobilen…

 ”jag köper” ”jag ger 200 kronor för tv:n” ”jag kan hämta den direkt” ”jag är intresserad” ”vill köpa din tv” ”jag bjuder 300 kronor” ”vill köpa” ”jag tar den”…

Att köpa tv tillhör uppenbarligen mannens domän, samtliga avsändare var män utom en ung kvinna. Dessutom var hon först i raden att svara. Vi responderade och någon timme senare stod köparen i vår källare i sällskap med tre andra unga kvinnor. Det var ett glatt tjejgäng som utgjorde en snygg kvartett. De hade garderat sig i antal i brist på manliga biceps, för att säkra upp att orka bära den tunga tv:n. Ett trevligt snack med många skratt uppstod i vår ekande källare. Tjejerna visade sig vara sprungna från Marocko och efter att vi berättat att vi seglat där så bubblade orden ur oss alla. Ett bättre källar-häng får man leta efter, det är kanske i dessa miljöer man ska börja umgås.

Vi bytte kontaktuppgifter med varandra. För kanske (om det vill sig) kan vi sammanstråla nästa gång vi seglar till Marocko. Tjejerna reser dit på semester varje år och vi kan tänkas få en rundvandring i Casablanca av denna fyrklöver. Det hade varit fantastiskt trevligt, men oavsett är det bra att ha en kontakt i Marocko. Skulle vi hamna i språkliga svårigheter så skulle vi säkerligen kunna få hjälp över telefon med tolkning.

 Bilen blev minst sagt fullstuvad med fyra tjejer, en stor tv och två barnvagnar i lasten. Så försvann bilen från vår adress och snart kom ett meddelande på mobilen ”tv:n fungerar perfekt”. Själva fortsatte vi med vårt röj tills kvällsmörkret lagt sig över staden.

 Skepp o Hoj!

-Se! Bara Se!

 Mitt i den gråaste av månader, i november – förundras vi över den vackra svenska naturen. Vi kör längs med en av småvägarna som går mellan Kaptens bror och Lysekil. Det är en av de sista dagarna vi har att kämpa med Felix flytt, återstår gör endast att baxa iväg ett stort blått skåp till förrådet vi hyrt. Samt att köra skärbordet till soptippen. Skärbordet har demonterats och reglarna finns nu hos brodern som återanvänder virket till sin braskamin. Men resten, ja det ska slängas.

 Där Kapten pekat och uttryckt sin förundran med orden ”se, bara se” har han nu svängt av för att parkera och vi kliver ur bilen för att insupa de intensiva höstdofterna. Framför oss ligger fjärden och några sjöfåglar glider stilla fram på ytan. Vi tar oss ner till brynet och vi får nogsamt se vart vi sätter fötterna i det vattenmättade höga gräset. -Här skulle man kunna ankra upp, säger Kapten och pekar ut mot sjön. Sverige har onekligen en vacker natur och vi känner en längtan efter att få segla här en vacker dag.

 En halvtimme senare sitter vi i bilen igen och åker den sista biten till Lysekil. Vi avslutar Felix materiella förehavanden och lämnar tillbaka nycklarna till hyresvärden. Säger hejdå kompisar och styr kosan söderöver igen, mot Halmstad.

Denna höst blev inte alls så som vi planerat och trott. Så sent som i augusti så var vi tämligen säkra på att vi inte skulle resa hem ens, utan fortsätta segla enligt planen längs med Kreta österut och därefter besöka många av de små grekiska öarna intill den turkiska gränsen. Men så blev Felix sjuk och vi ändrade seglingsplanerna och bokade hemresa. Men tyvärr hann vi inte hem innan Felix lämnade oss – men det blev nog rätt bra ändå. Så hem kom vi och snart kunde vi beräkna när vi skulle kunna resa tillbaka till Grekland, så vi bokade flygbiljetter.

 Nu har vi fått ändra planerna igen.

 Vår lägenhet vi har i Halmstad (som vi haft uthyrd) har nu plötsligt blivit tom. Vår hyresgäst valde att avsluta sina studier och raskt flytta hem. Vi löste honom från kontraktet i förtid för att vara behjälplig, som en god gest när det handlar om en ung person som behöver ändra färdriktning i livet. Vi behövde därför hitta en ny hyresgäst hux flux. Men snart väcktes tanken på att kanske sälja. Vi sov på saken en natt och morgonen efter fattade vi beslutet – vi säljer. Så vi ringde vår mäklare och drog i gång apparaten.

Så våra biljetter till Thessaloniki (vi skulle rest tillbaka om två dagar) brinner inne. Istället står vi och målar upp lägenheten så den blir ljus och fin inför försäljningen. Vi har ett förråd i Halmstad som behöver tömmas och köras upp till Lysekil… Vi inser att tillvaron på kort tid ändrats radikalt. Samtidigt är det ju skoj att flytta sina positioner i livet och då inte bara fysiskt med hjälp av sin båt. Så ett litet tag blir vi kvar här i vårt vackra land även om vi inte hinner njuta så mycket av naturen utan mer stå med näsan i färgburken.

 Skepp o Hoj!

Några bilder till…

 På kvällen nattar vi över i brorsans makalöst smakfulla hem. Innan middagen blir det ett bad i deras bubbelpool…i kaminen brinner skärbordet…

 

 Bland Felix kvarlåtenskap fann vi Kaptens föräldrars sjömans-smockar (Fisherman´s smock) . Ett praktiskt och oömt utomhusplagg som härstammar från Cornish i England (där Kapten har sina rötter). Dessa sydde Kaptens mamma på 80-talet…

 

 Vi fann till och med symallarna som mamma använde när hon sydde sina smockar. Vi fick för en tid sedan en förfrågan om att sy dessa – men vi hade ju inga mallar. Men nu så…ska testa så snart vi får tid…

 

En vacker höstdag i Bohuslän. Tack Adam o Lat och Christina o Micke för att ni gett oss tak över huvudet under dessa veckor. Tusen tack!

 

Over and Out