(…något om vintervilans göromål…)

Dagarna passerar och ombord arbetas det för fullt inför årets seglingssäsong.

Startbatteriet. Det blev ett nytt. Varje månad startar vi motorn och nu i mars så sa det plötsligt ”klick-klick” när vi vred på nyckeln. Det visade sig vara en cell som gått, och det var väl inte hela världen – för batteriet hade närmare fem år på nacken.

Rigg. Vi har beställt ny stående rigg och fått den levererad. Det var inget fel på Wilmas gamla rigg, långt ifrån. Men den har suttit där i 35 år och då är det klokt att byta oavsett. De gamla vajrarna behåller vi som reserv, ifall något skulle hända på en plats på jorden där vi inte har möjlighet att fixa ny. Den nya riggen är inte på plats ännu, men inom kort skickar vi upp Kapten i masten.

Sprayhood. Fönsterrutan i sprayhooden hade blivit tråkig av tidens tand, och inte blev det bättre när Kapten råkade ta fel medel när han skulle torka av rutan. Ytan blev alldeles mjölkig och knappt längre genomskinlig. Nu mallade han till en ny ruta och sydde dit den. Resultatet blev prima fint.

Mystiska lådan. Kapten håller på att snickra på en mystisk låda. Men vad vill vi inte avslöja i nuläget, utan vi behåller det som en cliffhanger. Dock så är det ingen karl som ska gömmas i den, så som Lill Lindfors sjöng om i den gamla slagdängan från 1969.

Bevakning av politiskt läge och coronavirus. För stunden råder seglingsförbud i de grekiska vattnen närmast Turkiet. Öar som Lesbos, Chios och Samos får endast angöras med färja. Orsaken till förbudet är flyktingkrisen, där Turkiet mot ersättning ska se till att inga flyktingar tar sig vidare till Europa. Det avtalet har turkarna nu kastat i papperskorgen och öppnat för migranter som befinner sig i landet att ta sig över gränsen till Grekland, vi pratar om miljoner människor på flykt. Grekland går på knäna och hur länge seglingsförbudet kommer råda beror väl på hur situationen utvecklar sig. Vi bevakar, för till saken hör att vi har för avsikt att segla just där – för att besöka flera av de öarna vi aldrig hann med förra året.

 Avseende coronaviruset så är vi inte alls oroliga, annat än att vi tycker det skulle bli väldigt begränsande om vi själva skulle tvingas sättas i karantän. Vi har ju liksom andra önskemål för vår fritid, än att gnugga insidan av Wilma och se på Big Brother och liknande värdelösa tv-serier dagarna i ända. Till saken hör att vi har coronavirus rätt nära oss, lite av ett ”jag mötte Lassie-syndrom” råder, där vänners vänner bär på smittan här i Thessaloniki. Vi undviker den knökfulla 5ans buss som främsta åtgärd till att skydda oss.

Rent allmänt så håller grekerna andan. Charterbåtsägarna uppger massavbokningar av sommarens segelbåtar och absolut ingen bokar nytt. Förbättras inte läget avseende flyktingkrisen och coronaviruset inom snar framtid så kommer det slå enormt hårt mot den grekiska turistnäringen. För vår del blir det nog väldigt gott om plats på tavernorna och i ankarvikarna denna sommar. 

Livflotten. Ja till slut fick vi tillbaka vår livflotte, det tog en månad ungefär. Nu är den ompackad och vi har ett tjusigt intyg på detta. Livflotten är åter på plats i aktern på Wilma och redo att sjösättas om vi skulle behöva överge skeppet (vid brand eller om båten sjunker). Samtidigt ser vi över vår ”grab-bag” som innehåller ytterligare förnödenheter. Tanken är att vi ska rycka med oss väskan i farten om olyckan skulle vara framme. Genom att syna livflottens specifikation så ser vi vad den INTE innehåller (det finns en ännu högre säkerhetsnivå på livflotte än den vi har). Nu arbetar vi på att komplettera. Som exempel kan nämnas sjösjukepiller och spypåsar som inte finns i vår livflotte, men dock i vår grab-bag. Innan vi är klara för avfärd så ska även vår nödsändare EPIRB testas.

Strandstädning. Hur går det med Styrman Pimpstens städprojekt? Jo, ett par dagar i veckan beger hon sig dit och plockar en stund. Än finns det skräp men det är stor skillnad mot när hon började plocka. Lite intressant är att folk uppenbarligen har sex på stranden, särskilt mellan småbåtarna som ligger uppdragna i slänten. En handfull kådis-förpackningar och begagnade gummin har hon hittat. Rätt äckligt och ett tag övervägde hon att inte nämna det för sina läsare. Men va fasiken, lika bra ni får veta. Man får väl trots allt vara glad att grekerna skyddar sig mot könssjukdomar och oönskade graviditeter. Men utomhus, och sannolikt efter mörkrets inbrott…hmm…kvällar och nätter är ännu rätt kyliga så det måste blåsa kallt om baken!

Pyssel. Styrman har saknat en hobby att ägna sig åt när hon seglar, något som inte har med dataskärmar att göra och som hon kan utföra i sittbrunnen. Nu har hon införskaffat garn och börjat virka! Det låter kanske inte så svårt, men betänk då att hon inte är någon syslöjds-tjej. Är ni spända på resultatet så är det ingenting mot vad hon själv är, det kan bli precis vad som helst. Drömmen vore väl att kunna virka en sjal men det känns mer som det kan landa i något som skulle kunna platsa på moderna museet, något oidentifierbart och abstrakt.

En liten film (där Kapten babblar på svenska) kanske kan roa någon sysslolös läsare. Är du inte väldigt duktig på att läsa på läpparna, så föreslås att ha ljudet på. 

Skepp o Hoj!

 (…nej men i vart fall en, som dessutom behövde uppsöka grekisk sjukvård…)

Styrman kände hur buksmärtorna bara tilltog. Något var fel. Hon drog på ett meddelande till sin grekiska väninna.

 -Är du i stan, jag behöver komma till sjukhus.

 Snart stod väninnan på kajen framför Wilma, beredd att eskortera Styrman till ett närliggande sjukhus. Innan hon dykt upp, hade hon i sin tur frågat en vän om vilket av de statliga sjukhusen som var bäst. ”Statligt??? Är du inte klok, där får man ni ingen hjälp – i vart fall inte i första taget”. Väninnans vän förklarade vidare ”välj ett privat sjukhus och använd dig av en bra kontakt, känner du någon läkare privat?” Det gjorde inte Styrmans väninna.

 Statliga sjukhus i Grekland är hårt belastade och håller långt ifrån samma standard som de svenska. Lokalerna är som regel slitna och den tekniska utrustningen inte alltför avancerad. Som vårdtagare kan inte ens räkna med att finna toalettpapper när man uträttat sina behov. Och blir du inlagd, är det en god idé att ha med sig en vän eller anhörig. Det förväntas nämligen att anhöriga hjälper till med nattvak och morgontoalett, hårtvätt, matning och hjälp vid måltider. Det är även anhöriga som ser till att patienten tar den förskrivna medicinen. Glädjande dock, är att grekiska läkare och sjuksköterskor har hög kompetens, vilket i sammanhanget är värt att belysa.

 När väninnan svarat sin vän att hon inte kände någon läkare, så erbjöd sig vännen generöst ”du kan få använda min kontakt”.

Strax därpå ringdes ett samtal till det privata sjukhuset som rekommenderats, med beskrivning av den svenska kvinnans symptom. Namnet på läkaren nämndes likaså, den som väninnan påstått sig känna (fast hon inte gjorde det). Det hela verkade fungera, för när Styrman i sällskap av sin eskorterande kvinnliga vän dök upp vid akutintaget, så stod två personer beredda att ta emot. De hänvisades in i ett undersökningsrum och snart blev det full aktivitet med feberkoll och blodtrycksmätning och en massa frågor.

 Plötsligt undrar sköterskan om den där läkaren väninnan sagt sig känna.”Känner ni honom privat?”. Utan att darra det minsta på rösten ljög väninnan högst förtroendeingivande”Oh ja, han är min personliga vän”. Samtidigt letade hon febrilt i sin handväska efter den lilla lappen med läkarens namn på, hon hade totalt glömt bort vad han hette. Men inga fler följdfrågor kom och lögnen fungerade. Snart fick vi veta att Styrman skulle få träffa en mycket duktig patolog.

 Oj, en patolog tänkte Styrman. I Sverige förknippas patologer inte sällan med obduktioner. Nog för att Styrman var sjuk, men död – det kändes inte så. Men patologer arbetar även med levande patienter och de är något av experter på att diagnostisera sjukdomar – inte bara fastställa dödsorsaker. Plötsligt kändes den tilldelade doktorn väldigt bra, kanske att ljuget om läkarkontakten fungerat så väl att de nu skulle få träffa en specialist.

Snart kliver en lång och reslig man med stort skägg in i rummet och Styrman blir undersökt. Doktorn vill lägga in Styrman på observation och fler provtagningar. Men detta var ett privat sjukhus, så det var det inte säkert att kostnaderna skulle täckas genom försäkringar – och att betala en sjukhusinläggning från egen ficka kunde sluta dyrt (särskilt om det skulle bli tal om operation). Styrman tvekade.

 Det blev en kompromiss. Läkaren ville i vart fall ta en röntgenbild och med stöd av denna, se om det kunde vara något allvarligt. Visade det sig vara graverande så fanns det ett flyg hem till Sverige inom några timmar.

Assisterad av en högst oengagerad sköterska blev Styrman strax därpå röntgad. Redan efter en halvtimme kom svaret. När Styrman träffade den skäggige patologen igen studerade han noga röntgenbilden och sa ”du har en massa luft i magen” . Styrman hade någon vecka tidigare legat influensasjuk och med hennes dysfunktionella tarmar (till följd av ett otal operationer) så kan det hända så, att kroppen inte klarar av att få ut gaserna. Buken hade svällt upp med tryck mot andra organ så smärta och funktionsstörningar uppstått. Patologen skrev ut en medicin, en kur på sju dagar. Samtidigt så informerade han Styrman om lämplig kost. Mat som inte bildar gaser och gärna olivolja.

 Diagnosen fick Styrman att tänka tillbaka på tiden som bondmora. Om hur kossorna kunde svälla upp efter att ha ätit klöver. De kan spricka och dö av gaserna och enda sättet att häva tillståndet, är att hälla matolja i kossan. Men hjälper inte detta så får man sticka hål i buken på kon, så trycket lättar (och gaserna i våmmen kommer ut). Tyvärr finns risken att kossan dör ändå, men har man tur så räddar man livet på sitt kreatur. Trumsjuka kan tack och lov bara drabba idisslare. Så även om Styrman kände sig väderspänd likt en trumsjuk kossa, så kunde hon känna sig trygg.

Medicinen som förskrevs verkar i vart fall fungera (så här en halv vecka in på kuren). Men skulle något mer hända eller tillstöta, så har vi faktiskt en bra kontakt på riktigt nu (och slipper ljuga). Patologen lämnade nämligen över sitt visitkort med hälsningen ”är det något mer, så hör bara av er”.

Skepp o Hoj!

 (…har starka svenska kopplingar…)

Staden Kavala hade vi hört en del om, så vi tänkte vi skulle göra en dagsutflykt dit. Sagt och gjort! Med bil for vi österut på en av Makedoniens bästa vägar. En vägbana utan skador är vi ju inte bortskämda med i Grekland, men så var vägen avgiftsbelagd också – vilket nog förklarar saken.

Framme i Kavala började vi med en cappuccino och en äkta klassisk spanakopita. Det är en grekisk spenat- och fetaostpaj och lätt slank den ner, där vi satt i solskenet intill vattnet. Stärkta letade vi därefter upp en stadskarta som vi fann på turistinformationen. Sen gav vi oss ut på upptäcktsfärd.

Plötsligt stod vi mitt i en karneval med utklädda barn som med fulla lungor blåste visselpiporna i hörselskadlig ljudvolym. Vi tänkte ett tag att det kanske var tinnitusförbundet som var ute och värvade nya medlemmar. Men så var det inte, det visade sig vara februari månad. Då anordnas det karnevaler runtom i landet och när karnevaldammet lagt sig på gatorna, så tar en 40 dagars lång fasteperiod vid. Ja i vart fall var det så förr, men idag är det få greker som fastar. Dock lever karnevalfirandet kvar med dans och musik, god mat och fyrverkerier. Kul, men rätt fort kände vi oss mätta på spektaklet, så vi drog vidare.

Grekerna gillar karnivaler…och visselpipor…

Denna lilla söta tjej var dock ingen visselblåsare, utan en liten nyckelpiga…

I spåren av karnivalen fylldes gatorna av serpentiner och konfetti…

 

Från slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget var Kavala en av de viktigaste orterna kring Medelhavet för odling och handel av tobak. Svenska tobaksmonopolet var ett av de företag som köpte tobak härifrån och det fanns till och med cigaretter som hette Cavalla. År 1936 byggde Tobaksmonopolet ett hus i Kavala där bolagets svenska representant bodde och hade kontor. Svenskhuset finns kvar och idag fungerar Souidiko spiti ”det svenska huset” som gästhem för forskare och kulturarbetar från Sverige. Styrman tog kontakt med föreningen Kavallahusets vänner som sköter huset, men tyvärr var det stängt för det var söndag. Så vi kunde inte göra något besök.

 Istället letade vi upp ett av de gamla kvarvarande tobaksmagasinen som minner om den forna handelstiden. En vacker och imponerande byggnad minst sagt. Flertalet av de gamla magasinen i stan är förfallna, men denna byggnad är en vacker och varsamt renoverad dito till eftervärlden.

Dåtidens cigarettmärke, tobak från Kavala…

 

Nästa sevärdhet var den ståtliga akvedukten från 1500-talet som byggdes av turkarna. Den är enormt hög och välbevarad, där den skär tvärs genom gamla stan. Tänk att man redan på den tiden visste hur man skulle leda vatten för att folk skulle slippa bära. Hatten av!

Imponerande akvadukt…

Akvadukten sedd från andra hållet…

Ett stenkast därifrån fann vi denna syn, en raserad väg…Tänk att akvadukten med alla sina år på nacken hållit bättre…

Tappra promenerade vi vidare, upp mot toppen av staden och den gamla borgen. Utsikten därifrån var värd mödan opp. Vilken utsikt! Innanför den yttre borgmuren anordnar man teatrar och konserter och högst upp i tornet ser man ut över hela stan; hamnen, akvedukten och husen på ena sidan. Vänder man sig om så har man hela havet och ön Thassos ett stenkast bort.

Styrman på väg upp i tornet…

Utsikten och den häftiga akvadukten som skär genom stan…

En plats för teater och konserter…

Styrman spanar ut över Kavala…

Det knorrade betänkligt i våra magar när vi promenerade ner mot stan, så vi slank in på ännu ett hak. Där beställde vi grillad kyckling och friterad zucchini samt vår stora favorit – saganaki. Kyparen kom ut till vårt bord där han flamberade den gula osten framför våra förväntansfulla blickar. Det här blir nog dyrt tänkte vi när vi har en kypare som lagar mat framme vid bordet. Men hör och häpna, maten kostade bara 13,50 euro för oss båda, galet billigt. Om det smakade gott? Kolla in den korta filmsekvensen så får ni gissa…

En liten kisse tittade fram under bordet och ville smaka…(men vi matar inga djur från matbordet, annat än Kapten)

Nere på denna gata fann vi vår restaurang…

Innan vi åkte tillbaka till hamnen så tog vi oss en promenad och avslutade med en kopp kaffe inne på en bar som lovade skön värme, det hade börjat kyla på ute eftersom solen börjat gå ner. Vi pratade igenom dagen och vi var rörande överens om att vi ville återvända hit. Men att vi gör det med Wilma. Framför allt så skulle vi vilja besöka Kavallahuset och titta närmare på den koppling som finns mellan Sverige och Grekland, inte minst genom den gamla tobaksindustrin. Men sen fanns det så mycket mer att se som vi inte helt enkelt inte hunnit med. Faktum är att få turister hittar hit. Men det gör ju bara platsen mer grekiskt genuin.

Gatukonst i Kavala…

Färgglada hus i Kavala…

Ögonfröjd…

Lägg Kavala på minnet, en spännande plats att besöka…

 

 

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

länkar;

 

http://www.kavallavannerna.se/info-om-huset#0

https://bukfacon.wordpress.com/2010/11/20/kavalla/

(…att kalla varandra för saker kan ha sitt pris…)

Vi kliver in på restaurangen i sällskap av våra vänner från Lysekil. De hade återigen dykt upp som gubben i lådan här i Kalamaria efter ett par dygns skumpande på Europas vägar. Nu skulle vi äta gott ihop. Vännerna brukar vi kalla för G&T (bakom deras ryggar). Ett litet uddigt namn, men vi gillar ju att hitta på alternativa smeknamn på folk (ja ni skulle bara veta). Vännernas förnamn bär initialerna G och T och då var saken biff. Det syftas inte på att det råkar vara sprit i en äkta Gin och Tonic, utan för att det enligt Kapten är världens godaste drink – och våra vänner är väldigt goda. Varje gång G&T dyker upp, så är det likt en metaforisk frisk fläkt och vi blir glada. Med vännerna har vi alltid skoj!

 Inne i restaurangen blev vi hänvisade ett bord för fyra. Lokalen var smakfullt inredd i lugna färger och inredningens flört med industridesign gick inte att ta miste på. När servitören tog till orda så var det på grekiska, och det är det bara ”G” som förstår. Vilket i och för sig inte är så konstigt, för hon är ju grekiska. Hon växlar skrattande några ord med den långe kyparen och strax därpå sveper hon handen mot oss och förklarar för kyparen att vi är ”svenska fyllos”. I vart fall låter det så, vi hör det tydligt. Ja mycket har man blivit kallad för, men fyllo var något nytt. Kyparen verkade inte alls ta illa upp. Till synes tittade han inte särskilt noga efter, för att se om vi var aspackade eller inte. Men nyktra var vi (i vart fall just då). Snart kom mat och dryck in till vårt bord och kvällen tog fart.

Fyllbultarna åt grekiska lammkotletter…

Efter många timmar av skratt och god förtäring (maten var delikat och bland det godaste vi ätit i Grekland) så stapplade vi framåt midnatt ombord på Wilma. Vi var mäkta mätta och vi hade rödvin innanför våra kroppsliga västar. Där och då kände vi oss faktiskt lite som fyllon, sprickfärdiga och onyktra som vi var. Inte heller hade vi gjort oss ovänner med G&T, trots att vi kallats för fyllos tidigare under kvällen. Vi hade valt att inte bli förolämpade och det hela hade sin förklaring. Fyllos på grekiska betyder helt enkelt ”vänner” (fílous).

Svenska fyllos…

Så gott folk, var inte ledsen om någon skulle påstå att du är ett fyllo. Du är helt enkelt personens vän. I vart fall om vännen är grek. Häpp!

Skepp o Hoj!

 (…efter att Wilma drabbats av inkontinens…)

Rent hypotetiskt så skulle vi kunna fortsätta segla hela vintern och enkom ligga på ankare, det är Wilma gott och väl rustad för. Vi klarar strömförsörjningen ombord, den mörka årstiden till trots och dieselkaminen värmer oss fint. Det är ju dessutom gratis att ankra, mot att ligga i hamn. Men samtidigt – vintern ÄR ett bra tillfälle att vårda båt med all tänkbar service inom räckhåll. Så därför föll valet på Kalamaria.

Denna vinter är dessutom lite annorlunda, för nu har vi en segling bortom Medelhavet att tänka på. Vi vill såklart ha den allra bästa versionen var Wilma om vi ska utsätta henne för oceaner och tuffare förhållanden. Tro nu inte att vi kommer att korsa Atlanten i morgon liksom. Inte ens inom några månader för man seglar på säsonger. Vi är ju dessutom inte kända för att vara några snabbseglare. Tog det oss flera år att segla från Sverige till Grekland så ska vi inte chocka omgivningen med att hasta förbi en massa sevärt och försöka slå hastighetsrekord med vår båt av betong. Så vad har vi gjort då, medan vi legat här???

När vi ligger i hamn så jobbar vi med underhåll och förbättringar, här i Kalamaria… 

 I somras erfor vi att det rann in vatten mellan styrhytt och däck när vi seglade i hårda kastvindar och spöregn. Vi låg på en tuff kryss och vid varje översköljande våg letade sig vatten in i båten, precis i regionen där vi har elcentralen placerad, inte bra! Efter den seglatsen tätade Kapten läckan provisoriskt med beslutet att göra en rejäl överhalning under vintern, vilket vi nu gjort.

 När Kapten började titta närmare på problemet så upptäckte han småläckage lite var stans kring styrhytten. Styrhytten är byggd i plywood med plastat tak, medan sidorna bara varit målade. Detta har ändå fungerat i trettiofem år och vi har därför lite överseende med att Wilma blivit lite inkontinent på äldre dar. Hon har ju trots allt legat i havet sommar som vinter under hela sin livstid.

 Att plasta styrhyttens sidor var den självklara lösningen. Men risken fanns att det skulle kunna bli ett framtida läckage i kanten mellan fönsterramens gummilist och plasten, om man inte plastar upp en bit under listen vill säga. Men att byta list visade sig inte vara så enkelt, en ny list av vår modell var svårare att finna än en isbit i öknen. Skulle vi verkligen behöva byta ut alla de sex rutorna av 8 mm härdat glas? Lite synd tyckte vi, det hela började likna ett stort byggprojekt minst sagt.

 (Vill här bara upplysa om att vi känner till att det inte heter fönster på båt, utan ventil. Men vi säger ändå fönster – bara för att retas).

 Kapten fick helt enkelt sätta på sig tänkarmössan och komma på en alternativ lösning utanför den berömda boxen. Snart återkom han med en idé, vilken låg i att placera ett nytt fönster UTANPÅ de gamla befintliga – med övergången gömd bakom det nya glaset. Garanterat läckagefritt och superstarkt! Ingen våg i världen skulle kunna slå hål på Wilmas fönster.

 Kapten bollade tanken med sin vän Konstruktören som biföll förslaget. Därefter specialbeställdes ramar och glas från Sverige. Dessa skickades därefter ner till Grekland på den berömda pallen vi skrivit om tidigare. Efter många moment kan vi nu presentera resultatet. Tada! Dubbelglas på Wilma! Vi är fantastiskt nöjda med resultatet. Innan hade vi farhågor för eventuell kondens mellan glasen, men det har vi inte haft trots stor skillnad i temperatur ute kontra inne. Om man inte tittar noga så ser man inte att det sitter ett fönster utanpå det gamla, utan det ser bara ut som ett utbyggt fönsterparti, likt ett mini-burspråk. Se och häpna!

 Plastat har vi gjort förut i våra dagar, flera ton. Kapten börjar här blanda polyester med härdare…

 

 De specialbeställda ramarna tillverkades med pusselfattning, lättare att frakta och mindre spill vid tillverkningen. Ute i de halländska skogarna hittade vi firman som kunde hjälpa oss… (ursäkta bristande bildkvalité)

 

(Ännu en bild av kass kvalitet…) Här testar vi så glaset och ramen passar. Även de nya rutorna är av 8 mm härdat glas och dessa tillverkades uppe i de småländska skogarna. Heja för svenska företag som valt att inte flytta sin verksamhet till Kina… 

 

 Styrhyttssidorna är här plastade och målade. Montering av ramar pågår, dessa skruvas och tätas med sikaflex...

 

Därefter limmas glasen på, och kanterna fogas och målas…

 

 Färdiga resultatet, små burspråk på Wilma och numera dubbelglas, detta ska väl stå pall för busväder ute på oceanerna. Styrhytten är dessutom helt tät nu…

 

 

Tack bästa Konstruktören som förvandlat Kaptens handritade skisser till något som går att använda i verkligheten, såväl avseende konstruktion som CAD-ritning. Puss på dig!😚

Skepp o Hoj!

(…träffar vi en sjöman…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Vi står vid hållplatsen och väntar på 5:ans buss. Vintersolen värmer gott våra ansikten och från vår position har vi utsikt över hela Thessalonikibukten. Vi kan nästintill skymta Wilmas masttopp från marinan nedanför, ett par steg ut i gatan är allt som krävs. Men vi vet att hon ligger tryggt där medan vi lämnar henne för några timmar.

 På bänken sitter en äldre man. Han är av kortare manslängd och över ansiktet vilar något behagligt. Han utstrålar godhet och välvilja och huden är garvad av väder och vind. Han kisar lätt mot solen. Plötsligt öppnar mannen sin mun och säger något till oss, på grekiska.

 Vi ber om ursäkt att vi inte pratar hans språk, att vi pratar engelska. Då skrattar mannen samtidigt som han viftar bort sin mening med handen, som att vi ska förstå – att inte bry oss om vad han nyss sagt. Sen reser han sig och öppnar sin väska och plockar upp en vältummad anteckningsbok. Med små stödord på engelska och tyska blandat med grekiska bläddrar han i boken och berättar. Han har i sin ungdom på 50-talet arbetat som maskinist på ett fartyg och detta är hans personliga loggbok, som en sorts dåtidens blogg. Med den mest perfekta handstil ser vi de nedplitade grekiska bokstäverna och på varje sida har han ritat ett motiv intill texten. Den konstnärliga ådran går inte att ta miste på. Fartyget, hamnarna, städerna och sen flickorna som hans hjärta klappat för. Ett tidsdokument över hur sjömanslivet kunde te sig för sjuttio år sedan.

 Med stapplande språkbarriär försöker vi kommunicera och det går förvånansvärt bra. Han har varit i London, Oslo och Köpenhamn får vi veta, efter att vi berättat att vi kommer från Sverige. Att vi är här med segelbåt känner han till, han har sett oss i marinan och vet vilken båt som är vår – Wilma. Han visar att han är 86 år gammal, i luften ritar han med sitt åldersmättade pekfinger en åtta och en sexa och vi presenterar oss för varandra. Hans förnamn är Apostolos.

Innan bussen kommer förevigas vårt korta möte med ett fotografi, Styrman och Apostolos tillsammans i den sköna januarisolen. Tyvärr glömmer vi att fråga om vi även får fotografera en sida ur hans bok. Det hade känts fint, för den är så vacker och välgjord trots att vi inte förstår vad som står skrivet. Men sammanhanget berättar något ändå – en avtecknad siluett av London med några rader skrivna intill, där de perfekta handskriva bokstäverna förevigats med en stil som till och med skulle gjort en typsnittsmakare avundsjuk. Snart kommer bussen och precis innan vi hoppar på får vi veta att han är gift och att hans fru lagar fantastisk mat. Han pekar på sin guldring och ler lyckligt. Sen bryts förtrollningen för bussen kommer och vi kliver ombord. Där skingras vi bland folkets otåligt trampande fötter i bussens mittgång, vi en bit bak och Apostolos längre fram. Någon har erbjudit honom ett säte att sitta på. Ett par hållplatser senare hoppar vår nyvunne vän av och det sista vi ser av honom är hans sökande blick efter oss, där han försöker finna oss i folkhavet. Men han ser oss inte och snart gasar bussen vidare mot Greklands näst största stad, Thessaloniki.

Skepp o Hoj!

(…och ett föråldrat Grekland…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Det var minst sagt hög tid att packa om livflotten. Vi hade fått nys om att de i marinan samlar in alla livflottar och skickar iväg dem gemensamt, vilket såklart påverkar priset i positiv riktning då det handlar om ett hundratal. Här i Grekland åligger det alla som bedriver båtcharterverksamhet att serva sina livflottar årligen. Medan fritidsseglare är rekommenderade att göra det vart tredje år. Vi hade alltså chansen att få Wilmas ompackad tillsammans med de kommersiella båtarnas, vilket vi gladeligen tackade ja till.

När det var dags för insamling så baxade vi loss livflotten från Wilmas targabåge och lyckades få den i land utan att den tappades i vattnet. En livflotte är rätt otymplig och svårhanterlig med sin tyngd och glatta yta, lite som en hård och tung resväska utan några som helst handtag. Väl på kajen började Kapten rulla iväg med flotten och snart stötte han på en man i en Mercedes, som vi brukar hälsa på.

 ”Jag kan ta din livflotte i min bil och köra den till uppsamlingen”.

 Kapten blev mäkta glad, så jäkla schysst. Livflotten lyftes in i den flådiga bilen och så försvann den. Efter en halvtimme sprang Kapten på personen som är vår kontakt, mannen som är med och organiserar projektet. Han frågar;

 ”Var är din livflotte?”

 HJÄLP hann Kapten att tänka och insåg i ett slag sitt misstag. Han hade lämnat ifrån sig flotten till fel person och visste nu varken var Mercedesen, dess förare eller var Wilmas livflotte tagit vägen. Kapten riktigt såg framför sig att detta var nog det sista han sett av livflotten, vår flytande livförsäkring. Så snopet. Efter lite jagande så stod det klart att flotten var förd till båttillbehörsaffären. Det visade sig att det pågick en annan livflotte-insamling samtidigt som vår, där ena gänget skulle skickas till Aten. Medan flottarna som Wilma hörde till skulle skickas till Kavala. Det var inget annat att göra, än för Kapten att cykla upp till butiken och be om att få tillbaka flotten. Flotten klämde sen Kapten fast mellan styre och sadel på sin cykel och så rullade han ner till marinan, denna gång till rätt uppsamlingsställe.

Så det kan gå…

 Det kommer att ta någon månad innan vi får flotten tillbaka. Förhoppningsvis – för vi har inget kvitto på inlämningen. I Grekland är det ofta så, att man inte får något kvitto. Men det verkar fungera ändå. Inte ens när vi lämnade ifrån oss Wilmas registreringsbevis hos Port Police när vi la henne i ”out of use”, fick vi någon skriftlig bekräftelse. Utan muntligen blev vi tillsagda ”Remember the numbers 2575, that is the number of the folder where we placed your registration certificate”. Aldrig eller sällan ser man någon grekisk myndighetsperson knappa in några uppgifter i datorn. Utan det går till på det sättet vi minns 70-talet i Sverige. Emellanåt känns Grekland som ett utvecklingsland och man har svårt att förstå att de också tillhör EU.

 När vi tar 5:ans buss erbjuds vi oftast en av äldre modell. I klass med Sveriges bussar på 70-talet…

 

 Varning för träsmak…

 

Vi har skäl att återkomma i frågan. För just nu har vi ingen livflotte och vi väntar med spänning på att få den tillbaka och förhoppningsvis då utan några tillägg. I värsta fall så dyker den aldrig upp igen. Men det har vi inget skäl att tro, för grekerna är pålitliga. De är på det hela taget bara väldigt…

…

…grekiska!

Skepp o Hoj!