Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Nu har vi gett oss på nästa punkt på vår lista över göromål. Vi har börjat titta på vårt system för att reva. Vi minskar ytan på storseglet rätt sällan, av den enkla anledningen att vi upplever att vi äntligen börjar segla när andra väljer att reva, det behöver alltså blåsa rätt så mycket. Detta har såklart att göra med att Wilma är tung, långkölad och underriggad. Därför är det extra viktigt att vi hyggligt enkelt och säkert kan reva, för det gör vi oftast när det redan blåser mycket – ibland uppemot kulingstyrka.

 Förra sommaren fick vi chansen att träna i de beryktade Meltemivindarna och det var nog några av de bästa seglingarna vi haft. Med revat storsegel och anpassad segelsättning på de förliga tygtrasorna så fick vi bort lovgirigheten som uppstår när båten tvingas ligga på ena eller andra bogen. Wilma gick som en dröm där och då och vi var helt ensamma därute, sånär som på något större fartyg. I övrigt bara ett brusande hav där Wilma dansade fram på vågorna.

 Efter förra sommarens erfarenheter ville vi inför årets segling göra några förändringar för att lättare kunna reva. I hård vind faller seglet helt enkelt inte ner (såklart) och tungt är det att dra, vi har inga vinschar till hjälp. Vi vill inte heller behöva gå upp i vind när vi ska göra manövern, för blåser det rejält så följer som regel en rekorderlig sjö och den vill vi inte ha i näbben. Därför är det bäst att kunna ligga kvar på kurs medan vi minskar segelytan. För att lösa detta har vi nu monterat block och talja och med dessa blir vi starka som björnar. På babords sida drar vi ner första revets horn mot bommen och på styrbords sida, andra revet. Linorna för att dra ner seglets akterlik har vi korrigerat likaså, för att få en bättre vinkel. Tanken är ju att snörena vi knyter om bommen inte ska belasta och slita i segelduken.

Medan arbete med att reva ute på havet pågår, så belastas dirklinan (den som håller upp bommen). Dirken på Wilma är densamma som pappa Felix satte dit för trettiofem år sedan, så det var hög tid att byta. Vi behöver också göra ett nytt dirkfäste i bommen då den nuvarande (i vårt tycke) är för klen (en rätt liten bygel som dessutom är popnitad). Vi tänker, vad hjälper det med starka och robusta lösningar om det samtidigt finns en svag länk, i det här fallet ett undermåligt fäste. I övrigt så är vår filosofi att finna enkla och helst mekaniska lösningar ombord. Elektriska hjälpmedel må vara bekväma och en del är såklart befogade. Men ett hjälpmedel kan också bli ett stjälpmedel. Mardrömmen vore väl att ha en rullstor som ute i hårt väder fastnar så man inte får in seglet. Det har hänt att Kapten Betong fått ta sig ombord på annans båt för att hjälpa till när seglet fastnat, där vederbörande i panik seglat runt, runt, runt utan möjlighet att kunna ankra. Det är med hjärtat i halsgropen som man kan behöva lösa ett sådant bekymmer. Vi tänker helt enkelt inte förlita oss på att ha tur, eller på någon annans hjälp – vilket vi tror är klokt.

 Skepp o Hoj!

Vi länkar här en trevlig film om vår båttyp. Från början tillverkades båtmodellen Colin Archer i syfte att bistå människor i sjönöd, främst den norska fiskeflottan. Även om man idag inte använder seglande räddningsskutor inom den moderna sjöräddningen, så lever båtmodellen vidare. Som regel med några ändringar från originalet, som för Wilmas del handlar om att hon har Bermudarigg, styrhytt samt ett skrov av ferrocement. Men på det hela taget är hon sig väldigt lik och hon hanterar och rör sig i havet precis som de gamla skutorna gjorde för över hundra år sedan.

Over and Out