Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Ur högtalaren skrålar någon form av tv-spelsmusik. Det är ett jäkla plinkande och plonkande och musikvalet är minst sagt lite udda, för till saken hör att vi står i matbutiken. Vi funderar över om musiken kommer från Pac-Man, det där labyrintspelet med
en gul cirkel med mun som äter piller och får bonussaker i form av frukter som belöning. Tiden vi ofrivilligt länge vistats i Kalamaria har gjort våra ansikten igenkända, inte minst i matbutiken och personalen hälsar alltid på oss när vi dyker upp
för vår veckohandling. Plötsligt får Kapten Betong en ingivelse och börjar härma den lilla gula pillerätande cirkeln. Med stapplande steg och ryckiga rörelser tar Kapten sig fram genom butiksgången. Snart försvinner han runt hörnet och in i nästa
gång bland pasta och ris. Men mäkta förvånade blir vi dock när det strax därpå dyker upp en annan Pac-Man,  ett av butiksbiträdena har nappat på Kaptens något barnsliga lek. Vi skrattar så vi tjuter och folk runtomkring likaså. Ja, vad gör man
inte för att muntra upp sig själv och andra i dessa jobbiga tider? Och det behövs. För på allvar börjar vi märka vad nedstängningen gör med människorna här.

I närmare fyra månader har Thessaloniki varit stängt och folks känslor börjar nu sitta på utsidan. När vi pratar med lokalbefolkningen möts vi allt oftare av bekymrade miner och ibland även en blänkande tår i ögonvrån. Senaste snackisen (som också sticker
folk i ögonen) är händelsen i helgen, då landets premiärminister ska ha brutit mot sin egen regerings hårda Covid-19-restriktioner. Premiärministern hamnade på en film där han åt lunch med ett trettiotal andra gäster på den Egeiska ön Ikaria. Samtidigt
som myndigheterna delar ut hundratusentals böter till vanligt folk som avsiktligt eller oavsiktligt bryter mot någon av de hårda corona-lagarna – om man till exempel inte burit munskydd eller förflyttat sig för långt från hemmet. Tilltron till myndigheterna
sviktar vad det verkar och restriktionerna hör vi allt oftare ifrågasättas.

Grekerna verkar uppgivna och ledsna. Med all rätt. En kille vi pratade med häromdagen berättade bekymrat om sin fru, som numera inte ids komma ur soffan och sängen om dagarna. Några andra som äger båtar privat, har bestämt sig för att sälja sina flytetyg.
Men frågan är bara till vem. Extra problematiskt tycks det vara för företagarna vars charterbåtar finansierats genom subventioner från staten. Vi har inte riktigt kläm på reglerna, men som vi förstår skjuter staten till halva kostnaden för inköp av
en båt (om den ska ingå i en charterflotta). Företagaren betalar andra hälften, men då får han inte sälja båten på fem år.  Flera charterbåts-företagare sitter nu fast i en rävsax, i ett slags moment 22. Har man inte råd att behålla båten för
turisterna uteblivit, kan man inte sälja – för det finns inga köpare. Och lyckas man sälja till ett underpris, går inte affären ihop – för då ska staten ha tillbaka det utbetalda understödet.

Trösten som vi ser det, är att grekerna verkar ta god hand om varandra, de håller ihop och hjälps åt. Trots att många har det tufft, får vi rätt ofta frågan hur vi mår – hur vi klarar oss. Vi blir rörda av deras omtänksamhet. Häromdagen kom en äldre herre
förbi båten och gav oss en flaska Metaxa, grekisk brandy. Han tyckte synd om oss som inte får segla.

 Och något seglingstillstånd ser vi inte komma, snarare är det än hårdare restriktioner som är att vänta. Men vi ska inte klaga, vi har det bra jämfört med många av grekerna här. Vi kan ju alltid (om en dag skulle kännas alltför grå och tråkig) gå
till affären och leka att vi är en gul cirkel med mun. Som äter piller. Som sen får frukt som belöning. Då blir man lite gladare!

Nyhetslänk;

https://www.euronews.com/2021/02/08/greek-pm-kyriakos-mitsotakis-accused-of-breaking-covid-19-rules-for-a-second-time

 

Vad gör vi nu för tiden? Varför hör vi aldrig av oss, det var så länge sen vi skrev… Jo, ombord på Wilma fortsätter dagarna krypa fram – i väntans tider på att få börja segla. Styrman Pimpsten lagar mat. Mycket mat. Nästan till den grad att det når upp i samma kaliber som karaktären Rosa i boken La Cucina. Handlingen utspelar sig i en liten by i Italien och Rosa lagar mat från morgon till kväll. Detta i ett led att få utlopp för sin sorg efter att hennes ungdomskärlek mördats. Snart finns inte en tomat att uppbringa, Rosa har använt varenda en och folket i byn klagar. Rosa fördriver sina dagar i köket tills en dag då en engelsk kock kommer förbi. Hon blir kär och i ett kapitel får man följa parets erotiska utsvävningar på matbordet. Här tar väl liknelsen slut, för ombord på Wilma sker inga sexuella aktiviteter på matbordet, det hade varit ett livsfarligt projekt eftersom klaffarna till salongsbordet inte är kraftiga nog för tyngden. Kapten och hans fru hade garanterat farit ner på durken med ett brak och i fallet slagit huvudet i masten. Nä, liknelsen ligger mer åt att Styrman Pimpsten använder sin tid åt att laga mat för att få tiden att gå, precis som Rosa. Men inte på grund av hjärtesorg efter ett mord, utan för den lockdown som råder här. Pajer, lasagne, ratatouille och grytor… passion i köket ska inte underskattas – sannerligen är det en god överlevnadsstrategi, för äta måste vi. I pandemins tecken har vi nu spisat så mycket mat, att vi fått släppa på skärpet i midjan.

Medan Styrman stått vid spisen har Kapten ägnat tid åt symaskinen. Wilmas skotskena och skotpunkt sitter så till att vi inte kan ha bimini eller solskydd uppe medan vi seglar. Något som  är ack så viktigt i stekande sol – man kan ju inte lita på att alltid ha skugga från storseglet. Emellanåt har vi kunnat avskärma oss från solen genom att sätta upp solskyddet vi använder när vi ligger still. Men det kräver först och främst att det inte blåser för mycket, sen blir det krångligt de gånger vi behöver ändra segelsättning. Ingen hållbar lösning, med andra ord.

Under åren har frågan om ett segelbart solskydd varit på tapeten, men vi har aldrig kommit fram till någon lösning. Förrän denna vinter, då vi fått extra draghjälp av pandemin. Äntligen har tiden infunnit sig och Kapten har bockat rör och monterat en ställning till skyddet han nu håller på att sy. Solskyddet kommer inte vara i vägen för vare sig skotskena eller skotpunkt och vi kommer ha full ståhöjd i sittbrunnen. Däremot blir det lite väl lågt när vi ska gå på däck, vid sidan om. Vi löser detta genom att göra solskyddet öppningsbart, så vi kommer åt att jobba på akterdäck. Det kommer även bli en ruta i taket så vi kan se vår windex i masttoppen. Vi har som ni förstår inga elektroniska vindinstrument ombord, utan vi tillhör mer det analoga folket. Kapten Betong brukar säga, att har man seglat jolle så sitter det i arslet. Genom rumpan och vidare upp i ryggraden noterar man huruvida vinden byter riktning (eller båten sin kurs). För oss som inte kappseglar (vilket man inte gör om man har en båt i betong) spelar det mindre roll.

Efter pappa Felix bortgång fann vi en bit kapelltyg i ljusblå färg, väldigt lik den kuba-blå kulörten vi målat styrhyttstaket med. Lite knasigt färgval kan tyckas. Men taket på styrhytten fick sin färg eftersom det råkade vara den enda kulörten med kraftigt nedsatt pris i den lokala färgbutiken i Lysekil. Tyget tror vi pappa Felix haft länge, få ber om att få sitt kapell sytt i babyblått. Vi tyckte länge att den blå färgen inte riktigt passade, men det försvann bara vi kom fram till Medelhavets azurblåa ankarvikar. När vi dessutom en dag upptäckte att seglingslegenden Sir Robin Knox-Johnston valt att måla taket på sin båts styrhytt i samma blå nyans som Wilma, försvann våra sista tvivel. Sir Robin var först i världen med att segla ensam nonstop runt jorden och hans båt Suhaili är byggd efter ritningar av Colin Archer, precis som Wilma. Visst ser man likheterna…

 (arkivbild) Wilma är också en Colin Archer…             

 

(arkivbild) Här syns styrhyttens blåa tak. Fotot är från tiden Styrman Pimpsten var trind…

Förutom att vi sakta blir fetare händer inte så mycket. Häromdagen läste vi i tidningen att den sydafrikanska virusmutationen nått Thessalonki, låter inte bra. Fortsätter nedstängningen länge till får vi kanske börja skramla pengar till ett sånt där fartyg som har ett lyftok på däck, för att lyfta av styrhyttstaket. Risken finns att vi framåt sommaren ätit oss så stora, att vi inte kommer ut. Eller så får vi helt enkelt börja motionera, vilket inte är så lätt med restriktionerna som råder i landet. En lösning skulle ju kunna vara att montera kraftigare klaffar till salongsbordet…eller vad tror ni…?

 Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Läget är mer eller mindre oförändrat här i Grekland. På försök har dock landet denna veckan öppnat vissa detaljhandelsbutiker för att se vad som händer med smittspridningen. För oss gör det ingen större skillnad, annat än att vi nu möjligtvis skulle kunna
komma åt att köpa oss en stekpanna. I övrigt är det som tidigare – krav på munskydd, skriftligt tillstånd och pass på fickan varje gång vi behöver ta oss ut. Inga caféer eller restauranger håller öppet och vi får inte förflytta oss, bara röra oss
i närområdet. På kvällar och nätter råder totalt utegångsförbud. Med andra ord fortsätter tillvaron att vara rätt torftig. Det sorgligaste är kanske att seglingsförbudet ser ut att kunna bestå länge än, vi befarar fram till sommaren. De grekiska myndigheterna
är helt enkelt oroliga för att smittan ska ta fart på nytt och i värsta fall lagom till årets turistsäsong drar igång. Debatten handlar till stor del om den stundande turistsäsongen och Grekland försöker förmå att EU gemensamt ska ta fram ett vaccinationspass
som tillåter fri rörlighet för de personer som fått vaccin mot Covid-19. Det är inte helt enkelt. För initialt, när man inte kan välja när man vill bli vaccinerad utan man får vänta på sin tur, riskerar detta placera människor i ett A- och ett B-lag.
EU enas nog på något sätt vad det lider, men bekymret utifrån grekiskt perspektiv är att turistsäsongen lurar runt hörnet bara några få månader bort. Grekiska turistsäsongen varar mellan april och oktober med högsäsong under juli och augusti.

Här i hamnen är vi några fritidsseglare som skulle vilja kunna börja segla så snart det bara är möjligt. Inte minst kostar det ju att ligga i en marina och det ligger i mångas heltidsseglares budget (liksom i vår) att bara ligga still ett kortare tag.
När underhåll av båten är avklarad och värsta vintermörkret passerat vill man börja förflytta sig, om inte annat till ett ställe där man kan ligga billigare. En båtgranne tog frågan med sig till Port Police häromdagen och frågade om han skulle kunna
få byta hamn, till en annan som bara ligger ett stenkast härifrån. Men svaret lät inte dröja, över tjänstemannens läppar kom ett tveklöst och resolut NEJ. Lite stilla konstaterar vi att det nu gått tre månader sedan Thessaloniki stängde ner helt (nedstängningen
skedde först här, innan resten av Grekland följde efter). Därtill ska läggas vårens nedstängning. Gaah! Ett halvt år av kraftigt inskränkt rörelsefrihet det senaste året, visst är det tur att man i förväg inte vet vad som väntar…

Ja, det var en liten lägesrapport. I väntan på att vi ska få släppas fria har vi servat vår dieselspis. En gång om året gullar vi med spisen och ger den ett nytt glödstift. Det känns skönt att vi för fem år sedan valde att rationalisera bort andra bränslesorter
så att vi bara behöver diesel (till kamin, spis och motorn). Vi slipper därför leta efter gasol och bekymret med länders olika system på flaskor och kopplingar. Vi är i grunden inte så jätteglada åt gasol, den har ju förvisso den fina fördelen av
att ge en snabb och direkt värme (något som man inte får med en diesel- eller elektrisk induktionsfri spis). Men gas är gas och emellanåt uppstår olyckor därav. Byggs systemet säkert är det nog ingen större risk men den psykologiska aspekten väger
in, tänker vi. Utan gas minskar risken för brand, explosion och kvävning ombord, så är det helt enkelt. Vår spis ser ut som en vanlig keramikhäll och det finns ingen öppen låga som kan antända andra föremål, det är en så kallad ”safe flame”.

Efter att vi servat, satte vi på kaffe för att se att spisen fungerade. Kaffet smakade ypperligt, kanske mest för fikastunden intogs ute. För även om greken menar att det ännu är vinter, så upplever vi en tidig vår. Ni vet perioden då man vänder upp ansiktet
mot den värmande solen samtidigt som man knäpper upp jackan. Dessa dagar känns livet helt ok, trots corona. Solen är vår tröst.

Skepp o Hoj!

 Länk; https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0ng9P0/expert-kan-bli-flera-dodsfall-i-gasololyckor

wallas dieselspis – dieselspis på båt – byta glödstift – seglingsförbud i grekland – vaccinationspass – problem med olika gasolkopplingar – segla i medelhavet – segla i norra grekland – långseglarblogg – övervintra i grekland – vinterhamn – ferrocement – colin archer – 

Fortfarande i Kalamaria, Grekland (under lockdown…)

Kapten for förbi med saxen. Den saxen som endast får användas i speciellt syfte, i detta fall för att klippa kapelltyg med. Snart måttades och mättes tyget uppe på taket till styrhytten och solpanelerna fick agera bord. Tygets färg skulle väl de flesta kalla för svart, men det stämmer inte. Det är melerat. Pappa Felix kallade tyget ”peppar och salt” och vi har tagit efter. Upprinnelsen till den plötsliga aktiviteten hängde ihop med att vi innan behövt stuva undan Wilmas gamla storsegel. Numera vårt reservsegel. Men i helveteshålet visade det sig vara fullt, lika så under arbetsbänken i verkstan. Vädjande tittade Kapten på Styrman och frågade. ”Du har ingenstans du tror vi kan få undan seglet”. I själva verket bad han om få lägga segelsäcken i något av de utrymmen Styrman Pimpsten styr över. Jo vi har det lite så. Uppdelat likt två kungar som härskar över olika landområden. Inget av detta var från början planerat eller överenskommet, utan vart efter har vi pinkat in våra respektive revir. Outnyttjat utrymme är hårdvaluta ombord. Tack och lov har inget krig brutit ut ombord hittills, men ibland lånar vi plats av varandra. Inte sällan behövs förhandlingar.

 Med en segelsäck lika omfångsrik som de snälla barnens tomte om julen, var den enda möjliga platsen bakom något av ryggstöden i salongen. På samma ställe där vi för några år sedan gömde en ansenlig mängd vin som vi undanhöll de marockanska myndigheterna. Till Marocko ska man helst segla utan bar, det kan annars få tråkiga konsekvenser. I vart fall ska man inte stuva ner hundratals liter som vi gjorde. Vi hade före Marocko besökt en fransk vingård och vi hade bunkrat. Mycket. Men allt gick bra, till vår stora lycka var sökhunden värdelös på att söka upp vin. Och polismännen som också letade (efter knark och alkohol) förstod aldrig att ryggstöden var lyftbara. HAHA…vi gick fria. Det enda sökhunden lyckades vittra var våra salamimackor, den stackaren var uppenbarligen hungrig. (På sina platser är det rutin att få ombord myndigheterna vid inklarering och ibland tar de med sig en sökhund).

 Nu lyfte Styrman på ryggstödets skiva och sneglade in. Två resväskor med betydelsefullt innehåll var det första hon fick syn på, därefter överlevnadsoverallerna. Detta kvalade nog in. Däremot hängde nog resten löst, det vill säga den fullstora madrassen och det överblivna stoppningsmaterialet från ett tidigare tillverkningsspektakel. Efter lite tänk fann madrassen sig en ny plats, nu under soffans dyna och sittkomforten gick därmed upp ytterligare ett par snäpp och grader, till vår stora lycka. Att vi inte kommit på det tidigare. Stoppningsmaterialet däremot, hade vi väl ingen användning av, eller!? Det var då Kapten kom på det och for ut med saxen.

Symaskinen brummade senare sitt dotdotdotdotdot och Kapten drog i tyget, än hit och än dit. Snart var han klar med sin skapelse och i denna placerade Kapten sen stoppningsmaterialet. Men vad hade han sytt??? Jo en regnsäker madrass åt minicyklarna. Detta för försäkra oss om att cyklarna i sin stora påse inte nöter på däcket, något som annars sker i sjögång. Den gamla gummimattan kunde vi därmed slänga, den var sprucken och torr efter år av seglande på varma breddgrader.

 Ja, på något sätt ska ju dagarna som inlåsta på marinan kämpas igenom. Inför att bli seglingsklara passade det därför bra att ha ”prylarna på däcket” på vår agenda. Så förutom den hemtillverkade cykelmadrassen har Kapten även snidat till ett par nya ställ/stöttor till jollen, i bästa allmoge-stil minsann. Röda, för det var den färgen vi hade. Återstår nu, är att serva cyklarna. Innan dessa åker i säcken. Säcken som ska ligga på madrassen. Som i sin tur ska placeras under jollen. Som ska stå på sina röda ställ. Ställen som sen surras hårt för att vi ska kunna segla i hög sjö. Hänger ni med??! Vi tror det…

Skepp o Hoj!

Fler bilder;

 Vad är det han tillverkar månne, något inpirerande från Dalarna eller Hälsingland…???

 

Röda jollestöttor…

 

 Kapten vid symaskinen, här gör han en öppning för stoppningen…

 

Färdig, här har vi fått in det överblivna stoppningsmaterialet som annars skulle ha kastats…

 

Med denna tjockleken ska nog inte cyklarna skava på däcket (och madrassen tål vatten…)

 

 Så här ska det se ut…cykelsäcken på och därefter jollen…

 

Kapten Betong demonstrerar…(eller så är han bara trött)…

 

 Att laga, reparera och tillverka själv är en stor fördel, inte minst nu under rådande lockdown när prylar inte går att handla…Tyget, stoppningsmaterialet, virket och färg hade vi ombord. Tid likaså. Näst på schemat är att ge cyklarna lite kärlek! We will be back!

 

Over and Out 

(…med investeringar sånär som på ett vindroder…)

Som vi berättat om tidigare har vi som ambition att segla i andra vatten framöver. Tiden i Medelhavet har varit fantastisk. Inte minst har tiden här varit lärorik och vi har i lagom takt kunnat vårda och utveckla Wilma till en båt som vi kan känna oss riktigt trygga med, även på platser långt från civilisationen. Nu har Wilma aldrig varit en ”dålig” båt på något vis, det såg pappa Felix till när han en gång i tiden byggde henne. Inte heller anser vi oss vara några duvungar när det kommer till segling, uppvuxna på varsin skärgårds-ö som vi är. Men därifrån – till hur Wilma idag är utrustad och vad vi kan och vet, skiljer sig avsevärt mot när vi för fem år sedan seglade från Sverige. Fullärda blir vi förvisso aldrig och förbättringar kommer nog Wilma alltid kunna se fram emot. Men bortsett från det vindroder som väntar på oss i Gibraltar har vi faktiskt inget mer på vår lista (idag) när det kommer till just investeringar. Nu kommer vi enkom kunna lägga vår själ i att vårda, underhålla och reparera. För sönder går båtar, det är bara en tidsfråga. Med all den kärlek och förbyggande underhåll Wilma får (vilket är mycket) kan vi inte göra så mycket bättre. Inte med de förutsättningar vi har i vart fall. För första gången har vi nu samlat fakta om Wilma med beskrivning om hur hon idag är utrustad. Vi har säkert glömt nämna något, men vi lägger till vart eftersom vi kommer på. Wilmas information har samlat på en underblogg som du hittar i bloggens länklistan (Fakta om Wilma).

Trevlig läsning, för att komma till sidan går det även att klicka HÄR.

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Såhär inför ett nytt år brukar Styrman P köpa sig en ny fin anteckningsbok. Men i år går det inte, butikerna håller stängt. Vår lampa över salongsbordet tänder vi fortfarande med hjälp av att tvinna två trådar och vi undrar, hur länge kan ett land hålla stängt? Ingen vet och ingen har svar. När Grekland öppnar upp igen, befarar man att var fjärde verksamhet förblir stängd och det för gott. 

2020 blev ju minst sagt ett annorlunda år och ingen av oss hade väl kunnat gissa vidden av virusets framfart när vi för första gången hörde talas om det, för så gott som exakt ett år sedan. Det är på ett smärtsamt sätt vi blivit påminda om hur enkelt naturen kan slå tillbaka på oss människor. För vår del hade vi aldrig kunnat drömma om att bli fast i lockdown under flera månader, först i våras och nu i höst och vinter. Det kryper lite i oss, av otålighet och i känslan av att vara i arrest. Men viktigast är ändå att vi har hälsan, vilket vi har. Utan att ha alla svar, känns det ändå gott att få vända blad och skriva år 2021 i kalendern. Detta blir det år vi kryper upp ur gropen vi föll ner i. Nu med flera erfarenheter och insikter rikare. Tror ingen av oss har för stora förväntningar. Vi vet att ting tar tid. Men det är under 2021 det vänder.

Så fort vi tillåts börja segla igen så gör vi det och vi hoppas kunna dela med oss av våra äventyr och rapportera från alla fantastiska platser vi besöker. Först här i Grekland, men sen bortåt och iväg. Vi hoppas du som läsare vill fortsätta hänga med. Så var rädd om dig och sluta inte drömma. Gott Nytt År fina läsare!

Skepp o Hoj!

(…med kålsoppa…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Ombord på Wilma fortsätter vi att leva isolerat och vi sysselsätter oss med diverse ting för att få tiden att gå. Längtan efter att få segla är påtaglig. Det börjar också kännas att det är länge sedan vi var hemma i Sverige, två nya barnbarn har sett världen sedan pandemin bröt ut och vi har bara kunna umgåtts digitalt. En morgon ägnade sig Kapten åt att ta reda på vilka olika regler som gäller för segling nu i coronatider, beroende på vart man befinner sig. Det visade sig att Grekland jämte en handfull andra länder har de strängaste reglerna i världen för tillfället. Här är all segling förbjuden vilket grundar sig i grekernas rädsla att få smitta ut till öarna, där saknas det inte sällan adekvat sjukvård. De flesta andra länder kring Medelhavet tillåter dock segling nu, i vart fall inom respektive land. Fast det kan fortfarande vara besvärligt att byta land, även om det inte är så illa som i våras – då det var så galet att flera seglare avvisades och tvingades ut till havs igen, oavsett väder och förutsättningar för båt och manskap. Nu verkar man i vart fall få klarera in, bara man tar ett covid-test och sätter sig i karantän. Vi tillhör inte någon riskgrupp och står därmed långt ner på turordningen för att få vaccin. Vi väljer därför att fortsätta ligga lågt med så få mänskliga kontakter som möjligt. Vi vill ogärna bli sjuka, allra minst utomlands. Vi ser helt enkelt tiden an tills läget är stabilare, först då planerar vi hur och när vi kan komma hem.

 En sysselsättning vi ägnar oss i detta nedstängda land är torrsegling. Det vill säga att vi seglar runt i olika sjökort, kartor och appar, allt medan Wilma ligger still på sin båtplats. Det är alltså bara i fantasin vi seglar. Fördelen är att vi samtidigt får en massa nyttig fakta till oss. En liten rolig sak vi inser, är att vi kommer behöva anpassa oss till den mat som lokalt dominerar på de platser vi besöker. På vissa ställen berörs vi inte alls, medan vi på andra platser inte har något val. Det kommer att bli så väl spännande som utmanande. Lämpligt nog sammanföll denna torrseglande omvärldsanalys med en inbjudan från våra tyska vänner, de ville bjuda oss på något så märkligt som grishuvud. På coronasäkert sätt träffades vi runt deras rykande gryta på kajen. Maten var tillagad med stor omsorg, vilket vi var tacksamma för. Det var liksom inte mycket i grytan som skvallrade om innehållet och vi slapp på så vis möta grisen öga mot öga. Om det var gott? Ja, fantastiskt gott.

Kapten lagar kålsoppa, i originalet ska orökt prinskorv läggas till på slutet…

Hos den lokale slaktaren hade vännerna fått betala 5 euro för grishuvudet och av detta blev det massor av mat. Mätta frågade vi efteråt vad vännerna hade för planer för spadet i kastrullen, däri låg nu den finaste av buljonger. Men de hade inga planer så vi fick med oss spadet hem. Det är nämligen så, att på vår julmats-repertoar står en fantastiskt god kålsoppa som i sitt original kokas på skinkspad. Sagt och gjort, en ny anrättning skapades av basen från vännernas middag. Lite vitkål och kryddor var allt som behövdes för en gryta nog för ett halvt fotbollslag. Ja, denna jul blev ju inte särskilt dyr, snarare den billigaste i mannaminne – vilket passar oss lågbudgetseglare. Men så är 2020 lite av ett nådens år också, med tanke på pandemin och dess följdverkningar. Och sett ur ett historiskt perspektiv, så har människan inte haft möjlighet att välja bort vissa styckdelar från det kött vi jagat för föda. Människan har helt enkelt varit tvungen att leta efter de energirikaste alternativen för att inte svälta, det vill säga jaga stora djur med hög fetthalt. Idag ser förutsättningarna lite annorlunda ut, till mångas stora lycka. För vår del skulle vi kunna säga att vi tränar oss inför framtiden. För osannolikt är det inte när vi seglar ut i världen, att vi kommer bjudas på marsvin i Peru, smörstekta myrägg i Mexiko eller tonfisköga i Japan. Då är det bra att ha testat grishuvud.

Skepp o Hoj!

Mer fakta om vår kålsoppa;

Receptet håller på att falla i glömska, men Kapten har det i huvudet. Soppan är mättande och doftar fantastiskt gott från kryddpepparn och vitkålen som fått fräsa i lite sirap. I originalet använder man orökt prinskorv, vilket mer eller mindre är omöjligt att få tag på idag (om man nu inte har goda kontakter med någon som tillverkar prinskorv, vilket Kapten har i Halmstad). Ta inte rökt prinskorv, då är fläskkorv ett bättre alternativ. Förr i tiden tillreddes soppan av skinkspadet som blivit över, där hälften gick till dopp i grytan och andra hälften till kålsoppa. Inget fick gå till spillo. 

Recept på kålsoppa:

Använd skinkspat från julskinkekoket.
Skär vitkål i bitar och lägg det i en kastrull. 1,5 kålhuvud är lagom.
Häll på sirap medans du stekar kålen så att den får lite färg.
Häll allt eftersom kålen ner i i skinkspat (en ny stor kastrull).
Tillsätt kryddpepparkorn efter smak, lika så salt beroende på hur salt skinkspat var från skinkkoket. Lägg i ett lagerblad och krydda med mald vitpeppar och svartpeppar.
När kålen har kokat klart tillsätter du hela orökta prinskorvar (eller fläskkorv).

Over and Out

kålsoppa – skånsk kålsoppa – vitkål – sirap – kryddpeppar – lagerblad – vitpeppar – svartpeppar – skinkspad – orökt prinskorv – eventuellt buljongtärning – grishuvud – mat förr i tiden – lågbudetmat – julens mat – lockdown – corona – långsegling – mat ombord – torrsegling

Så här ser kabyssen ut idag…men det börjar bli dags att göra något åt skåpsfronterna… 

 

 Ofta bristvara på båt, arbetsytor…

 

Skepp o Hoj!

 

 

båtkök, kabyss, byssa, långseglarblogg, blogg om segling, seglingsbloggar, seglingsblogg, wilma seglar, colin archer, ferrocement, betongbåt, kakel ombord, renovera båt, båtrenovering, segla i grekland, jorden runt, livet ombord, lockdown