Sithoniahalvön, Halkidiki, Grekland

Att smita genom kanalen visade sig vara ett klokt beslut. På så vis kom vi undan det värsta av det blås-oväder som drog från bergen i norr, vidare söderut. Även om blåsten till viss del lyckades spilla över på oss, var det inte nämnvärt så mycket som
för våra tyska vänner. De befann sig på den andra sidan Kassandrahalvön.

 Själva sökte vi skydd i en liten hamn på den västra sidan av Sithoniahalvön. Blåsten gav oss således en segelfri dag och vi passade på att vila och se oss om. Byn Nikiti visade sig vara naturligt vacker och trots att staden har turism, har den lyckats
behålla sin charm. Inte minst har de gamla husen smakfullt renoverats. Förutom den nyare stadsdelen (där också småbåtshamnen ligger) finns också en uråldrig del av staden bevarad. Vi tog en promenad dit och genom smala gränder med bedårande makedonska
stenhus längs med sidorna, kom vi snart upp till kyrkan på toppen. Därifrån fick vi en vacker utsikt ner mot havet. Tyvärr var dörren till kyrkan låst, vilket var lite synd. För genom fönsterrutorna såg vi en ENORM ljuskrona hänga från taket. Vi gick
även på pumpen när det kom till folklore-museumet, det var också stängt – likaså de pittoreska caféerna och restaurangerna utmed huvudgatan. Om detta berodde på pandemin eller på att det är off-season, vet vi inte. Men helt klart skulle vi vilja komma
tillbaka en vacker dag och insupa den gamla byns liv och rörelse när den pågår som bäst. Men i vart fall, små gummor såg vi gå och vattna i sina trädgårdar och krokiga män som sökt skydd undan solen på en betänkligt lutande bänk.

När vi senare på kvällen fick kontakt med våra tyska vänner, var de ute och seglade. I den starka medvinden ville de ta sitt långa ben ner till Volos, allt för att göra seglatsen tidsmässigt så kort som möjligt. Men i dessa vatten skiljer sig grundvinden
ofta gigantiskt från byvinden, vilket lätt kan överraska den bäste av seglare. Förutom att det blåser av satan, så reser sig snart svallen till meterhöga monster och även om det är lättare att segla med, än emot – så är krabba fyrametersvågor aldrig
skoj. Vännerna var något överraskande och seglingen inte helt problemfri. Efter samtalet slog vi på väderprognosen och fann ut att vännerna befann sig i ett stråk där det blåste 40 knop i byarna (ca 20 m/s). Själva letar vi gärna skydd undan
de starkaste vindarna och seglar gärna en omväg, om det går. Dagen därpå – medan det ännu rådde starka vindar ute på det stora havet, kunde vi i en behaglig slör segla vidare mellan våra två fingrar av halvöar. På eftermiddagen ankrade vi upp bakom
en liten ö, som skydd för den kommande natten. På denna natursköna plats passade vi på att inviga årets badsäsong. Nakna lät vi oss svalkas i det krispigt friska havet. Det var skönt. Och ja, kanske lite kallt också. 

Skepp o Hoj!

 Oljedunkarna fungerar som blomkrukor…

 

 Turisterna lyser med sin frånvaro…

 

 Kapten fann en fiskebutik som hade öppet, han hoppas på fångst (hö hö hö…)

 

 Inga stora hotellkomplex här inte…

 

Så här i maj är Grekland grönt och det doftar så gott…

 

I någons trädgård…

 

 Vi tar en promenad till ”old town”…

 

Nikiti har anor från senmedeltiden…

 

Stenhusen bär vackra träbalkonger…

 

På sina ställen är gränderna riktigt smala…

 

 Vi kommer upp till kyrkan med dess fina klockstapel…

 

 Bjälkarna ser ut att vara riktigt gamla…

 

 Dörren är låst, istället spanar vi genom fönstret och får syn på en gigantisk ljuskrona…

 

Denna bild från internet som visar hur kyrkan ser ut invändigt…

 

 Utsikten ner mot havet…

 

 På vägen tillbaka passerar vi många vackra hus…

 

Tyvärr var baren stängd, vi hade kunnat tänka oss ett glas…

 

För att komma undan blåsovädret gick vi genom kanalen och sökte skydd i byn Nikiti på Sithonia-halvö. När blåsten lagt sig seglade vi ett kort ben söderut där vi gömde oss bakom en liten ö…

 

 Vi invigde årets badsäsong med ett uppfriskande dopp före middagen…

 

Over and Out

 

 

 

 

 

(…tar vi oss igenom kanalen som skär Kassandra…)

Nikiti, Halkidiki, Grekland

Till skillnad mot de flesta andra som seglar, har vi tillräckligt låg mast för att gå kanalen som skär Kassandrahalvön. Bron, samt ett gäng lågt hängande ledningar, gör passagen lite väl spännande för en båt av Wilmas storlek – och de gånger vi passerat där, har människor längs med strandpromenaden stannat upp för att följa skådespelet. Som inte det vore nog, grundar inloppet upp. Uppgrundningarna ger på sina ställen endast ett par meters fritt djup och Wilmas köl sticker 1,90 meter. De starka strömmarna uppstår till följd av tidvatten och kraftiga vindar gör att sandbankarna ständigt förflyttar sig. Sjökortet är därför inte att lita på och man måste liksom både se upp och ner, så man inte fastnar. Vi valde därför en extra stilla dag att passera, för trots att vi gått igenom där förut, visste vi inte vad som kunde förväntas efter vinterns många blås-oväder. Entrén på den västra sidan är extra lurig för där virvlar vattnet konstant. Därtill – hade kablarna i skyn av någon anledning slackat, skulle vi få problem. Vi pratar alltså inte om några meter tillgodo, utan om några få fjuttiga decimeter ovanför mast och under köl.

 Att hitta tillräckligt starka seglingsvindar från Kallikratia och som sen skulle mojna lagom vi kom fram, var inte det lättaste. Men som ofta är här, lägger sig vinden framåt kvällen. Därför bestämde vi oss för att lämna Kallikratia först efter lunch. Det skulle ge oss möjlighet att hinna springa upp på stan, till butiken som säljer frysta produkter i storpack. Bland annat var vi på jakt efter de goda grekiska kebabkorvarna.

 Klockan 13 kastade vi loss och till skillnad från den senaste seglatsen, bar nu vindarna med. I lugnt gemak flöt vi ner mot Kassandra och strax före vi nådde kanalen, dog vinden av precis som vi hoppats. En lämpligare dag för kanalfärd gick inte att finna – kvällssolens strålar speglades i vattnet och förutom de dansande solkatterna under bladverken utmed kanalen, reflekterades vattnet i blågröna toner. I vårt tycke slår denna kanal Korintkanalen, trots avsaknaden av lodräta väggar.

När det var dags att passera inloppet fick Styrman Pimpsten resolut ratta Wilma genom det virvlande vattnet. Kapten stod på peket och kikade, beredd att ropa ifall något gick fel. Men så snart vi passerat det grunda, la sig den oroliga vattenytan och vi flöt sakta fram mot den första kabeln, som vi också visste var den lägst hängande. Med blickarna upp i masttoppen gled vi sakta, sakta fram och förbi. Puh! När det senare var dags att passera bron, ropade ett par personer som stod vid brofästet. Vi visste ju sedan tidigare att Wilma skulle gå fri under bron, men vår publik visste desto mindre. Snart hördes applåder och ett ljudligt ”BRAVO”. Ena mannen gestikulerade hur stor differensen varit mellan Wilmas mast och bron, ungefär fyra decimeter.

 Resten av kanalfärden blev något av en ”walk in the park” även om det kändes helskumt att passera männen som stod och fiskade i vattnet bara några meter ifrån. Scenen förstärker onekligen känslan av hur små marginalerna är, en liten oavsiktlig gir åt styrbord eller barbord och man sitter som ett frimärke i sandbanken.

 Vid den första sandstranden på den östra sidan av Kassandra, strax söder om kanalen, droppade vi ankaret på fyra meters djup i en skog av sjögräs. Vi visste att natten skulle bli lugn och glädjande nog tog ankaret, trots den snåriga havsbotten. I samma stund som vi slog oss ner med en kall dricka i handen, kom Port Police farandes i en ribbåt rakt emot oss. Med munskydden i beredskap gjorde vi oss beredda att visa dokument och svara på myndighetsfrågor. Men de båda sjöpoliserna var vid synnerligen gott humör, omtänksamt frågade de om vår seglats hade gått bra. Fulla av frågor ville de veta mer om vårt långseglarliv och när de hörde att vi seglat Wilma från Sverige, sprack deras leenden upp. De verkade mäkta imponerade och vi fick känslan av att de var glada att åter se turister i sitt land.

Skepp o Hoj!

Bilder från dagen vi korsade Kassandrahalvön och eventuellt får vi till en film inom kort; Innan vi lämnar Kallikratia spanar Kapten ut över muren för att se om vännerna på S/Y Traumfänger syns till. De hade sökt skydd bakom ett näs dagen innan och vi visste att de var på ingående. Men de var alldeles för långt bort och vi hade inte tid att vänta in dem, vi ville inte missa möjligheten att gå genom kanalen i lugnt väder…

Kallikratia, här har vi varit förut. En bra butik i byn säljer frysta varor i storpack till ruskigt låga priser...

 

En skön slör och besättningen kan pyssla ombord medan autopiloten styr. Styrman Pimpsten rensar dill…

 

Kapten Betong splitsar…

 

Vi närmar oss kanalen…

 

Kustremsan bildar vackra mönster…

 

Väl inne i kanalen är vattnet stilla och reflekterar omväxlande mellan grönt, blått och turkost…

 

Någons lilla fiskeplattform…

 

Vi har just passerat de första kablarna och vi närmar oss bron. Kapten spanar ute på peket…

 

När vi närmar oss håller vi tummarna att vi inte slår masten i bron, vi klarar det med ynka 40 centimeter…

 

Vid utloppet står folk och fiskar bara några meter ifrån oss. Lite läskigt om man oavsiktligt skulle råka gira ur kurs…

 

Rester från den gamla befästningen. Kassandrakanalen (eller Potideakanalen som den också heter) har anor så långt tillbaka som till 300-talet efter kristus. Fram till 1970 fanns ingen bro över kanalen, all landtrafik fick nyttja den färja som gick skytteltrafik..

 

 Denna bild är lånad från internet och visar kanalen sedd ovanifrån… (källa; https://www.paradisotravel.com/letovanje-grcka/nea-potidea.html )

 

 Seglatsen mellan Kallikratia och Nea Potidea/Kassandrahalvön (det tjockare röda strecket, det tunna är tidigare seglingar denna säsong…)

Kallikratia, Halkidiki, Grekland

Första kvällen fick vi såväl väntat, som oväntat besök. Det väntade besöket bestod av våra tyska vänner på S/Y Traumfänger, som droppat sitt ankare alldeles intill Wilma. Den nyfunna friheten behövde firas och ur kylskåpet fiskades en flaska bubbel. Ungefär
samtidigt som korken åkte ur flaskan, närmade sig en tredje båt som styrde rakt mot oss. Det visade sig vara våra spanska vänner på S/Y Enjoy. De har sin hemmabas i Kalamaria och de ville komma ut och säga hej. Vilken otroligt fin gest att göra sig
omaket att komma förbi, vi blev riktigt rörda. Snabbt slängde vi ut några fendrar och tog emot vännernas tampar. Därefter kunde vi, skrov mot skrov, skåla gemensamt. För att hålla festen smittsäker, höll vi oss hela tiden på respektive båtar. Stämningen
var hög och uppsluppen och skratten måste ha ekat långt över fladen. Någon timme senare knöt vännerna loss, de behövde ta sig tillbaka före solnedgång då nästa dags knog och kneg väntade.

Dagen därpå satte vi kurs mot Kallikratia som ligger i norra Halkidiki. Vi behövde segla i en halv cirkel och framför oss hade vi att tråckla med motvind och ta oss runt ett par näs. Först var havet platt och vi seglade från en halvvind till bidevind.
När vi senare rundade första näset, stod havet öppet ända ner till Sporaderna. Havet reste sig och vinden tilltog, den kom nu rakt emot oss. Wilma kryssade sig fram, växelvis liggande på babords och styrbords bog. Men det blev allt svårare att vinna
mark ju längre eftermiddagen led. Vid sista näset behövdes det ett tjockt pannben. Vi slog och slog och slog, tills trackingspåret på plottern liknade en sicksacksöm. Till slut kom vi förbi medan vännerna på S/Y Traumfäger som låg bakom, gav upp och
sökte skydd bakom näset för nattvila. Själva fortsatte vi traggla mot hav och vind och vid solnedgång kunde vi svänga in bakom den skyddande pir-armen i Kallikratia. Nu var vi kännbart trötta och enormt rufsiga i håret, vilket hör till efter
en lång dag på havet i frisk vind.

 Vi hade vinden emot oss och fick kryssa och stånka sjö, Wilma gillar inte riktigt detta seglingssätt…

 

 När vi seglar ut ur Thessalonik-bukten har vi Olympusberget framför oss. Ännu ligger snö på toppen medan vi har tjugofem grader varmt…

 

 Fyra timmar senare har vi en betydligt mer upprorisk sjö och vi kryssar…

 

 Vi ligger så högt upp i vind Wilma förmår och hon lägger sin sida ner i havet. Här syns babordsventilen som normalt är placerad ovanför vattenlinjen…

 

 Livet på havet…

 

I Kallikratia stannar vi inte länge, vi sticker så fort vi får de rätta vindarna…

 

Skepp o Hoj!

 

I förmiddags släppte vi förtöjningarna. Efter åtta månader i hamn (varav två på land för underhåll) kändes det underbart att få backa ut Wilma och sätta kurs söderut, särskilt då tanken från början varit att börja segla i januari. Men pandemin (och landets lockdown med seglingsförbud) ville annorlunda. Några av våra vänner kom för att vinka farväl, men de flesta sa vi hejdå till redan igår. Det är såklart med blandade känslor vi lämnat våra vänner och Kalamaria bakom oss. Så många nya vänner och nu lämnar vi dem sannolikt för gott. Samtidigt är det något av tjusningen med långsegling. Man möts och man skiljs, så är reglerna och det är helt ok. För i samma stund som man rundar hamnpiren är vemodet som bortblåst och tårarna likaså. Kvar fanns bara den enorma tacksamheten och glädjen. 

Helt ensamma att lämna hamnen, var vi dock inte. För samtidigt med oss släppte även våra tyska vänner sina förtöjningar och i skrivande stund ligger de ankrade alldeles intill Wilma (vi befinner oss på den södra sidan av Thessaloniki-bukten, blott 6 nautiska mil från Kalamaria). Turen var således kort och problemfri, skönt är att få testa allt i lugnt väder och utan stress.

Lätt mosiga och trötta av all sol och vind (vi är ju ovana) kommer vi sannolikt gungas till sömns tidigt. Men innan dess ska vi försöka hinna fira vår nyfunna frihet med vännerna på S/Y Traumfäger med lite god mat och bubbel. I morgon drar vi vidare!

Skepp o Hoj!

I förmiddags släppte vi förtöjningarna. Efter åtta månader i hamn (varav två på land för underhåll) kändes det underbart att få backa ut Wilma och sätta kurs söderut, särskilt då tanken från början varit att börja segla i januari. Men pandemin (och landets
lockdown med seglingsförbud) ville annorlunda. Några av våra vänner kom för att vinka farväl, men de flesta sa vi hejdå till redan igår. Det är såklart med blandade känslor vi lämnat våra vänner och Kalamaria bakom oss. Så många nya vänner och nu
lämnar vi dem sannolikt för gott. Samtidigt är det något av tjusningen med långsegling. Man möts och man skiljs, så är reglerna och det är helt ok. För i samma stund som man rundar hamnpiren är vemodet som bortblåst och tårarna likaså. Kvar fanns
bara den enorma tacksamheten och glädjen. 

Helt ensamma att lämna hamnen, var vi dock inte. För samtidigt med oss släppte även våra tyska vänner sina förtöjningar och i skrivande stund ligger de ankrade alldeles intill Wilma (vi befinner oss på den södra sidan av Thessaloniki-bukten, blott 6 nautiska
mil från Kalamaria). Turen var således kort och problemfri, skönt är att få testa allt i lugnt väder och utan stress.

Lätt mosiga och trötta av all sol och vind (vi är ju ovana) kommer vi sannolikt gungas till sömns tidigt. Men innan dess ska vi försöka hinna fira vår nyfunna frihet med vännerna på S/Y Traumfäger med lite god mat och bubbel. I morgon drar vi vidare!

Skepp o Hoj!

 (…kika in i vårt flytande hem…)

Sovhytten är färdig sånär som på listerna till bokhyllorna. Nu har vi flyttat tillbaka till våra ordinarie bingar och båten är åter i ordning, städad och organiserad. Det är knappt vi tror det är sant – men Grekland kommer inom något dygn eller så, öppna
upp landet. Inte längre kommer vi behöva anmäla oss varje gång vi går utomhus och vi kommer få börja segla. Ett sista ord kommer den grekiska premiärministern säga folket ikväll – och rent teoretiskt finns risken att han förlänger lockdown, men inget
tyder på det. Vårt mål är att börja segla inom några dagar och båten bunkras nu med mat och diesel. Efter att ha legat i vinterträda, har vi nu startat upp frys och watermaker.

Men det var inte helt utan oro vi läste i dagspressen, att det kommer krävas ”green certificate” för att besöka öarna. Den som inte har det, får bara segla på fastlandet samt till den stora ön Evia. Jaha, tänkte vi – vad innebär detta för oss som vill
se så många öar som möjligt???

Certifikatet innehåller fakta om att vederbörande har vaccinerats, bär antikroppar efter genomgången infektion eller har ett nytaget covid-test (som påvisar att man är fri från smitta, högst 72 timmar gammalt). Men GAAAH…menar myndigheterna
att vi ska ta nytt test för varje ny ö vi seglar till…???! Varken lusten eller plånboken gillar idén. Vi gick därför bort till Port Police, för de bör ju veta. Men där kammade vi noll på information, killen bakom skrivbordet betedde sig mest som
Styrmans undulat gjorde på tiden det begav sig (tom blick med tjatter utan innehåll). Istället gick vi till en grekisk kompis och frågade. Men kompisen visste inte riktigt vad som gällde för oss. Nedslagna på en lunchrestaurang (jippie-hurra,
restaurangerna har öppnat upp nu) började vi googla och vi fann då ut, att det ska räcka med ett nytaget snabbtest – högst 24 timmar gammalt. Med buken full av Ceasar-sallad ledde vi stegen till ett apotek. Vi köpte sex stycken snabbtester och apoteksbruden
bekräftade det vi läst. Men viss osäkerhet återstår dock, för de greker som i sin yrkesutövning måste ta ett eller flera snabbtest i veckan – registrerar detta på någon hemsida. Om vi måste göra samma, vet vi inte. Men det är ju en stor skillnad på
att själv kunna utföra testet för 6 euro per person och ö, istället för gå till en sjukvårdsenhet inför varje segling och betala dyrt. Resten löser sig nog så fort grekerna själva får kläm på hur de vill ha det. 

Medan vi gör oss seglingsklara, bjuder vi på en film. Ett litet hemma-hos-reportage för den som är nyfiken på hur Wilma ser ut invändigt. Vår båt är inte som andras men vi gillar vårt flytande hem. Hoppas ni gör detsamma. Och för bövelen, glöm inte sätta
på ljudet innan ni startar filmen. (Filmen är på engelska).

Skepp o Hoj!

Taggar; Wilma seglar – Colin Archer – Ferrocement – Betongbåt – Concrete – Segla i Grekland – nu öppnar Grekland för segling – Wilma sailing – snabbtest covid – flytande hem – Floating home – Thessaloniki – Red sails – röda segel – 

(…när man finner multifunktioner…)

 Orden trillade över Styrman Pimpstens läppar. Eftertänksamt hade hon räknat ut att vi nu bott i salongen i fyra veckor, FYRA VECKOR!!! Det som på sin höjd skulle vara en vecka med moms. Men det ena gav det andra, precis som i ramsan ”råttan på repet”
där allt från början ”bara” handlat om att måla skrovsidorna i den kalamatagröna kulörten. På dryga veckan blev vi förvisso klara, men i farten fick även durkarna under sängarna, luckan till helveteshålet och ramen runt ventilen bestrykas med
ny färg, grå sådan. Men nu stämde inte längre våra tidigare bokhyllor in, udda och omaka som de var. Kapten Betong bytte penseln mot sågen och snidade till inte bara en bokhylla, utan tre. Och med ångan uppe var det lika bra att fortsätta med ankarspelet.
Batterilåda, eldragning och en ankarbox – lättast är att arbeta utan madrasser och sovande besättning i aktern.

 Ankarboxen blir något av ett experiment. Kanske någon höjer sina ögonbryn när de hör att vi syr en säck till ankarkättingen, istället för att snickra en låda. Helveteshålet är vårt mest självklara förråd och vi klarar oss inte utan denna. Punkt.
Att då låsa en stor del av utrymmet känns dumt. Skulle vi behöva mecka, kommer vi inte längre in (ifall vi bygger en låda) och större prylar skulle vi få svårt att få fram. Hur det i praktiken fungerar med en säck istället för en box, får framtiden
utvisa. Men tanken är att vi enkelt släpper ut kättingen och trycker undan säcken när vi behöver komma åt inne i helveteshålet (eller så plockar vi bort säcken helt). Ankarsäcken sys med bottenplatta och förstärkningsband och påsen får en dränering
så inget vatten kan ansamlas i botten. Säcken ska hålla för en kätting på 200 kilo.

Däremot är det oroväckande att salongen börjat kännas som ett permanent sovrum. Människan är fantastiskt (men också olustigt) anpassningsbar och i salongen gör vi det mesta nu – sover, tittar på teve och äter. ”Fattas bara att vi lyfter in toan och börjar skita här också”, skrockade
Styrman en kväll när det var dags att gå och lägga sig. Vore det inte för tandborstningen skulle vi inte behöva förflytta oss en centimeter, då tevesoffan och sängen är densamma.

 Förutom att Kapten kunnat måla och snickra ostört, har tiden i salongen medfört något oväntat positivt. Ni minns säkert hur Styrmans termostat (den hormonella som reglerar kroppstemperaturen) krånglat en längre tid (ni kan läsa om den dråpliga storyn
HÄR). Svettningarna har hållit Styrman sömnlös i månader och aldrig trodde hon att detta djävulens tillstånd kallat klimakteriet, skulle ta slut. Men plötsligt var den goda sömnen tillbaka. Först en natt, sedan två. Ett par veckor har nu passerat
utan vallningar och hon törs tro att det är sant. Underbart. Vad hon däremot inte räknat med, var att hon skulle bli som ett russin. Inte huden, men slemhinnorna. Ögonen knastrar och näsan är torr. Stackars underlivet likaså. Desperat ringde hon
sin storasyster som ligger före i utvecklingen avvecklingen. ”Hur länge ska det vara såhär??!” Systern kom inte direkt med någon tröst. ”Det varar livet ut, men ögondroppar finns och för ett mer välsmort samliv rekommenderar jag hormonpreparat, salva brukar fungera”.
Fick man nu välja mellan sömnlösa nätter och en torr fiffi, var det ju inte mycket att fundera över.

När Styrman lagt på luren funderade hon så länge att solen hann gå ner bakom horisonten. Bestämd på sin sak ville hon prova med olivolja först, innan hon på apoteket bad om att få hjälp med ett välsmort sexliv. Ur skafferiet rotade hon fram olivoljan
men tvekade när hon läste ”Extra Virgin”. Som levnadsglad fyrbarnsmor kände hon sig allt annat än oskuldsfull. Men låt gå, tänkte hon och slet med sig flaskan till Kaptens stora lycka. Utan att i detalj brodera texten, kan vi väl säga att det gick
som smort. Men nu känner vi oss nöjda med salongens alla multifunktioner. Nu vill vi flytta tillbaka till akterhytten!

 Skepp o Hoj!

 Kapten har svetsat ett ok till ankarsäcken…

 

 Kapten inne i vårt förråd, helveteshålet…

 

 Ankarsäcken under tillverkning…

 

 Undertill syns förstärkningsbanden och position för den kommande dränering…

 

 En ny typ av skräp i naturen, begagnade munskydd… 

 

Over and Out

 

 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

-Det blir inga bokhyllor, utbrast Kapten Betong utifrån däck.

 Styrman Pimpsten försökte ta in vad hon just hört, hade hon hört rätt?!? Hon visste ju att hyllorna till sovhytten i det närmaste var klara. Så vart denna plötsliga vändning kom ifrån hade hon ingen aning om.

 -Vaddå, vad menar du?

 Kapten slängde ut armarna i en uppgiven gest och drog vad Styrman trodde var, ett dåligt skämt.

 -Jag har slängt sticksågen i havet!!!

 -VAAA!!? Skämtar du?! Förvånat släppte Styrman matlagningen och tittade upp på Kaptens vissna min.

 -Ja, jag skämtar…jag har inte SLÄNGT i den, jag råkade putta till den så den FÖLL i.

Styrman visste mycket väl att sticksågen var dyr. Av märket Bosch och avsedd för professionellt bruk, fin som snus. Men hur proffsigt det var att putta ner den i plurret kunde väl diskuteras.

 -Satt kontakten i när den föll, ville Styrman veta.

 -Nej, hela skiten åkte ner med sladd och allt försvann ner och nu kan jag inte fortsätta. ”JÄVLA SKIT” slapp det ur Kapten när vokabulären lät sig beklädas av mindre vackra ord.

Hur djupt det var invid kaj hade vi inte koll på, men minst tre meter. Kanske att vi kunde fiska upp sticksågen med håven, den med teleskopskaftet. Kapten hämtade håven och föll på knä i ett försök att nå botten. ”Det måste vara minst fyra meter djupt”
suckade Kapten när håven inte räckte till. Ny fundering. Var det ens idé att försöka få upp sticksågen och vad var oddsen att den skulle fungera efter ett ofrivilligt dopp i havet. Efter en stunds tystnad utbrast Kapten;

 ”Hämta mina badbrallor, jag får dyka!”

 Då eftermiddagen slirade sina sista timmar och kvällen stod för dörren, fick dyket ske på stört. Men vart låg badbyxor, cyklop och snorkel efter en lång vinter i hamn. Styrman letade medan Kapten klädde av sig. Snart stod Kapten beredd att göra
hoppet, men tvekade en sekund innan han klev ut i det våta mörkret. ”PLUMS!” När huvudet åter dök upp ovanför vattenytan undslapp ett kraftfullt ”FYYY SAAATAN VAD KALLT!!!”. Meningen kändes äkta. Grekland i all ära, men badtemperaturen
är inget vidare såhär i mitten av april månad.

 På andra dykförsöket lyckades Kapten få fatt i sticksågen och snart var den ombord och Kapten likaså. Nu gällde det att rädda det dränkta tinget. Först en sötvattendusch och sen demontering, torkning och smörjning innan den kunde sättas ihop på
nytt. Kapten ägnade så mycket kärlek åt sticksågen att Styrman snudd på kände svartsjuka. Två timmar efter den snöpliga incidenten var det dags att testa och Kapten stack kontakten i vägguttaget. ”Tuxtaxtuxtaxtuxtaxtuxtax” spann sticksågen och Kaptens
axlar sjönk ner minst en decimeter, vilken lycka!

 Sedan denna försmädliga eftermiddag har arbetet ombord fortskridit utan bakslag och sticksågen går perfekt, tackar som frågar. Möjligtvis kan Styrmans bh räknas som en fadäs när den häromkvällen brast i tu. Jo jo, nog för att hyllan blivit lite
svulstig under vintern, men brottet berodde nog mer på oaktsamhet än på Merilyn Monroe-looken. Hyllan håller i detta nu på att målas, ja bokhyllan alltså. Vidare så har ankarspelet fått sin eldragning klar och batterierna är på plats. Bilder
på bokhyllorna och de nymålade väggarna håller vi på ett tag, tills allt är klart. Däremot bjuder vi på en bild på de nya batterierna till ankarspelet. Någon bild på badande Kapten saknar vi. Som ni förstår var det inte riktigt läge att fotografera…

 Skepp o Hoj!

 Inget fotografi från Kaptens dopp, men dock något annat från havet. Vi fann lax och sparris i matbutiken och Styrman slog ihop en hollandaissås. Vi var i stort behov av att trösta oss…

 

 Det var ju inte bara sticksågen som gav oss huvudbry, utan även Styrman Pimpstens bh. Bygeln brast men inte på grund av storleken, trots mycket tröstätande i vinter. Styrman har nu lagat bh:n, fattas bara annat…

 

Over and Out

(…när ryktena florerar…)

 

 Genom kontakter lyckades vi i veckan beställa en stor plywoodskiva och den väntar nu på oss i en container här i hamnen. Den väggfasta bokhyllan kommer vi måla i samma olivgröna kulört som väggarna har vi tänkt. Av plywood bygger vi även batterilådan. Hur långt vi hinner beror på när vi får börja segla. Eventuellt avbryter vi. Men sannolikt råder seglingsförbudet så länge att både bokhyllor och batterilåda hinner se dagens ljus innan vi kastar loss. Helt klart är det bättre att sysselsätta sig med arbete, än att gå runt och vänta.

 Styrman har börjat bunkra upp skafferiet. Vi tänker här lite i två banor. Helst önskar vi få börja segla som vanligt. På så vis att vi fritt kommer få röra oss emellan och utforska öarna. Men om restriktionerna fortgår längre än vi har lust och ork att vänta, då begär vi att få segla ut ur Grekland på transit. Oavsett scenario, räknar vi med att stanna vid mer folktomma platser. Blir det att segla på transit, räknar vi inte med att handla mat förrän vi kommer till Italien. Även om Grekland påannonserat att landet kommer öppna i mitten på maj, lät det mer tveksamt när vi i lördags frågade Port Police. Det låter nu som charterbåtarna kommer få börja röra sig före oss andra, för att dessa ska få chans att nå sina sommarhamnar och förbereda sig inför turisterna dyker upp. Men egentligen vet ingen, det surras mest. En annan sak det surras kring, är att vi som seglar (som inte är vaccinerade) måste ta två coronatester i veckan (på samma vis som skoleleverna måste göra). Blir detta fallet kommer vi segla ut ur Grekland fortast snarast. Vi inser att det är rykten (och att vi med tiden får våra frågetecken uträtade) men oavsett – vi räknar med strul.

 Ja detta var en liten lägesrapport. Vi återkommer när det finns mer att rapportera.

 Skepp o Hoj!