(…letar vi ankarplats på natten…)

Monemvasia, Peloponnesos, Grekland (med stopp på Folegandros och Milos)

I ett nafs hade vi kommit till Monemvasia – platsen som har en bysantinsk stadsdel belägen på en droppformad halvö. För två år sen var vi här, mitt i högsäsong och den gången var det inga problem att få plats i den lilla hamnen. Fritidsbåtar som önskar växla hav mellan Egeiska och Ioniska, tar med fördel vägen genom Korintkanalen. Men i år är den stängd efter ett ras i vintras. Seglare tvingas därför ta vägen söder om Peloponnesos och runda de tre fingrarna som sticker ut i havet. Platsen är nyckfull med ständigt föränderliga vindar. Monemvasia har därför blivit en samlingspunkt för de båtar som önskar runda sydsidan. Här ligger man och trycker i väntan på ett bra väderfönster.

 Redan vid inseglingen fick Kapten onda aningar, han befarade att det skulle bli svårt att få plats i hamnen. Solen höll på att gå ner och vi hade varit ute på havet sedan tidig morgon. Tre på natten hade väckarklockan ringt och inte långt därefter hade vi gett oss av. Hamnen i Monemvasia visade sig mycket riktigt vara full, en pråm hade svalt ett stort antal av de platser som annars står till förfogande. Inte var det bättre utanför där man kan ankra. Ett långt tag cirkulerade vi i jakt efter en ledig plats, vilken som helst – och lite djärvt kollade vi längst in, innanför de ankrade båtarna. Men natten lovade vridande vindar och vi vågade inte ta risken att driva in i brofästet. Solen var nu förlorad bakom berget och det började bli svårt att urskilja detaljerna i mörkret. Vi försökte med ytterligare ett par alternativ. Men bakom de ankrade båtarna visade ekolodet tjugofem meter och på södra sidan om hamninloppet låg ett hotfullt stenröse. I brist på alternativ puttrade vi ut mot havs igen och vek av norrut. Ett par distans senare kunde vi ankra upp i en öde vik. Ankaret högg direkt och äntligen kunde vi få lite välbehövlig vila. Klockan var nu elva på kvällen och vi hade varit ute på havet i nitton timmar.

 Vi misstänker att det blir huggsexa så fort en ankarplats eller kajplats blir ledig inne i Monemvasia. Vi väljer därför att någon dag åka in och ankra upp på andra sidan bron (där skyddet förvisso inte är lika gott, men duger för ett kort tag) för att gå upp på byn och handla mat. Med ärendena klara går vi tillbaka till vår ankarvik, vilket vi helt klart tror är det smartaste. I dagarna är temperaturer på trettionio utlovade och i våra ankarvik har vi förhoppningsvis lite större chans att få fläktande vindar, mot de båtägarna som befinner sig inne i Monemvasia.

 Vår förhållandevis snabba förflyttning sedan vi var på ön Ios, hängde till stor del ihop med de gynnsamma vindarna. Vi ville helt enkelt inte missa tåget (kan man säga så om båt???) Först stannade vi på ön Folegandros, en ö vi knappt visste existerade. Det vi mötte var möjligtvis Greklands mest avslappnade folk. Därtill var alla hyvens trevliga. Inte allt för många själar bor på ön och platsen är inte för dej som önskar hålligång. Den passade alltså oss och vi valde därför att stanna så vi fick en seglingsfri dag. Vi tog oss i land och njöt av öns lugna lunk och vi slog oss ner på ett café som bjöd på skön reggaemusik. Tjejen som serverade var förvisso brunett, men i övrigt lik skådespelerskan Cameron Diaz med sin breda mun. Med detta leende tog hon sig god tid att prata med gästerna.

 Nästa seglats, den till Milos bjöd på en fantastisk segling. Halvvind och lagom till eftermiddagsfikat kunde vi ankra upp vid något som i det närmaste såg ut som Dovers vita klippor. Skyddade från vågor och vind, men inte fullt mot svall. Därför passade det bra att redan nästa dag i tidigaste ottan, segla till Monemvasia (där vi befinner oss nu).

 Fortsättning följer, men nu har vi inte tid med er läsare. Det är dags att hoppa i vattnet för ännu ett svalkande bad. Fast så särskilt svalt är det inte, badtemperaturen är uppmätt till 29,7 grader i vår vik. Känn på den ni!

 Skepp o Hoj!

Ingen stress på caféet, alla sitter i timmar i den heta värmen… (lite blurrad bild, tänker på gästerna som kanske inte önskar fastna på bild)

 

Vi torde oss ut på en promenad i hettan. Överallt fanns stenmurar och plötsligt på ett ställe hade någon lagt dem på lodrätan…

 

Lite kargt, men vackert på Folegandros…

 

Knotiga träd intill muren…

 

Restaurangen med utsikt över ankarviken…

 

Där nere väntar Wilma (båten med mast, såklart)

 

Detta är Milos och vi har just ankrat upp på sydsidan…

 

Dovers vita klippor??? Nej, detta är Milos, Grekland!

 

Nu är det varmt. När vi ligger på ankaret hänger vi upp tunna skynken som släpper igenom vind. Soltaket är på såklart och vi badar, länge och ofta i det nästan 30 gradiga vattnet…

 

Kolla in vädret i morgon, 41 grader inne i byn (Monemvasia heter bara udden, medan byn heter Gefyra/Yefira). Här i ankarviken förväntar vi oss 39 grader…

 

Hit kom vi på kvällen. Monemvasia som ligger på den droppformade halvön (den gamla staden binds ihop med en bro). Vi letade plats inne i hamnen och någonstans utanför att ankra. Men vi gick bet. Till slut gick vi norrut och ankrade i kolsvarta mörkret, det blev en lång dag…

 

Så här har vi seglat hittills denna säsong…rött streck visar senaste seglatserna. Nu ligger vi i Monemvasia och väntar på väder för att kunna runda de beryktade uddarna…

 

Over and Out

Ios, Kykladerna, Grekland (samt Arki, Lipsi och Amorgos)

Det var väl så att vi egentligen inte glömt hur det var, men att vi förträngt. För tre år sedan spenderade vi en vinter på Naxos ombord på Wilma och där höll vi till slut på att bli tokiga av det eviga blåsandet. Nu är vi tillbaka i samma vatten, förvisso
inte på Naxos men strax söder om. Det sägs att meltemi-vindarna bara blåser på sommaren, företrädesvis i juli och augusti. Men blåser gör det här, mer eller mindre året om. Det är lite skit samma vad man kallar vindarna, meltemi eller vanlig blåst,
accelerationszoner eller fallvindar från bergen. Blåser det hårt, så gör det – och händer det för ofta, tenderar man bli knäpp i huvudet. I vart fall påstås detta om folket som bor på den kanske blåsigaste platsen i hela Europa, i byn Tarifa i Gibraltar
sund. Där sägs invånarna bli galna av vindarna som rusar fram i sundet mellan Europa och Afrika. Om det är lika illa ställt i Egeiska Havet vet vi inte. Nu blir kanske grekerna inte galna, men i vart fall blir Styrman Pimpsten det. Just som hon tyckt
sig bli av med den där ”elisabet-höglundsfrisyren” hon ådrog sig på Naxos för tre år sedan, var den i ett nafs tillbaka. Att som långhårig försöka ha utsläppt hår, är lönlöst på en plats som denna. Glöm att äta utomhus, det du har på gaffeln hinner
håret sopa bort innan maten nått fram till munnen. Skulle mumset på gaffeln mot förmodan sitta kvar, så grattis. Men då uppstår nästa bekymmer. Hur i helsike öppnar man munnen utan att halva frisyren följer med in. Är det någonstans på jorden kvinnorna
borde bära burka, så är det här. Och i Tarifa.

 Ämnet är lite tveeggat, för som seglare måste man ha vind för att kunna segla. Det som dock skiljer sig från många andra vatten, är att man i Egeiska havet får allt eller inget. Vindstyrkorna blandas om vart annat och gärna under en och samma seglats.
Går man söder om Naxos, Paros och Antiparos, får man räkna med att kastas mellan vindstilla och kuling och så var det även denna gång. Under seglatsen till ön Ios, hann vi knappt svälja kaffet i den svaga vinden förrän Wilma plötsligt for fram som
en frustande tjur över havet, i över sju knop (vilket är väldigt fort för Wilma som är av betong). Och så höll det på, det blåste massor eller inget. I de fall inga öar stör den förhållandevis jämna och hårda vinden från norr, går det betydligt lättare
och faktum är att Wilma behöver ha rätt mycket vind. Men vad vi ogillar, är de tvära kasten som gör seglingen stökig. När vi senare nådde fram till vår ankarvik och vi svängde bakom den skyddande udden, dämpades förvisso våghöjden men inte vindarna.
Dessa fick nu ny kraft från de höga bergen. I hård frånlandsvind droppade vi ankaret på fyra meters djup samtidigt som det gick gäss på vattnet inne i viken. Ankaret högg direkt i den perfekta sandbotten och för säkerhets skull la vi ut fyrtiofem
meter kätting.

 Vi var inte den enda båten som sökt skydd i viken, ungefär samtidigt dök en handfull andra båtar upp. Den närmast ankrade båten, en charterbåt med svensk besättning sjösatte sin jolle för att ta sig in till land. Vi tror den hungrande besättningen
behövde en taverna. I omgångar kördes familjemedlemmarna in till land och när första personerna var avsläppta, vände jollen åter för att hämta nästa gäng. På vägen tillbaka dog plötsligt utombordaren och allt snabbare drev jollen ut från strand, snart
var den i jämnhöjd med Wilma. Killen i jollen försökte gång på gång få liv i motorn och även om han var lugn, insåg han att det började bli hög tid att agera – skulle inte motorn starta, hade han obönhörligt drivit ut ur viken i riktning mot Santorini.

 ”Behöver du hjälp”, frågade Kapten Betong som erbjöd sig att kasta ut en lina. Killen i jollen tackade glatt ja, för ombord på segelbåten låg årorna och inte som sig bör i jollen. Men avståndet var lite för stort och vi hade ingen kastlina, så någon
av oss behövde hoppa i vattnet och simma. Det hela löste sig fint. Vi kastade vårt rep så långt vi förmådde samtidigt som killen hoppade i vattnet och började simma emot oss, med jollen på släptåg. Snart var vi förbundna och upphängd i aktern på Wilma
kunde killen i lugn och ro leta efter vart den förbaskade bensinkranen satt (det var en annan person som senast kört). Nu fanns tid för kallprat och medan Styrman fnittrande ursäktade sig med att hon inte hade Gevalia ombord (nu när vi fått oväntat
besök, hö hö hö) passade männen på att prata kring annat. Killen kom från Stockholm och verkade hyvens trevlig. Det visade sig mycket riktigt vara en stängd bensinkran som orsakat motorstoppet. Snart kunde killen fortsätta sin färd mot sin ankrade
segelbåt, men för säkerhets skull höll vi ett vakande öga.

Sedan förra inlägget har vi hunnit med ett gäng seglingar och vi har förflyttat oss en bit. Efter viken på Fourni, där kättingen snurrat upp sig kring ett stenröse, seglade vi till Arki. Mellan låglänta kullar fann vi en naturskön ankring och natten bjöd
på en vacker stjärnhimmel. Redan dagen efter fortsatte vi en kort bit till Lipsi, där våra vänner på segelbåten True Love väntade. På kvällen dukade vi upp till kalas och Styrman snodde ihop en läcker räkmacka åt var och en. Dagen därpå seglade vi
vidare, Wilma och True Love sida vid sida. Men så värst långvarigt blev det inte, våra snabbseglande vänner kunde redan vid sjuttontiden ankra upp i viken på Amorgos. Medan Wilma hade att göra till efter mörkrets inbrott. Vi har inte alltför ont av
att ankra på natten även om det såklart försvårar när man inte ser sjöbotten. Spännande är att först dagen efter få en bild av hur omgivningarna ser ut och Amorgos visade sig vara en synnerligen vacker plats, blått kristallklart vatten och från däck
kunde vi tydligt se ankaret på botten. Innan vi och vännerna på True Love skildes åt, passade vi på att fira midsommar ihop (lite i förväg). Sill, ägg, laxklämmor, potatis och öl och brännvin lyckades vi skrapa ihop och sen sjöngs det nubbevisor så
det stod härliga till. Det var ett rätt städat kalas bör tilläggas, om man bortser från falsksången, då.

Skepp o Hoj!

 Vi har lämnat Lipsi tillsammans med våra svenska vänner på S/Y True Love. Men så fort de drar ut sina segel sätter de fart och snart försvinner de alltmer, tills båten bara syns som en liten prick…

 

När vännerna har ankrat upp på Amorgos, seglar vi ännu ute på det stora havet. Vi kommer fram först efter solen gått ner…

 

 På Amorgos firar vi midsommarafton i förskott. För snart skiljs våra vägar…

 

 Obligatoriska selfien, men vilken rolig bild, ser vi inte ut som klippdockor??! 

 

Dukat till fest ombord på S/Y True Love och vi sjöng för fulla halsar…

 

 Wilma får inte vara med men hon ligger intill och hör vår finsång falsksång…

 

En dag åkte vi in till byn Aegiali på Amorgos för att handla lite mat. Tyvärr fanns ingen bra plats åt oss, färjan och en annan båt väntades in så vi fick bara ett par timmar på oss att göra våra ärenden…

 

 Byn visade sig vara jättemysig och vi hade lätt kunnat tänka oss att stanna där ett tag…

 

 Amorgos…

 

 Hade vi haft mer tid till förfogande hade vi stannat och ätit lunch…

 

 Vi hinner i vart fall köpa oss en glass i matbutiken. Senast vi handlade mat var på Ikaria, så det var ett tag sedan. Tillbaka i hamnen med matkassarna…

 

 Hej då fina by…

 

 Vi lägger ut och går tillbaka till vår ankarvik, innan färjan och det andra inväntande fartyget kommer…

 

Dagen därpå seglar vi vidare till ön Ios, där det blåser så Styrman Pimpsten håller på att bli galen…

 

 Se bara, helt knäpp och galen! (det blev en hårtofs istället för burka)

 

 Glad Midsommar önskar vi dig med denna vackra måne över Ios, Grekland…

 

Over and Out

 

 

 

(…slapp i vart fall bli enögd…)

Fourni, Ögruppen Fournoi Korseon, Grekland

Efter en vecka på Ikaria längtade vi enormt efter att få komma ut på ankaret igen. Efter en koll i sjökortet bestämde vi oss för ön Fourni. Vi hade förvisso varit där en gång förut för ganska exakt två år sedan. Men då kom vi inseglande på natten och droppade ankaret i mörkret, för att sen sticka vidare redan nästa morgon. Vi hade därför ingen aning om hur denna ö (vars ögrupp till formen påminner om en hummer) egentligen såg ut.

 Turen var kort, knappa nio distans och redan framåt lunchtid kunde vi droppa kroken i en enslig vik. Och nog fick vi den avskildhet vi önskat, ankringsplatsen bjöd varken på internet eller telefonförbindelse. Vi sjösatte jollen och rodde in till strand för att se om vi kunde finna internet på någon närbelägen höjd, vi behövde kolla in vädret för de närmaste dagarna. På stranden låg kolonner och fyrkantiga bumlingar av den vitaste marmor och hela stranden var fylld med naturligt och perfekt slipade stenar av alla dess storlekar. I slänten låg det sedan länge övergivna dagbrottet. En smal väg ledde uppåt och utefter vägkanten surrade det friskt kring blommorna. Snart dök ett gäng bikupor upp i pastellens färger.

 Vi hann inte mer än kommentera binas intensitet förrän vi plötsligt stod mitt i en svärm. Helt galet. Tre bin lyckades trassla in sig i Styrman Pimpstens hår och med gemensamma krafter försökte vi få ur de förirrade bina. Medan vi kämpade blev plötsligt Kapten attackerad och stungen av ett bi, precis ovanför ögonbrynet. Aj aj aj! När vi till slut lyckats befria oss och ta oss en bit ifrån, fick Kapten tid att känna efter hur det gått med sticket. Till saken hör att Kapten är allergisk mot getingar, så till den grad att vi seglar runt med en spruta (för att kunna häva en mer allvarlig reaktion). Men det verkade gått bra och snart hade vi glömt det hela, för plötsligt hade vi fått kontakt med omvärlden. Vädret lovade gott och vi kunde lugnt ligga kvar i vårt paradis ett par dar.

 På nervägen gick det fint att passera bikuporna. Men vi traskade på i god fart, törs vi lova. Tillbaka på Wilma ägnade vi resten av eftermiddagen åt analoga göromål. Vi badade och snorklade, löste korsord och pysslade. Att vara avskuren från omvärlden är rätt skönt, om än ovant.

 Nästa morgon vaknade vi lite halvtrötta. Under natten hade Wilma i den föränderliga vinden lyckats snurra runt rejält. Kättingen hade trasslat in sig i ett stenröse på sjöbotten och mitt i natten vaknade vi av känslan av att ligga invid en dålig kaj i oväder, med ryck och obehag. Det var kättingen som väsnades när den försökte komma loss från stenarna och med Wilmas konstiga rörelser hade till och med kättingavlastaren (snubberlinen) lyckats att hoppa av. I den kolsvarta natten fick det bli en temporär lösning, vi släppte ut mer kätting och la på avlastaren igen. Därefter kröp vi till kojs på nytt. Nästa morgon gick en något trött Kapten in på toaletten men snart var han tillbaka med en märklig uppsyn. ”Kolla hur jag ser ut!” Kapten skickade fram sitt ansikte så Styrman lättare kunde studera. Det som en gång varit ett högeröga gick nu knappt att skönja för det svullna och purpurfärgade ögonlocket som hängde över. ”Bisticket??!” Undrade Styrman och Kapten nickade intygande att han i vart fall inte varit ute på krogen och slagits.

 Bäst var att ta en lugn dag och låta svullnaden över ögat gå ner. Efter frukost gick därför Kapten ner i båten för att sy. Styrman däremot hade blivit kvar i sittbrunnen med sitt kluriga korsord. På sig hade hon bara en T-shirt (den hon sovit i) och i detta Ankeborgsmode satt hon djupt försjunken när den lilla fiskebåten som just passerat bakom, nu plötsligt kom rakt emot Wilma. Alldeles för sent insåg Styrman att hon var fången, hon drog ner tröjan så gott hon kunde. Något mer plagg inom räckhåll fanns inte och hade hon rest sig upp, hade hon visat upp sitt underrede, sin rumpa och fiffi för fiskegubben som nu greppat tag i Wilmas ena utfällda solpanel. ”FISH?!?” En god matfisk dök plötsligt upp i ögonhöjd samtidigt som mannen log brett (jo, tacka fasen för det). Nu gällde det att agera för Styrman kunde knappast ignorera greken som nu bara befann sig någon halvannan meter ifrån.

 Det har hänt förr att vi blivit erbjudna att köpa fisk direkt från fiskebåtarna och vi tycker det är rätt trevligt. Men denna gång hade den bristfälliga klädseln komplicerat det hela. För en sekund övervägde Styrman att helt sonika tacka nej till erbjudandet, det hade löst situationen smärtfritt. Samtidigt kände Styrman att det var lite fegt att banga ur, blyg är hon inte känd för att vara och fisken visste hon var en delikatess. Lösningen fick bli att ta hjälp av den enögde Kapten Betong som nere i båten körde symaskinen för glatta livet. Kapten ropades upp på däck och vad gubben då tänkte, kan vi bara gissa oss till. Först en fru utan underbyxor och strax därpå hennes man med ett blått öga. Oavsett, fisken var god och redan nästa dag hade Kaptens svullnad gått ner. Till vår stora glädje krånglade inget när ankaret skulle upp ur vattnet och Styrman, ja hon bar nu trosor. För säkerhets skull.

 Skepp o Hoj!

 Lämnade kvar på stranden…

 

 Stranden är fyllt av ”den vita stenen” stenar…

När vi når internet så är det till denna utsikt…

 

 Medan Kapten Betong ringer och grattar ett barnbarn som fyller passar Styrman Pimpsten på att fotografera en vacker blomma…

 

 Bikupor i slänten och helt oprovocerade blir vi attackerade av en bisvärm…(tyvärr saknar vi bild på Kaptens öga…)

 

 Ja någon måste väl leva detta hårda liv också?!!! 

 

 Kapten och hans båt…

 

Förundrad lämnar fiskaren den lättklädda kvinnan och den halvblinde mannen på segelbåten…(Styrman har här just lyckats resa sig upp och greppa kameran, det var liksom inte läge innan…) 

 

 Nu ska fisken tillagas (vi köpte fem stycken). Godast är att steka i smör med generösa mängder peppar och salt. Fisken, en ”large eyed dentex” är en riktig delikatess…

 

 Med ett extra drag på pepparkvarnen serverade vi fisken nystekt på knäckemacka med lite purjolök. Smaken och konsistensen påminner lite om hälleflundra…

 

Här ligger ankarviken på Fournoi/Fourni och är inte ögruppen lite förvillande lik en hummer…?

 

 Lite tydligare överblick, ögruppen är den blå pricken och det röda strecket visar denna säsongs segling tills dags datum…

 

Over and Out

 

 

Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (det är anonymt, vi ser bara antalet – men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande).

 

 

 

Ikaria, Nordegeiska Öarna, Grekland

När vi föreslår tidpunkt för när det passar att lämna tillbaka motorcykeln, skruvar tjejen lite på sig.

Uppenbarligen önskar hon hellre en annan tid och hon kontrar. ”Kan vi ta det dagen efter, framåt lunchtid?” Så värst förvånade är vi inte. För vi befinner oss på Ikaria, den vilda ön där livsstilen är så chill och avslappnad att folk inte bär klocka.
Jo, det ska nog gå för sig resonerar vi. Den planerade avseglingen kan vi skjuta på och att stressa en ikarian, är något man vare sig kan eller bör.

Att det är viktigt att ta det lugnt, har man känt till länge på denna ö. Här når en av tre personer en ålder av nittio år och ön är en av de blå zonerna, ett demografiskt bekräftat område där människor lever mätbart längre. För invånarna är det centralt
att inte stressa, för gör man det kan det gå som för Ikaros, den tragiska hjälten i mytologin (som också gett sitt namn åt ön). Med vingar av vax och fjädrar försökte Ikaros fly över havet för att undgå kung Minos på Kreta. Men trots faderns skarpa
varningar flyger Ikaros alltför nära solen, varpå hans vingar smälter. När Ikaros faller ner i havet och dör så är det här, strax utanför byn Vaoni på den södra sidan av Ikaria.

På den hyrda scootern far vi iväg, utan fjädrar eller vax men med hjälm och en karta över ön. Och besvikna blir vi inte, trots våra högt uppsatta förväntningar. Ikaria har nämligen sedan länge legat på vår ”bucket list”, på önskelistan över platser vi
vill se innan vi dör. Vi såg därför fram emot att få utforska ön lite närmare.

Efter två heldagar på hoj kan vi konstatera att vi förutom ömma bakar, fått en ny favorit. Ikaria är den ö i Grekland vi gillar bäst, tätt följt av Thassos. Naturen, särskilt så här tidigt på säsongen, är betagande vacker. De grönskande dalgångarna mot
de mer karga bergstopparna, där allt vilar mot en blå kuliss, himlen och havet. På grusiga vägar långt från närmaste bebyggelse har vi passerat fåraherdar som legat under olivträden och sovit middag. Vi har kört så högt upp i bergen att vi stått mitt
i ett moln och det är kallt, årstiden till trots. Genom små bergsbyar vi passerat har det varit så enkelt och tidlöst, att vi inte haft en aning om vilket århundrade det är. Vi har mött åsnor och getter och en bonde ridandes till häst (och ödlor stora
som råttor). Mellan bergsmassiven har det omväxlande varit vindstilla och halv storm. Skulle vi berätta om allt, hade vi tröttat ut er stackars läsare. Sammanfattningsvis har Ikaria inte bara gett oss bedårande utsikter, utan också en rad värdefulla
insikter. Om hur enkelt man kan leva, men ändå ha det bra. Att saker man tycker är viktiga, oftast inte alls är så angelägna. Och hur klokt det är att prioritera den goda och nyttiga maten, den välbehövliga vilan och sömnen och lagom mängd motion
(och inte jaga på så infernaliskt). Det är så lätt att glömma leva medan livet pågår. (På Ikaria glömmer de till och med bort att dö).

Ett minne vi kommer bära med oss från Ikaria, är när vi på kvällen släckt lampan för att sova. Då har vi hört, inte en massa skrål och hög musik – utan skratt, som ekat långt in på natten.

Skepp o Hoj!

Vår fina scooter och Kapten njuter av utsikten…

 

Vi har länge haft på önskelistan att se Ikarias fantastiska natur…

 

Tidigt på säsongen är ön riktigt grön och överallt blommar det…

 

Ja vad säger man, annat än att himlen och havet går i varandra så varken horisont eller de närmaste öarna syns (men de finns där)…

 

Bergstoppar och dalar…

 

Lite nyfikna smög vi oss in på en begravningsplats och jo, visst blir de gamla på ön. Flertalet kastar in handduken för gott först efter sin hundra års dag, många gör det efter sin nittioårsdag och väldigt många når nästan fram till denna höga ålder som gjort ön så känd…

 

Evdilos, hamnen på den norra sidan av ön (vi ligger på södra sidan)

 

 Nere i byn är temperaturen betydligt varmare än uppe i bergen…

 

På promenad bland husen i Evdilos…

 

Ska vi ta trappan hem till mig, eller dig?!?

 

Husen i bergsbyarna är enkla…

 

 Här verkar tiden stå stilla…

 

Vi ligger som enda segelbåt i den gamla fiskebåtshamnen och vi har redan blivit kompisar med grekerna på vår kaj (de andra gästbåtarna får trängas i den nybyggda hamnen)…

Med utsikt över Wilma och hamnen går vi upp och äter en enkel frukost…

 

Grekisk ost o spenatpaj till formen av en bajskorv och god var den, den godaste hittills…

 

Vi åker vidare, här syns serpentinvägarna som vi far fram på...

 

De större vägarna är asfalterade medan de mindre kan vara små smala att de möjligtvis duger för oss och åsnorna…överallt blommar det!

 

Oj, dags för fika och halva dan har vi letat efter glass. Helt plötsligt dyker ett par hus upp från ingenstans och där ligger ett litet café…

När vi beställt glass och kaffe går vi ut på den vackra terassen…detta konstverk visar Ikaros med sina vingar av vax och fjädrar…

Utsikten från terassen och här utanför faller den unge Ikaros ner i vattnet och dör…

 

Dagen efter far vi vidare och letar upp byar i dalgångarna…

 

Här har vi kommit till Faros och vi är längst bort på den sydöstra delen av ön…

 

Dags för lunch, men hela byn visade sig vara strömlös för stunden. Den luttrade ägaren hälsar oss välkomna och berättar att han kan göra en omelett på gasspisen, vilket vi inte kan motstå…

Här utanför passerade vi under inseglingen, men då blåste det rejält och det gick stora gäss på havet…

 

Mätta far vi vidare och nu bär det uppför. Bergstoppen (i horisonten) i mitten på bilden är Samos och till höger syns ögruppen Fourni…

 

Vackra blomster som klarar den karga miljön…

 

En selfie såklart!

 

Ikaria kryllar av biodlingar…

 

Här har vi kommit till Drakanos Tower, vi är på den nordöstra spetsen av Ikaria…

 

Mer biodlingar och nu börjar vägarna bli riktigt smala och svårframkomliga…

 

 

Här bär det uppför på nästan obefintliga vägar och Styrman Pimpsten känner hur gallstenarna slår som kastanjetter när Kapten kör över stockar och sten…

 

Wow…så vackert. Detta är på norra delen av ön och snart lämnar vi kusten för att köra över bergen tillbaka mot vår hemmahamn…

 

När vi når toppen kommer vi fram till en liten by som ligger gömd i ett moln…

 

Hej, här är jag gastar Kapten från en liten borg…

 

Från borgen ser vi detta mystiska gränsland mellan moln och klart väder…

 

Tillbaka i Kirikos går vi till denna lilla mysiga restaurang där mor i huset rör i grytorna…vi äter en fantastisk god ”lamb in lemon sause”. Varje sommar har vi lagt extra tid och pengar till en plats vi varit
nyfikna på och denna säsong blev det på Ikaria. Hit återvänder vi gärna igen, för det är i vårt tycke den mest spännande ön av alla vi hittills besökt…

 

Over and Out

 (…och grekisk färskost…)

Oinousses, Nordegeiska Öarna, Grekland

Vi sitter på tavernan när ägarinnan kommer till vårt bord. ”This is a gift” säger hon samtidigt som hon ställer ner ett fat på bordet. Den gryniga osten är täckt med någon slags röd och skir sylt. En svag doft av parfym når våra sinnen och osten verkar
inte vara en feta, den rektangulära formen till trots. Nä, detta verkar mer som en färskost och inte helt olik italienarnas ricotta. Stolt berättar kvinnan att osten är tillverkad av getmjölk från familjens egna getter och den är precis nygjord. Och
sylten, eller snarare marmeladen – är gjord på rosor. Förundrat och nyfiket lyfter vi skedarna och provsmakar. Den söta blommiga smaken från rosorna är något helt nytt och det är riktigt gott. Rosor, frågar vi. Jo, berättar kvinnan – familjens rosenrabatt
med röda dito har kokats i saften från citron och sockerlag. Men man använder bara kronbladen och det måste vara doftrika rosor, tillägger hon. Vi njuter enormt av varje tugga och anrättningen för tankarna till vår svenska ostkaka, fast utan smaken
av mandel då. Osten heter Mizithra och till kaffet vi beställt, smakar det himmelskt. Vi memorerar namnet flera gånger för att inte glömma. Mizithra med rosenmarmelad är bland det godaste vi ätit.

Vi befinner oss på ön Oinousses, den ligger lite på tvären mellan Chios och Turkiet. Vi var här för två år sedan och visste därför att ön skiljer sig rätt mycket från andra öar i Grekland. Det som först slår en är att gator och torg underhålls flitigt,
det målas och fixas. Även husen är mer påkostade och omskötta än man generellt ser, några är riktigt exklusiva. Detta är ön som Greklands förmögna redarfamiljer kommer ifrån. Men idag bor de som regel någon annanstans och hit kommer de bara under
sommarmånaderna. Men kärleken till ön verkar bestå, för dessa familjer ger ekonomiskt stöd till en rad olika projekt, hamnen, sjöfartsmuseet och seglingsklubben för att nämna några. Men även den marina högskolan där morgondagens sjökaptener utbildas.
Turismen är skral, näst intill obefintlig. Ingen försöker heller locka till sig turister, sannolikt för att ön inte behöver inkomsten.

 När fatet är slickat och kaffet urdrucket tackar vi för oss. Innan vi kliver ut från tavernan frågar vi kvinnan hur många som bor på ön. ”Numera är det bara femhundra personer som bor året om”, svarar hon. ”Men vi har det bra här, vi gör lite som
vi vill”. Och det får de gärna göra tänker vi – som just blivit bjudna på fin grekisk matkonst och därtill fått hamnpriset reducerat med femtio procent. Tack Oinousses för ännu ett trevligt besök! Nu drar vi vidare…

 Skepp o Hoj!

 Utsikt mellan husen…

 

 Vackra hus som inte sällan målas i pastellens färger, dock inte denna…

 

 Lite mer stilrent och sparsmakat på Oinousses…

 

 På promenad över ön…

 

 Vi tog inte med några badkläder på promenaden och det är varmt, Styrman vadar…

 

 Utsikten mot Chios…

 

Over and Out

 (…och vi träffar nya vänner och lagar autopilot…)

Chios, Nordegeiska öarna, Grekland

Med ett hotande åskoväder lämnade vi Lesbos redan på måndagen. Detta trots att vi egentligen inte behövde vara på plats förrän flera dagar senare. Med friska vindar gick det undan och precis som förra gången vi seglade mellan Chios och Oinousses, ökade
vindstyrkan ju närmare gattet vi kom. När luftmassorna pressas ihop uppstår ett rekorderligt korsdrag, platsen är en så kallad accelerationszon. Fenomenet syns sällan i väderprognosen och kan därför vara svår att förutse. Men vi var beredda och lät
därför Wilma dansa fram för fulla segel, trots att vindstyrkan ökade till styva trettio knop (15-16 m/s). I medvindar behöver det blåsa mer än så innan vi revar vilket såklart hänger ihop med Wilmas tyngd. Byggd i betong och dessutom underriggad,
bryr hon sig inte så mycket om att det blåser. Därför var det inga större konstigheter att Styrman Pimpsten gick ner i båten och bryggde kaffe medan havet yrde som mest. Precis när det var dags att hälla upp kaffet ropade Kapten Betong; ”HÅLL I DIG”.
Samtidigt girade Wilma dikt styrbord och under några sekunder blev golvet vägg och väggen golv (jo, vi vet att det heter durk och skrovsida). Med sju knops fart gick Wilmas egenbestämda manöver undan och snart stod hon som en frustande ko med vinden
i nosen och fladdrande segel. Kapten trodde till en början att autopiloten sparkat bakut. Det har hänt förr när vinden eller havets krafter blivit för starka men då har det blåst betydligt mer. Men displayen visade ok, den varken pep eller varnade.
Några sekunders förvirring uppstod innan vi hittat att fästet till autopiloten gått av. Först efter vi lyckats koppla rodret fritt (autopiloten höll den i sitt fasta grepp) och haka på styrvajrarna, kunde vi ta kommandot över båten igen.

 Fästet till autopiloten har varit ett återkommande projekt under senare år. Med ett utanpåliggande roder krävs kraftiga doningar, vilket i sig inte varit några större bekymmer. Men det oönskade ljudet som kommit från fästet när armen till ställdonet
bytt riktning, har Kapten försökt hitta en lösning på. Den senaste versionen av motorkuddar från en Volvo B18-motor visade sig nu bara klara dryga 30 knops vind. Önskvärt hade varit 40 knop. Styrman Pimpsten som hela tiden varit skeptisk till denna
lösning, fick således rätt. Den sista biten till Chios fick därför handstyras. Inget öga var ledset, för till besättningens stora glädje kom till slut kaffet i sina koppar. Och trots incidenten hade dagen bjudit på säsongens hittills bästa segling.

Redan dagen efter vi lagt till på Chios, dök en svenskbåt upp. Förvånade stirrade vi på den blågula fanan som vajade i aktern och vi trodde knappt våra ögon. Kunde det vara sant, senast vi mötte en svensk segelbåt måste ha varit förrförra säsongen, alltså
år 2019. Nu kom segelbåten True Love med nya vänner till oss. Och som inte det räckte – halva besättningen kom från Vaxholm, precis som vi. I dagarna tre blev det lek och umgänge, mycket snack och god mat. Så skoj! Våra munnar gick som välsmorda väderkvarnar,
svältfödda som vi var på svensk närkontakt.

 Våra nyvunna vänner drog efter ett par dagar vidare. Det berodde nog inte på att vi blivit trötta och lågmälda efter sprutan, utan på att vindarna åter var gynnsamma. Själva bestämde vi oss för att ligga kvar, bara för säkerhets skull. För ogärna
ville vi riskera någon illavarslande biverkning ute på havet, långt ifrån sjukhus och läkare. Men å andra sidan hade vi ett fäste till autopiloten att laga.

 Skepp o Hoj!

 Den kärleksfulla båten True Love kom med svensk besättning…

 

 När vi kom in i vännernas båt blev vi fulla i skratt, sofftyget är exakt samma som i Wilma. En väldigt trevlig båt (och stor!)

 

 Sundowners, grillfest och fika hann vi med innan våra vänner seglade vidare. Det visade sig att vi hade flera gemensamma vänner, då även deras besättning kom från Vaxholm. Tack vänner, hoppas vi ses snart igen!!!

 

Ett par hundra meter från hamnen ligger sjukhuset och på torsdagskvällen promenerade vi dit…

 

Detta fotografi är taget uppe vid hörnet av sjukhuset, så galet nära och inte minst praktiskt och tryggt…

 

 Färdigvaccinerad Styrman! Vi fick en fantastisk god service och fick till och med träffa en läkare före sprutan. Allt för att stämma av att vi förstått de obligatoriska följdfrågorna (på grekiska) såsom medicinering och eventuella allergier...

 

Seglingen hittills denna säsong, det klarröda strecket visar senaste seglatsen…

 

 Efter att ha lämnat Sigri på den västra sidan av Lesbos, ankrade vi en natt på södra Lesbos innan vi tog ett ben söderut mot Chios. I sundet mellan Ionousses och Chios blåser det ofta intensivt från norr…

 

Over and Out

 

 

Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (det är anonymt, vi ser bara antalet – men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande).

 

 

 

 

(…bland träd på ön Lesbos…)

Sigri, Lesbos/Lesvos, Nordegeiska Öarna, Grekland

 Ute på den västra spetsen av Lesbos ligger fiskebyn Sigri. Det fick bli vårt mål när vi i ottan kastade loss från Agios Eftstratios. Framför oss väntade en lång dags segling och efter att ha korsat det pärlband av fartyg som passerar in och ut till Svarta Havet, nådde vi till slut vår ankarvik. För att komma riktigt undan vind och svall från havet, körde vi så nära land vi bara tordes. Färdigankrade visade ekolodet 2,20 meter, kanske i minsta laget för Wilma vars köl sticker 1,90. Men sandbotten var ren utan uppstickande stenar, så vi kände oss trygga.

Dagen därpå sjösatte vi jollen och rodde in till strand. Om Sigri visste vi just inget, annat än att en ny hamn håller på att byggas invid den äldre fiskehamnen. En febril aktivitet pågår med pråmar som bogseras iväg med muddermassor. Samtidigt väntar stora sandkullar och högar med cementsäckar på att få fylla håligheterna vid de utplacerade betongblocken. På den flytande plattformen står en hög kran, vars arm dansar fram och tillbaka.

 Glädjande noterade vi att bygget ännu inte förvandlat denna lilla fiskeby till en livlig hamnstad. Ännu är platsen en dold pärla för människor som önskar stillhet. Under promenaden genom byn skymtade vi mellan husen den bedårande utsikten, ut över havet och ner mot bukten där Wilma ensam vaggade. De smala gatorna zickzackade oss mellan välputsade hus och prunkande trädgårdar och överallt slog doften från grekisk oregano emot oss. Det råder skördetid och vi som nästan aldrig äter pizza, blev nu vansinnigt sugna på denna italienska specialitet. Emellanåt uppenbarade sig något litet café, men även restauranger av yttepytte-mått. Uppenbarligen behövs inte mer än tre-fyra bord och en rutig duk.

Plötsligt kom vi fram till den gamla ruinen vi sett från inseglingen, det turkiska slottet som Sultan Mehmet byggde år 1776 som ett försvar mot pirater och andra fiender. När Lesbos fortfarande var en del av det ottomanska riket bodde bara turkiska människor här. Tyvärr möttes vi av en låst grind, slottet var stängt på grund av risk för ras.

 Istället styrde vi stegen mot krönet av byn där vi läst att det skulle finnas en av UNESCOS sevärdheter. Sigri är platsen för en förstenad skog vars stammar, stående eller nere, barrträd eller fruktbärande – bevarats genom ett vulkanutbrott för tjugomiljoner år sedan. Under lavan blev träden med tiden fossilerade och dessa grävs nu successivt fram. Föga hade vi anat att vi skulle få en personlig guidning och träffa de två tjejer som arbetar med att konservera träden. Ett mödosamt arbete och konservatorn Elena berättade att det träd hon nu höll på med, har hon i perioder arbetet med under 21 år. I de fall träden fallit i bitar, måste de pusslas ihop. Elena visade hur hon med tandborste, lim och en skarp hjärna lyckas återskapa även de till synes mest hopplösa fallen. Lättare är det såklart med de trädstammar som är intakta. Platsen är unik och förutom denna finns bara en liknande plats på vår planet, i Arizona i USA.

 Med knorrande magar klev vi efter museibesöket ut i den starka solen. Vi fann en liten restaurang vars skylt lovade pizza. Men under siestan var ingen ugn i gång, så vi fick nöja oss med en (förvisso god) baguette med tomater och ost. Vid bordet bredvid satt tre förtjusande damer, två amerikanskor och en holländska. Samtliga bodde på ön sedan länge. Eftermiddagen försvann därefter i ett trevlig prat om livets stora och små förnöjsamheter. När vi till slut bröt upp, var vi lovade såväl boende, tvättmaskin som guidning på ön. Men då planen var att segla vidare redan nästkommande dag fick vi lov att avböja det generösa erbjudandet. Vi har nämligen en tid att passa på ön Chios. Men mer om det får ni veta när det blir dags.

Skepp o Hoj!

 Vi har ankrat upp intill byn Sigri…

 

 Vi ror in till land och lämnar Wilma liggandes på dryga två meters djup, men där ligger hon fint…

 

 Sigri är en charmig by och inte alls så tråkig som vid första anblick. Tråkiga kranar, pråmar och cementblock tar upp en stor del av hamnen under pågående bygge…

 

 Vi fortsatte uppåt genom gränder och hus…

 

 Caféer, barer och restauranger av miniformat. Några få bord och ett par dukar är allt som behövs…

 

 Ett minne från den ottomanska tiden, men mycket längre än så här kom vi inte. Det var stängt på grund av risk för ras…

 

 Istället styrde vi stegen mot den förstenade skogen. På vägen mötte vi en katt med lite spindelnät i pälsen…

 

 En häftig plats och så här i maj månad var det inte heller för varmt, emellanåt satte vi oss ner och tittade ut över havet och Wilma som låg där nere och väntade…

 

 Ser ni Wilma där nere???…

 

 David Attenborough? Nej, men däremot Kapten Betong!!!

 

 Detta träd växte här för 20 miljoner år sedan…

 

 När vi går genom den förstenade skogen, ropar plötsligt någon på oss. Det är konservatorn Elena som med sin kollega Marylou arbetar med att återskapa ett träd som fallit i småbitar. De visar och förklarar arbetet de utför. Träden kallar de för sina ”bebisar”, sådan stor kärlek har de till arbetet och platsen. Besöket fick en helt annan dimension efter mötet med tjejerna, så mycket roligare!!! 

 

 Styrman Pimpsten bakom stock och sten…

 

Efteråt fann vi ett litet ställe som utlovade pizza, men det var för tidigt på dagen. Istället blev det baguette och ett långt härligt snack med några förtjusande damer…

 

 När vi till slut bröt upp tog vi oss tillbaka ner till väntande Wilma för ett dopp i havet…

 

 Senaste seglatsen mellan Agios Efstratios och Lesbos är markerad med rött, säsongens tidigare seglatser är markerade i grönt…

 

Over and Out

 

Gillar du vår blogg? I sådana fall får du gärna ge oss en uppskattning och trycka på gillaknappen längst ner på sidan, så bidrar du till inspiration till fortsätt skrivande (av de tusentals följare vi har, är det få som ger återkoppling – något som hade varit skoj).

 

Agios Efstratios, Nordegeiska Öarna, Grekland

I taket raspar en gammal takfläkt betänkligt. Borden i restaurangen står tomma sånär som på två. Vid det ena sitter några äldre män och äter en enkel måltid bestående av skaldjur. Vi kan inte riktigt bedöma om det är hummer eller havskräftor för
det mesta är uppätet och de överblivna skalen ligger utspridda i små högar på duken. Vid det andra bordet sitter två yngre män. Sannolikt behövde de bara komma undan den heta solen och svalka sig med öl. Vi spanar ut över lokalen och bestämmer oss
för bordet i hörnet. Ön Agios Efstratios, eller Ai Stratis som öborna själva säger, är en av de mest avlägsna i Grekland. Utslängd ligger den mitt i Egeiska havet, formad som en triangel, med den närmaste ön Limnos i norr.

Vi riktigt känner hur vår närvaro noteras. Inte bara av personerna som befinner sig i lokalen, utan överallt där vi går. Lite avvaktande tittar de och någon hälsar försiktigt. Är vi först med att hälsa spricker ett leende upp, så vi försöker ta initiativet.
Så kan det nog bli, när man som enda turist dyker upp på en liten ö där det blott bor 150 personer. Plötsligt dyker en kvinna upp vid bordet med en kanna vatten och två glas. Hon presenterar sig som Maria och tar upp beställningen.

Det finns ingen meny. Utbudet beror på vad som finns hemma för dagen, vilken fisk som fångats och när färjan senast kom med leverans. Vi bestämmer oss för en enklare meze, små rätter likt spanjorernas tapas. Maria försvinner ut i köket och strax därpå
lämnar männen med skaldjuren sitt bord, likaså de öltörstande pojkarna. Ingen betalar utan de reser på sig och kliver ut i solen, som om det vore det självklaraste. Kanske gör man upp betalningen en gång i månaden eller är det månne byteshandel.

 Strax dyker den pannstekta osten upp, perfekt smält och med pressad citron måste den ätas på stört. Osten, Saganaki kommer från grannön i öst, Lesbos. Agios Efstratios är självförsörjande på lamm och fisk, all övrig mat måste skeppas in. Vulkanön
Agios Efstratios är inte särskilt bördig, men till den lokala maten tillräknas varor som produceras på öarna Limnos och Lesbos.

 Halvvägs in i måltiden kommer Maria ut och vi pratar en stund. Hon känner till att det ligger en ensam segelbåt i hamnen och att den måste vara vår, för några andra turister finns inte på ön. Sånt har de koll på. Stolt berättar Maria om skolan på
ön, där det går tjugofem elever. Fyra av dem är hennes egna barn och åldersspannet är stort, från första klass och uppåt. Först när barnen fyller 18 behöver de lämna ön för vidare studier.

 Som lågbudgetseglare brukar vi inte gå på restaurang allt för ofta, mesta maten lagas och äts ombord. Men undantag gör vi, framför allt när vi kommer till mindre platser likt denna. Våra små slantar känns viktiga för bybornas överlevnad, särskilt
i tider av pandemi. Vi bestämmer oss därför att komma tillbaka nästkommande dag och frågar Maria om skaldjuren vi sett männen äta. ”Åh” säger hon beklagande. Det var fiskare som fått skadade humrar i sitt nät. ”De hade själva med sig sin mat, jag
bara tillagade den” förklarade Maria. Men annan fisk skulle hon kunna ordna, eller lamm om vi föredrog det. Vi föll för lammet.

 Nöjda knatade vi tillbaka till Wilma, vi hade en del praktiskt att göra. Klockan var förvisso inte så mycket men Styrman Pimpsten ville förbereda kvällens måltid. Tro det eller ej, men under seglatsen till Agios Efstratios lyckades Kapten fånga
två stycken ”atlantisk bonito”, en slags tonfisk fast mindre. Ni som följt oss under åren, vet att Kapten sannolikt är den sämsta fiskaren på jorden. Nu äntligen hände det och vi är ännu lite i chock. För säkerhets skull fotograferades tillfället,
för fantasifulla fiskehistorier finns det gott om – och utan bevis skulle ingen tro oss.

 Skepp o Hoj!

 Först när vi kommit ut en bit på havet blev vindarna bra. Vi försöker som vanligt att fånga fisk, men det brukar aldrig ge något…

 

Glädjen går inte att ta miste på. Inte en, utan två atlantiska bonitos fick Kapten upp…

 

 Efter 14 timmar lägger vi till i den lilla hamnen på Agios Efstratios…

 

 Ett långt seglingsben rätt ut i havet (det tjockare strecket). Det tunna röda visar hur vi seglat hittills under säsongen…

 

 Ingen undgår det att ön fått besök, inte ens ankorna i hamnen…

 

 Vi stöttar byn med våra slantar, utanför ingången till lanthandeln sitter en lapp som berättar att all personal är vaccinerad mot Covid. På de mindre öarna vaccinerade man alla vuxna oavsett ålder i ett tidigt skede…

 

 Vi slår oss ner på ett enkelt hak…

 

 Byn, den enda på ön, förstördes till stora delar vid den förödande jordbävningen år 1968, endast några få av de ursprungliga byggnaderna finns kvar och de nya bär inte längre den gamla traditionella karaktären…

 

Restaurerat, nytt eller gammalt. Även om charmen försvann till viss del finner vi ön tilltalande…

 

 Gammalt och nytt, sida vid sida….

 

 Ett par restauranger och något fik är allt som finns här. Samt en liten lanthandel och ett postkontor…

 

Skolan på ön…

 

 Vi tar oss upp på en kulle för att spana in utsikten…

 

 Byn, den enda på ön, ligger i den gröna dalen som bildats av två torkade flodbäddar. Före den förödande jordbävningen år 1968 fanns det fruktträdgårdar. Idag odlas det bara lite i folks trädgårdar. På ön råder vattenbrist… 

 

Athosberget i fjärran…

 

Agios Efstratios by sedd från ovan…

 

 Det blåser ofta hårda vindar över ön. Den ligger mitt ute i havet där meltemivindarna drar fram som mest. Ön saknar flygplats men det finns en helikopter stationerad för akuta transporter. Annars är det med båt man kommer till och från ön och man får räkna med rullande sjö…

 

Over and Out

 

 

 

Pefkohori/Porto Koufo, Halkidiki, Grekland

”Kom förbi oss!!!”

Meddelandet kom från våra Lysekilsvänner. De har hus i Halkidiki och fanns nu på plats. Jätteskoj tänkte vi, men vännernas hus ligger lite oskyddat utan några riktigt bra ankarvikar i närheten. Visserligen håller kustremsan med en lagun stor nog att ankra
i. Men inloppet är smalt och s-format med sandbankar på båda sidor om. Efter vintern tenderar sandhögarna minska i höjd och falla ner i inloppet. Inloppet muddras emellanåt så fiskebåtarna kan passera. Så vilket bottendjup som nu rådde, hade vi ingen
aning om. Lite sturska (som vi var efter att ha gått den trånga kanalen genom Kassandra) ville vi ändå göra ett försök. Vi tänkte – att om vi går ytterst långsamt fram, skulle vi nog kunna backa ut igen ifall vi körde fast. Men det förutsatte att
det var vindstilla. Prognosen lovade gott. Vi knappade ett raskt svar till vännerna om att ”vi kommer” och så lyfte vi ankaret och satte kurs.

På havet låg vattnet platt. Men vartefter vi närmade oss, ökade vindstyrkan. Det var ju inte alls vad prognosen utlovat och väl framme registrerades en envis sidvind vilket inte alls var bra. Wilma är förvisso tung och trög men hon har ingen bogpropeller.
Utan någon större fart genom vattnet, skulle sidvinden ta tag i förskeppet och ställa henne på tvären. Att bli nyhetsstoff i Grekland kände vi inte riktigt för. Framför oss såg vi rubriken ”SVENSK SEGELBÅT BLOCKERAR INLOPP”

Ett halvhjärtat försök gjorde vi dock, men avbröt när vi insåg att vinden inte alls skulle stilla sig vid smalaste stället. Istället styrde vi Wilma mot en närbelägen bukt och droppade ankaret. Det fick duga.

 Blott ett stenkast från stranden låg vännernas hus och från terrassen och balkongen syntes det azurblå havet. Vi trodde nästan vi hamnat i en reklambroschyr, men detta var på riktigt. Innan vi fick ett glas synnerligen gott vin i handen, gick vi
husesyn. Som två fågelholkar gick vi båda med vidöppna munnar runt i huset. Vore det inte för att vi var inomhus, hade svalorna byggt bo i munhålan. Smakfullt och trivsamt blev vår konklusion – även om vi ännu inte är beredda att byta ut vårt flytande
hem, mot ett fast på landbacken. Men ändå, detta var en plats de flesta av oss bara drömmer om. Vi förstår att vännerna trivs här. Innan vi visste ordet av satt vi på restaurang och avnjöt en delikat middag. Pratet gick varmt och mätta bröt vi inte
upp förrän efter midnatt.

 Nästa dag flyttade vi Wilma och la oss rätt utanför vännernas hus. Vädret lovade mer eller mindre vindstilla så nu vågade vi ligga helt oskyddade från alla vindriktningar (med skydd endast i väst). Från terrassen där vi satt såg vi Wilma och snart
visste grannar och vänners vänner att båten var svensk och att vännerna fått besök.

 Två fantastiska dagar med våra härliga vänner var mer än vi kunnat drömma om. Bara det att öga mot öga få prata svenska igen (med någon annan än oss själva) Vi är lite svältfödda efter månader av lockdown, som ni förstår. Gentilt har vännerna bjudit
oss deras hem, deras mat och deras vin. Och som inte det vore nog, de tog hand om vår stinkande soppåse som vi inte kunnat göra oss av med när vi legat ute på ankare. Man känner sig lite taskig som gäst men det symboliserar väl en långseglares liv
rätt så bra. Metaforiskt skulle man kunna säga att vi ger dem skit och de ger oss guld. En stinkande soppåse mot ett liv i lyx. Självklart uppskattar man sådana vänner men framför har vi så skoj ihop och i samma stund som vi lämnade dem, uppstod en
saknad. Vi hann nog inte riktigt leka klart.

 Skepp o Hoj!

TUSEN TACK KÄRA VÄNNER FÖR TVÅ FANTASTISKA DAGAR!!!

 Men det blåser för mycket för vi ska våga oss på ett försök, så vi lägger oss i bukten intill där vi får måttligt skydd…

 

 Vi tar dingen in till land…

 

 Vi tar bilen bort till lagunens inlopp, det ser väldigt trångt ut…

 

 Wow, vad säger man. Vilket sommarhus, så jäkla trivsamt och trevligt!!!

 

 Senare på kvällen satt vi på restaurang…

 

 Jäklar så gott…

 

Vi höll igång till långt in på natten och först då åkte vi ut till väntande Wilma…

 

Over and Out