Ios, Kykladerna, Grekland (samt Arki, Lipsi och Amorgos)

Det var väl så att vi egentligen inte glömt hur det var, men att vi förträngt. För tre år sedan spenderade vi en vinter på Naxos ombord på Wilma och där höll vi till slut på att bli tokiga av det eviga blåsandet. Nu är vi tillbaka i samma vatten, förvisso
inte på Naxos men strax söder om. Det sägs att meltemi-vindarna bara blåser på sommaren, företrädesvis i juli och augusti. Men blåser gör det här, mer eller mindre året om. Det är lite skit samma vad man kallar vindarna, meltemi eller vanlig blåst,
accelerationszoner eller fallvindar från bergen. Blåser det hårt, så gör det – och händer det för ofta, tenderar man bli knäpp i huvudet. I vart fall påstås detta om folket som bor på den kanske blåsigaste platsen i hela Europa, i byn Tarifa i Gibraltar
sund. Där sägs invånarna bli galna av vindarna som rusar fram i sundet mellan Europa och Afrika. Om det är lika illa ställt i Egeiska Havet vet vi inte. Nu blir kanske grekerna inte galna, men i vart fall blir Styrman Pimpsten det. Just som hon tyckt
sig bli av med den där ”elisabet-höglundsfrisyren” hon ådrog sig på Naxos för tre år sedan, var den i ett nafs tillbaka. Att som långhårig försöka ha utsläppt hår, är lönlöst på en plats som denna. Glöm att äta utomhus, det du har på gaffeln hinner
håret sopa bort innan maten nått fram till munnen. Skulle mumset på gaffeln mot förmodan sitta kvar, så grattis. Men då uppstår nästa bekymmer. Hur i helsike öppnar man munnen utan att halva frisyren följer med in. Är det någonstans på jorden kvinnorna
borde bära burka, så är det här. Och i Tarifa.

 Ämnet är lite tveeggat, för som seglare måste man ha vind för att kunna segla. Det som dock skiljer sig från många andra vatten, är att man i Egeiska havet får allt eller inget. Vindstyrkorna blandas om vart annat och gärna under en och samma seglats.
Går man söder om Naxos, Paros och Antiparos, får man räkna med att kastas mellan vindstilla och kuling och så var det även denna gång. Under seglatsen till ön Ios, hann vi knappt svälja kaffet i den svaga vinden förrän Wilma plötsligt for fram som
en frustande tjur över havet, i över sju knop (vilket är väldigt fort för Wilma som är av betong). Och så höll det på, det blåste massor eller inget. I de fall inga öar stör den förhållandevis jämna och hårda vinden från norr, går det betydligt lättare
och faktum är att Wilma behöver ha rätt mycket vind. Men vad vi ogillar, är de tvära kasten som gör seglingen stökig. När vi senare nådde fram till vår ankarvik och vi svängde bakom den skyddande udden, dämpades förvisso våghöjden men inte vindarna.
Dessa fick nu ny kraft från de höga bergen. I hård frånlandsvind droppade vi ankaret på fyra meters djup samtidigt som det gick gäss på vattnet inne i viken. Ankaret högg direkt i den perfekta sandbotten och för säkerhets skull la vi ut fyrtiofem
meter kätting.

 Vi var inte den enda båten som sökt skydd i viken, ungefär samtidigt dök en handfull andra båtar upp. Den närmast ankrade båten, en charterbåt med svensk besättning sjösatte sin jolle för att ta sig in till land. Vi tror den hungrande besättningen
behövde en taverna. I omgångar kördes familjemedlemmarna in till land och när första personerna var avsläppta, vände jollen åter för att hämta nästa gäng. På vägen tillbaka dog plötsligt utombordaren och allt snabbare drev jollen ut från strand, snart
var den i jämnhöjd med Wilma. Killen i jollen försökte gång på gång få liv i motorn och även om han var lugn, insåg han att det började bli hög tid att agera – skulle inte motorn starta, hade han obönhörligt drivit ut ur viken i riktning mot Santorini.

 ”Behöver du hjälp”, frågade Kapten Betong som erbjöd sig att kasta ut en lina. Killen i jollen tackade glatt ja, för ombord på segelbåten låg årorna och inte som sig bör i jollen. Men avståndet var lite för stort och vi hade ingen kastlina, så någon
av oss behövde hoppa i vattnet och simma. Det hela löste sig fint. Vi kastade vårt rep så långt vi förmådde samtidigt som killen hoppade i vattnet och började simma emot oss, med jollen på släptåg. Snart var vi förbundna och upphängd i aktern på Wilma
kunde killen i lugn och ro leta efter vart den förbaskade bensinkranen satt (det var en annan person som senast kört). Nu fanns tid för kallprat och medan Styrman fnittrande ursäktade sig med att hon inte hade Gevalia ombord (nu när vi fått oväntat
besök, hö hö hö) passade männen på att prata kring annat. Killen kom från Stockholm och verkade hyvens trevlig. Det visade sig mycket riktigt vara en stängd bensinkran som orsakat motorstoppet. Snart kunde killen fortsätta sin färd mot sin ankrade
segelbåt, men för säkerhets skull höll vi ett vakande öga.

Sedan förra inlägget har vi hunnit med ett gäng seglingar och vi har förflyttat oss en bit. Efter viken på Fourni, där kättingen snurrat upp sig kring ett stenröse, seglade vi till Arki. Mellan låglänta kullar fann vi en naturskön ankring och natten bjöd
på en vacker stjärnhimmel. Redan dagen efter fortsatte vi en kort bit till Lipsi, där våra vänner på segelbåten True Love väntade. På kvällen dukade vi upp till kalas och Styrman snodde ihop en läcker räkmacka åt var och en. Dagen därpå seglade vi
vidare, Wilma och True Love sida vid sida. Men så värst långvarigt blev det inte, våra snabbseglande vänner kunde redan vid sjuttontiden ankra upp i viken på Amorgos. Medan Wilma hade att göra till efter mörkrets inbrott. Vi har inte alltför ont av
att ankra på natten även om det såklart försvårar när man inte ser sjöbotten. Spännande är att först dagen efter få en bild av hur omgivningarna ser ut och Amorgos visade sig vara en synnerligen vacker plats, blått kristallklart vatten och från däck
kunde vi tydligt se ankaret på botten. Innan vi och vännerna på True Love skildes åt, passade vi på att fira midsommar ihop (lite i förväg). Sill, ägg, laxklämmor, potatis och öl och brännvin lyckades vi skrapa ihop och sen sjöngs det nubbevisor så
det stod härliga till. Det var ett rätt städat kalas bör tilläggas, om man bortser från falsksången, då.

Skepp o Hoj!

 Vi har lämnat Lipsi tillsammans med våra svenska vänner på S/Y True Love. Men så fort de drar ut sina segel sätter de fart och snart försvinner de alltmer, tills båten bara syns som en liten prick…

 

När vännerna har ankrat upp på Amorgos, seglar vi ännu ute på det stora havet. Vi kommer fram först efter solen gått ner…

 

 På Amorgos firar vi midsommarafton i förskott. För snart skiljs våra vägar…

 

 Obligatoriska selfien, men vilken rolig bild, ser vi inte ut som klippdockor??! 

 

Dukat till fest ombord på S/Y True Love och vi sjöng för fulla halsar…

 

 Wilma får inte vara med men hon ligger intill och hör vår finsång falsksång…

 

En dag åkte vi in till byn Aegiali på Amorgos för att handla lite mat. Tyvärr fanns ingen bra plats åt oss, färjan och en annan båt väntades in så vi fick bara ett par timmar på oss att göra våra ärenden…

 

 Byn visade sig vara jättemysig och vi hade lätt kunnat tänka oss att stanna där ett tag…

 

 Amorgos…

 

 Hade vi haft mer tid till förfogande hade vi stannat och ätit lunch…

 

 Vi hinner i vart fall köpa oss en glass i matbutiken. Senast vi handlade mat var på Ikaria, så det var ett tag sedan. Tillbaka i hamnen med matkassarna…

 

 Hej då fina by…

 

 Vi lägger ut och går tillbaka till vår ankarvik, innan färjan och det andra inväntande fartyget kommer…

 

Dagen därpå seglar vi vidare till ön Ios, där det blåser så Styrman Pimpsten håller på att bli galen…

 

 Se bara, helt knäpp och galen! (det blev en hårtofs istället för burka)

 

 Glad Midsommar önskar vi dig med denna vackra måne över Ios, Grekland…

 

Over and Out