(…och vi träffar nya vänner och lagar autopilot…)
Chios, Nordegeiska öarna, Grekland
Med ett hotande åskoväder lämnade vi Lesbos redan på måndagen. Detta trots att vi egentligen inte behövde vara på plats förrän flera dagar senare. Med friska vindar gick det undan och precis som förra gången vi seglade mellan Chios och Oinousses, ökade
vindstyrkan ju närmare gattet vi kom. När luftmassorna pressas ihop uppstår ett rekorderligt korsdrag, platsen är en så kallad accelerationszon. Fenomenet syns sällan i väderprognosen och kan därför vara svår att förutse. Men vi var beredda och lät
därför Wilma dansa fram för fulla segel, trots att vindstyrkan ökade till styva trettio knop (15-16 m/s). I medvindar behöver det blåsa mer än så innan vi revar vilket såklart hänger ihop med Wilmas tyngd. Byggd i betong och dessutom underriggad,
bryr hon sig inte så mycket om att det blåser. Därför var det inga större konstigheter att Styrman Pimpsten gick ner i båten och bryggde kaffe medan havet yrde som mest. Precis när det var dags att hälla upp kaffet ropade Kapten Betong; ”HÅLL I DIG”.
Samtidigt girade Wilma dikt styrbord och under några sekunder blev golvet vägg och väggen golv (jo, vi vet att det heter durk och skrovsida). Med sju knops fart gick Wilmas egenbestämda manöver undan och snart stod hon som en frustande ko med vinden
i nosen och fladdrande segel. Kapten trodde till en början att autopiloten sparkat bakut. Det har hänt förr när vinden eller havets krafter blivit för starka men då har det blåst betydligt mer. Men displayen visade ok, den varken pep eller varnade.
Några sekunders förvirring uppstod innan vi hittat att fästet till autopiloten gått av. Först efter vi lyckats koppla rodret fritt (autopiloten höll den i sitt fasta grepp) och haka på styrvajrarna, kunde vi ta kommandot över båten igen.
Fästet till autopiloten har varit ett återkommande projekt under senare år. Med ett utanpåliggande roder krävs kraftiga doningar, vilket i sig inte varit några större bekymmer. Men det oönskade ljudet som kommit från fästet när armen till ställdonet
bytt riktning, har Kapten försökt hitta en lösning på. Den senaste versionen av motorkuddar från en Volvo B18-motor visade sig nu bara klara dryga 30 knops vind. Önskvärt hade varit 40 knop. Styrman Pimpsten som hela tiden varit skeptisk till denna
lösning, fick således rätt. Den sista biten till Chios fick därför handstyras. Inget öga var ledset, för till besättningens stora glädje kom till slut kaffet i sina koppar. Och trots incidenten hade dagen bjudit på säsongens hittills bästa segling.
i Pefkochori, passade vi på att gå till ett apotek och där boka tid – på Chios. Med två veckors framförhållning kunde vi därefter fortsätta segla söderut och vi slapp således ligga still och vänta. Extra gott var att vi skulle få Janssen-vaccinet,
som endast ges som en dos. Några dagar i hamn var allt som skulle behövas innan vi kunde fortsätta segla, färdigvaccinerade och klara.
Redan dagen efter vi lagt till på Chios, dök en svenskbåt upp. Förvånade stirrade vi på den blågula fanan som vajade i aktern och vi trodde knappt våra ögon. Kunde det vara sant, senast vi mötte en svensk segelbåt måste ha varit förrförra säsongen, alltså
år 2019. Nu kom segelbåten True Love med nya vänner till oss. Och som inte det räckte – halva besättningen kom från Vaxholm, precis som vi. I dagarna tre blev det lek och umgänge, mycket snack och god mat. Så skoj! Våra munnar gick som välsmorda väderkvarnar,
svältfödda som vi var på svensk närkontakt.
Våra nyvunna vänner drog efter ett par dagar vidare. Det berodde nog inte på att vi blivit trötta och lågmälda efter sprutan, utan på att vindarna åter var gynnsamma. Själva bestämde vi oss för att ligga kvar, bara för säkerhets skull. För ogärna
ville vi riskera någon illavarslande biverkning ute på havet, långt ifrån sjukhus och läkare. Men å andra sidan hade vi ett fäste till autopiloten att laga.
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 