Ja ha..nu är klockan halv tre på natten mot lördag den 22 september. Vi ligger här vakna och kollar in kommunens hemsida för senaste samhällsviktiga information. Hamnområdet är avspärrat pga av att en kraftig brand brutit ut i hamnen hos ett företag. Vindriktningen ligger mot oss och röken är giftig. De har evakuerat lägenheterna mitt emot oss för det råder stor risk för en kraftig explosion. De räknar med att splitter kan flyga 1000 meter och att tryckvågen kan spräcka fönster på längre avstånd. Helena frågade Tjoppe -Har vi byggt båten explosionssäker?? Ja tämligen säker är den nog, glaskassetterna på båten är ju gjorda för att kunna klara kraftig sjögång. Men kommer en stor tryckvåg och man kommer upp på morgonen och gnuggar sina nyvakna ögon och inte ser till sin styrhytt – ja då blir man nog förvånad. Vi vet att vi ligger inom evakueringsområdet, men vi tror att vi bor betydligt säkrare här än i de lägenheter man har valt att tömma på människor. Vi håller oss uppdaterade hela tiden. Vi har hört lite mindre explosioner och det luktar brandrök i området. Ja detta är ju ett intressant bekymmer..vi följer utvecklingen. Och så tänker vi lite extra på alla som arbetar inom brandkår och samhällsskydd i övrigt som gör allt för oss medborgare. Inom vårt område där vi befinner oss så uppmanas vi hålla oss i från fönster. PANG!! Nu kom en enorm smäll. Shit, vi håller er underrättade. Nu måste vi upp och snegla och ta reda på om vi ska vara kvar på vår skuta.

 

Länk till aftonbladets nyheter: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15485312.ab

 

 

Dunder och Granater!

 

Tjoppe och Helena

 

Tillägg:klockan är 03:15 och ingen mer explosion. Vi försöker sova lite, men det känns som läget är lugnare nu. Skepp och Hoj!

Vi har börjat rensa ur köket..eller byssan som det heter på fartyg. Vi är på gång att börja sätta brandsäkra innerväggar. Byssan ska ju bli restaurangklassad och vi har nyligen varit till kommunens miljö och hälsoskyddskontor för ett möte. Vi vill ju gärna inte snubbla på målsnöret med att vi missat något viktigt som kanske är svårt att åtgärda i efterhand. Nu ryker det mesta av porslinet och vi får hålla tillgodo med minimaliskt utrustat kök. Men vi har ju vår grill på kajen som stöd. Häromkvällen grillade vi, i regn och närmare kulingstyrka på vinden. Konstruktören kom förbi och skakade på huvudet -vet ni inte att sommaren är över?! Svaret kom blixtsnabbt från Tjoppe -Alltid grillväder, Bäste Konstruktör! Och säga vad man vill om kuling, grillglöden blir perfekt. Hela kolbädden blir som en orange lykta.

 

Däcket är nu färdigfernissat och i väntan på våra möbler som ska snickras så har vi skapat en liten verkstadshörna.

 

Det ska bli spännande att se hur möblemanget växer fram och ändrar utseendet ovan däck.

 

Förutom detta så har vi varit till Helenas pappa och hjälpt till med deras flytt. När det nu blev en mindre bostad så fick inte allt plats på nya stället. Helena blev rörd av den gåvan hon fick. Ett fint minne från sin pappa och vilket passande ting till båten. Den ska få en hedersplats någonstans..vi funderar var den kan göra sig bäst.

 

En marin tavla med knopar. Vi tror nog att den kommer att hänga någonstans ovan däck, i matsalen kanske. Helena tackar härmed sin pappa och hälsar att tavlan kommer att vårdas ömt.

 

I övrigt råder ungefär samma läge som innan..lite för lite tid och för mycket att göra. Men egentligen har ju alla lika mycket tid att förfoga över..24 timmar varesig mer eller mindre!

 

Byssan Lull!

 

Tjoppe och Helena

 

 

En vecka har förflutit i vårat båtliv. Och vad vi kunnat konstatera är att tiden för båten varit för knapp i vårt tycke. Nog har vi gjort en del, igår kunde vi sätta punkt för fernissandet av däcket. I närmare en veckas tid har vi hoppat runt på båten där det varit tillåtet att sätta fötterna. Så med tekoppen som man lagat i byssan så har man gått ut genom köksdörren och gått på utsidan av båten och in genom nödutgången och därefter har man tassat bort till trappräcket och med tekoppen lyckats kliva över trappräcket på dess baksida för att därefter kliva ner på första bästa trappsteg och ner i salongen.  Allt medan fernissan torkat. Och nu skiner däcket blankt och fint. I nästa läge ska vi köpa upp oss på masonit eller plywood eller liknande för att skydda en stor del av däcket. Det ska nämligen bli lite snickeriarbetsyta då det börjar dra ihop sig för tillverkning av sittgrupper. Så långt allt väl.

 

Men tiden..båda våra andra arbeten har krävt och kräver fortfarande mer än vanligt. Som två hålögda zombies har vi mötts på kvällen för lite mat och prat kring arbetsdagen och därefter har vi tagit sats med fernissapenseln. Något gick fel! Av ett långt liv på närmare hundra år om man har tur så ska man väl inte ta tillvara på tiden på detta sätt. Och det är en konst att kunna balansera sin tillvaro. Nu råder obalans. Vi är ju två hyggligt kreativa människor och vi fastnar ogärna för länge i analysläget. Nä snabbt ska man identifiera problemet, när detta är gjort så går man direkt över på hurfrågan, hur löser vi problemet? I vår diskussion så blev vi återigen påminda om varför vi bygger om en fiskebåt som tar tusentals timmar och pengar. Jo det är för att bryta ekorrhjulet. Vi vill ju kunna styra vårt arbete och tid och vi vill släppa på antalet ägodelar som slukar plats och tid. Lämpligt nog var det en tidsforskare på tv:n under veckan som sa att vi vinner tid om vi gör oss av med mer saker. Vi fick rätt i vår tes. Så vi kom fram till just vår lösning häromdagen, den långsiktiga har vi klart för oss. Verksamhet på båten och arbeta med vårt företag på olika sätt. Och då den akuta nulägessituationen, hur löser vi den kortsiktigt?  Nä det gör vi inte kom vi fram till. Fast i olika situationer på våra respektive arbeten gör det lite omöjligt att få till en radikal förändring. Den ökade belastningen beror mer på tredje part än oss själva. Så det blir att dag för dag försöka prioritera och skära ännu hårdare, släppa på en del saker, göra rätt saker och försöka göra dem smartare. Lättare sagt en gjort. Så vi får väl se hur det går. Men en sak är säker..vi slutar inte bygga. Då får himlen trilla ner först!

 

Pga tidsbrist så har vi därför prioriterat bort foton i detta blogginlägg. Men härmed intygas att vi har ett vackert fernissat däck som säkert kommer med på bild någon gång senare, när utrymmer finns.

 

De ska va gött å leva, annars kan de kvetta!

 

Tjoppe och Helena

Det heter ju att ett gott skratt förlänger livet. I detta fall höll Helena på att dö innan hon brast ut i ett asgarv. Tillsammans med Tjoppe och Konstruktören så hade de åkt till en bensinmack, lämpligt nog liggandes i ett industriområde. Ärendet gällde att testa vårt signalhorn, en rejäl mistlur skulle det visa sig. Från en vän har vi haft förmånen att köpa ett riktigt gammalt horn, nu gällde det att putsa upp hornet. Och att testa ljudet.

 

Väl framme vid macken och dess station för att fylla på luft i bildäck så kopplade vi på luftslagen på signalhornet. Helena satt kvar i bilen med öppen dörr och Tjoppe och Konstruktören var likt två små skolpojkar på exprimentarhumör. Och så kom testet. Det lät inte tut utan BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!! Helena lyfte en halv meter från bilsätet, hjärtat skenade och hon han tänka; vad hände?! Sen började trion att asgarva. Helena mest för hennes felbedömning om decibeltalet, som måste ha legat på tiotusen. Killarna för den knasiga synen av att ha sett Helena lyfta från sätet. Helt klart måste det ha hörts över hela stan. Därefter hoppade gänget in i bilen och for ner till båten, och skrattet hade inte klingat av ännu när vi kom tillbaka.

 

Väl hemma på båten så började vi putsa på hornet. Inga större svårigheter var det att få bort det grönärgade. Men att få den mörka matta kopparytan till den högblanka krävdes tålamod. Tjoppe stod en stund och konstaterade mycket snart att -detta är ett jobb för Helena! Än en gång vill vi tacka för att det finns människor i vår omkrets som väljer att sälja några av sina fina rariteter till oss. Vi kan kanske gissa att det är för att sakerna kommer till sin rätta miljö, ett fint fartyg som är omsorgsfullt renoverat där vi vårdar det vi har med ett stort hjärta.

 

Vi var iväg en sväng för att närvara vid en barndomskamrats bröllop, och när vi kom hem igen så hängde det något på dörrhandtaget.

Det hängde en lapp med och vi läste; ”Kastlina för era behov” och en måvälhälsning från en trevlig bekant. Vi tackar och bockar, mycket uppskattat! Tjoppe beskådade intresserat bollen, hur den var tillverkad. Som duktig tågvirkessplitsare som Tjoppe är, så har han dock aldrig tillverkat en kastboll och nu hamnade den under Tjoppes nyfikna ögon. Glädjen över tinget gick inte att ta miste på.  Och så testade han att skicka bollen över till land. Nu var det ju inte så svårt att nå land då vi bara har 40 cm mellan båt och kaj. Men som Tjoppe entusiastisk berättade för Helena att -detta är toppen att ha på båten. När vi kommer till kaj och behöver hjälp med trossarna så är det lättare att först skicka iland bollen. För det kan bli för tungt med trossarna om man ligger lite för långt ut. Och så fäster man trossen i andra änden av kastlinan så kan den som tar emot förtöjningarna hala in kastlina och tross. Den fungerade utmärkt, och Tjoppe hade redan bestämt sig; -Den ska hänga i styrhytten! Vi var högst överens om att det finns fantastiska människor i vår omgivning som vill oss väl.

 

Inne på båten har Helena ägnat sig åt lite malltillverkning. Här en liten test innan mallen görs i kraftigare material.

 

Traditionsenligt så ska båtens namn och hemmahamn pryda livbojarna. En anledning till att man sätter båtens namn på är helt enkelt för att minska risken för stöld. Det är ju viktigt att livbojarna finns på sin plats om olyckan skulle vara framme. Lite småjustering av bokstäverna innan mallen görs klar och sen måla och fästa nya reflexer på. Snöret har vi plockat bort tillfälligt för att tvätta det.

 

Och nu är elen till prismorna dragen och kopplad. På babords sida har vi nu rött sken och på styrbords då givetvis grön belysning.

 

Här ska vi måla ramen, och när detta är klart så kommer vi ta en fin bild med lamporna tända. Ett härligt sken och en rolig detalj blev vår bedömning när vi testade.

 

Ett foto taget en vanlig söndag på båten. Ännu återstår att fernissa delar av däcket. Där vi har vårt matbord och framme vid trappnedgången och fram till ytterdörren. Så inom något dygn så kommer här städas upp och ytan blir helt ren från ting. Middagarna och fikastunderna med Konstruktören kommer numera att intas inne i köket och kommer så att vara under en längre period då vi är på gång med sittgrupperna. En spännande höst väntar!

 

Vi fångade vid tillfälle tillfället. Sensommardagarna med sol är få och en kväll så ställde vi till det med lite kräftor. Konstruktören hade av en händelse några små nubbar och så dukade vi upp till fest på däckstaket.

 

Vi sörplade havskräftor och åt västerbottenpaj, lite blandade ostar och skjöljde ner detta med OP och ett gott vitt vin.

 

Livets goda, trevliga vänner, god mat och sol och vatten.

 

Solnedgången inträffar ganska så tidigt såhär års. Vi tände lanternorna på båten för att få lite mysbelysning.

 

Och när vi kände oss nöjda, för kylan började krypa inpå så fick konstruktören börja städa undan innan vi gick ner under däck och satte en brasa. Under tiden tog Tjoppe och Helena en svängom.

 

De e dans på Brännö brygga…nej nej så går den inte. De e dans på Sunshines däckstak.. Får livet fortsätta så här så finns det inget mer att önska.

 

Tut tut sa mistluren!

 

Tjoppe och Helena

Ja dagarna går här på skutan..en kväll satte vi oss med datorn och tittade tillbaka på bloggen över vår byggarhistoria. Blev nästan trötta av att se allt vi gjort. Tiden har dock varit rolig, för vi tycker om det vi gör och stunderna som varit tunga ha varit få och korta. När vi är helt klara ska vi försöka summera arbetet. Vår kompis Konstruktören kom med en rätt så rolig idé som vi nu ruvar på. Inne i däcksbyggnade skulle man kunna dra en tidslinje längs med väggarna. Och i början så startar man med en liten bild på hur båten såg ut då vi köpte den och ange tidpunkten. Och med jämna mellanrum så dyker ny tidpunkt med en ny bild upp längs med linjen som anger någon ny händelse kring bygget. Och så fortskrider man fram till dagen då vi anser oss vara klara med bygget. Man skulle även kunna börja med år 1960 med att båten byggdes till fisketrålare i Danmark och därefter ange 1990 då båten köptes in till Sverige och gjordes om till passagerartrafik. Bilder har vi ju gott om, närmare 6000 bilder är tagna på snart fem år.

 

Detta har hänt under veckan. Tjoppe har fernissat skylighten. Väder och vind tär på den, och underhållet är därför viktigt om vi vill fortsätta ha den fin. Uppe i Lysekil kommer det att tillverkas ett skydd som vi kan trä över skylighten under vintern. Vår konsult Felix och hans Lotta är experter på kapell, så bättre kan vi inte hitta någon annanstans.

Fernissaburken förflyttades därefter..

 

 

Vårt fernissade däck har fått ett gäng strykningar nu, och det blänker klart och glänser fint. Vi har två  hål i däcket där prismor tidigare suttit. De har varit till för ljusinsläpp ner till lastrummet. Nu har vi innertak på undersidan men vi har valt att ha hålen och prismorna kvar. Tanken är att vi ska ha belysning i dessa. På babordssida ska vi ha röd belysning och på styrbord blir det grön. Tjoppe köpte ett par färgade ledlampor och kollade in ljusstyrkan..

 

Nog blir det rött alltid. Vi tycker om att ha lite hyss för oss, att göra det där lilla extra. Som vinkällaren som vi går på, eller golvet med alla stenar i duschen. Och om alla bara visste vilka sjuka idéer vi haft men som vi förkastat. Alla har inte riktigt varit genomförbara eller ens kloka. Oftast glider samtalet och idéerna iväg till att bli sjuka och extrema på ett eller annat sätt, med gapskratt som följd. Men som Helena vist säger; -FFF, Fika Föder Framgång. Det är många idéer som kommit till över en fikapaus och det är därför man inte ska förakta den lilla kaffestunden.

 

Så därför avslutar vi detta inlägg med att hälsa att nu är det dags för en fika ombord, så ska vi se vad den har att erbjuda..en världsfred, Nordkoreakonflikten, Greklands ekonomi..eller kanske mer troligt, något som har med båtbygget att göra!

 

Skepp och Skoj!

 

Tjoppe och Helena

 

Oj vi glömde en sak..

 

En liten men ack så praktisk detalj har kommit till också..

 

En hake så vi kan ställa upp maskinrumsdörren.

 

Den kom inte till över en fika dock!

 

Skepp och Ploj!

 

Tjoppe och Helena

 

 

Nu är våra väggar klara, och inte längre är det den gamla väven som släppt i spackelskarvarna som hånflinar mot oss. Nä nu är den härliga strukturfärgen påstruken överallt och över det sen två lager av vår varma färg som går mot vanilj eller kanske lite aprikos. Man tror gärna att färgen är vit när man tittar, men med något vitt att jämföra med så står det klart. Allt annat än vit är väggen.

Vår vackra Vaxholmstavla fick vi tillfälligt skruva ner, men nu är den åter på plats.

 

I andra änden av byggnaden så har vi städat upp. Det är skönt när det är rent och snyggt och på agendan står det att börja fernissa däcket ännu ett par vändor. Vi hade synnerliga bekymmer när vi fernissade däcket efter det att vi slipat förra året. Vi fräste upp nåten lite bredare, fick ur all gammal nåt med lingarn och beck så det räckte till en hel fåraskock. Och så la vi i golvvärmerör. Så långt allt väl. Och så nåtade vi så vi fick de vackra svarta strängarna mellan däckplankorna. Och så fernissa..MEN! Då ville inte fernissan härda över nåten. Däckplankorna var bra men nåten kladdade. Och vi väntade och väntade men inget hände. Tjoppe svor så in åt vassen, Kapten Haddock duckade bokstavligen under vokabulären. Vi gick över plankor som vi lagt ut för att kunna ta oss fram vilket blev dagligt tvång för att kunna röra sig inne på båten. Ingen var glad utom möjligtvis våra barnbarn som tyckte det var rätt så latjo att man fick leka lekarna ”gå på plankan” och ”inte nudda golv” på fullaste allvar. Till slut så köpte vi upp varenda typ av fernissa som existerar på den svenska marknaden och provströk med alla sorter. En visade sig klara av nåten (nåten är gjort för just båtar så det var ju besynnerlig att den inte klarade fernissa, som att färga håret men håret inte tål färgen eller nåt). Äntligen kunde däckslugnet lägga sig på båten. Tyvärr hade vi inte kunnat slipa mellan fernissastrykningarna, det klarade inte den ömtåliga nåten med följden att däcket inte blivit så spegelblank. Vi har fått mycket beröm för vårt fina däck men faktum är att det inte alls i våra ögon har varit tillräckligt. Så nu äntligen så slipar vi ner däcket några vändor, torkar med rödsprit innan nästa fernissalager läggs på. Och så bygger man upp den spegelblanka ytan. Är man riktigt ihärdig så gör man om proceduren fyra gånger.

 

Nu har vi slipat ner däcket och lagt på första lagret fernissa. Resultatet gott så här långt. Nu hoppas vi på en fantastisk lyster.

 

Annars går vi säkert mot en höst med kortare dagar. Vädret har varit helt ok, en del dagar ganska varmt och soligt. Vi försöker njuta av den tid som återstår innan vintermössan är ett faktum.

 

En stund på relingen i solskenet innan solen försvinner ner bakom horisonten (eller trädungen som står på andra sidan Nissan). I framtiden kan vi inte sitta såhär skönt på relingen då vi ska upp med ett rostfritt räcke. Lite synd på ett sätt, men säkerheten går först. Att vara ute till sjöss utan ett räcke vill vi undvika. Sen är ju rostfritt snyggt, våra pollare vill ju säkert ha några kompisar i samma material.

 

Och som traditionen nu bjuder, för vi har hållit på i så många år nu så går vi snart inomhus. Sommaren innebär utomhusjobb och vintern är vi inne. Vi bestämde detta tidigt under vår båtbyggarresa. Några få utomhusjobb återstår, små men ack så roliga. Som här.

 

Vår gamla fartygsklocka har vi fått upp. Helena har putsat och fejat och snidat till en ekbit som den är fäst på. Ännu saknas en lovely tassel som den tofsberoende Maria Montasami skulle ha sagt. Fast vår blir nog mer av marin modell.

På helgerna skulle vi kunna klämta i klockan när den slår tre. För då vet Konstruktören att det är dags för fika. Han har ju sin båt inte alltför långt ifrån. Vi får kanske testa.

 

Klinga mina klockor!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

Här har vi Tjoppe, båtens ljushuvud som är i full gång med att måla på strukturfärgen.

Nu har vi snart gjort om alla väggar med ny färg. Och vi är inte allt för ledsna för detta backjobb för vi tycker resultatet blir strålande.

Närbild av väggen. Medan den varit blöt och inte torkat har vi varit noga med att inte gå in i väggen. Men den uppmaningen gäller nog även då det torkat.

Sista biten på operation renovera innerväggar.

 

Det har uppstått en bisyssla på båten. Sysslan består i ett fasansfullt munläder mellan Tjoppe och Konstruktören. Konstruktören har fått nys om när det serveras fika ombord. Och sedan semestrarna för oss tog slut så maler dessa två kring temat fly-undan-vardan. Den stundande vintern ligger nog som grogrund för denna diskussion och de har även många teorier om hur man skulle kunna undvika mörker och kyla. Nu ligger inga svar nära i tiden, då de nog får bita i det sura svenska vinter-kalla-mörka äpplet. Lösningarna varierar över tiden men det handlar om allt ifrån att rymma till varmare breddgrader till att bara vara ledig och kunna bygga båt och vara ute i ljuset de få timmar som ljuset finns där. Vari problemet egentligen ligger har de två båtbyggarbojsen redan räknat ut. MÖRKRET är boven. I den vetenskapliga teorin ingår att det är jobbet stör, och då inte båtbyggarjobbet. Utan att de få timmar som solen är uppe, ja då är man inlåst på något jävla kontor någonstans. Första arbetsdagen efter semestern så utspelades följande. Helena var mycket glad och såg fram emot att gå iväg till jobbet. Vinet, kunderna och arbetskamraterna skulle bli roligt att återse. Mellan Konstruktören och Tjoppe så var tongången en liten annan. Det utväxlades mellan dessa tu en konversation över SMS klockan 7 på morgonen första arbetsdagen. Tjoppe skrev till Konstruktören kort: Ångest! Efter ett par minuter kom svaret: Hjälp!!!

 

Det är kul med kompisars kompisar när man bygger båt. I våras höll vi på med skylighten och vi försökte få till det med ett elektriskt ställdon. Men lösningen blev onödigt komplicerad. Då dyker kompisens kompis upp tillsammans med kompisen. Som brukligt så snackar man båt. Och kompisens kompis har vad det verkar en massa bra-ha-saker liggandes. Kompisen brukar säga att det inte kompisens kompis har – det finns inte. Och när vi står där och arbetar med skylighten så kläcker kompisens kompis ur sig att -jag har ett aldrig använt mekanisk ställdon i original som satt på alla fiskebåtar förr i tiden. Tjoppe blev eld och lågor och frågade om det var något han tänkt att göra sig av med. Sen hörde vi inget mer och sommaren gick. Men så häromdagen så kom kompisens kompis med det mekaniska ställdonet. Och det kommer inte bara fylla sin funktion utan även estestiskt så kommer ställdonet passa som en smäck. Bild kommer när montering har skett. Innan ska visst Helena putsa upp det har Tjoppe bestämt.

 

Det är synnerligen svårt att få tag på en sådanhär makapär och vi tackar kompisens kompis så hjärtligt.

 

Nu har en annan trevlig bekant även avslöjat att han sitter på gamla marina ting och vi är inbjudna som hugade spekulanter. Det här är godis för fiskebåtsbyggare.

 

Annars är det rätt lugnt.

 

Skepp och Boj!

 

Tjoppe och Helena

Ett båtprojekt av denna kaliber kräver även sitt administrativa arbete också. Planeringsmöten och kontorsarbetet fortlöper mellan skruvdragningarna och färgstyrkningarna. Uppskattningsvis så ligger det en timme planering, kontor eller införskaffning av material på en halv dags praktiskt byggande. Så bygger vi åtta timmar så lägger vi till ytterligare två på övrigt som hänger ihop med projektet.

 

Då bygget börjar koncentrera sig till ovan däck men inne i däcksbyggnaden så står kök, bar och matsal på dagordningen.

 

Och då bygget är tänkt att mynna i en verksamhet så kräver det lite mer av oss. Riktiga ritningar gör arbetet lättare. Här är en översiktsritning för ovan däck.

 

Och det gamla ankaret som Helena knackat bort gammal rost på och målat upp fick äntligen pryda ena väggen nere i salongen.

Ibland blir man så glad när något nytt kommit på plats. Framför soffan mot väggen så ska det byggas ett litet runt bord. Och visst har den marina känslan förstärkts ytterligare i och med detta gamla ankare. Ibland ska man inte kasta gamla saker, det går att renovera och laga också. Och att ting blir slitna, brukar bara förstärka känslan. Lite krokigt, lite böjt, ett litet hack..låt det sitta. Tidens tand, att åldras är vackert. Gäller så väl ting som människor.

 

Men ibland får man ändå göra om, när man inte blir nöjd.

Tjoppe testmålar vår struktur-jotun-färg. Och med ett lager väggfärg i vår egna kulört ovanpå så blev vi mycket nöjda. Nu har vi beställt färg så det räcker till resten. Nu kan vi riva bort den gamla (nästan nya) vävtapeten.

 

Och medan vi höll på som bäst så passerade det en gammal Pettersson-båt utanför. Nu pratar vi gammalt och snyggt..

 

Han visste vad han gjorde, denne CG Pettersson. En båtkonstruktör som levde mellan 1876 och 1953. Han ritade över 1000 båtar. De går lätt att känna igen, med dess långsmala skrov och raka stäv. Det sägs att CG Pettersson inte bara satte svenska folket i sjön, utan även bidrog till landets barnafödande. Ruffarna var nämligen så smala att det inte gick att sova där för man och hustru utan att det blev barn.

 

Ja tyvärr är ju inte vår skuta av trä enbart idag. Ibland får man kompromissa. Ska vi ha lång livslängd på denna gamla dam så gäller det att bygga på ett sätt som gör att underhållet fungerar. Med så stor båt, sinande kunskaper (alla kloka och kunniga båtbyggare är på utdöende) och långt mellan varven så är inte en träskuta så optimalt att ha. Eller som Tjoppes kloke far säger: -Alla båtar är underbemannade. Så sant så sant. Men hatten av för alla som arbetar med träbåtar och som står och målar och slipar och fernissar…år efter år.

 

En fröjd för ögat!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

Härliga väder, att kunna öppna upp alla dörrar och fönster på båten och den varma sommaren bara finns där som ett sammetslent täcke. Och när kvällen kommer så är fortfarande luften alldeles varm. Då har man hamnat i lilla paradiset. Vi hade förmånen att få åka ut med goda vänner i deras segelbåt och se solnedgången. Och där satt vi i detta skådespel och åt plockmat. Vi la oss i bukten utanför staden och det enda som lös upp var båtens egna lanternor och stadens ljus långt långt bort. Och timmarna gick och vi satt kvar mitt ute i det mörka havet, och luften runtomkring kändes nästan tropisk och vi pratade och umgicks gemytligt i skenet av lyktan på bordet i sittbrunnen. Det här är livet i realtid, punkten då man lyckas förflytta sig från såväl framtiden som det förflutna. Och mitt i allt stannar man upp i tanken och reflekterar: -NU lever jag!

 

Ja på sämre sätt kan man tillbringa en kväll efter det att man jobbat med båten. Svettig efter arbetet och solens strålar så tog vi en dusch innan vi mönstrade på våra vänners segelbåt. Vi tackar så mycket för att vi fick möjligheten att umgås under en av sommarens bästa kvällar.

 

När det var konstaterat att vädret skulle vara nederbördsfritt så hakade vi av två av våra dörrar på båten. Jo sådär länge sedan är det inte sen vi målade dem. Men väder och vind tär på allt, och då är särskilt dörrarna som är av trä extra utsatta. Inför den stundande vintern med mycket fukt och kyla så ville vi måla dem på nytt. Lite färg hade spruckit i kanten och då är det bra att inte fukten kan tränga där.

 

Här har Helena slipat lite lätt på dörrarna innan hon öppnat locket till färgburken. Trots att knappt solen lyser igenom diset så är det ruskigt varmt.

Och Tjoppe började göra åverkan i däcket ovanför toaletten.

Sen ett hål i sidan också.

Jo Tjoppe har måttat till med ventilationsrör innan. Och detta rör kommer gömma sig i en liten utskjutande vägg.

Ventilationsgaller på utsidan..

Och paxfläkten inne i badrummet kunde därefter monteras.

När Helena var klar med dörrarna så gick hon in. Där började hon riva tapeten.

Av någon anledning så har inte tapeten tyckt om spacklet. Efter konsultation med vår målarmästare Sören så bestämde vi oss för att dra bort en bit för att testa en annan lösning.

Ja ibland blir det backjobb, och man får inte hänga läpp för det. Det skulle ju faktiskt vara konstigt om man byggde om ett fartyg av denna storlek och sen aldrig något blev fel. Och vi räds ju inte att arbeta så det är ju bara att med stor glädje ge sig på arbetet på nytt. För att det till slut ska bli så bra så man bara känner sig nöjd och belåten. Vad vi kommer att prova istället är en Jotunfärg som ger murstruktur. Vi kommer att slipa lite lätt på topparna för att den inte ska bli för vass och därefter ska samma kulör målas som vi hade tidigare. Men detta är ännu så länge ett test. Helt klart behöver vi hitta en lösning som är hållbar, för när sedan möblerna är på plats så skruvas de fast och då måste väggarna vara hyggligt underhållsfria/lättskötta.

 

Tyvärr, eller kanske tack och lov så har vi ingen bild från solnedgången ute till havs. Utan kameran så var det nog lättare att uppleva livet i realtid.

 

Red sky in the morning is for the sailors warning

Red sky in the night is for the sailors delight!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

 

Vilken känsla det är när man tassar upp från undre däck efter en natts god sömn och man ser solen lysa in genom ventilerna. Att då öppna upp och andas in morgonluften är ljuvligt.

 

Byggtakten är nu anpassad till vinterschemat, det vill säga att bygget ska konkurrera med våra övriga arbeten. Om vi inte hade engagemanget och glädjen för vårt projekt så skulle vi inte dag efter dag efter våra långa arbetsdagar byta om till snickarbyxor för att dra i några skruv till på båten.

 

Helena har ägnat sig åt att olja och fernissa räcket på trappnedgången.

Ännu återstår ett gäng fernissalager innan vi kan anse oss nöjda.

 

Tjoppe har under tiden tittat på badrumsventilationen. En paxfläkt ska sitta i taket i badrummet och då ska ett rör fortsätta upp, genom däcket till ovanvåningen och detta rör hamnar då lite finurligt inne i en liten vägg och röret mynnar tillslut ut i däckbyggnadens sida. Bild saknas i nuläget.

 

Alla som följt oss vet ju att Kapten Haddock är en återkommande figur. Lugn, lugn..Tjoppe är inte alls arg och svär. Nä denna gång är självaste Kapten Haddock själv som hört av sig. Vi fick ett brev.

 

Poststämplat utomlands så har vederbörande Kapten Haddock med avsändaradress Chateau Moulinart, Republique Francaise skickat ett fint kort till oss med välgångsönskningar.

 

Vi blev glatt överraskade över denna någon. Vår blogg är ju rätt så spridd numera och det är därför inte lätt att gissa vem som döljer sig bakom denna signatur. Någon som är båtintresserad gissar vi och som är duktig på Tintin-historia. Med tanke på Frankrike och Chateau Moulinart så ligger det nära att tro att personen i fråga faller för fina franska viner såsom Chateauneuf-du-Pape. Kanske att Kapten Haddock ger sig till känna vad det lider och då får vi sätta på kaffepannan och tacka för det fina kortet med välgångsönskningen. Spännande, så säg!

 

Och häromdagen så gick det förbi en medelålderskvinna utanför båten när Helena stod på insidan. Utan att kvinnan såg Helena så gick hon fram till vår arbetsbänk och la en bukett blommor i vattenskålen som stod där. Sen gick hon vidare. Så vi känner oss väldigt rörda av människors beröm och välgångsönskningar.

 

Så just nu finns det ingen anledning att ta till några svordomar a la Kapten Haddock, utan tvärtom. Vi tackar och bockar så mycket.

 

Skepp O´hoj!

 

Tjoppe och Helena