Nu har vi lösenordsskyddat bloggen. Några av er har undrat varför men en stor anledning är att vi nu står inför att kapa trossarna till vår segelbåt S/Y Wilma och låta vinden föra oss till varmare breddgrader.
Wilma sjösatt igen efter några dagars underhåll uppe på land.
En dröm ska få gå i uppfyllelse, harmoni ska skapas där stress och det moderna livets för höga tempo inte gör oss människor gott, hårda år av arbete ska äntligen får skördas, nyfikenheten och leklustan ska få vakna, upplevelser ska avlösas… Vi ska investera i tid och i oss själva.
Under vår resa så kommer vi leva ett betydligt mer analogt liv med perioder där vi inte har tillgång till de vanliga moderniteterna såsom internet, telefon och annat digitalt. Bloggen blir därför inte bara den sidan där vi lägger upp våra resereportage, utan även den plattformen där vi förmedlar oss till familj och vänner. När vi väl kommer åt internet och telefon så blir det svårt att börja ringa runt till alla och meddela att man mår bra och att vi flyter. Därför kan vi via bloggen lämna meddelande, tillexempel till våra barn. Vi känner att vi behöver kunna vara mer personliga i bloggen, och kanske om det behövs lämna ett personligt meddelande till någon över sidan. Och då ska bloggen definitivt inte stå öppen till allmänheten. Alla ska kunna känna sig trygga med att det är en liten grupp närmast oss som läser och följer våra äventyr.
Bakom oss har vi ett år fyllt med förändring, tyvärr även ohälsa och dödsfall i familjen. Vi ser många i vår omgivning som drabbas av cancer, hjärnblödningar, stress, åldersdiabetes medmera. Vi har ju helt enkelt kommit till den åldern, 50, då man tar del två av livet. Den delen då kroppen påtagligt bryts ner, syn och hörsel försämras, förslitningarna ger sig till känna. Man kan inte längre ta livet för givet. En av våra vänner drabbades nyligen av en hjärnblödning. Och han har tjatat i många år. Varje gång vi setts har han sagt:
– Har ni tankar på att långsegla, så stick nu! Innan ni blir för gamla och det kanske är försent! Vänta inte.
Det sitter som ett mantra hos oss. Vänta inte. Vänta inte.
Så vi vill inte vänta. Vi vill leva länge och friska.
Vi avstår från en massa materiella ting, en rad sammanhang med nära o kära, trygghet, vi får ingen inkomst och vi kliver utanför ramen vilket inte riktigt är socialt accepterat. Men vi slipper ställa klockan på ringning varje morgon, vi slipper räkningar (internet och försäkringar bara) och vi slipper att vara beroende av affärer, shopping och att äga en massa onödiga ting som ska vårdas och skötas. Vad vi har är segelbåten, lilljollen och två minicyklar. Och vårt bohag ombord på tio och fyra meter.
Men att segla är ett arbete i sig på många sätt och inget är bekvämt och saker löser sig inte med att trycka på en knapp på väggen. Vatten och diesel ska bunkras. Mat ska vi få tag på, gärna egenfångad fisk, men definitivt när det går, bra råvaror och lokalt odlade från platser vi passerar, och maten ska kunna få plats i vårt begränsade utrymme i kyl och frys och resten på sköns alla uppfinningsbara platser. Torrvaror och konserver kommer att kunna hittas på de mest uppfinningsrika ställena ombord, stuvutrymmena kommer att fyllas till bredden. Vi lagar mat på vår dieselspis. Vi har ingen ugn. Här får man ha fantasi. Båten drivs på 12 volt. Sol och vindkraft. Men vi har en omformare som ger oss 220 volt för kortare stunder, och när vi ligger i hamn så kan vi koppla upp oss på landström. Fast målet är att så mycket som möjligt ligga för ankare. Vi har ingen dusch, vi har ingen tvättmaskin. Men vi kommer att kunna hålla oss rena och hela ändå. Båten kommer hela tiden att behövas underhållas, saker går sönder och slits. Vi har en hel verkstad ombord vilket är lyx.
Vi ser egentligen inga bekymmer alls, man kan inte få allt i livet och man får göra sina val. Vi tvekar inte en sekund på vårt val.
Men i övrigt, som en enda lång oändlig tidning av märket Vagabond. Upplevelser 24 timmar om dygnet. Nya platser, nya människor. Gah! Vad det inte detta man drömde om som tonåring. Att se sig om i världen. Vi håller på så länge vi tycker det känns skoj.
Vi kommer att försöka skriva tätare och oftare nu, så håll koll på bloggen så du inte missar en massa. Mer info om kontaktvägar kommer och lite utförligare praktisk information tar vi med våra kidz. Ni ska kunna känna er trygga när vi är ute och reser. Och är det något allvarligt som händer hemma, ja då får vi kasta oss hem på ett flyg. Det behöver inte vara krångligare än så. Och sen kanske vi kan sammanstråla med flera av er när ni är ute på resa själva, förutsatt att ni semestrar där det finns vatten. Men mer om det senare…
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 