Vi har avverkat en natt med bristfällig sömn. Av någon konstig anledning så blåser det upp här varje natt. I byarna ofta 20-30 meter per sekund. Därefter lägger sig vinden och dagen blir rätt angenäm. Vi har haft flertalet nätter då vi lekt torktumlare här, trots att vi ligger i den inre hamnen.

Vi har verkligen haft svårt att hitta något bra väder att ta oss vidare med. Men nu ser det ut att bli en öppning på i morgon (läs tisdag). Vi håller tummarna att tidsfönstret inte försvinner för oss med ändrad väderprognos. För nu vill vi verkligen byta hamn. Vi har betalt för oss i hamnen och mitt i detta gungande så var det en tröst att konstatera det humana priset om 96 euro för 16 dagar, inklusive el.

Vid högvatten så öppnar de slussportarna till den inre hamnen här i Fécamp. Två timmar före HW (Highwater/Högvatten) och så stänger de 45 minuter efter HW. Så man kan lämna hamnen under knappt tre timmar per var tolfte timme.

Och när HW inträffar på natten samtidigt med dessa vindbyar så far alla båtarna här i hamnen fram och tillbaka. Ortsnamnet Fécamp måste vara ett sammansatt ord från orden Fender och Kamp. Denna natt har varit den värsta hittills. Vi vaknade klockan 3 av att de öppnade slussporten. In väller det vatten från ytterhamnen. Vindbyarna rycker i Wilma och hon kämpar med sina förtöjningar. Och utanför hamnpirarna går vågorna höga, 4 meter i snitt. Det drar och kränger oroväckande i hela båten och en surrealistisk tanke hinner fara förbi för vårt inre. Vad händer om hela bryggan slits loss från sitt fäste och tjugo båtar kommer vandrande genom den inre hamnen i gemensam guppballett.

Efter några riktigt hemska stötar så far Kapten upp på däck. Innan hinner han precis få på sig lite kläder. Och han lägger på extra förtöjningar och överväger samtidigt att försöka få iland en lina för att säkra upp oss från landbacken. Vattnet beter sig som kokande vatten precis innanför portarna. Med sju förtöjningar av stöddigt tågvirke så kände vi oss till slut trygga. Men vi håller koll. När slussportarna stängts så blir innerhamnen åter en lugnare plats.

Vi tror månen påverkar mer under vissa perioder. Det senaste dygnet har högvattnet varit extremt lågt. Lågt så till den grad att vår norske vän inte kom i land. Han fick be en förbipasserande att ställa ner en stege som låg på kajen. Hans båt ligger dock bättre än vår, han ligger längsmed kaj utanpå ett annat träfartyg. Han ligger längre in i hamnen samt att han får vågorna in från aktern. För vår del så ligger vi precis innanför slussporten. Troligtvis på hamnens sämsta plats. Och Wilma får ta emot alla naturkrafterna från sidan.

Så nu längtar vi vidare, vi hoppas att vi kan komma iväg till Le Havre i gott segelväder. Vi har legat i många hamnar fram till nu, och Fécamp tillhör nog en av de sämre. Inte minst för utsattheten när det stormar.

Vi har förutom en sömnlös natt haft lite annat för oss. På lördagen hjälpte vi vår norske vän, Sandenmannen som vi kallar honom. Han hade drabbats av skitproblem då hans toalett hade fått stopp. Efter att han gjort tvåan. Inte mumma precis. Sandenmannen har försökt att lösa proppen på enklare väg men utan att lyckas. Nu erbjöd vi honom lite rejälare hjälp då vi har en vattendammsugare med oss ombord. Så Kapten knatade över och gemensamt så löste de den norska skiten. Det här med bajs är ju inte så roligt, men Tjoppe har en viss vana att mecka toaletter från sin tid vid flyget, så han får väl anses som såväl luttrad som erfaren. Ja vi menar här att Kapten inte gick bort med en parfymerad klädnypa på nästippen. Utan som en riktig karl, helt oskyddad, med näsvingarna fullt utslagna. När proppen så småningom var löst och Tjoppe kom tillbaka på Wilma, så berättade han att det egentligen bara var papper och vatten som fastnat. Så det var aldrig äckligt på något vis. Vilken lycka!

När operation ”Norske-bajsproppen” var över så kom Isabell och Jean-Michel förbi Wilma. Paret vi mötte allra först när vi lagt till här i Fécamp som vi fick låna nyckeln av. Vi bjöd ombord dem på en kopp kaffe. Isabelle arbetar som lärare och undervisar i engelska och pratar utmärkt engelska därav. Jean-Michel är polis till yrket, och pratar enkom franska. Men det gick väldigt bra och Isabelle var en fena på att tolka för sin man. Hon flikade in och översätte tätt mellan meningarna, så att han också kunde delta i konversationen. Isabelle var imponerande duktig på att fånga in alla i samtalet trots våra språkhinder. Vi hade mycket trevligt, det blev många skratt och vi fick även lite uppslag till sevärdheter längs med vår kommande rutt.

På söndagen gick vi på lokal, till en trevlig restaurang här i hamnen. Sandenmannen ville tacka oss för all hjälp han fått med sin båt, så han bjöd ut oss. Vi åt så fantastiskt gott. Skaldjur, musslor, entrecote, ostar, glass. Emellan maträtterna så blev vi serverade en iskall Calvadosglass, för matsmältningens skull. Att dra en tre-fyrarätterslunch var vi inte ensamma om här, utan det är en lunch på franskt manér.

Vi fick i oss all mat, tro´t eller ej. Vi hade enormt trevligt och vi fick en fantastisk service av ägarinnan som med fast hand styrde sina anställda. Och när vi betalt så kom ägarinnan fram och bjöd oss på en lokal specialitet. Calvados med en skvätt Benedectinelikör i och en isbit. Vi smuttade avslutande på detta och när ägarinnan vände ryggen till, så smög sig hennes man fram med flaskan och fyllde på våra glas. Samtidigt som han gjorde tysttecken med fingret över läpparna. Vi skrattade gott och vi kände nog alla tre vid detta laget, att nu var vi nog väldigt mätta och nöjda. Inte minst på grund av allt gott vin. Så vi lullade tillbaka till hamnen. Vi följde Sandenmannen till hans båt och såg till att han kom ombord ordentligt. Därefter gick vi till Wilma och trots att vi bara ätit en enda gång denna dag, så fick det bli dagens enda måltid. Vi var mätta resten av dagen och kvällen.

Ja så detta kan bli det sista inlägget från Fécamp. Vi hoppas vi kommer iväg som tänkt och slipper ligga här och gnida fendrar längre. Vi kan denna Fenderkamp nu. Vi hörde för övrigt att det hade blåst över 200 kilometer per timme natten som var, noteringen gjordes utanför kusten strax söder om oss. Så kanske inte konstigt då att vi funderade på om hela bryggan skulle slita sig.

Skepp o Hoj!

 

 

 

Nattligt inlägg;

 

Ja det var ett jävla knakande i förtöjningarna. Vågorna rullar in i inre hamnen, slussporten stänger först om en halvtimme. Fyra meters höga vågor utanför hamnen får allt att slita, dra ock kränga. Man får bita hårt i löständerna så de inte far ut. Detta trots att vi ligger i innerbassängen. 

 

Någon enstaka timmes sömn bara, vi hoppas kunna sova ikapp lite på förmiddagen. 

 

Allt gott, men kunde det stilla sig lite så hade det varit skönt. Lite avigt att ligga vid kaj men det känns som man är ute och seglar i oväder. 

 

Värsta hamnen o natten hittills. Inte ens när vi låg med Wilma i Lysekil i stormen så var det lika ryckigt som här. (Å det vet ni Varvsnissar hur det såg ut😂)

 

Längre inlägg kommer. Ska bara försöka locka hit John Blund ett tag. Men den grabben har förnuft att hålla sig på landbacken. 

 

 

Skepp o Hoj! 

 

 

 

Vi hade ställt klockan på ringning. En dagsutflykt med zoologiskt inslag väntade i form av Elefantklippan i Etretat. När vi stod klara för avgång så upptäckte vi ett meddelande från vår norska vän som vi skulle göra sällskap med. Vädret var regnigt och han undrade om vi skulle kunna skjuta på utflykten till en annan dag. Jovisst, svarade vi. Men vi gick ändå bort till bussen, för vi tänkte att då åker vi till Le Havre. Vi var sugna på något annat än Fecamp.

Vid stationen så kunde vi inte köpa tågbiljett till Le Havre. Dörrarna till väntsalen/biljettluckan hade gått sönder så det var stängt. Vi var lite osäkra på om det gick att lösa biljett på tåget. Vi frågade några väntande resenärer men ingen visste. Vårt tåg lämnade Fecamp och vi hoppade istället på bussen till Le Havre, den som även tar vägen förbi Etretat.

Det gick att lösa biljett ombord på bussen, endast 2 euro per näsa vilket vi tyckte var billigt. När bussen började gå så tog det bara någon minut så stannade vi och chauffören gick ett varv runt bussen och spanade efter något. Därefter körde bussen tillbaka till stationen. Vi passagerare satt och väntade och vi förstod att något var fel och knasigt. Efter en lång väntan så kom en annan buss som vi fick byta till. Och bussen kunde äntligen rulla iväg.

När vi passerade Etretat så bestämde vi oss för att hoppa av där. Vädret hade blivit bättre och vi ville utnyttja vår utflyktsdag till max med tanke på förseningen. Etretat visade sig vara en bedårende liten  by. Massor av små restauranger och butiker. Vi är ju i området Normandie och de är kända för sina äppelprodukter. Inte minst Calvados och Äppelcider. Vi hittade  en butik med ett enormt sortiment av Calvados. Det var calvados på längden och tvären, gjorda på olika äppelsorter. Calvados på päron. Calvados med olika lagringstider. Calvados i roliga flaskor. Och cideravdelningen var inte sämre den. Vi handlade två flaskor med torr äppelcider.

Vi promenerade även upp för berget och klippformationerna och beskådade elefantklippan. Imponerande och magiskt. Absolut värt ett besök. Det artade sig inte sämre än att solen började titta fram. Det var ett smärre träningspass att gå upp för den lilla stigen upp till toppen. Men värt det. Vi knatade på rätt obehindrat, men andra såg ut att ha det kämpigare. Men med all frisk luft och bedårande utsikt så var allt glömt och förlåtet.

Under andra världskriget så grävde tyskarna ner 1500 minor i stranden för att omöjliggöra för de allierade att landstiga i Etretat. De rev även en del av den riktigt gamla vackra bebyggelsen närmast havet och uppförde nitton betongbunkrar på dess plats. Idag finns bara resterna kvar från en bunker tack och lov. Det är sorgsamt att läsa och se vad kriget ställt till med.

Tillbaka nere i byn igen så hittade vi en mysig restaurang. De lagade dels mat över en öppen eld. Trivselfaktorn var bästa tänkbara. Vi hade redan innan bestämt att denna dagen skulle vi verkligen njuta av, så även med gommen. Så vi släppte tillfälligt på vår småländska plånbok och lät smaklökarna bestämma. Vi båda föll för vinkokta musslor med persiljecreme. Till det ett franskt vitt vin från Loiredalen. Vi sa till varandra mellan tuggorna, att fransmännen är förlåtna för allt tack vare deras underbara mat. Hela befolkningen här är lite som Zlatan. Han är ju rätt kaxig stundom den grabben, men det kan man vara också om man är bäst. Ungefär så. Efter maten så beställde Kapten in en kula äppelsorbet. Ja det gick att beställa mer, men nu stod magen i alla fyra hörn. Men då man är expert på äpplen här så måste man ju prova äpple i glassform. Sorbe´n innehöll äppelbitar och den var mild och fin, söt och frisk på en och samma gång. Kapten satt och ”Mmmmm-ade” länge och väl.

Nöjda och mätta lämnade vi restaurangen. Vi gick en promenad, svängde in på turistbyrån och frågade om det var något mer vi borde se än elefantklippan innan vi lämnade denna trevliga plats. Jo den gamla kyrkan Eglise Notre-Dame. Vi styrde stegen dit och gick in i kyrkan. Vackert, stilla och rätt kallt. Risk för stadigvarande snuva för tjänstgörande präst tänkte vi. Men visst var det fridfullt. Vi gillar kyrkor fast ingen av oss är särskilt troende. Vi har ännu inte funnit någon anledning till att anamma det andliga, så vi har väl inte stängt dörren åt några håll alls. Vår syn på livet är nog rätt krass.

Ja efter den kalla kyrkan så behövde vi värma oss med kaffe. Vi fann ett nytt hak och beställde in varsin cappuccino. Wow, gräddtoppen på koppen touchade näsan när man skulle ta första sippen. Vi satt länge för vi hade rätt lång väntan på bussen. Men tiden gick fort, som alltid när man har trevligt. Vi knatade bort till busshållsplatsen. Bussen var rejält försenad även denna gång. Men vad gjorde väl det. En mycket trevig chaufför tog oss säkert hem till Fecamp där Wilma väntade. Det var skönt att slå sig ner i salongen efter en lång dag. Men vilken dag. Jättebr….zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Skepp o Hoj!

Och så en film från dagens utflykt, håll tillgodo gott folk!

 

Här kommer (äntligen) en liten kort film från vår blåsiga dag. Än värre blev det på kvällen, vi försökte filma men materialet gick inte att använda. Filmerna släpar lite då uppladdningen kräver en hygglig ström av datatrafik. Vi tackar härmed McDonald´s i Fecamp för ett bra internet samt kaffe. (Observera, två inlägg för dagen)

 

 

 

Skepp o Hoj!

Vårt möte med Frankrike och fransmän har varit lite som en godispåse Gott-o-Blandat. En del bitar gillar man, andra inte. I förra hamnen gjorde vi en enormt trevlig bekantskap med ett ungt par på en fransk båt, de som gjorde oss sällskap ett tag på morgonen när vi lämnade Dieppe.

När vi först la till här i Fecamp och vi inte visste råd, så träffade vi ett trevligt par, nya här i båtklubben sedan ett par veckor. Frun pratade engelska så vi fick en god konversation och vi fick låna ena deras nyckel de första dagarna så vi kom in och ut ur området.

På hamnkontoret så fick vi god hjälp, även om de inte kunde engelska så bra, så var det inga bekymmer alls. De känns väldigt måna om oss två enda gästbåtar här, vi och norrmannen. De kom ner till båten och vänligen bad oss flytta och vi blev hänvisade till vår nuvarande plats. Norrmannen blev ombedd att flytta sin båt inför stormen för att han skulle ligga tryggt medan ovädret drog över.

Borta i Aldi-butiken (matbutik) så arbetar en ung kille som är ybertrevlig. Han är utåtriktad och service-minded. Rätt man på rätt plats verkligen då han arbetar med service.

Och på posten, när vi stod vid Frimärks-automaten och inte riktigt kunde förstå oss på den. Då bad vi om hjälp och en kvinna, icke alls engelskspråkig, hon hjälpte oss på ett fantastiskt vis.

Positiva saker med Frankrike är ju framför allt maten. Vilken mat vi har hittat. I den vanliga mataffären så är utbudet ungefär som i vilken mataffär som helst. Däremot i specialbutikerna så hittar vi fantastisk mat. Vi åt entrecote för ett par dagar sedan som vi hade köpt hos kötthandlarn precis här intill. Helt otroligt fin bit, mör och så välsmakande. Vi gick tillbaka dagen efter och köpte något nytt spännande. Vi passade då på att tacka för entrecoten och vi gav beröm för den. Köttmästarn pratar ingen engelska, så vi konverserade enkom på franska. Han blev mycket glad av att höra hur nöjda vi var. Så det är till grönsakshandlarn du ska gå för att köpa grönsaker (vilka sallader vi hittat, jippie) och vill du ha bröd så ska du gå till bagarn, fiskhandlarn för fisk och så vidare.

När man går över gatan här och närmar sig ett övergångsställe så stannar bilarna direkt och släpper över dig. Och man hälsar ofta på varandra med ett ”Bonjour” vid möten på trottoaren.

Men språkligt och som turist så är det inte helt lätt att vara här. Nu klarar vi oss som regel bra, då Helena har dammat av sin gamla franska. Så vi sköter de dagliga kontakterna på enkom franska. Hon brukar ändå under konversationen fråga på franska om vederbörande pratar engelska. Vi får ett ”nej” 9 gånger av 10. Man är helt enkelt inte engelskspråkig här om personen inte just arbetar med turism.

Något lustigt hände häromkvällen. Vi tittade på tv när det knackade på skrovet. Utanför stod en kille, lite smådragen och han pratade fort på franska. Kapten hämtade sin Styrman Pimpsten. Det visade sig att fransmannen hade problem med elen till sin båt. Så vi hjälpte honom att slå på strömmen igen, då säkringen gått i hans skåp. Vår el hade fungerat klockrent och hade så gjort i dagar, dock är det bekymmer med vårt närmaste elskåp. Ingen använder den heller troligtvis därav. Men vi hjälpte denna båtgranne, han svajade oroväckande på kajen efter minst en flaska vin tillsynes, men han var trevlig och vi sa att ifall han får mer bekymmer så får han knacka på igen. Han vinglade nöjd bort till sin båt.

Dagen efter så hade vår ström gett sig. Kapten kollade, hela kajen var strömlös, så felet låg inte hos oss. Efter några timmar så kom det en elektriker vad vi tror. Han verkade hemmastadd här på kajen. Han fixade och fick igång elen och han meddelade oss att nu ska allt fungera. Och så sa han att ifall strömmen går så får vi trycka på säkringen igen. Vi tackade och bockade.

Vid detta laget så hade fler båtägare kommit ner till sina båtar. En gäng gubbar pratade tillsammans och vi hälsade glatt. De hälsade svalt tillbaka. Inte långt senare så hade vår ström gått igen. Det visade sig att vår båtgranne hade dragit ur vår elkontakt. Vi intog en liten låg profil då grannen var kvar och det verkade så dumt att så fort en dragit ur kontakten så går nästa och sätter dit den. Vi vill inte hamna i tråkiga konfrontationer, och vi står oss ju ett tag utan ström. Så vi lät det bero och tänkte att det löser vi senare. På eftermiddagen gick Kapten och fixade elen igen. Allt var frid och fröjd.

Tills den gick igen. Då visade det sig att vår kontakt åter var urdragen och att vår kontakt satt i det ”knasiga elskåpet” som krånglar, där ingen annan vill ha sin kontakt. Strömmen där slår ifrån ideligen. Det ser ut som ett smärre råttbo inne i skåpet och något verkar trasigt. Kapten försökte några gånger med dum-skåpet men gav till slut upp och stack i vår kontakt där vi haft den tidigare. Där vi hade den när elektrikern var här. Vad ser Tjoppe då? Jo vår båtgranne, kontaktutdragarn, har suttit i sin bil uppe på kajen och bevakat. Och nu kommer han ner och skäller. På enkom franska och han öser ur sig en lång harang. Och då Helena inte var på plats och kunde hjälpa med språket så backade Tjoppe bara. Tjoppe var bara vänlig tillbaka, bad om ursäkt men försökte förklara att det andra elskåpet krånglar, att något är trasigt. Just när konversationen var över, i den mån det ens var en konversation så dök Helena upp som hade varit iväg i ett ärende. Men då pep fransmannen iväg.

Tjoppe kokade inombords. Att det är problem med strömmen var inte det primära. –Det är fan ingen skillnad, sa Kapten. –Precis samma tjafs som i vissa små inskränkta båtklubbar i Sverige (Det är ett allmänt känt problem att många båtklubbar har bekymmer med sammanhållningen, där man bevakar varandra och är misstänksam och motarbetar). –Fast nu med den skillnaden att fast fransmannen vet att jag inte pratar språket så försöker han inte konversera, gestikulera eller göra sig förstådd. –Istället så pratar han bara långa haranger och leker översittare. –Vi har nog inkräktat på något vis, de vill inte ha oss här.

Ja, det var vad som bubblade ur Kapten när han släppte ut allt han hållit inom sig. Med tillägget –Vi drar till Le Havre vid första bästa tillfälle. –Här vill jag inte vara.

När vi åter var helt ensamma på bryggan så tog vi tag i elproblemet. Tjoppe fixade med ”dumma skåpet”. Lyckades få elen att hålla genom att fördela belastningen till båten med två kontakter. Och till det så backade vi vår båt med två decimeter. För fransmannen hade ondgjort sig över att vårt peke stack ut över bryggan lite grann. Nu finns andra båtar som också sticker ut med sina peken över bryggan, men här ser man nog skillnad på medlemmar och turistjävlar gästbåtar.

När vi gjort kväller och vi satt ombord och pratade om incidenten så började vi diskutera kring våra reflektioner över de olika möten vi haft med fransmän. Som ovan nämnt så har vi redogjort för några positiva möten. Men vi har även en annan erfarenhet. Vi var nog rörande eniga om att fransmännen över lag inte alls vill bemöda sig. Man saknar någon slags service-kultur som vi har på många andra platser, där vi vill lyfta fram Nederländerna som det stora föredömet. Bäst klarar vi oss genom att Helena behärskar franska tillräckligt för de enklare mötena. Det kan ibland fungera som ice-breakers, men ibland hjälper inte ens det. Många har inga problem med att vara oartiga och ohyfsade. Som turist så är du inte alltid välkommen. Bemötandet vi fått så här långt är således väldigt ojämnt.

Så för vår del så pratar vi bara franska numera, det känns som det går lättare då (men då ska inte Helena lämna Tjoppes sida vill säga). Vi är extremt artiga och använder enormt mycket artighetsfraser för att vi inte ska uppfattas som snorkiga på något sätt. Och vi pratar aldrig om oss själva. Ingen är intresserad av vem du är.

Vi har varit i Frankrike förut så detta är ju inte första kontakten med landet. Vi upplever att det ligger något paradoxalt över det hela. Här gäller devisen: ”Hellre dålig franska än ett endaste ord på engelska”.

Vi är nog inte ensamma om vår bild. Och lite intressant är att företaget ”Tripadvisor” för statistik över länders och städers betyg på service. Och allra sämst i statistiken för god service hamnar Paris som stad och för landet som helhet så intar de en av bottennoteringarna.

Den franska utrikesministern har sjösatt en mångmiljonsatsning på att få fransmännen att bli trevligare. Fransmännens rykte i omvärlden lämnar en hel del att önska och man vill få bukt med dålig service, otrevliga bemötanden och ständiga språkförbistringar. Dels så har de franska myndigheterna en kampanj där man distribuerat en sexsidig ”trevlighets manual” till personal som arbetar inom restaurang- och hotell. Och en färsk rapport från det organ som ska främja turism i Frankrike varnar för fransmännens ”komplicerade förhållningssätt till service och främlingar”.

Så vår reflektion är nog inte helt tagen i luften. Men vi tänker inte alls ta åt oss av vår sura grannes beteende. Idioter finns det överallt, även i Sverige. Men helt klart så är vi inte alls lika bortskämda här som vi var i Nederländerna. Såväl språkligt som socialt så är Holland ett underbart land. Men där jublade vi inte över maten. Här är det tvärt om. Här jublar vi över maten men inte över det språkliga och sociala.

Vi får nog ta det hela med ro. Vi tar seden dit vi kommer och försöker smälta in så gott det går. Det är en del av kulturen kort och gott, och det får man acceptera. Och ännu har ju ingen slagit oss i huvudet med en baguette, så det är nog i sammanhanget ett gott tecken trots allt.

Ps. Vill poängtera här att vi har flertalet franska vänner och Helena har släkt här då hennes äldsta barns farmor, farfar, faster och kusiner bor i Marseille. Vi har många positiva erfarenheter av Frankrike också, så inlägget ska därför inte ses som fördomsfullt och onyanserat.

Man ska således:

Äta frukost i England

Äta middag i Frankrike (eller i Italien)

Umgås i Nederänderna

Sova i Sverige

 

Skepp o Hoj!

 

Nu ligger vi i hamnen och trycker och det skallrar och vibrerar i hela båten, det blåser storm ute. Vår norske vän blev ombedd att gå in i den inre hamnen före stormen kom, då det var alldeles för osäkert att ligga kvar där ute. Inte bara för båten utan även för bryggorna.

 

Alla fiskebåtar har också gott in i den inre hamnen och i den yttre finns bara en Rescue-båt och några små rackare.

Vi tog en promenad bort till hamninloppet och vågorna sköljer in. Vi är glada att vi inte är ute på havet en dag som denna. Men trots blåsten så är vädret ändå rätt så klart och soligt. Inom något dygn så har ovädret lagt sig men de västliga vindarna fortsätter. Vi ser en eventuell öppning med rätta vindar om en dryg vecka. Men det är lite för långt ifrån tidsmässigt för att kunna planera säkert efter. Prognosen ändras varteftersom och de är egentligen bara de närmaste dagarna som känns mer tillförlitliga.

 

Nästa segelben vi tar är tänkt att gå till Cherbourg. Vi ska korsa en större bukt, en segling på närmare etthundra sjömil. Vi pratar nu om en dygnssegling där strömmarna nära Cherbourg stundtals är mycket starka. Så vi vill absolut ha vinden med oss och om det går så även vågorna. Vi behöver segla exakt västligt för att komma till Cherbourg och det är därför en utmaning att hitta detta fönster med rätta vindar. Det blåser så gott som alltid västligt och med vinden emot sig så kan man inte gå rätt emot och man får även stampa mycket sjö. Det är därför inte ovanligt att många tar ett längre ben över till England och sedan ner till Frankrike igen, för att få en bättre vinkel mot vindarna. Vi har inte gett upp hoppet om att hitta icke-västliga vindar, vi håller koll på väderprognosen. Vi har det gott här i Fecamp. Vi fixar med båten, ser oss om i staden och upptäcker inte minst maten.

 

 

Idag har vi haft strålande sol och lite vårvärme i luften. Vinden har lagt sig. Men nu såg vi att det ska blåsa upp i nästa vecka, över 30 m/s. Så vi blir här ett tag.

 

Idag tog vi fram cyklarna. Vi gjorde det månatliga uttaget på 5000 kronor som är vår hushållskassa för de kommande 30 dagarna. I den summan ryms mat, dryck, restaurang, nöjen, transport, kläder och så mycket hamnhyra som det bara går. I de Holländska kanalerna kunde man ofta hänga upp sig gratis om natten, men nu är vi beroende av hamnar så den kostnaden är tillfälligt högre, till dess att vi kommer bort till de brittiska kanalöarna. Då kan vi börja ankra när vädret tillåter. Så vi behöver skjuta till lite kosing för hamnhyran nu under en period. Positivt dock är att elen ingår i hamnhyran så vi använder elsystemets elpatron i båten för att få go värme. Så vi har ingen dieselkostnad på kaminen.

 

Vi cyklade iväg och storhandlade, fyllde upp förrådet ordentligt. Och så gick vi bort till slaktarn och köpte oss en varsin entrecote-skiva. Så ikväll blir det en god köttbit och en rejäl sallad till. Det låter väl som passande meny för en fredag så säg.

 

Vi  har även suttit ute på däck på dagen och druckit kaffe. Solen värmer gott bara det är lä.

Här kommer en kort liten film. Våra franska vänner filmade Wilma i soluppgången när vi hade lämnat Dieppe. Observera att det ligger två inlägg upplagda för dagen. Skepp o Hoj!

 

Efter att vi sussat gott på vår första plats i två nätter så knackade hamnkaptenen på och meddelade att vi behövde byta plats. Så vi klev upp och fick i oss lite te innan vi startade motorn och gick till vår nyanvisade plats. Den nya platsen ligger precis uppevid slussporten och vår Kapten kunde därmed inte längre se den stora neonskylten som tidigare suktat honom efter en Quattro Formaggi. Varannan gång lysande röd text och varannan gång blå.

PIZZA (röd) PIZZA (blå) PIZZA (röd) PIZZA (blå)…som ett mantra i kvällsmörkret har den kallat på Kapten.

Däremot har vi annat som blev bra med den nya platsen. Vi kan se när slussporten är öppen eller inte, vad det nu ska vara bra för. Och vi har närmare till duscharna och soptunnan. Vi tror att den nya platsen därmed är bättre än den förra…även om saken kan diskuteras.

Vår norske vän ligger ännu på utsidan. Han åker hiss upp och ner i tidvattnet medan vi får ligga skyddat i innerhamnen. De timmar som slussporten står öppen vid högvatten så gungar det och lever om även i innerhamnen. Men så fort de stängt så infinner sig lugnet. Vi uppskattar att ha det lugnt, havet och vindarna får gärna vänta när det blåser upp.

Efter ett par dagar i gråväder här så gjorde Kapten slag i saken. Han deklarerade för Styrman att ”ikväll fixar jag middag”. Så han gick med bestämda steg bort till pizzerian med neonskylten och beställde en stor familjepizza ”fyra ostar”. Senast vi åt pizza var i somras i Dordrecht. Gisses så gott och så mätta vi blev. Vi känner verkligen att detta inte är vad kroppen egentligen behöver, man (vi iallafall) dricker kopiösa mängder vatten efteråt (för saltet kanske) och man känner sig däst och uppsvälld. Men ta me tusan så var det verkligen värt det. Det bästa med att leva nyttigt är att varje avsteg blir till en enorm fest. Vår reaktion på en torr liten kaka: Woohoo! Det är så nackhåret reser sig.

Vi har trotsat vädergudarna och gått långa promenader varje dag. Fecamp är charmigt slitet och gammalt. Trottoarerna är så lappade och ojämna att Åres puckelpistar känns lättare att forcera. Men vi upplever allt detta som väldigt positivt. Skulle man jämna till det för mycket så skulle det förstöra helheten. För man vet inte riktigt i vilken tidsålder man knatar runt i, stundom tusentalet bara, för att senare vara på 1500-talet och vips så står man nere i hamnen framför neonskylten och då är det 1980-tal. Det är enormt kuperat, man knatar gata upp och gata ner. Så här mycket backar har vi inte sett sedan Höganäs i Sverige. Vi överväger att ta fram cyklarna men inser att en mountainbike hade varit lämpligare än våra minicyklar. Frågan är om man orkar uppför och om man slår ihjäl sig nedför. Vi måste testa…det värsta som kan hända är att man hamnar på ett franskt sjukhus och får rödvinsdropp eller nåt.

På tal om alkohol så är det så att många utav frankrikes ädla drycker från början är skapade av kloster (Champagne bland annat). Fecamp är världsberömt för deras örtlikör DOM Bénédictine. Den kallas även för Munklikör och framställdes av benediktinklostret här i Fecamp efter ett recept som komponerats år 1510 av den Italienske munken Don Bernardo Vincelli. Idag inhyser klostret ett museum och här kan man titta på tillverkningen av de ädla dropparna (och även köpa).

Vi gick förbi museet men vi gick inte in. Inte för priset alls, utan det var stängt. Här i Fecamp är allt öppet två timmar på förmiddagen och sen är det siesta i minst två timmar innan man öppnar åter efter klockan två på eftermiddagen förhoppningsvis. Vi lyckas alltid gå våra promenader då allt är stängt. Men nu hade vi nog inte gått in på museet oavsett, huset var väldigt vackert och imponerande i sig och utanför fann vi en skylt som förkunnade att hundar som bajsar på klostrets gräsmatta får punga upp med just 68 euro. Varför inte 70 Euro när man ändå var i farten undrade vi, men så är det bestämt. Så nödiga jyckar får ta med sig den stora plånboken till platsen.

För övrigt så kan vi berätta att vi är i regionen Normandie nu. Namnet Normandie härstammar från Normanderna (”nordmännen”) som var ättlingar till skandinaver som på 900-talet invaderade och ockuperade den delen av Frankrike som idag kallas för Normandie. Så kanske är det någon av våra förfäder som satt sin prägel på staden. Kul tanke.

Det finns nog en massa mer att berätta om Fecamp. Mycket historia inte minst. Men vi återkommer säkerligen. För nu inväntar vi rätt vindar som inte ser ut att komma. Så vi blir här ett tag. Och för att inte försoffa oss så sätter vi upp lite mål och planer för varje dag. Härnäst står på agendan att slänga den tomma pizzakartongen. Och se, vilken tur, vi som har nära nu till sopnedkastet. Vi visste väl att den nya platsen var bra. Det blir gärna bra. Häpp!

Skepp o Hoj!