Vi hade ställt klockan på ringning. En dagsutflykt med zoologiskt inslag väntade i form av Elefantklippan i Etretat. När vi stod klara för avgång så upptäckte vi ett meddelande från vår norska vän som vi skulle göra sällskap med. Vädret var regnigt och han undrade om vi skulle kunna skjuta på utflykten till en annan dag. Jovisst, svarade vi. Men vi gick ändå bort till bussen, för vi tänkte att då åker vi till Le Havre. Vi var sugna på något annat än Fecamp.

Vid stationen så kunde vi inte köpa tågbiljett till Le Havre. Dörrarna till väntsalen/biljettluckan hade gått sönder så det var stängt. Vi var lite osäkra på om det gick att lösa biljett på tåget. Vi frågade några väntande resenärer men ingen visste. Vårt tåg lämnade Fecamp och vi hoppade istället på bussen till Le Havre, den som även tar vägen förbi Etretat.

Det gick att lösa biljett ombord på bussen, endast 2 euro per näsa vilket vi tyckte var billigt. När bussen började gå så tog det bara någon minut så stannade vi och chauffören gick ett varv runt bussen och spanade efter något. Därefter körde bussen tillbaka till stationen. Vi passagerare satt och väntade och vi förstod att något var fel och knasigt. Efter en lång väntan så kom en annan buss som vi fick byta till. Och bussen kunde äntligen rulla iväg.

När vi passerade Etretat så bestämde vi oss för att hoppa av där. Vädret hade blivit bättre och vi ville utnyttja vår utflyktsdag till max med tanke på förseningen. Etretat visade sig vara en bedårende liten  by. Massor av små restauranger och butiker. Vi är ju i området Normandie och de är kända för sina äppelprodukter. Inte minst Calvados och Äppelcider. Vi hittade  en butik med ett enormt sortiment av Calvados. Det var calvados på längden och tvären, gjorda på olika äppelsorter. Calvados på päron. Calvados med olika lagringstider. Calvados i roliga flaskor. Och cideravdelningen var inte sämre den. Vi handlade två flaskor med torr äppelcider.

Vi promenerade även upp för berget och klippformationerna och beskådade elefantklippan. Imponerande och magiskt. Absolut värt ett besök. Det artade sig inte sämre än att solen började titta fram. Det var ett smärre träningspass att gå upp för den lilla stigen upp till toppen. Men värt det. Vi knatade på rätt obehindrat, men andra såg ut att ha det kämpigare. Men med all frisk luft och bedårande utsikt så var allt glömt och förlåtet.

 

Under andra världskriget så grävde tyskarna ner 1500 minor i stranden för att omöjliggöra för de allierade att landstiga i Etretat. De rev även en del av den riktigt gamla vackra bebyggelsen närmast havet och uppförde nitton betongbunkrar på dess plats. Idag finns bara resterna kvar från en bunker tack och lov. Det är sorgsamt att läsa och se vad kriget ställt till med.

Tillbaka nere i byn igen så hittade vi en mysig restaurang. De lagade dels mat över en öppen eld. Trivselfaktorn var bästa tänkbara. Vi hade redan innan bestämt att denna dagen skulle vi verkligen njuta av, så även med gommen. Så vi släppte tillfälligt på vår småländska plånbok och lät smaklökarna bestämma. Vi båda föll för vinkokta musslor med persiljecreme. Till det ett franskt vitt vin från Loiredalen. Vi sa till varandra mellan tuggorna, att fransmännen är förlåtna för allt tack vare deras underbara mat. Hela befolkningen här är lite som Zlatan. Han är ju rätt kaxig stundom den grabben, men det kan man vara också om man är bäst. Ungefär så. Efter maten så beställde Kapten in en kula äppelsorbet. Ja det gick att beställa mer, men nu stod magen i alla fyra hörn. Men då man är expert på äpplen här så måste man ju prova äpple i glassform. Sorbe´n innehöll äppelbitar och den var mild och fin, söt och frisk på en och samma gång. Kapten satt och ”Mmmmm-ade” länge och väl.

Nöjda och mätta lämnade vi restaurangen. Vi gick en promenad, svängde in på turistbyrån och frågade om det var något mer vi borde se än elefantklippan innan vi lämnade denna trevliga plats. Jo den gamla kyrkan Eglise Notre-Dame. Vi styrde stegen dit och gick in i kyrkan. Vackert, stilla och rätt kallt. Risk för stadigvarande snuva för tjänstgörande präst tänkte vi. Men visst var det fridfullt. Vi gillar kyrkor fast ingen av oss är särskilt troende. Vi har ännu inte funnit någon anledning till att anamma det andliga, så vi har väl inte stängt dörren åt några håll alls. Vår syn på livet är nog rätt krass.

Ja efter den kalla kyrkan så behövde vi värma oss med kaffe. Vi fann ett nytt hak och beställde in varsin cappuccino. Wow, gräddtoppen på koppen touchade näsan när man skulle ta första sippen. Vi satt länge för vi hade rätt lång väntan på bussen. Men tiden gick fort, som alltid när man har trevligt. Vi knatade bort till busshållsplatsen. Bussen var rejält försenad även denna gång. Men vad gjorde väl det. En mycket trevig chaufför tog oss säkert hem till Fecamp där Wilma väntade. Det var skönt att slå sig ner i salongen efter en lång dag. Men vilken dag. Jättebr….zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Skepp o Hoj!

Och så en film från dagens utflykt, håll tillgodo gott folk!