Ibland har man tur i oturen. Det hade kunnat vara värre. Och som en omtänksam son sa; ”jobbigt att bli sjuk av finmat”.

Vi brukar inta de allra flesta måltider från vårt eget kök eller hemmalagat hos andra. Och vi har hållit oss mycket friska ända sedan vi lämnade Sverige. Vi dricker till och med vattnet här efter att vi frågat hamnen om det är ok, och egentligen bara behövt köpa vatten på några få ställen. Oftast på grund av att vattnet är så klorat. Så inte farligt men det smakar ju inte gott att dricka simbassäng. Och så har vi ju kolfilter på vår kran. Men nu har ju inte vattnet varit vårat bekymmer….

Vi var på restaurang och åt en av våra favoriträtter, musslor. Men det tog inte lång tid förrän Helenas kropp totalt vände ut och in på sig. Ja nu kan den kräsmagade bloggföljaren sluta läsa…

Illamåendet sköljde över Helena. Magkramper så man vrider sig som en orm. Och kaskad-diarréer. Som senare övergick till ostbågefärg då hela systemet var tomt som i en rysk matbutik från planekonomi-tiderna från förr. Influensakänsla i hela kroppen och totalt utslagen. Döden var stundtals attraktiv…

Vi vet ju att man kan bli sjuk av musslor, och idag kontrolleras de svenska leveranserna frekvent av livsmedelsverket för att kolla hur höga halter av gift de innehåller. Det är vanligare att bli sjuk av musslor utomlands. Och nu är vi inte i Sverige, utan i Frankrike. Och inkubationstid och symptom stämmer perfekt på matförgiftning från musslor.

Det är helt enkelt en förgiftning. Denna goda delikatess kan skördas och ätas vid alla årstider. Men periodvis varnas det emellertid för att äta musslor, eftersom de kan innehålla gifter. Dessa gifter är huvudsakligen alggifter som den lilla gulliga musslan fått i sig. Nu kan man inte känna på smak om musslor är giftiga, de smakar lika gott oavsett. Och inte heller hänger det på att musslorna inte är bra tillagade. Vi har alltid för vana att inte äta musslor som inte öppnat sig. Men detta är helt enkelt något annat. Detta är toxin.

Turen i kråksången ligger i att det inte är PSP-toxin som Helena fått i sig. För det finns också, och är ett nervgift (PSP-toxin = Paralytic Shellfish Poisoning toxin). Och ett annat som heter ASP-toxin (Amnesic Shellfish Poisoning toxin). Dessa två kan skada nerver och hjärnceller med minnesförlust, förlamning och till och med död som följd. Nu var det inte så illa för vår del.

Utan det är DSP-toxinet som Helena fått i sig (DSP= Diarrhetic Shellfish Poisoning toxin). Detta är ett diarrétoxin som ger illamående, diarréer och magkramper bland annat. Av denna blir man inte förlamad eller dör tack och lov. Men nog så jäklans sjuk.

Upp till fyra dagar håller det normalt i sig och i skrivande stund så har Helena passerat tre dygn och är inne på det fjärde. Sedan föregående natt har kanske en någon förbättring skett, men magkramperna är fortfarande olidliga då de sätter i.

Hamnkaptenen har erbjudit sig att tillkalla läkare, men vi har avböjt så länge. Men blir det inte bättre inom kort så får det nog bli besök av farbror doktorn. Som tur är så har vi medicinskt kol ombord i vårt skeppsapotek. Och sedan Helena började ta det så har det som sagt blivit lite lugnare i kroppen.

Med andra ord så har vi inte kunnat segla vidare som tänkt.

Ja som ni förstår så har det inte förekommit något större matintag de senaste dygnen…egentligen bara vatten. Tjoppe kommer få använda kikare för att överhuvudtaget se sin fru när detta är färdigt och över. Begreppet ”att tyna bort” har aldrig varit mer passande.  

Nu har Tjoppe också fått en orolig mage, som började precis samtidigt. Men troligtvis så uppgick inte de giftiga halterna till lika höga nivåer i hans mat. Och så är ju karln större i sin kroppshydda också, så han klarar nog lite skit bättre än det ”svagare könet” (svagare könet är ju såklart vi kvinnor men det ska läsas med ett stor portion humor. Men å andra sidan brukar män drabbas av ”man-cold”, det vill säga förkylning. Vilket vi alla vet är en nära-döden-upplevelse för var man).

Sammanfattningsvis så kan vi ju vara glada för att det inte var nervgift vi fått i oss. Och vi kan vara glada att vi låg i hamn och inte var på dygnslång seglats över Biscaya.

Nu har vi inte hört av oss till restaurangen. I Sverige så ska utbrott av denna karaktär anmälas till myndigheter. Men vi pratar varken språket särskilt bra och vi är rädda att de inte ska se vår diskussion som omtänksam. Faktum är att restaurangen inte gjort fel. Maten smakade utsökt. Den var mycket väl tillagad. Men provtagningarna hos deras leverantör har troligtvis brustit, eller om inte kontroll sker alls på samma rigorösa vis som hemma i Sverige. Vad vet vi. Har de fortsatt problem med musslorna så hör säkert någon fransos av sig. Och tur är väl att vi inte är amerikaner, utan svenskar. En amerikan hade säkerligen rustat sig med en stjänadvokat och stämt restaurangen på miljonbelopp och sett till att de hade fått slå igen stället för gott.  

En sak står dock klar…den sista musslan är för Helena för evigt inmundigad. Aldrig mer en mussla.

Skepp o Hoj!

Vi har varit på utflykt från Wilma. Vi lämnade henne tryggt i hamn på lördagkvällen då våra franska vänner Annie och Jami kom och hämtade oss med bil. Längs med stränder och genom vackra byar så tog vi oss till ett ställe som heter Guérande och dess gamla slott som inhyser en hel stad med affärer och restauranger. Vi klev in i en helt annan tidsepok och förundrades över denna magnifika plats. Små snirkliga gator och torg fanns innanför murarna där staden fylldes med promenadlystna besökare. Gatorna var glatt dekorerade med färgglada vimplar och ständigt fanns känslan av att en riddare till häst skulle dyka upp runt ett hörn, med sin lans och sin sköld. Men ack inte, däremot ännu en mysig liten restaurang eller butik.

Vi tog vår tillfykt till ett Crêperie, där vi slog oss ner för en middag helt i Bretagnesk stil. Deras berömda crêpes och pannkakor är inte som hemma. Eller galette som de säger, och som är gjord av bovete. Här är de lövtunna och menyn erbjuder såväl förrätt, varmrätt och efterrätt. Helena valde en galette fylld med franska ostar och en grönsallad till. Till efterätt en crepes med citron. Tjoppe å sin sida mumsade i sig en galette med olika charkuterier och avslutningsvis så blev det någon söt galette med choklad, banan och mandel. Vi drack torr äppelcider till. Mer franskt än så här kunde det knappast bli. Och vi satt länge och pratade och umgicks tills vi var proppmätta och med nöd och näppe lyckades ta oss till bilen.

I deras stora vackra hus ute på landet med betande kor utanför hustomten, blev vi erbjudna ett eget rum att sova i. Som bästa hotell. Men trots att det var efter midnatt så skulle det inte bli en lång sovmorgon.

Att sova utan att sängen gungar är vi inte vana med. Det är säkert en åtta månader sedan vi hade fast under fötterna en natt. Vi somnade gott och sov tills vi vaknade av små skogsfåglar som drillade glatt i morgonsolen. Ja detta är något annat än skränande fiskmåsar.

Det blev en fransk frukost på terassen. Baguette, hemmagjord marmelad, gott smör och en stor kopp te. Därefter gick vi lite husesyn. Vi tittade på deras båtprojekt som pågår ute i garaget. En helt ny motorbåt håller på att ta form och en vacker dag ska de åka med båten genom Frankrikes kanaler.

Japp, och sen blev det bilfärd igen. Vi tog oss längs med Loirefloden och vidare genom dalen bort till Jami´s dotter där hon bor med sin familj på en vingård. Från deras hus hade man utsikt över Loiredalen med var sitt slott på vardera sida om kullarna. Och däremellan bredde sig gårdens marker ut med vinstockar av olika åldrar och druvsorter. Vi två lyckades fastna vid familjens körsbärsträd ute i trädgården. Vi åt glatt och fick med oss en låda ut i trädgården att fylla med så mycket körsbär vi bara mäktade med, för att ta med till Wilma. Med oss i trädgården hade vi familjens sjuåriga son och hans gudomligt söta lillasyster, som pratade glatt med oss på franska. Vi gjorde vårt bästa.

Sen lämnade vi bären och barnen. Det blev vinprovning av vingårdens olika produkter. Och Emmanuel visade och berättade om hur vintillverkningen går till. Helt fantastiskt och att producera vin är att verkligen vara bonde. Vinstockarna vårdas och året runt finns det ständigt att göra. Just nu så växte vinrankorna med otrolig fart, en del dagar kan de dra iväg med små nya grenar med upp till tio centimeter på en och samma dag. Man beskär buskarna för att hålla dem låga. Dels för vinden som kan blåsa hård genom dalen, men även för att buskarna är mer arbetarvänliga om de inte blir för höga.

På hösten skördar man de färdiga druvorna och man gör då vinet, med lite olika metoder beroende på vilken produkt som ska bli till. Vi provade två torra vita, ett rosé och ett vitt sött vin. Till att börja med. Därefter blev det BBQ och middag. Då fick vi även smaka deras mousserande vin samt röda. Maten var utsökt. Köttet var bland det godaste vi ätit…vems kossan var har vi ingen aning om men den har säkert gått och betat här i trakten och njutit av Loires vackra dal. Ingen aning faktiskt men köttet var som möraste rostbiff, fint rosa och mört. Och det säger vi inte bara för att vi vid det här laget hade fått lite vin innanför västen. Sallad och potatis till maten och efteråt så slank det visst ner en bakelse av guds nåde också. Kan man vara närmare himmelriket än så här?

Innan vi tog farväl av vinmakar-familjen så passade vi på att handla lite. Ja vi tänkte att det är ju praktiskt att bunkra Wilma med lite vin så behöver vi inte tänka på detta under lång tid framöver. Dessutom är det alltid värdefullt att ha en flaska på lut ombord, som gå bort-present eller som tack till någon som hjälpt en om man gått på grund eller liknande. Vi handlade såväl boxvin och flaskor, vi hade ju förmånen att få allt framkört till båten nästkommande dag. Att handla vin direkt från gården var inget konstigt och unikt, utan fram kom kortdragaren och kvitto och sen kördes vinet ut på en liten kärra ut till bilen. Smidigt. Lyxigt. Ena stunden står man och klappar vinrankan och nästa sekund står man med vinet i handen. Från jord till bord på två sekunder. Det är med stor respekt som man inser att det kräver sin man att producera ett bra vin, rankorna och druvorna vårdas med största omsorg. Och själva processen vid vintillverkningen får inte gå fel, så en bondes fina känsla och noggrannhet är viktigt om man ska få ett bra resultat.

Deras vin finns tyvärr inte att inhandla på Systembolaget i Sverige (om man nu inte väljer att göra en så kallad privatimport som ombesörjs av Systembolaget). Nä, vingårdens produktion räcker bara till Frankrike och då främst i närområdet. Men visst, det händer att de får långväga besökare till gården som handlar på plats. Och nu, i och med vårt besök, så var det första gången de hade svenska besökare och kunder.

Med bilen full med vin så stuvade vi även ombord oss själva och drog vidare in till Nantes. Regnet hängde tungt i luften men vad gjorde väl det. Vi träffade på en mekanisk elefant på torget intill hamnområdet, en attraktion som såväl tilltalade som skrämde lite grann. Elefanten kunde blinka och spruta vatten på åskådarna, den verkade trots sitt mekaniska tillstånd väldigt verklig. Vi tog tillflykten ner till öltälten och marknaden. Vi slog oss ner på ett ställe medan regnet smattrade över taket.

 

Ja vad finns mer att berätta om dagarna hos vännerna. Jo vi tittade på saltbäddar och tillverkningen av det lokala saltet. Vi såg en vacker båt på floden, en modern hjuldriven lyxkryssare. Vi har sett  och passerat vackra broar. Och vi har susat fram genom landskapet med stora purjolöksfält utanför bilrutan. Vi passerade även huset där kvinnan Clémence Lefeuvre uppfann den världsberömda vitsåsen Beurre Blanc. Den uppstod år 1890 genom ett misslyckande då Clémence på sin restaurang skulle slå en béarnaisås, men glömde såväl dragon som äggulor i farten.

Vi fick ännu en natt hos vännerna i det vackra huset, och god mat i överflöd. På tisdagen så skjutsade Annie oss till båten med packning och vi avslutade med en lunch tillsammans.

Vi var fulla av intryck, glada och lite trötta när vi äntrade båten. Språkligt så har vi byggt broar mellan engelska och franska. Ingen av oss kan den andres språk med någon fullfjädrad finess. Men så bra det har fungerat. Vi hade fått uppleva dagar vi aldrig kommer att glömma. Alla goda skratt, vännerna, platserna och maten. Vi förstår och inser att detta är inget en långseglare normalt får vara med om. Att komma innanför skinnet på människor på orten görs inte i brådrasket. Nä det ska till med ett par trasiga båtar tydligen. Vi tackar våra franska vänner så mycket för deras generositet och varma hjärtan. Vi är lyriska och Frankrike har ju genom vår resa främst i regionen Bretagne seglat upp som en favoritplats på jorden. Gott folk, vill ni äta som kungar och upptäcka fantastiska platser. Så res hit. Vive la France!

Och till våra franska vänner hälsar vi så klart ”A bientôt”. Självklart så ses vi igen och vi håller kontakten. Ni är fantastiska. Merci, vous êtes généreux et incroyable.

Skepp o Hoj!

Här kommer en film, lite blandade sekvenser från den senaste tiden…

 

Skepp o Hoj!

Vi lämnade ett soligt Lorient på torsdagen. Strax innan avfärd så var det fullt pådrag utanför hamnen. Det pågick någon form av militär övning och dessa drog upp något så fruktansvärt med svall så vi trodde vår båt och vår norske väns båt skulle krossas mot varandra. Ett trappfäste skadades på norrmannens båt. Hela pontonen krängde och Tjoppe som stod på den höll på att falla omkull och vattnet sköljde över. Det kändes väldigt onödigt minst sagt och risk för att egendom och människor kunde skadas. Köra som idioter kan man göra på andra ställen…men men…så kanske det skulle vara tänkte vi.

Vi kramade om vår norske vän som skulle stanna ytterligare några dagar i Lorient och så drog vi iväg. Känslan var underbar att få kasta loss igen. Innan vi var ute ur floden så mötte vi hela det galna militära övningsgänget igen, men denna gång saktade de ner farten när de kom in mot bebyggelsen.

Strax efter ringde vår norske vän till oss. Det hade visat sig att pontonen hade skadats av militärbåtarna och bland annat så hade vattenposterna slitits bort. Troligtvis så hade hamnen larmat och klagat på militärens framfart. Och sannolikt har det franska försvaret att vänta sig en saftig räkning från hamnen för de skador som uppstod.

Väl ute på havet så blev vi glatt överraskade. Vi hade räknat med motorgång då det just inte skulle blåsa något. Men vi drog upp seglen och konstaterade att vi ändå gjorde en tre knops fart. Så vi stängde av motorn och njöt av tystnaden och det svaga bruset från Wilmas stäv från hennes klyvande av Biscaya. Vårt mål att nå Houat blev därför ändrat, då vi nu gick mycket långsammare än planerat. Så vi siktade in oss på ön Belle Ile, den vackra ön. Det blev en underbar dag på havet och vi fick sällskap av delfiner ett tag. Och inte minst, kapten lyckades fånga en stor rackare till fisk. På franska heter den Bar, vi har sett den i fiskbutiker och på fiskmarknader så vi vet att den är ätbar. Det börjar ta sig det där fisket.

Vi la till i Sauzon på Belle Ile och hängde upp oss på en boj där. Mäkta förvånade blev vi när hamnkaptenen kom ut i en liten snurrebåt och avkrävde oss 19 euro för en natt. Det är mer än vi brukar betala inne i en hamn, och då ingår elektricitet. Men här ute på bojen så fanns det ju ingen el, och land kom man inte åt utan att sjösätta sin lilljolle och ro in själv. Inget internet heller men visst, det gick att kasta sopor och komma åt en dusch på landbacken. Vi gav den otroligt söta och charmiga hamnkaptens-tjejen en 20 eurosedel, vilken vi inte fick någon växel tillbaka på. Vi började skratta för det låg något komiskt över det hela. Tjejen stod upp i sin snabba snurrebåt och for fram likt en ryttare på en galopperande häst mellan de ankrade båtarna, hon var ingen duvunge precis. Troligtvis var hon både tillverkad och född mellan en utombordare och ett centerbord. Hamnen hade inte klarat detta utan denna charmiga tjej, för med en annan hamnkapten så hade folk protesterat garanterat. Ockerpriser och dessutom ingen växel tillbaka! Jo den konsten behärskade hon.

Ja ja…tjugo euro fattigare så tog vi igen det på kvällens vackra solnedgång och vi kunde sitta ute länge tills solen försvann bakom träden. Vi brydde oss aldrig om att sjösätta jollen och ta oss in till ön.

I vår bok över hamnar så varnade de lite för Sauzons något oskyddade läge mot svall och det fick vi erfara. När vi senare la huvudet på kudden så gungade Wilma rejält trots att det var vindstilla. Vi somnade tillslut. Men det blev lite träningsvärk av att inälvorna flöt runt i bålen hela natten.  

På morgonen så vaknade vi till ännu en solig dag och vi hade bestämt att segla vidare till Pornichet som ligger vid kusten utanför Nantes. Vi lämnade vår tjugoeurosboj och hissade segel vid tio-tiden. Alla andra segelbåtar hade stuckit också. Om det var för priset eller för vågorna hade vi ingen aning om.

Det blev en längre seglats än dagen innan, och vi roade oss mestadelen med att lyssna på ljudbok. Det gick i maklig takt, men vi startade aldrig motorn utan vi nöjde oss gott med att vinden förde oss sakta mot vårt mål. Och först klockan halv tio på kvällen så kunde vi lägga till i Pornichet. Detta ställe ligger inne i en vik och det såg vid första anblick ut som Copacobana i Brasilien med stränderna och hotellen intill. Men icke, detta var Biscaya och Frankrike.

Trångt var det i hamnen, men vi fann oss en plats utanpå en engelsman. Det är långhelg här i Frankrike och det pågår någon form av fisketävling här i Pornichet. Så kanske var det mycket båtar därav.

På morgonen så drog engelsmannen så vi bytte plats. Och nu har vi fått en annan engelsman utanpå oss. Och bara för ett tag sedan så blev våra grannar påkörda av en mindre motorbåt, vi hörde smällen. En skada uppstod och hamnen har varit och inspekterat skadan och letar efter ägaren till båten som körde på. Det är många som kör rätt vårdslöst inne i hamnarna.

Nu har ju vi klarat oss bra, men den dagen någon kör på oss så ska vi se hur de reagerar när de kör in i en betongklump på 18 ton. Jisses så intressant.

Nu blir vi här i några dagar, det ska dra över ett blåsväder på måndag med vindar på 15-20 sekundmeter. Men då passar vi på att se oss omkring. Det blir jättefint, det blir gärna bra.

(Oops…nu just blev det ännu en krock bakom Wilma, motorbåten om styrbords sida om oss fick en indrivande segelbåt in i sig. Men denna gång var det mer en olycka med ett ungt par som skrev jävlar jävlar jävlar på tyska…)

Skepp o Hoj!

Status med Wilma är att hon är tät nu, frostpluggen sitter på plats och vi har provkört motorn. Och därmed börjar vi känna oss klara för avfärd. Vi planerar att lämna ”Bortre Lorienten” i morgon torsdag, för att ta oss till en liten ö som heter Houat. Där tänkte vi slänga i vårt ankare och ligga och guppa en natt i det fria.

 

Därefter, på fredag så har vi planen att gå till en hamn i höjd med Nantes, men utanför vid kusten, som heter Pornichet.

 

Så nu håller vi på att fylla vatten, bunkra lite mer mat, fylla det nu hela kylsystemet med glykol, tvätta en tvätt (som vi gör för hand ombord), stuva, och betala för oss i hamnen.

 

Ikväll är vi bortbjudna på en afrikansk afton så vi behöver inte tänka på att laga mat. Det ska bli trevligt och spännande.

 

Norrmannens båt är också fixad. Han har en ny laddare och i stort sätt nytt laddsystem från både motor, generator och landström. Väldigt sinnrikt gjort enligt kkonstruktören Kapten Betong.

 

Ja allt löser sig och idag skiner även solen och vi har en si så där en tjugofem grader. Kan knappast vara bättre.

 

Nu har vi hunnit varva lite båtreparationer med glatt umgänge och utforskande av staden Lorient. Vi är fortfarande i Bretagne i Frankrike, men nu i departimentet Morbihan. I Lorient stad bor 60.000 personer men med hela storstadsområdet medräknat så uppgår befolkningsmängden till närmare 200.000.

Här, liksom på andra ställen vi passerat utmed Atlant- och Engelska Kanalkusten så syns tydliga spår från andra världskriget. Under andra världskriget byggde tyskarna upp en stor ubåtsbas här i Lorient. Rätt tidigt efter krigets utbrott (juni 1940) gav Grossadmiral Karl Dönitz order om att bygga upp en ubåtsbas på halvön Keroman strax söder om Lorient. Femtontusen man behövdes för att bygga de tre anläggningarna KI, KII och KIII. Flertalet fransmän blev tvingade att delta i uppbyggnaden och det säger väl en hel del om hur komplicerade krig är, inte minst för civilbefolkningen. För sin egen överlevnads skull så tvingas man bygga upp något som används i kriget mot dem själva.

Totalt byggdes åtta tyska ubåtsflottiljer i franska hamnar vid Biscayabukten; Lorient, Brest, La Pallice, Sant-Nazaire och Bordeaux. Syftet var att kunna bekämpa den allierade sjöfarten i Atlanten, inte minst den civila handelstrafiken som försåg Europa med varor.

Mellan 1941 och 1943 befann sig minst 3000 handelsfartyg till sjöss, vilka var i behov av skydd från stridsfartyg. De brittiska sjökrigsresurserna pressades rejält då tyskarna började fälla minor utanför den brittiska kusten. Varje natt fällde tyska flygplan minor i farvattnen och 20.000 man på runt 1000 brittiska fartyg arbetade med att bekämpa mineringarna. Allt för att skydda den kustnära sjötrafiken och inte minst det livsviktiga fisket.

Ofta så passerade handelsfartygen i konvojer och det stora problemet för de tyska utåtsbesättningarna var att skaffa kunskap om var och när konvojerna skulle passera vid en viss tidpunkt.

Totalt sänktes fartyg motsvarande 23 miljoner ton av de tyska ubåtarna och tiotusentals sjömän fann sin grav i Atlanten. Inklusive en stor del av de tretusen svenska sjömän som försökte ta hem livsviktiga varor till det avspärrade Sverige.

Men sjökriget fick sitt slut så småningom.  En av de viktigaste faktorerna bakom den allierade segern i slaget om Atlanten var att det brittiska försvaret lyckades knäcka den tyska marinens hemliga koder. Först på senare år, när hemligstämplade arkiv öppnats, har betydelsen av detta arbete framstått i sin fulla vidd.

Enigma kallades en krypteringsmaskin som tyskarna använde och som kodade all tysk militär radiotrafik för att ingen obehörig skulle kunna läsa de hemliga meddelandena. Redan 1932 hade polackerna lyckats knäcka Enigma, men under andra värlskriget så byttes koderna varje dag vilket gav 150 miljoner möjliga kombinationer. Så i juli 1939 lämnade polackerna över all sin kunskap till britterna som övertog arbetet.

Tack vare den brittiske schackmästaren Hugh Alexander så kunde britterna läsa radiotrafiken mellan de tyska ubåtarna till sjöss och ledningscentralerna iland och då först kunde de allierade med stor framgång börja jaga de tyska ubåtarna.

Ja, minst sagt en mäktig och tragisk stycke historia. Vi läser ju en hel del historia och inte minst militärhistoria. Kanske att intresset finns då Helenas pappa var militär inom svenska marinen och Helena själv är uppvuxen på ett kustartelleriregemente. Och det är med lite olust vi konstaterar att många länder idag har börjat rusta upp sitt försvar på nytt, efter många års nedrustning. Tiderna känns mer oroliga igen.

Vi fick häromkvällen förmånen att umgås med ägarna på engelska segelbåten Escapade. Kaptenens far hade varit med på landstigningen i Normandie, D-day. Och det var en faschinerande berättelse Richard berättade för oss. Hans pappa hade blivit oerhört sjösjuk på överresan och den skräcken de unga pojkarna kände när de rusade i land var obeskrivlig. Richards pappa överlevde, vilket många av hans kamrater inte gjorde. USA, Canada, England, Frankrike och faktiskt även Norge deltog med manskap i landstigningen vid de olika stränderna längs med Normandies kust som blev skådespelet för denna dramatiska händelse. När vi var i Normandie så kunde vi inte besöka dessa stränder vilket vi väldigt gärna hade velat. Vi seglade ju ett långt ben mellan Honfleur och Cherbourg för vindarna bar oss dit och det stämde bättre med tidsplanen. Men någon dag ska vi ju segla tillbaka och då kommer vi gå in i Caen och ta oss tid att djupdyka i ett stycke viktig historia.

Nu till något mer muntert. Våra vänner med den trasiga franska segelbåten har åkt hem till Nantes och till vardagen. Ja det kanske inte är så roligt, för vi saknar dem redan. Men mycket trevligt är att vi har fått en gruppbild skickad till oss.

 

Asså, slå klackarna i taket till två på natten är inget som vi två trötta normalt ägnar oss åt. Men nu hände det. Vår norrmansvän har hunnit knyta nya bekantskaper här medan vi seglade på annat håll. Och nu hade vi blivit inviterade av detta gäng. Vi blev hämtade med bil i hamnen och därefter kördes vi till en flott villa intill havet. Där satt vi ett stort gäng och vi blev introducerade för varandra. Många nationaliteter blandades, vi har inte kolla på alla men vad sägs som ett axplock såsom Sverige (vi), Norge (vår norske vän), Belgien, Frankrike (såklart), Senegal, Elfenbenskusten och Kongo. Vi skålade alla tillsammans för en alternativ fredskonferens som vi räknade ut att det ju faktiskt var. Det var fantastiskt intressant att prata med alla nya vänner och särskilt en del gav nya insikter och kunskaper.

 

Vi två hamnade framför allt i samtal med en kille från Kongo, en hjärtkirurg. Vi pratade om Afrika och Kongo och vi var rätt nyfikna. Vi pratade skillnader mellan Afrika och Europa och han gav oss några kloka ord att fundera över.

 

Han sa; -Huruvida ni skulle gilla Afrika om ni reste dit, beror mycket på er själva. Man måste förstå afrikaners mentalitet och att ingen stressar eller tycker det är så viktigt att passa en tid. Kan man förstå och gilla detta förhållningssätt så är den afrikanska kontinenten och dess människor en skatt att ösa ur…”

 

När vi kom in på Europa så diskuterade vi kring den stress som vi i västvärlden lider av och den enorma effektivitet som ständigt måste råda för att få samhället och vardagen att gå ihop för människor.  Kirurgen beskrev det hela mycket klokt;

 

-Européerna äger klockan…..MEN afrikanerna äger tiden!

 

Så fantastiskt klokt och väl beskrivet.

 

Efter minglet så drog vi vidare till en restaurang. God mat och nu hamnade vi bredvid nya personer i sällskapet. Det blev mycket franska och såklart engelska. Vi hann givetvis inte prata med alla då vi var arton till antalet. Men de vi fick närmast oss fick vi rätt bra kläm på och vi diskuterade allt mellan himmel och jord bara språket mäktade med. Helena åt torsk och Tjoppe slog till på en entrecote. Det hör ju inte till vanligheterna att vi går ut och äter så det kändes väldigt lyxigt. Klockan rann iväg och halv tolv bröt vi upp.

 

Då åkte nästan hela gänget med ner till hamnen där vi hade nattsudd på normannens båt. Han hade dukat upp norsk rökt och gravad lax, såser, kex och champagne, vin och vatten. Alla var såklart nyfikna på våra nomadliv som kringseglande ledighetsutövare. Våra allas världar var rätt olika minst sagt. Och det är fantastikt hur många människor man kan knö in i en båt, vi satt 14 personer i norrmanvännens salong. Först klockan två på natten bröt vi alla upp och vi var sannerligen glada för att ha nära hem. Vi klev över normanvännens reling och över Wilmas mantåg så var vi hemma och nära sängen.

 

Innan vi somnade så summerade vi kvällen lite grann. Vilka nya inputs och så annorlunda en del var oss själva. Men med öppna sinnen så är det ju fantastiskt. Dels konstaterade Helena att när vi satt på förminglet innan middagen så kände hon sig malplacerad bland de övriga damerna. Jo visst var Helena finfixad och så, men på fötterna hade hon ett par schyssta (men väl användna) ecco-gympadojjor. Ni vet, praktiska skor för långseglar-livet. De övriga tjejerna i sällskapet hade högklackat, stilettklackat och enormt påkostade modekläder. Smink och hår låg felfritt kring huvudknopparna. Hela deras skapelser doftade taxfree-parfym från någon internationell flygplats. Helena försökte göra sina skor mindre synliga när vi satt och förminglade. Vilket inte var det lättaste då de i trädgården hade ett glasbord så man såg allas skor oavsett vart man gjorde av sina fötter.

 

MEN…

 

Efter restaurangbesöket när alla drog till hamnen och ner till normannans båt. Ja då kom damerna trippandes på kajen i sina klack- och stilettskor. Promenaden är rätt lång på bryggan och det var lite bekymmersamt för modefolket att trippa bekvämt bort till båten. Men då kände sig Helena desto mer hemma och rätt klädd för ändamålet. Helt plötsligt var hon tacksam för sitt val av skor. Att vara snygg är inte alltid det primära, nä tacka vet vi praktiska skor och kläder.

 

Ja det var många världar som möttes denna kväll och våra huvudet alldeles trassliga av allehanda språk. Så när vi fick lägga våra huvuden på kudden så konstaterade vi att såna här utekvällar får det inte blir för många av på ett år. Nä tacka vet vi tidig sänggång. Men kul vara det.

 

Skepp o Hoj!