Ibland har man tur i oturen. Det hade kunnat vara värre. Och som en omtänksam son sa; ”jobbigt att bli sjuk av finmat”.

Vi brukar inta de allra flesta måltider från vårt eget kök eller hemmalagat hos andra. Och vi har hållit oss mycket friska ända sedan vi lämnade Sverige. Vi dricker till och med vattnet här efter att vi frågat hamnen om det är ok, och egentligen bara behövt köpa vatten på några få ställen. Oftast på grund av att vattnet är så klorat. Så inte farligt men det smakar ju inte gott att dricka simbassäng. Och så har vi ju kolfilter på vår kran. Men nu har ju inte vattnet varit vårat bekymmer….

Vi var på restaurang och åt en av våra favoriträtter, musslor. Men det tog inte lång tid förrän Helenas kropp totalt vände ut och in på sig. Ja nu kan den kräsmagade bloggföljaren sluta läsa…

Illamåendet sköljde över Helena. Magkramper så man vrider sig som en orm. Och kaskad-diarréer. Som senare övergick till ostbågefärg då hela systemet var tomt som i en rysk matbutik från planekonomi-tiderna från förr. Influensakänsla i hela kroppen och totalt utslagen. Döden var stundtals attraktiv…

Vi vet ju att man kan bli sjuk av musslor, och idag kontrolleras de svenska leveranserna frekvent av livsmedelsverket för att kolla hur höga halter av gift de innehåller. Det är vanligare att bli sjuk av musslor utomlands. Och nu är vi inte i Sverige, utan i Frankrike. Och inkubationstid och symptom stämmer perfekt på matförgiftning från musslor.

Det är helt enkelt en förgiftning. Denna goda delikatess kan skördas och ätas vid alla årstider. Men periodvis varnas det emellertid för att äta musslor, eftersom de kan innehålla gifter. Dessa gifter är huvudsakligen alggifter som den lilla gulliga musslan fått i sig. Nu kan man inte känna på smak om musslor är giftiga, de smakar lika gott oavsett. Och inte heller hänger det på att musslorna inte är bra tillagade. Vi har alltid för vana att inte äta musslor som inte öppnat sig. Men detta är helt enkelt något annat. Detta är toxin.

Turen i kråksången ligger i att det inte är PSP-toxin som Helena fått i sig. För det finns också, och är ett nervgift (PSP-toxin = Paralytic Shellfish Poisoning toxin). Och ett annat som heter ASP-toxin (Amnesic Shellfish Poisoning toxin). Dessa två kan skada nerver och hjärnceller med minnesförlust, förlamning och till och med död som följd. Nu var det inte så illa för vår del.

Utan det är DSP-toxinet som Helena fått i sig (DSP= Diarrhetic Shellfish Poisoning toxin). Detta är ett diarrétoxin som ger illamående, diarréer och magkramper bland annat. Av denna blir man inte förlamad eller dör tack och lov. Men nog så jäklans sjuk.

Upp till fyra dagar håller det normalt i sig och i skrivande stund så har Helena passerat tre dygn och är inne på det fjärde. Sedan föregående natt har kanske en någon förbättring skett, men magkramperna är fortfarande olidliga då de sätter i.

Hamnkaptenen har erbjudit sig att tillkalla läkare, men vi har avböjt så länge. Men blir det inte bättre inom kort så får det nog bli besök av farbror doktorn. Som tur är så har vi medicinskt kol ombord i vårt skeppsapotek. Och sedan Helena började ta det så har det som sagt blivit lite lugnare i kroppen.

Med andra ord så har vi inte kunnat segla vidare som tänkt.

Ja som ni förstår så har det inte förekommit något större matintag de senaste dygnen…egentligen bara vatten. Tjoppe kommer få använda kikare för att överhuvudtaget se sin fru när detta är färdigt och över. Begreppet ”att tyna bort” har aldrig varit mer passande.  

Nu har Tjoppe också fått en orolig mage, som började precis samtidigt. Men troligtvis så uppgick inte de giftiga halterna till lika höga nivåer i hans mat. Och så är ju karln större i sin kroppshydda också, så han klarar nog lite skit bättre än det ”svagare könet” (svagare könet är ju såklart vi kvinnor men det ska läsas med ett stor portion humor. Men å andra sidan brukar män drabbas av ”man-cold”, det vill säga förkylning. Vilket vi alla vet är en nära-döden-upplevelse för var man).

Sammanfattningsvis så kan vi ju vara glada för att det inte var nervgift vi fått i oss. Och vi kan vara glada att vi låg i hamn och inte var på dygnslång seglats över Biscaya.

Nu har vi inte hört av oss till restaurangen. I Sverige så ska utbrott av denna karaktär anmälas till myndigheter. Men vi pratar varken språket särskilt bra och vi är rädda att de inte ska se vår diskussion som omtänksam. Faktum är att restaurangen inte gjort fel. Maten smakade utsökt. Den var mycket väl tillagad. Men provtagningarna hos deras leverantör har troligtvis brustit, eller om inte kontroll sker alls på samma rigorösa vis som hemma i Sverige. Vad vet vi. Har de fortsatt problem med musslorna så hör säkert någon fransos av sig. Och tur är väl att vi inte är amerikaner, utan svenskar. En amerikan hade säkerligen rustat sig med en stjänadvokat och stämt restaurangen på miljonbelopp och sett till att de hade fått slå igen stället för gott.  

En sak står dock klar…den sista musslan är för Helena för evigt inmundigad. Aldrig mer en mussla.

Skepp o Hoj!