Mitt berg i ishavet

Så står jag på museet och stirrar in i en monter. Plötsligt ser jag mitt eget efternamn på en gammal träskylt: Norberg. Året är 1914. En man vid namn Hans L Norberg hade tydligen varit här på Svalbard. Jag fotar av skylten och tänker inte mer på det…

Väl tillbaka ombord på Freya börjar tankarna snurra. Vem var egentligen Norberg? En snabb googling och ett mejl till min avlidne makes släkting som forskat om familjen Norberg i flera år. Nej, inte en släkting till oss. Denna Norberg som hamnat på en skylt på Svalbard visade sig komma från Tromsö – en småskalig bonde och fångstman som dragits norrut av ishavet och geologins löfte. Och snart fann jag att han även hade gett namn åt ett berg på Svalbard. Wow, hann jag tänka – och mitt hjärta hoppade över ett allvarligt slag.

Jag kan inte släppa tanken att det finns ett berg på kartan med mitt namn på – Norbergfjellet. Samma kväll kontaktar jag en av våra guider som vi brukar ha med på våra expeditioner. Han guidar även bergsvandringar på Svalbard, och nu ställde jag min fråga: går berget att bestiga? Eftersom berget inte är någon klassisk turisttopp med markerad led har nog få varit där uppe. På Svalbard går man dessutom ingenstans bortom säkerhetsområdet obeväpnad, på grund av isbjörnarna.

Jag letar på kartan. Norbergfjellet ligger en bit söder om Longyearbyen, närmare Barentsburg i Nordenskjöld Land, mellan två glaciärer. Vintertid finns risk för snöras trots att det inte är ett enormt högt berg; 624 meter över havet. Men det är fyra kilometer långt – ett riktigt litet fjäll. Terrängen är typisk arktisk: karg tundra med permafrost, lösa stenblock, mossor och lavar som knappt täcker marken. Det är en vild och öppen miljö där vädret kan slå om snabbt – från solsken till snöstorm på bara någon timme. Inga markerade leder, inga faciliteter, bara rå natur med glaciärer som glittrar i bakgrunden och isbjörnar som kan dyka upp när som helst. Vänner har åkt snöskoter nedanför berget.

Ju mer jag gräver desto mer känner jag att jag verkligen vill bestiga det. Min vän som är guide tar reda på hur långt det är från stranden där man i så fall skulle bli avsläppt med Zodiac. Det visar sig vara cirka 10 kilometer fram till berget innan man ens börjar ta sig upp. Klättringen borde inte vara särskilt svår – mer är frågan om marken är väldigt blöt och sank tills man kommer högre upp. Bästa månaden är nog augusti, räknar vi ut. Augusti 2027, tänker jag.

Jag tänker att jag i så fall bestiger berget med två beväpnade och erfarna guider. Och att avståndet kräver en natt i tält. Jag antar också att jag måste hitta något annat fartyg än Freya för uppdraget. Plötsligt minns jag vad jag och Birgit pratat om senast vi sågs, vi möttes ju över en bit mat inne i Longyearbyn för någon vecka sedan. Vi hade pratat om bergsbestigning och Birgit hade varit tydlig:

”I don’t climb famous mountains, none of those that everyone else does.”

Plötsligt inser jag hur perfekt hon skulle vara att ha med på uppdraget, van som hon är från bergen hemma i Österrike. Stark som en björn, uthållig och alltid på gott humör. Birgit rockar – bokstavligt talat. Så jag drar på ett mejl…

”You said you don’t climb famous mountains like Kilimanjaro and stuff… So maybe you’d like to climb ‘my’ mountain instead?“

Nu väntar jag spänt på svar. För jag tänker att den här lilla expeditionen skulle passa perfekt med fyra personer: två beväpnade och erfarna guider plus jag och en kompis. Och på grund av avståndet så krävs det en natt i tält… visst låter det spännande.

Så vad skulle jag få ut av att nå toppen på berget? Kanske för att en gång i livet känna att jag står precis där jag är ämnad att stå. På ett berg som bär mitt namn. Kanske för att hedra Tjoppe, det är ju hans efternamn jag bär. Kanske det inte ens är ett val, utan ett öde. Tänk att få nå toppen med en liten flagga där det står ”Norberg was here”… då skulle det inte bara bli en bestigning, utan det skulle bli mitt berg – på riktigt!

// Coddi

Jag hajar till när jag läser namnet Norberg på skylten…
Här ligger berget som bär mitt efternamn… jag zoomar in och får fram namnet;
Ska det bestigas så krävs noga planering och efterforskningar...

Medan jag funderar över arktiska berg så bakar jag och fixar i byssan…

Nyligen gifta forskare ombord förtjänar såklart en hemlagad tårta. Grattis ni två.
Vi är så glad att vi får fira er här på Freya!
Jag testade att baka korvbröd av smörig briochedeg, de blev supergoda! Och varmkorven kommer från ett litet familjeägt charkuteri på Åland – Dahlmans… mitt jobb är fantastiskt på så många vis – dels för att jag får möjlighet att utveckla, utforska och välja bakverk…
Mina” grötbröd, jag tar tillvara på den gröt som inte gick åt under gårdagens frukost… saftiga och hållbara!
Dags för en ny laddning av fläderblomssaft, flädern kommer från gården som ägaren driver…
I väntan på att gästerna ska komma lagar jag ”fattiga riddare” åt besättningen, behövde ta tillvara på rostbröd som blivit över…
Inte mitt berg, Norbergfjellet ligger ett stycke söderut från Longyearbyn sett… (Foto: Bill Hughlett)

Äventyren fortsätter, ses snart igen…

…och ett litet förtydligande;

När jag inte använder mitt alias Coddi Wompler

så lystrar jag till mitt riktiga namn Helena Norberg.

4 reaktioner på ”Mitt berg i ishavet

  1. Låter som att det är ödesbestämt att du ska bestiga ”ditt” berg ❤

    Håller alla tummar och tår för att det blir perfekt bergsbestigningsväder i augusti 2027!

    Gilla

  2. Med god planlegging blir det en fin tur til fjellet «ditt «.
    Blir sulten av all matbildene dine.
    Ønsker deg en fin reise videre.

    Gilla

Lämna en kommentar