Bakslag med backslag, del 3

Amora, Lissabon, Portugal.

Länk till del 1 och 2 hittar du längre ner på sidan, börja med dessa om du missat tidigare avsnitt…

Del 3…

Att vi beställt fel backslag visste vi inte förrän det var dags att montera. Före dess, medan vi väntade på att budbilen skulle damma in på varvsområdet, ägnade vi tiden åt att fundera ut hur propelleraxeln skulle kunna låsas under segling. Lättare sagt än gjort då det är havets krafter som får den att rotera. En fördel var att Konstruktören stod med samma dilemma, så vi kunde fundera ut något ihop. Vad vi behövde finna, var ett säkert sätt att kunna bromsa och låsa axeln. Och likväl kunna släppa på den när det var dags att starta motorn. Under inga omständigheter fick låsmekanismen utgöra någon fara för säkerheten. Det måste funka även när det blåser kuling och storm (ju fortare vi seglar, desto snabbare snurrar propellern i olåst läge). Havets krafter ska man inte underskatta. Styrman måste dessutom kunna hantera bromsen ensam (Kapten kan ju tänkas bli sjuk eller kidnappad av pirater)…

En dag tog vi (och Konstruktören) cyklarna bort till färjeläget i Seixal. Vi hoppade på en snabbgående katamaran – över floden Tejo, in till Lissabon. Efter en trevlig lunch och promenad, sökte vi upp en cykelaffär. Försäljaren tyckte nog vi var konstiga när vi på hans fråga svarade att bromsen inte alls var till en cykel, utan till en båt. Efter en stunds fundering föll valet på en mountainbike-broms. ”Vi tar två, tack” och nu såg killen än mer förundrad ut. Vi betalade och lämnade butiken med bromsskivor, bromsbelägg och vajrar. Nu hade vi vad som krävdes, för att bygga oss en propelleraxel-broms.

Ett par dagar senare hade Kapten modifierat bromsen och monterat den på plats. Bromsskivan placerades på axeln närmast propellerhylsan och den egentillverkade spaken (istället för handbromshandtaget) monterades lättåtkomligt, vid motorns inspektionslucka. Därefter gjorde Kapten ett bromstest. Han låste axeln och därefter gick han ut och hängde sig i propellern. Ja inte runt halsen då, utan han hävde sig med sin kroppsvikt. När Kapten konstaterat att propellern inte gick att rubba, pustade han ut. Nog skulle detta hålla för tuff segling, alltid.

Så kom dagen då backslaget skulle återmonteras. Att hänga tillbaka backslaget på motorn gick fint. Men när Kapten skulle lägga an propelleraxeln mot backslagets utgående axel, stämde inte vinklarna. Detta trots att kopplingen på propelleraxeln är flexibel. Något var fel. ”MEN VAD I H*LV*TE” slank det ur Kapten.

Kapten visste mycket väl att det var ett vinklat backslag han hade beställt. Helt enkelt för att han var övertygad om att det förra också hade varit vinklat. Men nu insåg han till sin förskräckelse, att han måste haft fel. Det gamla backslaget måste ha varit rakt. Till saken hör att Kapten vid beställningstillfället inte hade det gamla backslaget att jämföra mot. Det var ju skickat till Södertälje. Misstaget kunde Kapten inte skylla på någon annan än sig själv. Som han svor!!! Haglet av svordomar for över gårdsplan och alla vi andra som befann oss inom en radie en handbollsplan eller två, fick ducka!

Vinkeln på 8 grader visste vi skulle bli svår att korrigera med enbart motortassarna. Vi gav oss ändå på ett försök. Men snart insåg vi att motorbädden behövdes bygga om. Kanske gick det att skicka tillbaka backslaget och beställa ett nytt? Vi ställde frågan men fick till svar att backslaget inte kunde tas tillbaka (vilket lät lite konstigt). Hur som helst gick det inte få samma rabatterade pris igen. Med frakter och allt inräknat, skulle ett byte till slut göra att slutpriset sköt i höjden. Mot himlavalvet till.

Vi behövde få misströsta, därför stängdes locket till motorrummet så vi slapp se eländet. Men efter att ha sovit några nätter på saken, började vi titta på möjligheterna att bygga om motorbädden. Billigast var ju onekligen att behålla det felbeställda backslaget. Så vi bestämde oss för att kavla upp ärmarna och ta itu med uppgiften. Vi måttade och mätte, därefter hämtades en rejäl stock. Stocken placerade vi mellan det aktre skottet och navigationsbordet (vilken tur att pappa Felix byggde Wilma i betong och massiv ek). Med motorrummet blottat kunde vi därefter hissa upp motorn i ett kättingspel.

Järnbalkarna (som motorn står på) monterades bort och svetsen åkte fram. Under arbetets gång testade vi motorns placering provisoriskt några gånger, vilket blev ett tidsödande jobb. För bultarna satt trångt. När Kapten inte kom åt, fick Styrman ta vid. Ibland försvann hon ner vid transmissionssidan. Ibland låg hon under motorn.

En vecka senare var vi klara med ombygget och järnbalkarna var snyggt målade med svart hammarlack. Nu skulle Styrman äntligen få sitt köksgolv tillbaka (jo, vi vet att det heter durk). Under veckan hade vi hoppat runt och balanserat på regelverket så disk och matlagning hade blivit därefter (anspråkslös och tråkig). När nu motorn skulle monteras tillbaka för en sista gång, gällde det att dra bultarna rejält och låsa dem med Loctite. En hel förmiddag gick åt och svetten lackade. Så fantastiskt svåråtkomligt. När motorn till slut stod där den skulle, fastskruvad, testade vi att lägga an propelleraxeln. Den passade perfekt.

Känslan när vi hakade av kättingspelet var fantastisk. Likaså när stocken for i en snygg båge över relingen. Med en hård duns landade den på backen så dammet yrde. Lite småfix återstår att göra, som att montera tillbaka vajrarna till styrreglaget och skaffa ny längre avgasslang. Den gamla har (i motorns nya läge) blivit för kort.

Men det tar vi efter hand. Nu får vi äntligen vila våra ömma kroppar efter att ha krupit runt på motorn i en vecka. Och blicka framåt mot en kommande seglingssäsong, med tillförsikt.

Skepp o Hoj!