Amora, Lissabon, Portugal.

Det var en härlig förmiddag i samband med att vi lämnade hamnen i spanska Mazagon (i somras) vi för första gången hörde missljudet. Initialt trodde vi det skrapande och tickande ljudet kom från propellern. Kunde det möjligen vara ett snöre eller en fiskelina som fastnat och trasslat in sig i navet? Styrman svängde in Wilma mot närmaste brygga, för att där låta Kapten göra ett dyk för att se efter. Strax kom han upp till ytan för att berätta att han inte funnit något…

Vilket i och för sig var synd, för det kunde istället innebära att något var fel på backslaget. Betydligt krångligare och dyrare om så var fallet. Med många sjömil kvar till Lissabon fanns risk för motorhaveri ute på havet och känslan var högst olustig. Skulle vi kanske avbryta och lyfta Wilma där vi nu var, i Mazagon, istället för att gå hela vägen upp till Lissabon (där vi bokat varvsplats för vintern). Snabbt övervägde vi innan vi fattade beslut om att fortsätta. Taktiken fick bli, att låta motorn vila så mycket som möjligt och istället segla. Vad sjutton, i första hand är det ju en segelbåt resonerade vi. Och därmed släppte vi bryggan och fortsatte.

Till Lissabon kom vi utan några större bekymmer. Visserligen fanns missljudet där men det påverkade inte framdriften. Väl på plats i den portugisiska huvudstaden bad vi om ett tidigare lyft – och redan dagen därpå kom vi upp på land. Nu kunde vi äntligen ta itu med backslaget, montera bort det och inspektera. Vi fann inget uppenbart fel så problemet gissade vi låg inuti backslaget. Kapten lyfte luren för att dryfta problemet med Lasse på Trans Auto i Södertälje. Lasse är en guru inom transmissionsteknik. På bilderna vi i samband med samtalet skickat över, tyckte Lasse att backslaget såg nytt ut (vilket det förvisso inte var, men inte heller gammalt). Garantitiden hade passerats med tre månader. Snacka om Murphys lag. ”Skicka hit backslaget så ska vi syna det under lupp” erbjöd sig Lasse. Och iväg åkte vårt sjuka backslag med första bästa budbil.

Någon vecka senare kom domen. Alla lager och lameller var slitna och drivskivans silikondel hade delat sig. Modfällda insåg vi direkt vilka ekonomiska konsekvenser detta skulle få. För oavsett vem som gör jobbet att renovera backslaget (och Trans Auto är de bästa) går det inte att komma ifrån vad reservdelarna kostar. Några delar går i tiotusen-kronors-poster. Vi bad ändå om en offert på arbete och reservdelar. Mycket riktigt fick vi våra farhågor bekräftade. Skulle vi välja att renovera backslaget skulle räkningen landa på 37.500 svenska kronor, inklusive moms (och då är inga fraktkostnader medräknade). Frågan var om det skulle bli billigare att köpa ett helt nytt backslag.

Kapten var inte så värst glad. Framför allt borde ett backslag hålla längre än fem år. Särskilt som Kapten, vars bakgrund som flygtekniker, alltid är pedantisk noggrann när det kommer till underhåll och tillika installationer. Det är knappast någon slump att Wilmas kölsvin (trots hennes 40 år på nacken) är så kritvit, att man hade kunnat promenera under motorn (om man varit kort nog) med vita tubsockor – och därefter kommit upp, utan ett uns smuts på strumporna. Allt på, och kring motorn är klanderfritt rent och det går inte att finna en droppe olja eller annat, som inte där ska vara. Så vad hade gått fel och varför?

Fortsättning följer i morgon…

(Fotnot: backslag är motsvarande växellåda på bil)