En irrfärd som slutar med diplom

Plats: Amora, Lissabon, Portugal.

Egentligen var det här inlägget tänkt att handla om dysan, den där mojängen vi håller på att tillverka till rodret och som ska göra Wilma mer lättmanövrerad. Men så kom annat emellan. Istället kommer vi berätta om hur vi cyklade över de lissabonska kullarna i jakt på en bit plåt. Iväg for vi på minicyklarna och först på sena eftermiddagen, efter att ha trampat mer än 3 mil (30 kilometer) var vi tillbaka på Wilma. En dag med en hel del motgångar skulle det visa sig…

Målet med cykelturen var att finna rostfritt material att tillverka dysan av och vi hade tagit reda på en adress till en verkstad, med tillhörande försäljning. Enligt utsago skulle de kunna kapa bitar till exakt önskat mått. Så iväg bar det. Emellanåt vände sig någon portugis om, för att studera Styrman när hon kom susandes på sin hoj med de extra små hjulen. Hon ser nämligen rätt rolig ut, för 16-tums hjul betyder (i detta fall) sämre prestanda och utväxlingen gör att Styrman måste trampa fortare. Som en liten iller behöver hon kämpa för att hänga med i Kaptens takt.

Halvvägs till målet började vevlagret krångla. Plötsligt blev cykeln enormt tung att trampa och det spelade ingen roll vilken växel som låg i, felet låg i själva tramporna. ”Ska vi vända hem”, undrade Kapten oroligt. Än hade vi långt kvar och han ville väldigt gärna handla materialet vi behövde. Nä, nä…bedyrade Styrman och menade att lite extra arbete har ingen dött av. För att slippa vältrafikerade vägar hade vi för dagen valt en alternativ väg, en rejäl omväg skulle det visa sig. Genom stadsdelar, villaområden och bostadskvarter cyklade vi – och vi trodde aldrig vi skulle komma fram. Men det gjorde vi och på plussidan låg den tappra höstsolen som kämpade över taken på de vackra husen.

Framme vid verkstan fick vi hjälp att kapa till två breda remsor av rostfri plåt. Utan spill som en fullstor plåt hade inneburit, kunde vi därefter vända hemåt igen. Kapten for iväg före Styrman med plåtarna fastspända på cykelkärran (som vi lånat av Konstruktören). Styrman kom efter. På grund av den tröga cykeln valde vi en kortare väg hem, en med tung trafik och nästan obefintlig vägren och det kändes som vi cyklade med livet som insats. Redan efter någon kilometer upptäckte Styrman att hon hade fått punktering på bakdäcket. Hon visslade efter Kapten att stanna, men han hörde inte för all trafik. Styrman såg hans ryggtavla försvinna i fjärran bland lastbilar och avgaser och kvar blev hon stående med sin obrukbara cykel.

Till slut hade Kapten upptäckt att han var ensam och vänt tillbaka. Någon cykelreparationsväska hade vi inte med oss, men som tur var en cykelpump. Kapten fick i luft i det platta däcket och sen fortsatte vi cykla en bit, tills däcket åter var platt. Då stannade vi ännu en gång och pumpade innan vi fortsatte ett stycke till. Så höll vi på… Ni kan ju gissa hur Styrman fick kämpa idogt med det tröga vevlagret och punkteringen på sin cykel med extra små hjul. Men till slut kom vi hem och när Styrman äntligen kunde ställa ifrån sig cykeln, var hennes enda kommentar; ”i morgon är det jag som kommer ha träningsvärk”. Vilket skulle visa sig stämma.

Motgångarna skulle snart visa sig växla över till medgångar. När Styrman gick in på sin mejl, fann hon ett meddelande från Svenska Kryssarklubben. Det första hon läste var ”GRATTIS”. Av mejlet framgick att en av hennes artiklar hade blivit utsedd till årets bästa – och för det hade hon blivit tilldelad årets Odyssépris. Nu var träningsvärken totalt glömd och stolt ropade hon på Kapten som stod ute och bockade plåt till dysan.

”Se, jag kan inte bara cykla på en omöjlig cykel” kvittrade Styrman nöjt. Och då syftade hon inte enkom på den knepiga cykelfärden (som i och för sig kunde ses som en långväga irrfärd med motgångar). Utan på de artiklar hon skrivit för Medelhavsseglarnas medlemstidning vars tidsskrift bär namnet Odyssé. Namnet är plockat från den grekiska mytologin och syftar på hjälten Odysseus. Hans hemfärd från Troja tog tio år på grund av diverse förseningar och äventyr längs med vägen. Det låter lite som oss…

Skepp o Hoj!

Aires heter det hjälpsamma företaget som kapade till rostfri plåt till dysan…

Styrman tillsammans med killen som kapar plåt. Själv bär hon helt andra talanger (skriva och cykla).

För denna artikel vann hon pris…(omslagsbilden)

En grekisk tillbringare i lergods och diplomet i original är nu på väg till vår bostadsadress hemma i Sverige…

Over and Out

2 reaktioner på ”En irrfärd som slutar med diplom

  1. Grattis till utmärkelsen och lycka till med med det fortsatta skrivandet.

    Jag och min fru brukar läsa om era irrfärder, ja kanske mest Jag, men Gunilla gillar att läsa om matlagning och relationer, själv är jag ingenjören, hmmm.

    Allt gott och tack för välskrivna och humoristiska artiklar.

    Mikael och Gunilla (i Sverige)
    SY ELCI (på land i Messolonghi)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s