Lite lätt hett

(…den grekiska värmeböljan borde väl rimligtvis mätas i degreece…)
 
Monemvasia, Peloponnesos, Grekland 

Vår plan att puttra in till Monemvasia och där ankra upp för någon timme så vi kunde gå till mataffären, gick i stöpet. Redan på morgon blåste det rejält i ankarviken, trots att prognosen lovat lugnt några timmar till. Vi tog därför beslutet om att
ligga kvar – för lämna Wilma nyankrad hade inte känts bra. Med den sämre havsbotten som råder vid Monemvasia, var det som att tigga om bekymmer. Tänk att komma tillbaka till jollen med matkassarna och upptäcka att Wilma draggat och flutit ut till
havs (eller ännu värre, in i bron). Förutom hård vind lovade eftermiddagen dessutom riktigt höga temperaturer, över 40 grader i skuggan. 

Så istället för att kasta loss släppte Kapten Betong ut lite mer kätting, till strax under 50 meter och sju gånger djupet. Ankaret hade vi inspekterat och vi visste att det hade grävt ner sig rejält i sandbotten. I vår ankarvik låg vi dessutom ensamma.
Oavsett hur mycket det kunde tänkas blåsa och hur vinden än vred sig, skulle vi ligga trygga. Under tiden Kapten var uppe på däck passade Styrman Pimpsten på att inventera matlagret ombord. En rejälare mathandling hade inte gjorts sen Chios, för
flera veckor sedan. Därefter hade det bara skett en mindre påfyllning, på Amorgos. 

Som väderprognosen ser ut, kommer vi sannolikt segla söderut och runda den första udden på södra Peloponnesos utan att hinna handla mat i Monemvasia. Tanken är att vi sticker första bästa morgon efter att blåsvädret lagt sig. Förbi de tre uddarna
ser det inte ut som vi kommer åt någon mataffär, det blir nog ankring i klorofyllen för hela slanten. Lagret av mat är vid dags datum kraftigt reducerat, utan att det för den saken råder kris ombord. Vi kommer alltså inte behöva svälta. Däremot
krävs hård planering och lite mer uppfinningsrikedom. Att vi kommer missa Monemvasia helt och hållet gör oss inte så mycket, vi har varit här förut. Oavsett, vi hade inte orkat traska runt på stan i hettan som just nu råder.

Samtidigt som Styrman gick ner i salongen för att redigera film, drog en märkligt varm vind fram över viken och Wilma. Kvicksilvret steg till över 40 grader och när vi gick ut på däck, kändes det som att stå framför en bättre eldsvåda. Hettan slog
mot ansiktet och vad än vi tog i, brändes det. Masten var så varm så vi hade kunnat steka ägg på den. I vårt oblyga tillstånd gick vi spritt språngande nakna, sånär som på den blöta handduken som Styrman lagt över sitt huvud.

Filmen är nu klar med lite blandade episoder från det materialet som legat på vänt. Tycker ni inte filmen håller måttet ska ni veta att den blivit till i extrem hetta, bara det är värt en medalj. Tidsmässigt löper filmen från det vi lämnade Halkidiki,
till och med Ikaria.

 Sätt på ljudet så får ni trevlig musik till och ja, den är på engelska! 

Skepp o Hoj!
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s