Wilma i sjödrama, del 1

 

Kalamata, Peloponnesos, Grekland

Efter en särdeles dramatisk vecka ligger vi förtöjda i Kalamata hamn. Här vilar vi ut och hämtar krafterna efter några intensiva dagar. Att vi skulle komma till Kalamata låg aldrig i vår plan. Varför och hur det gick till, ska vi nu berätta.

Som vi tidigare nämnt bjuder Peloponnesos uddar inte sällan på utmaningar. Kring de tre näsen snurrar ofta vindarna vilket gör det svårt att finna en bra ankringsplats. Ofta får man in svall och vågor någon gång under dygnet, oavsett vilken vik man valt. Förutom att vindriktningen ideligen kastas om, är det för området typiskt att dagen börjar stilla – för att framåt kvällen övergå till hårda vindar. Det är den främsta anledningen till varför Korintkanalen en gång i tiden byggdes, för att fartygen skulle slippa utsättas för väder och vind kring näsen på södra Peloponnesos. Denna sommar råkar kanalen vara stängd efter ett ras i vintras och för dem som önskar växla hav mellan Egeiska och Ioniska, måste nu ta den ökända och strapatsrika omvägen. Fördelen idag är att de moderna hjälpmedlen såsom elektroniska sjökort och träffsäkra väderprognoser. Därför är seglatsen inte i närheten så riskabel i dag som den var förr i tiden. Men det förutsätter förstås att inget tillstöter, för platsen är trots allt nyckfull. Vi tar det från början…

Lördag den 2 Juli

När extremvärmen med temperaturer på över 40 grader äntligen lagt sig och den hårda vinden bedarrat gav vi oss av från Monemvasia. Målet var att runda den första udden och havet låg platt. Därför fick Wilmas motor göra jobbet. När vi kom fram till ön Elafonisos (som i lugnt väder bjuder på ett paradis med sitt turkosa vatten) gick dyningarna höga. Strax före entrén till den finaste viken ångrade vi oss när vi såg svallen som letade sig in. Istället gick vi runt ön och in på baksidan, där vi fann det skydd vi sökte. Även om vinden var utlovad att snurra 360 grader under natten, skulle den inte vara hård. Viktigast var att undkomma de jobbiga svallen från sydväst. Det blev en tidig sänggång för redan i ottan nästkommande dag behövde vi komma iväg för att hinna fram till nästa udde, innan de hårda vindarna på nytt drog in.

Dagen därpå den 3 juli, tidig morgon/mitt på dagen

Den viken vi hade sett ut låg nästan ute på uddspetsen, på den östra sidan av mittenfingret. Under kommande dygn skulle inte vinden som brukligt snurra sitt varv, utan den skulle blåsa stadigt från väst. Ankrade skulle vi sen kunna låta kvällen och nattens tämligen hårda blåst passera innan vi fortsatte vår färd nästkommande morgon. Men till ankarviken på mittenfingret gällde det att komma fram tidigt under dagen, innan det blåste upp. Redan vid lunchtid var vi framme och på en bra sandfläck droppade vi ankaret. Vi låg förvisso helt exponerade för ostliga vindar men eftersom vi bara skulle stanna över natten, var det ingen fara.

Eftermiddag samma dag

Det blåser upp. Snart rullar böljorna utanför viken. Vi har lagt ut närmare femtio meter kätting och Wilmas ankare har grävt ner sig rejält. Tre båtar finns i viken, Wilma inkluderad. Men nu strömmade allt fler båtar till, för att söka skydd undan vädret. Vi visste att vår vän Öivind på S/Y Vaare i stunden passerade oss längre ut till havs. Till skillnad mot oss hade han valt att gå längre ut, i en vidare bana. På så sätt skulle han komma förbi de tre fingrarna på en gång – och samtidigt slippa de värsta lokala väderfenomen som uddarna inte sällan orsakar. Öivind befann sig nu i kanten av den blåst som drog över oss. Även om vindarna därute hos vår vän inte var allt för svåra, visste vi att han gick på en kurs rakt emot sjön. Med vinden emot var han tvungen att gå för maskin. Noga följde vi S/Y Vaares rörelser på vårt elektroniska instrument och på den långsamma framfarten förstod vi att han hade rätt hög sjö, sannolikt två meter höga vågor.

Det dröjer inte länge förrän fler båtar dyker upp i viken. Vinden piskar vattenytan vit och för de sent anlända blir det en utmaning att ankra. De flesta båtar börjar snart vandra oroligt fram och tillbaka ju mer kastvindarna trycker på. Wilma å sin sida ligger rätt still, trots att det blåser mer i vår ände av viken. Fördelen är att vi har gott om plats. Den möjliga nackdelen är att vi ligger helt exponerade för vindar från öst, men därifrån ska det inte blåsa under natten. Snart uppstår ett märkligt skådespel. Flera båtar börjar dragga, samtidigt som nyanlända försöker finna sig en plats i viken. Efter ett tag är det inte många båtar som hänger kvar i sina ankare och från däck studerar vi spektaklet. En segelbåt med tysk flagg ser vi har enorma bekymmer med att få fäste.

Medan cirkusen pågår får vi ett samtal. Det är Öivind som ringer ute från havet och han har fått problem. Det är motorns varvtal som gått ner och motorn saknar helt ork. Kapten Betongs första tanke är att motorn inte får tillräckligt med diesel. Men trots en rad åtgärder kvarstår problemet, det hjälper varken att byta filter eller att helt koppla förbi huvudtanken. Några saker till får Öivind kolla innan Kapten drar slutsatsen att problemet är av ett mer bekymmersamt slag, något som inte går att fixa ute till havs.

 Att forcera motorn mer än nödvändigt tyckte Kapten inte var tillrådligt, han befarade att motorn helt skulle kunna lägga av och med det rådande vädret var det klokaste att ta sig till en hamn. Det smått osannolika var att Öivind bara befann sig 12 sjömil från oss – vi som för rätt länge sen skilts åt uppe i Thessaloniki och därefter seglat på olika destinationer. Även om det blåste mer över oss, var detta den närmaste och kortaste vägen till land. I vår ankarvik fanns dessutom en duglig mekaniker i form av Kapten Betong. Genom att sätta kurs mot oss kunde Vaare seglas, istället för att gå för motor. Rimligtvis skulle han nå vår vik på tre-fyra timmar. Kaptens uppmaning löd ”Byt kurs, dra ut förseglet och kom hit”. Sagt och gjort, på endast ett revat försegel satte Öivind kurs mot oss och medan vi väntade in honom, återgick vi till cirkusen som fortfarande pågick i viken.

Samma dag, tidig kväll

Solen hade börjat dala och vi funderade över hur vi lämpligast skulle kunna ta emot S/Y Vaare. Skulle maskinen gå sista biten in i viken var frågan, att segla in var inte möjligt. Och var skulle Öivind ankra, när det väl blivit mörkt skulle han inte kunna se några sandfläckar. Det hade dessutom börjat bli rätt fullt i ankarviken och fler båtar hade börjat söka sig till vår ände av bukten. Kapten bestämmer sig för att hoppa ner i vattnet, trots den hårda vinden och den upproriska vattenytan, för att söka av havsbotten. Med en ankarboll fäst i snöre och ett par tyngder simmade han sen iväg med kraftfulla simtag – fram och tillbaka tills han vid en bestämd plats släppte bollen och lät tyngderna sjunka till botten. Där fanns det fin sand och dit skulle vi lotsa Öivind när han väl dök upp.

Den tyska båten hade ännu inte lyckats få fäste. Kapten var nu åter uppe på däck och vi såg hur de gång på gång gjorde nya försök. Däremellan körde tyskarna lite planlöst runt i viken medan kättingen firades upp. Ankaret verkade inte alls få fäste – den hårda vinden vred snabbt båten, så den med bredsidan drev ut mot havs igen med ankaret på släp. Från vårt håll såg det ut som det fattades kunskap och ankaret, ja det var av en skitmodell. Den trötta besättningen hade vid det här laget gjort ett tjugotal ankringsförsök och de hade hållit på i över två timmar. Nyanlända båtar hade vi kategoriskt bett undvika platsen där vi placerat ankarbollen och bett de välja ett annat ställe. Trots det utmanande vädret hade samtliga båtägare visat förståelse när vi förklarat att en båt med motorproblem var på ingång. Nu stod vi på däck och studerade den tyska båten som uppenbarligen inte fick fäste. Solen höll på att gå ner och snart skulle besättningen inte vara behjälpta av dagsljuset. Skulle vi kanske erbjuda dem platsen vid bollen, där visste vi att det var sand. Men hur skulle vi då göra med Öivind?

 Vi bollade frågan mellan oss och kom fram till att vi nog kunde erbjuda tyskarna platsen vid ankarbollen. Öivind kunde istället få droppa ankaret alldeles bredvid Wilma och med 60 meter kätting skulle Vaare då kunna glida ner bakom oss. Om vinden mot förmodan skulle släppa under natten och båtarna vilja stöta i varandra, fick vi ta det där och då. Vi tittade bort mot tyskarnas båt och nu verkade besättningen ha svårt att hålla sams.

Kapten kallade på tyskarnas uppmärksamhet och vi ropade och gestikulerade att de skulle droppa ankaret vid bollen. Men de förstod inte. Vi höll upp vår bärbara VHF i luften för att visa att vi ville prata med dem över radion istället för att stå och skrika i blåsten. Men ingen ombord reagerade så vi fick fortsätta ropa och peka. Snart kom de tillräckligt nära så vi kunde förklara. De körde fram emot mot bollen och släppte i ankaret. Ett litet tag, någon minut höll ankaret emot. Men sen började båten dragga. Snart låg de mitt i viken på ett hopplöst djup. Från vår position såg det ut som föraren slutade hålla upp stäven i samma sekund som ankaret släpptes, det hann inte ens landa på havsbotten. Och mannen på fördäck lät inte släppa ut ankarkättingen tillräckligt fort och långt. Genom den hårda vinden kunde vi höra hur kättingen matades ut över ankarrullen, den lät som ett gammalt tröskverk.

När tyskarna fått upp sitt ankare på nytt vinkade vi på dem att komma närmare. Genom vinden ropade Kapten ”Do you want me to come over to your boat and help you???” Ett unisont ”JAAA” kom från den desperata besättningen. För den fjärde gången för dagen kastade sig Kapten ner i vattnet och snart stod han på tyskarnas båt och gav dem instruktioner. Den novisa besättningen saknade mycket riktigt ankringskunskaper. Vid de tidigare försöken hade de lagt ut alldeles för kort kättinglängd. Nu blev det ett nytt försök med Kapten på däck och hans enkla kommandon gjorde att ankaret satte sig djupt i sanden, för säkerhets skull gjordes ett ordentligt backprov. Äntligen kunde tyskarna pusta ut och göra kväll. En rätt trött Kapten simmade därefter tillbaka till Wilma. Det blev en varm dusch och lite mat, innan det var dags för nästa batalj.

Samma kväll efter solnedgången

Så närmade sig äntligen Vaare. Vi kunde ännu inte se båten från vår position, men däremot på det elektroniska sjökortet och vi såg hur kursen byttes, det hade blivit dags att påbörja färden in mot ankarviken. Vi ropade upp och informerade att vi skulle guida sista biten in och visa var vännen skulle droppa ankaret. Vi hade kommit överens om att stanna på en annan kanal på VHF-radion så vi ostört kunde prata med varandra, utan att störa Kanal 16. Öivind bekräftade att motorn gått att starta, men att det gick långsamt. Lite glädjande konstaterade vi samtidigt att den hårda vinden bedarrat något men det blåste friskt, enligt Vaares instrument byade det nu 16-17 meter per sekund. Som AIS-mål på plottern följde vi den långsamma färden, samtidigt tände vi upp all arbetsbelysning ute på däck. Ännu kunde vi inte se Vaare visuellt, men vilken minut som helst skulle gångljusen dyka upp där ute i mörkret. Vi stod beredda.

Plötsligt sprakar det till i radion och med en röst vi aldrig tidigare hört Öivinds, skriker han vilt ”DET BRINNER I MOTORN”. Vi stelnar till och Kapten ropar ut ordern ”GÅ NER OCH SLÄCK”. Brand ombord är bland det värsta som kan hända och i becksvarta mörkret i hård vind är oddsen riktigt dåliga. Om och om igen ropar vi upp Öivind, vi vill få bekräftelse på att han släckt branden. Men vi får inget svar. Vi vet att han sannolikt gått ner i maskinrummet och därför inte hör radion. Men han bör snabbt vara uppe igen, att tömma en brandsläckare går fort. ”ÖIVIND, ÄR DU DÄR???”. Inget svar. Vi ropar igen. Och igen. Sen slocknar Vaares AIS-mål på plottern och han är borta.

 Vi spanar ut mot havet men ser inget. Allt är svart förutom några svaga ljus i bakgrunden. Ett av dem är orange. Fanns ljuset där förut, eller är det en brand vi ser? Vi ger det några sekunder till. Fortfarande inget svar från Öivind och han är borta från plottern. Vi drar där och då slutsatsen att branden nått elektroniken ombord och därför slagit ut instrumenten. För våra inre ser vi hur Öivind i all hast fått kasta sig i havet för att undkomma branden och att han nu ligger där i havet och kämpar för sitt liv.

Samtidigt som Styrman Pimpsten slår igång Wilmas maskin springer Kapten fram på fördäck. Aldrig i livet har Kapten vevat in ankarkättingen så fort, det är ett manuellt ankarspel. I samma veva ropar Styrman upp Olympia Radio, Greklands motsvarighet till Sjöräddningen. Snabbt lämnar vi information om Vaares position och att vi mottagit ett anrop om en brand. Vi meddelar också att vi håller på att lätta ankare för att åka ut och assistera. Med närmare 50 meter kätting utlagda väljer Kapten att vila när 15 meter återstår, han behöver stämma av med Styrman att vi är klara för avgång. Just då ser Styrman återigen Vaare på plottern och hon noterar att båten gör fart genom vattnet. ”JAG SER HONOM” skriker Styrman högt till Kapten. Och borta i mörkret ser vi också Vaares lanternor dyka upp och vi kan inte se att det är någon brand. Över radion ropar Styrman upp Olympia Radio och blåser faran över. Sen går vi ut på däck och ställer oss beredda att ta emot vår vän. Vi trodde där och då att dramat skulle vara över, men ack så fel vi hade. 

Fortsättning följer…

S/Y Vaare kommer in i vår vik med trasig motor. Kapten guidar sin vän och talar om när han ska droppa sitt ankare…
 
Skepp o Hoj!
 
FÖR ATT KOMMA TILL DEL 2, KLICKA —>HÄR<—
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s