(…vi seglar iväg och säger hej till Port Sabatiki…)

Port Sabatiki, Peloponnesos, Grekland

Inte en dag försent lämnade vi Porto Heli. Inte för att det är någon dålig plats, tvärt om. Men tiden vi spenderade där var i vårt tycke fullt tillräcklig och längtan efter att få segla vidare och se nya platser var enorm. Vi bokstavligen kände hur rastlösheten kröp inpå våra skinn de sista dagarna.

 Innan vi kastade loss så bunkrade vi båten med vatten och matvaror och vi passade även på att besöka Port Police för att få vårt seglingstillstånd DEPKA stämplat. Förvisso hade vi en månad till på oss, men vi kände att det skulle vara skönt att ha det gjort utifall att vi skulle ligga ankrade någonstans mitt ute i den grekiska klorofyllen när det är dags för ny årsstämpel. Kvällen före seglingen var vi över till våra båtgrannar på S/Y Tiki. Med en Colin Archer (som Wilma) seglar Astrid och Eric runt i Medelhavet. Tiki är något mindre än Wilma och byggd i stål och lite annorlunda planerad, men igenkänningsfaktorn var stor. Samma men ändå inte. Innan klockan blev allt för mycket så jollade vi hem. Vi hade lite mer att förbereda inför morgondagens seglats.

 Nästkommande förmiddag började vi spela upp ankaret men Wilma svängde konstigt och det kändes trögt på något vis. Snart stod det klart vad som var bekymret, vi hade lyckats haka fast ankaret i en kätting på botten, vad nu en sån gjorde långt ut i bukten (det var långt till nästa ankrade båt). Men efter lite trixande kunde vi klara hyskan och vi satte kurs ut ur Porto Helis stora ankarvik. Strax bakom oss kom S/Y Tiki och vi gjorde sällskap med varandra och där havet tog vid girade Tiki styrbord medan vi fortsatte på en rakt kurs mot Sabatiki, en liten fiskeby på Peloponnesos ostkust.

 När vi kände hur vinden rufsade om i vårt hår så försvann rastlösheten som i ett trollslag. Havet var blått med lätt skummande vågtoppar och vi fick en välbehövlig bris i den trettiofemgradiga värmen. Efter fem timmar och lagom till eftermiddagskaffet kom vi fram till den lilla hamnen som utlovade gästplatser för tre båtar. Vi hoppades att det skulle finnas en ledig åt oss så vi slapp ankra i viken utanför där svallen letar sig in. Till vår stora glädje låg det bara en segelbåt i hamnen som just höll på att lägga ut. Strax därpå kunde vi droppa ankaret i mitten av hamnbassängen och backa in mot kaj.

 Port Sabatiki är en stillsam plats, en avkrok med en handfull mindre fiskebåtar och ungefär lika många hus. Eftermiddagshettan slog emot oss så vi sökte skugga på Sabatikis enda taverna. Precis intill stranden, bara ett tiotal meter från vattnet där några barnfamiljer njöt av den tidiga kvällen satt vi på tavernas veranda under ett enormt bladverk av okänt trädslag. Från vår plats noterar vi att badstranden består av småsten, små runda bumlingar som naturen ännu inte hunnit göra till sand och bakom den ser vi Sabatikis lilla fiskeflotta. Efter den skyddande hamnpiren tornar Peloponneos blånande berg upp sig som en bästa teaterkuliss. En kanadagås kommer förbi och och några katter intill leker med en försvarslös ödla som inte hunnit ta till flykt. Själva njöt vi av en iskall Mythos.

Vi ville passa på att fråga servitören om Sabatiki, om hur många som bor här och hur de lever i denna lilla oas särdeles avskurna från omvärlden. Men mannen pratade bara grekiska, så Sabatiki får förbli en gåta tills vidare. När temperaturen sjunkit lite ytterligare vågade vi oss ut på en kort promenad.

 Här blir vi sannolikt bara en natt, inte för att hamnpriset avskräcker oss med sina blyga 3 euro. Men man utforskar Port Sabatiki på några få timmar och som enda gästande båt med fina vindar utanför hamnpiren så vill vi inte förspilla vår ungdom, utan se vad nästa plats har att bjuda på.

 Skepp o Hoj!

 Skönt att komma ut på havet…

 

I början har vi sällskap av S/Y Tiki, en Colin Archer (som Wilma) och hon seglar under österrikisk flagg…

 

 

 Det här är Port Sabatiki…en stilla fiskeby på Peloponnesos ostkust…

 

 Vi är den enda gästande båten…här betalar vi tre euro och har fri tillgång på vatten. Kapten har just spolat Wilmas däck fritt från havssalt…

 

 Peloponnesos blånande berg i bakgrunden…

 

 Tätt lövverk ger oss skön skugga…

 

 Intill staketet växer vinrankor…

 

 Mmm…

 

 En gås på besök…

 

 Ett av husen i Port Sabatiki är synnerligen blått…

 

 Pirarmen som skyddar fiskebyn från havet…Wilma ligger längst ut…

 

 Kvällens sista solstrålar speglar sig i vattnet och namnet Wilma får man läsa upp och ner och baklänges…AMLIW Y/S

 

Over and Out

 

 

 

 

 

(…och finner andra lösningar på kuppen…)

 Till saken hör att vi någon vecka tidigare hade varit till båttillbehörsaffären där vi tittat på en Mercurymotor som var till salu för prisvärda 700 euro. Förvisso begagnad, men den hade blott bara använts en timme vilket kom sig av att den tidigare ägaren ångrat sitt köp och tjackat upp sig på en större motor. Nu hade den ångrade motorn blivit ståendes kvar i butiken som ett skyltexemplar.

Nu hade då tillfället kommit då vi hade tid att ta itu med problemen, så återvände vi till båttillbehörsaffären för att höra om utombordaren ännu var till försäljning, och ja – det var den. Kapten kände att han hade bråkat klart med vår gamla utombordare som nu krånglade mer än någonsin. Att äga en kraftkälla man kan lita på skulle sitta fint, resonerade Kapten. Men väl i butiken fick vi veta att vi inte kunde köpa den tilltänkta Mercurymotorn på stört, den förra ägaren hade inte fyllt i sin del av ägarbytet, så vi ombads komma tillbaka nästkommande dag för att slutföra köpet.

Nästa dag hoppade vi ner i jollen med 700 euro i plånboken, en gigantisk summa för oss lågbudgetseglare. Kapten provade en sista gång att dra igång jollens utombordare och blev lite överraskad när den startade på första försöket. Sen åkte vi inåt stan. Halvvägs in så säger Kapten ”konstigt, nu går ju motorn helt perfekt”. Vi körde lite omvägar och provocerade motorn hit och dit men den gick felfritt och Kapten började tvivla kring köpet av ny motor. Kapten resonerade att felet trots allt måste vara bagatellartat, för annars skulle den inte gå bra emellanåt, saker brukar sällan laga sig själva om det är stora fel. Så när vi förtöjde vid jollebryggan så gick vi inte alls till båtbutiken – utan till mataffären. Där köpte vi oss en redig kyckling till en Coq au vin och med vårt fjäderfä under armen så körde vi tillbaka till Wilma.

När vi närmar oss vår segelbåt så utbrister Kapten;

 ”Vi har besök på Wilma”

Avståndet var fortfarande lite långt men vi ser en ribbåt som verkar ligga förtöjd intill Wilma. Men ingen person syntes och det verkade skumt om någon skulle ha klivit ombord på Wilma utan vår tillåtelse. Kunde det vara Port Police som ville kolla in våra papper, månne?

 När vi kom närmare så såg vi att ribbåten inte alls satt fast i Wilma utan att den låg och drev herrelös med en förtöjning släpandes i vattnet. Vi fångade tag i snöret och körde den sista korta biten fram och knöt fast den bakom Wilma. Vems ribbåten var hade vi ingen aning om. Vi satte på VHF-radion och gjorde ett utrop. Först ropade vi på ”Moon” vilket var ribbåtens namn, men ingen svarade. Därefter ropade vi upp Port Police, men vi fick inget svar där heller. Ja vi är ju i Grekland…

Vi ville gärna hitta ägaren av båten, att ha en ribbåt efter Wilma med en 90-hästarsmotor kändes inte så upplyftande. Någon skulle säkert känna igen den och kanske dyka upp och ifrågasätta, kanske till och med anklaga OSS för båtstöld. Nog för att vi behövde en ny utombordare men denna 90-hästare var väl lite att ta i. Vi stod rådlösa i situationen så vi valde att hoppade ner i vår jolle på nytt och innan vi försvann inåt land så fotograferade vi av ribbåten.

En trött och till synes nyvaken man öppnade dörren hos Port Police när vi bankade på, vi hade sannolikt stört honom i siestan. Lite vimsig verkade han där han med sitt rödmosiga ansikte stod framför ett skåp fyllt av pärmar. Men till slut fick han fram rätt pärm och slog upp en sida och lyfte telefonluren till sitt öra. Samtalet var kort och på rena rama grekiskan så vi förstod inte ett ord av vad som sas, men när påringningen avslutades så tog hamnpolisen till orda.

 ”The owner of the boat is on it´s way”

 Ja ha, så enkelt tänkte vi, grekerna har trots allt ordning på sina papper fast det för en stund verkade väldigt rörigt. Efter några minuter sladdade en bil in framför stationen och en småstressad man i fyrtioårsåldern for in genom entrédörren med sin gamla pappa i släptåg. Vi visade fotografiet på ribbåten för mannen och han bekräftade att det var hans båt. Dimitrios som mannen hette, hade inte hunnit sakna sin båt utan den måste ha slitit sig från sin kajplats och gett sig av på ett alldeles eget litet äventyr.

 Det hela löste sig fint. Kapten skjutsade Dimitrios ut till Wilma så han kunde hämta hem sin båt. Därefter möttes vi alla upp hos Port Police för att ordna med papper, händelsen skulle dokumenteras och skrivas under av alla parter. Dimitrios var själaglad och tacksam över att ha fått tillbaka sin båt. Vi fick veta att han bedriver en båtcharterverksamhet och är helt beroende av sin ribbåt, utan den så får han fort bekymmer då han tar sina kunder ut till hyrbåtarna med densamma. Innan vi lämnade stationen så slår Dimitrios ut sina armar i en stor generös gest och utbrister;

 ”Som tack så skulle jag vilja bjuda dig och din fru på en riktigt trevlig middag”

 Innan vi hinner protestera så trycker Dimitrios en sedel i Kaptens hand och skakar den densamma för att visa sin tacksamhet. Den rödmosiga hamnpolisen står bredvid och ser nöjd ut och han frågar oss om vi alla känner oss nöjda med uppgörelsen. Vi vill ju såklart protestera, för vi hade definitivt inte någon baktanke eller uppsåt att tjäna några pengar, vi ville bara hitta ägaren så alla blev nöjda och glada – ett handslag utan peng hade varit gott nog åt oss. Men våra protester viftades gemensamt bort av hamnpolisen och Dimitrios och vi kunde inget annat göra än att acceptera den svettiga sedeln i Kaptens hand. När vi lämnat dörren bakom oss så plockar Kapten fram sedeln och då ser han att det är två till antal, 100 euro vilket är mer än vad en schysst middag för två på en restaurang kostar här i Porto Heli.

 Senare samma eftermiddag kör vi jollen till bensinbryggan och för att köpa ny tvåtakts-olja. Under timmarna som förflutit så har Kapten grunnat kring problemet med utombordaren, om det kunde bero på bränslet. Vid närmare eftertanke så hade bekymren börjat efter det att Kapten öppnat en ny burk olja, den som han blandar med bensinen. Varje gång därefter, när motorn varit nytankad så har den krånglat och stannat som följd. Inte uppenbart direkt efteråt, så vi har inte kopplat samman händelserna, men efter femtio körda meter ungefär. Än mindre har samma tanke slagit oss, för när bränslet fått ligga i tanken ett tag så har motorn plötsligt börjat fungera fint igen. Lite på och av efter eget tycke likt en blinkande fyr, intermittent. Orsaken kändes lite långsökt, men något bättre kunde Kapten inte komma på, så kunde felet bero på tvåtaktsoljan möjligtvis?

 När Kapten köpt oljan så möter vi Dimitrios på tankbryggan och han är fortfarande själaglad, hans ribbåt ligger noggrant förtöjd intill. Därefter for vi tillbaka till Wilma och Kapten blandar en ny cocktail till utombordaren och ger sig ut på en testtur. Snart är han tillbaka och förkunnar att motorn går som en klocka igen, den spinner som en katt och har inte tjuvstannat en enda gång. (I skrivande stund håller hypotesen, utombordaren går finfint).

 Så från att ha räknat med en stor utgift så ligger nu ännu 700 euro i plånboken och därtill vår hittelön om 100 euro. Hurra!

 Blir det någon middag, undrar kanske någon?

Japp…Kapten vill ha lammkött (vem vill inte ha det).

Och det ska han få!

Skepp o Hoj!

En annan lösning har sett dagens ljus i Kaptens liv. Det är rysligt varmt här nu och framåt kvällen när eftermiddagsbrisen lagt sig så blir det extremt hett och vi bokstavligen badar i svett. Våra tolvvoltsfläktar räcker nästan inte till för att göra tillvaron dräglig för oss. Men så kom Kapten på att han kan flytta sin fläkt ännu närmare, så nu har han klämt fast den ovanför sängen blott några decimeter ovanför sin bröstkorg, i kabyssen. Nu fläktar det skönt. Men samtidigt lider han av den skräckfyllda tanken kring vad som händer om fläkten lossnar från sitt fäste och faller ner på hans bröstkorg. Kapten är nämligen väldigt hårig. AAAAJ!

 Over and Out.

Porto Heli, Peloponnesos, Grekland

-Åh det var så kul att han kom hit!

 Vi sitter i jollen på väg ut till Wilma och vi har just vinkat av Kaptens lillebror och fru som varit och hälsat på. Vi har haft några riktigt trevliga dagar tillsammans med sol, bad, god mat och dryck och inte minst utflykter. Samtalen har avlöst varandra, minnen har dryftats och vi har spexat och skojat. Några saker kommer vi minnas alldeles särskilt. Inte minst broderns fenomenala vattenkullerbyttor som fick oss att gapskratta. Han har humor brodern. Få fritidsbåtar (om än någon) i Porto Heli kan väl stoltsera med så gott sjömanskap som ombord på Wilma under dessa dagar, brodern är en äkta sjökapten. Det blev två dagsturer ut med Wilma till vacker ankarvik och en dag gjorde vi en bilutflykt till hamnstaden Nafplio.

Vi har skoj ihop och vi trivs riktigt bra tillsammans alla fyra, de två kapellmakarsönerna och deras fruar. Historiskt sett så har brödernas kontakt i perioder varit mer sporadisk, upptagna av livet som man lätt blir. Därför känns det extra fint att vi idag är ett gott gäng och för Kapten betyder den nära gemenskapen otroligt mycket. Som barn reste bröderna ofta långt och länge runt om i världen tillsammans med sina föräldrar, så det finns en ocean av spännande och roliga minnen att ösa ur. Nu under våra dagar ihop så ploppade flera av dem upp. Så när Kapten brast ut i den spontana reaktionen ”åh, det var var så kul att han kom hit” så kom det från hjärtat. Samtidigt ser Styrman Pimpsten hur Kapten torkar bort en tår ur ögonvrån. En tår av glädje och kärlek. 

Tack Adam och Lat för oförglömliga dagar tillsammans och vi ses snart igen (men inte ombord på båt Lat, du kan vara lugn fniss fniss).

Skepp o Hoj!

 Äldsta brodern i plurret först…vi har ankrat upp i en liten vik…

 

 Nästa brorsa ner i plurret…

 

 Vi bjuder på blått vatten och sol…

 

 Vi badar och spexar och det är närmare trettio grader i vattnet…emellanåt ligger vi bara och flyter…

 

 En gåva från Kaptens bror med fru, en vacker skärbräda med Wilma infräst i träet… Otroligt fin…

 

 Vi gör en bilutflykt till hamnstaden Nafplio…

 

 En gammal stad med små fina gränder och fina hus, en del äldre än andra…

 

 Dags för fotografering…

 

 Det här är Nafplio, en medeltida stad med en äldre stadsdel med butiker och serveringar utmed gatorna…

 

 En vacker balkong i Nafplio…

 

 Kaptens bror med vacker fru…

 

 Vi är hungriga och hittar en mysig restaurang…

 

 Vi väntar på maten…

 

 Glad Kapten…

 

 Efter lunchen så promenerar vi ner mot hamnen…en vacker trappa längs vägen…

 

 Ett fort ute i vattnet…

 

 Vi är glada att vi inte tog Wilma hit, hamnbassängen är rätt skvalpig och ligger oskyddat från söder…

 

 Svägerskan…

 

 Flera av Nafplios hus är färglada…

 

 Kaffe och glass…

 

 Vi pausar i värmen…

 

Vi har tagit bilen upp på berget för att se på utsikten…

 

 Ja även Styrman Pimpsten var med…

 

Dags att åka tillbaka till Porto Heli…

 

 Sista kvällen ihop, tack för att ni kom och förgyllde våra dagar…

 

Over and Out!

 

 

Porto Heli, Peloponnesos, Grekland

”Pling pling…”

 Mobilen gav ifrån sig en signal och Kapten öppnade för att läsa messet.

 ”Är ni kvar i Porto Heli, vi kommer dit!”

Meddelandet kom från våra seglarvänner på svenskbåten Sally. Senast vi såg dem var på ön Lesbos där vi firade midsommar ihop. Den gången sammanstrålade vi på ett liknande sett, vi kom från norr och de från söder, där vi med kort varsel kastade oss ut på det blå för att hinna sammanstråla för en sill och nubbe. Nu blev vi mäkta förvånade över frågan för vi hade läst på deras blogg att de var uppe i Chalkis vid ön Evia, vilket inte alls ligger särskilt nära Porto Heli. Men Sally är en fin båt som kan segla i god fart också i svaga vindar så nu styrde Sally och hennes besättning kosan mot oss.

 Vi svarade ekande JAAA på deras infall och med det positiva beskedet så utlovades det en drink till aftonen, det fanns såväl öl som vin på kylning fick vi höra. Dagen fortlöpte och vi ägnade eftermiddagen åt att försöka tvåla till våra polare på La Banda för att uttrycka oss på slangspråk. Tvålningen bestod i att vi kisar ville kamma hem potten i brädspelet Okey, hittills hade vi åkt på däng varje gång. Men jisses vilka skarpa hjärnor de har, Ulf och Kicki är definitivt inte jankade i pallet och även denna gång visade vi oss vara hopplösa. Vi sumpade chansen och åkte på torsk så det rungade om det. Men det var najs ändå och vi hade skoj. Vi behöver lite mer träning uppenbarligen.

Strax före solnedgång så kom Håkan och Eva med sin fina Sally in genom buktens inlopp och så droppade de ankaret inte långt ifrån Wilma. Någon timme senare satt vi ombord på vännernas båt och vi åt tacos och drack vin ihop allt medan solen gick ner bakom Peloponnesos mjukt böljande kullar. Vi hade en hel del att prata ikapp då vi inte setts på ett par månader.

Det är väl detta som är en av tjusningarna med långsegling, att man möts och skiljs åt och möts igen. Det riktigt trevliga med team Sally är att de inte är bang för att förflytta sig 50 distans bara för att få en trevlig kväll ihop och de tar gärna initiativet, vilket vi uppskattar enormt.

 Dagen därpå var schemat fullt. På dan hämtade vi Håkan och Eva och de fick åka Wilmas jolle vilket måste vara en upplevelse utöver det vanliga. Liten och trång som den är så fick de vika ihop sina armar och ben och njuta av saltstänket som slog över den låga förstäven. I farten, ja vi gjorde nog ett par knop trots allt, så försökte vi oss på att ta en gruppbild, en selfie. Vi kom nästan alla med på bild! Men vi gillar bilden, den ramar in vårt tokroliga liv på ett fint sätt.

…vi kom nästan med på bild…

Med kaffe och glass under ett solparasoll så lät vi eftermiddagen flyta fram allt medan vi pratade om båtar och segling. Vännerna har en massa kloka tankar och erfarenheter och vi finner alltid våra stunder tillsammans positivt givande och intressanta. Varje gång efter att vi setts så fortsätter vi diskussionerna själva på vår kammare, vi blir inspirerade av umgänget.

När kaffet var urdrucket och vi tagit oss tillbaka till våra modersbåtar så plockade vi ihop några av våra utlästa pocketböcker. Strax kom Håkan och Eva tillbaka, denna gång i deras egna jolle. Håkan knackade på skrovet och ropade att bokbåten var här, ja som en bokbuss fast på sjön då. Så bytte vi böcker med varandra så våra skeppsbibliotek åter fick friskt blod. Denna byteshandel förekommer över hela världen seglare emellan vilket är ett väldigt trevligt inslag i långseglarlivet.

Klockan hade slagit sex och vi hoppade på nytt ner i vår jolle och for in till byn. Vi la till vid kajen och promenerade tills vi kom fram till ett enkelt men trevligt hotell. Och där stod de! Vilka tänker ni. Jo, den största anledningen till att vi ännu är i Porto Heli är för att vi inväntat besök från ingen mindre än Kaptens bror med fru. Nu stod vi plötsligt där alla fyra och det blev många kramar efter long time no see. Sen tog vi den obligatoriska gruppbilden på oss själva och denna gången lyckades vi bättre och samtliga personer kom med på fotografiet.

Nu ska vi leka och spexa i dagarna fyra tillsammans – och ni får säkert hänga med på ett hörn, så häng i!

Skepp o Hoj!

(…Kapten tampas med mystiskt fel..)

Efter förra helgens tragiska båtolycka där två grekiska män fick sätta livet till så har vi märkt att hastigheterna sänkts i ankarviken. De snabba ribbåtarna som passerar Wilma gör det betydligt mer anpassat nu och de drar inte heller upp tråkiga svall, vilket är skönt. Först tänkte vi att det kanske är en ren tillfällighet att tempot lagt sig men vi märker en påtaglig skillnad nu när några dagar har gått.

En av anledningarna kan bero på den ökade närvaron av Port Police. Härom dagen bevittnade vi hur den grekiska sjöpolisen i en ribbåt körde fram till samtliga motorbåtar, stora som små och såväl ankrade båtar som båtar under färd kontrollerades. Med kikare i högsta hugg så var vi så nyfikna att ögonen höll på att ploppa ur sina hålor. Vi såg hur båtägarna plockade fram papper som sen räcktes över till sjöpoliserna, sannolikt för att kontrollera att behörighet och tillstånd var i sin ordning. Vid ett tillfälle kom en ribbåt i hög fart farandes över bukten och Port Police satte efter. Ribbåten saktade inte ner fast de fick ordningsmakten i hasorna och då uppstod det en polisjakt. Vi blev alldeles exalterade och var tvungna att resa oss i sittbrunnen för att inte missa någon detalj. Till slut fick sjöpolisen stopp på fartdåren. Vi misstänker att det blev ett aja baja och böter för den trotsige mannen bakom spakarna. Detta var underhållning på högsta nivå och vi känner såklart tacksamhet för polisens närvaro så trafiken blir säkrare och lugnare. Port Polis visade dock inget intresse för oss seglare, hade de misstänkt att Wilmas besättning skulle kunna köra fort med sin lilla jolle så hade vi febrilt börjat leta efter en blindkäpp i polisbåten. Det är rätt uppenbart att vår dinge inte går att skrämma upp i några högre hastigheter. Vi gör möjligtvis fyra knop om vi gasar och på sin höjd fem om jollen inte är tungt lastad (det vill säga att vi är båda ombord) samtidigt som det behöver råda en frisk medvind och vattnet ligga blankt.

Vi har haft ett par lugna dagar. Lugna så tillvida att grekerna har firat en helgdag mitt i veckan och allt har varit stängt. Till och med mataffären har hållit stängt. Vi passade på att städa och röja ombord och Kapten ägnade sig åt att försöka laga jollens motor, utombordaren. Den har tjuvstannat titt som tätt. Mer ofta än sällan.

 En felsökning började ta vid. Vi hissade upp motorn på Wilma och fäste den i vår allt-i-allo-planka. Motorns alla delar såg förvånansvärt fina ut och Kapten hittade inget uppenbart fel. Då plockade han isär förgasaren och gjorde ren den. Sen satte han tillbaka motorn på jollen och provkörde. Motorn stannade flera gånger trots åtgärden.

Kapten testkör motorn…

Ja det var bara att göra om proceduren. Upp med motorn och plocka isär. Kapten kliade sig i huvudet. Alla packningar var hela och det verkade inte igensatt någonstans. Han visste att problemet berodde på att motorn inte fick tillräckligt med bensin, så långt kunde han konstatera. Kapten undersökte pumpen, letade efter sprickor, och testade om det kunde ha något med suget att göra men allt verkade vara i sin ordning. Det hela var väldigt retsamt. Kapten har inget emot att saker går sönder, men när han inte hittar felet på det trasiga så blir han smått irriterad. Vid sista testkörningen den dagen och motorn fortfarande stannade så skrockade han uppgivet att det kanske var dags att skicka utombordaren till motorhimlen för en sista vila.

 Nästa dag så hade hornen vuxit ut igen på Kapten. Han hissade upp motorn och plockade isär. Förgasarens finmekaniska delar lades ut på arbetsbänken och rengjordes minutiöst, varenda packning studerades ingående. Sen testade han på nytt. Men problemet kvarstod. GAAH! När Kapten visste inga flera råd så han kontaktade en synnerligen duktig mekaniker, en tidigare kollega som är en hejare på motorer, allt för att höra om kompisen hade någon idé. Men inget nytt dök upp som vi inte hade provat. Motorns krassliga tillstånd var ett mysterium.

 Till slut sa Kapten att ”nu plockar jag isär motorn en sista gång och funkar den inte då så får det nog bli en begravning”. Om han syftade på sig själv eller utombordaren visste inte riktigt Styrman. Bensintanken plockades bort, förgasaren lika så. Allt plockades isär på nytt och rengjordes, säkerligen för den femte gången. Sen satte han ihop motorn på nytt och provkörde. Och så….GICK DEN! Motorn gick bättre än den någonsin gjort och den hade dessutom blivit lättstartad av någon outgrundlig anledning. Styrman Pimpsten som tidigare haft problem och saknat kraft och tillräckligt lång arm för att dra igång utombordsmotorn kunde nu med lätthet rycka igång den. Vad har du gjort ville Styrman veta och Kapten såg ut som ett neutralt tangenttecken i ansiktet och svarade; ”jag har inte gjort någonting alls, bara plockat isär och rengjort, jag hittade inget fel”. Men någonting verkade ändå ha löst sig, kanske att någon av förgasarens små kanaler var trång av skräp som Kapten inte fått bort de första gångerna. Vilken fröjd. Vi kände direkt att vi tjänat sju tusen spänn på att slippa köpa en ny motor. Vi hade börjat vänja oss vid tanken på att det så skulle bli.

För er som känner Kapten så vet ni att han inte direkt är någon duvunge på det där med motorer och han har skruvat på det mesta, allt från gräsklippare till bilar och flygplan. Men tänk er då någon som är ännu överjävligare på motorer och då finner ni Glenn, Kaptens före detta kollega. Tack Glenn för att jag fick bolla med dig hälsar Kapten, du verkar ha skickat någon slags telepatisk lösning på det osynliga felet.

Det var ju för skönt att det löste sig med jollens motor. I vanliga fall så har vi ingenting emot att ro men i denna ankarvik så är avståndet till byn hyggligt långt. Framför allt så blir motorn bra att ha under nästa vecka då vi väntar besök. Det känns fint att inte behöva ro våra besökare med risken att vid stort årtag dra skaftet i magen på dem. 

Skepp o Hoj!

(…och när mörkret faller ska man ta det extra lugnt när man framför en båt…)

Porto Heli, Peloponnesos, Grekland

Det är lättare att knyta kontakt med andra seglare när man ligger i hamn än på ankare. Längs med bryggor och kajer så springer man på varandra vare sig man vill eller inte, där båtarnas landsflaggor och båttyp skvallrar lite om vem du är och vart du kommer ifrån. När andra ser Wilma så tänker nog de flesta att vi är från Sverige. Någon tror att vi är från Danmark eller Norge men det beror på att de inte vet hur den svenska flaggan ser ut. Många har svårt att hålla isär länderna i Skandinavien precis som vi svenskar tendera göra med länderna på Balkan, det vill säga forna Jugoslavien. Okunskapen stör oss inte utan vi blir fulla i skratt och det bäddar för intressanta samtalsämnen. Nästa sak man noterar vid åsynen av Wilma är att hon inte är en charterbåt. Inte heller verkar hon tillhöra den stora kategorin seglare som stannar i Grekland år efter år och som rör sig inom ett mer begränsat geografiskt område. Jo många gör så, att de lägger sin båt i Grekland och använder båten som ett sommarhus utan ambition att segla i något annat vatten än grekiska. Wilma däremot ser ut som en riktig långfärdsbåt med sin udda båtmodell och skrovmaterial, sina sex solpaneler och dieseldunkar på däck. En del tar för givet att vi har korsat Atlanten. Det har vi inte. Inte än.

När vi ligger på ankaret (som nu) har vi inte alls lika lätt att knyta kontakt med andra seglare. Det är inte omöjligt men man måste som regel själv ta initiativ till gemenskap, vilket vi gärna gör. Igår hamnade vi i ett trevligt samtal med ett tyskt långseglarpar som ligger i samma vik. De äger en vacker stålbåt som de seglat med under tjugo års tid. Vi har lätt att pricka in vilka långseglarbåtarna är, vi är inte fler än en handfull i denna stora bukt som för tillfället är fyllt av ankrade flytetyg. Under samtalet med våra tyska vänner kom det givna ämnet upp, den som rör olyckan som ägde rum i fredags inte långt härifrån. Alla pratar om det och vi fick först höra om nyheten från våra svenska vänner på båten La Banda som varit på plats bara ett par timmar före.

 Det är så sorgligt att vi inte finner ord för det. En snabb motorbåt hade på fredagskvällen farit fram i en oansvarig hög hastighet i en närbelägen vik alldeles intill Porto Heli, där motorbåten körde på en liten grekisk fiskebåt. Olyckan fick en dödlig utgång där två män omkom. Fiskebåten var en stadig båt av klassisk modell byggd i trä. Föraren av högfartsbåten hade avvikit från olycksplatsen men dykt upp hos polisen dagen efter med sin advokat under armen. 

 Det gör ont i oss och vi funderade direkt på om det kan ha varit den fiskebåten vi köpte red mullet av härom veckan, deras besättning bestod av två män och en kvinna. De som livnär sig som fiskare har ofta en liten båt av familjestorlek som de bor på under perioderna de fiskar, där de söker vila i någon vik om nätterna eller skydd för dåligt väder. Det är enkla människor som lever på små medel och de är alltid hyvens och vänliga. Vi tar gärna kontakt och dialog med dem och aldrig att de visat någon ovilja mot oss turister. Så denna olycka är inte bara tragisk för att två män fick sätta livet till, utan för att det knappast lär gagna oss båt-turisters rykte. Vi ska vara ytterst ödmjuka och tacksamma för grekernas öppna armar. Genom vårdslöst körande och olyckor av detta slag så finns risk att det skapar motsättningar i framtiden.

Om snabbåkande båtar tycker vi INTE. Vi ser dem överallt där de far fram i för hög fart mellan ankrande båtar och badande människor. Det händer att fartdårar passerar bara någon meter framför Wilmas stäv där vi har vår ankarkätting som går ner i vattnet. Ropar man till dessa att sakta ner så hör de inte på grund av den höga farten, innan man har avslutat sin mening så är de redan passerat Hydra och kommit halvvägs till Aten.

 Med risk för att vara fördömande så svor vi när vi hörde om olyckan. När känslorna tar vid så blir man lätt barnslig och inte så rationell i sina tankar (läs: man snackar gärna skit). En snabb och stor ribbåt kostar lätt över en miljon svenska kronor, så det är inga fattiga killar vi talar om, för hittills har det uteslutande varit män som vi sett köra fort. Till deras fartbåt så har de ofta en större lyxigare motorbåt av yachtmodell, där de bor med sin familj under sommarveckorna. En del av människorna är så fina att de inte klarar av att hälsa på oss vanliga skitgrisar. Men faktum är att de riktigt rika knösarna tenderar att vara riktigt vänliga och sociala, så vi ska inte dra alla över en kam.

När vi var på Hydra första gången så hade vi en riktig super-lyx-yacht intill. Ägarna verkade trevliga och även personalen som gick och putsade dagarna i ända. Så tänkte vi på skoj att vi skulle ro över med vår jolle och höra om de ville komma över på en sundowner, en kvällsdrink till oss på Wilma. Jisses, det hade varit skoj att se deras min när de blir hänvisade ner i våran lilla sittbrunn. Lite trångt också då en lyxyacht inte sällan har en totalbesättning på tjugo personer, Wilma hade suckat under tyngden. Men hade ägarparet ändå valt att tackat ja så hade de fått uppleva att hela vår båt är mindre än deras badrum. Men vi hade sannolikt haft trevligt, vi hade på fullaste allvar tyckt ett sådant möte hade varit intressant. Hittills har vi låtit det stanna vid en rolig tanke, men vem vet (ni känner ju Kapten vid det här laget, så vi ska inte låta det vara osagt).

Det kan onekligen vara en idyll med ett båtliv i Grekland, för de flesta av oss är det så. Men för mannen i den snabba båten i fråga så blev det en mindre rolig sommar. Nu har han en rättegång att vänta och ett straff efter att oaktsamt framför sin båt i alldeles för hög fart och rammat en fiskebåt med dödlig utgång som följd. Kanske ännu ett skäl till att äga en betongbåt så man sitter väl skyddad tänker vi, för risken finns att man kan bli påkörd när man minst anar. Och påkörda blev vi faktiskt häromdagen (igen). Det var en kille i en jolle som inte fick ordning på sitt segel. BONK sa det rätt in i sidan på Wilma. Men skillnaden var hastigheten, det var knappt styrfart på jollen. Lägre hastighet betyder mindre risk och det är dagens stora sanning! Så det är en uppmaning till alla som tycker om att köra fort, om du inte saktar ner så skickar vi Kaptens mycket otrevliga öga efter er. Det vill ni inte erfara kan vi lova. 

Skepp o Hoj!

 Mer om olyckan kan du här:

 https://greece.greekreporter.com/2019/08/10/speedboat-rams-fishing-boat-kills-2-injures-1-in-greece/

och här:

https://www.thelocal.fr/20190810/french-tourists-held-in-greece-after-deadly-boat-accident

 Over and Out

(…vilar vi upp oss efter en intensiv vecka med bästa kompisen…)

Konstruktören har åkt hem och i kölvattnet kom en rejäl baktändning och vi bokstavligen stupade i säng för att ta tillbaka den förlorade stillheten och den eftersläpande sömnen. Nu är inte vår vän något större yrväder, tvärtom. Han är enastående flexibel och följsam. Vore det inte för att kaffeburken sinat i en ryslig fart så hade han nästan kunnat gå obemärkt förbi, så enkel är han att ha att göra med. Nu tänker kanske någon att han liknar den smygande mannen som blygt tassar runt i bilverkstaden i tv-serien Macken, ni vet mannen i beigea kläder som liksom försvinner och aldrig hittas trots hans ständiga närvaro. Nä inte så, Konstruktören har skulle man kunna säga svart bälte i anpassningsbarhet, släng in honom i vilken situation som helst och han smälter in likt en smörklick i stekpannan. Så vår känsla av baksmälla berodde nog lika mycket på oss själva att vi helt enkelt är ovana med så mycket prat, skratt och stoj ombord. Fast vi skulle ju ljuga om vi påstod att vi inte haft kalas med sena kvällar, där vi över ett glas vin eller fyra försökt finna lösning på alla världens problem, stora som små.

 Under veckan vår vän var här så passade vi på att få såväl segling som fiske, snorkling och bad på schemat. Efter att ha stannat en natt i ankarviken vi tidigare skrev om, där vi drabbades av en getinginvasion och fick äta vår middag ute i jollen på fjärden, så seglade vi ner till ön Hydra. Vi gick tillbaka till exakt samma plats där vi var för ett par veckor sedan för att Konstruktören skulle få uppleva ett seglarliv i avskildhet, en välgörande detox utan uppkoppling mot omvärlden. I dagarna två tog vi jollen till en ren och orörd natur och vi förtöjde intill någon grotta där vi snorklade tills läpparna blev blå och fingrarna russin-lika. Bland spännande bergsformationer och skrevor under vattenytan fann vi ett landskap med häftiga fiskar, sjöborrar och växter. Ena dagen så tog vi jollen över till den lilla grekiska fiskebåten och köpte nyfångad red mullet som vi senare grillade på kvällen uppe på land bland klippblocken. En annan dag klättrade vi högt upp på berget intill ankarviken för att komma åt internet för att få en väderleksprognos och höra av oss till omvärlden. En timmes uppkoppling per dag räcker gott och väl för en seglare.

Efter ett gäng nätter på Hydra så styrde vi kosan till Porto Heli. Seglingen gav Konstruktören mersmak då han själv har en båt som väntar på att få kasta loss och dagen bjöd på fina jämna vindar. För att vara Wilma gjorde hon god fart. Framme så droppade vi ankaret på sex meters djup i uteslutande sand, vilket var bra så vi kunde lämna båten för lite andra roliga aktiviteter.

 Ena kvällen tog vi jollen in till en av restaurangerna som ligger precis intill vattnet. I förda aftonklänning och skjorta, ja fördelat lämpligt efter man eller kvinna så fick vi slå oss ner vid vårt bokade bord och avnjuta av en superb måltid. På sedvanligt grekiskt manér så beställde vi in gemensamma fat av mat som vi delade på; tzatziki, bröd, grekisk sallad, grillade sardiner, ceviche på grekiskt vis, friterad zucchini och lammspett. Till detta drack vi ett lokalproducerat vin från Kranidi, ni vet byn dit vi tog oss med buss förra veckan som ligger ett stenkast från Porto Heli.

Stället måste ha funnit greklands bästa kock för allt smakade galet gott och vi var mäkta imponerande. Kanske att kocken hade franska rötter för maten hade onekligen en touch av nytänk med en tydlig flirt åt andra länders mattraditioner. Brödet förde tankarna till franskt surdegsbröd av Levain-typ och Ceviche är definitivt inte grekiskt då rätten härstammar från Peru. Oavsett så slog smaklökarna volter av lycka och när vi var mätta och nöjda så letade vi upp vår jolle och tog oss tillbaka till Wilma. Vi vill såklart passa på att tacka vår vän som tog hand om notan, tack tack, det var en smakupplevelse vi sent kommer att glömma. Så kul att vi fick dela den med dig!

 Nästa dag letade vi upp en biljett till Konstruktören, han behövde börja tänka på hemfärden. Från Porto Heli går det passagerarbåt två gånger om dagen till Pireaus och tiderna passade bra för att matcha flyget från Aten. Därefter slog vi oss ner på ett hak för att prova på det grekiska nationalkaffet frappé som serveras kallt. Det lät sig smakas men Kapten gillar nog bättre varmt kaffe, trots att termometern ute dallrar kring 35-gradersstrecket. Emellanåt höjer grekerna på ögonbrynen när Kapten beställer en varm cappuccino, för ingen grek i hela världen skulle komma på tanken att dricka varmt kaffe mitt på dagen när allt dallrar av hetta. Nu blev det premiär för frappé och betyget blev gott även om det enligt Kapten inte slår varmt kaffe. Konstruktören däremot gillade det kalla kaffet men han ville ha det starkare. Ja Konstruktören föredrar sitt kaffe starkt och svart likt Nordsjöolja, kan skeden stå av sig självt så är styrkan perfekt.

 Sen kom då stunden då vi fick kramas farväl och vår bäste kompis hoppade ombord på passagerarbåten och försvann. Lika fort som han dykt upp så var han nu borta och det kändes tomt och konstigt. Men det gick fort över och med lite sömn så har vi nu återgått till vår fridsamma lunk där vi lever i vår lilla kokong av betong. Dammet har åter lagt sig.

Skepp o Hoj!

 Gröna stenar och nymålade tånaglar…

 

 Utsikten från grottan…klart och fint vatten…

 

 Skalet från havets igelkott, sjöborren. Man finner dem nere på havsbotten i allsköns olika färger…

 

 I vår ankarvik hade vi sällskap av en fiskebåt, vi var över och köpte lite fisk till middagen…

 

 Red mullet…Kapten har rensat och kryddat upp med salt och peppar…

 

 Grillen är startad och Konstruktörens kaffemugg är utbytt mot ett vinglas…

 

 Middagen nästan klar…när vi grillar fisk så tar vi två grillgaller och najar ihop dessa med ståltråd så kan vi vända alla fiskarna på en och samma gång utan att fiskarna trillar isär…

 

 Vi har kontor uppe på höjden, Styrman och Kapten sitter under ett träd med världens vackraste utsikt framför sig…

 

 Nu har vi kommit till Porto Heli och vi går på restaurang…Kapten och Konstruktören har svårt att välja bland rätterna…

 

 Vi äter normalt inte så mycket bröd…men detta surdegsbröd smakade fantastiskt gott…

 

 En greklisk sallad med knorr…

 

 Vi letar upp vår jolle efteråt. Så här ser det ut intill restaurangerna där besättningarna på de ankrade segelbåtarna har tagit sin dinge in till stan för att gå på lokal…

 

 Ett par dagar senare vinkar vi hejdå till vår kompis…

 

 Där lämnar han oss och vi själva åker ut till vår kokong av betong, det vill säga Wilma…

 

Over and Out

 

 (…bortjagade av getingar…)

I en ankarvik nära Poros, Peloponnesos, Grekland

Dagarna flyger iväg. Innan vi lämnade ön Dokos så bevittnade vi en underhållande tävling. Ett gäng chartrade segelbåtar hade dykt upp i vår vik på kvällen innan, där de ankrat upp på rad så de kunde promenera mellan båtarna. Folket ombord, en handfull holländska familjer med barn i tonåren, var ett glatt och påhittigt sällskap.

 Tävlingen bestod av att snabbast paddla familjens jolle runt klungan av segelbåtar. Men inga paddlar eller åror var tillåtna utan de fick bara använda båtshakar och borstkvastar att paddla med, simma gick också bra. Ungdomarna var påhejade av sina föräldrar och det var stört omöjligt att inte ryckas med i denna roliga lek. När den vinnande båten passerade målsnöret så steg jublet i ankarviken och applåderna studsade mellan bergsknallarna, hurrarop hördes även från Wilma. Ett bättre sommarlov än så här kan man knappast få och vi minns vår egen uppväxt där vi hittade på roliga leker tillsammans. Det var ju före datorerna och mobilernas tidslukande era och vi fick själva ansvara för att göra fritiden meningsfull.

Framåt lunchtid lättade vi ankar och seglade norrut, till ön Poros. Det blev en kort eftermiddagssegling i lätta vindar och strax före solnedgång ankrade vi upp i en vik inte långt från huvudstaden på ön. På kvällen satt vi länge i sittbrunnen och samtalade och från stranden hördes livemusik från en närbelägen restaurang. Det var bra låtar och underhållningen smälte fint in i atmosfären, kvällen var ljummen och vattnet låg spegelblankt. Med ett dopp innan vi kröp till sängs så konstaterade vi att det nu inte var många timmar kvar förrän vi skulle få träffa Konstruktören.

 Dagen därpå så lämnade vi vårt tillhåll och för motor styrde vi mot Poros stad. Ön bjuder på gott om ankringar och mellan Poros och Peloponnesos består sundet av sandbotten med lagom djup. Här ankrar båtar året om där de ligger skyddade från vind och oväder. I väntan på den ankommande passagerarbåten så drev vi runt lite planlöst i bukten vilket gick fint då det var helt vindstilla. Snart såg vi båten från Piraeus komma med vår vän ombord och när han klivit av så körde vi in mot kaj med näbben, så Konstruktören kunde hoppa ombord med sina väskor. Sen backade vi ut igen och styrde kosan mot en ankarvik som bjöd på avskildhet inte långt därifrån.

Konstruktören som normalt vistas i mångmiljonstaden Hong Kong fick nu chansen att snorkla och simma i en helt orörd natur utan trängsel från andra människor. Vi badade och fikade hela eftermiddagen lång och det fanns en del att prata om då det gått över två år sedan vi senast sågs.

 Till kvällen sjösatte vi jollen och rodde in med mat och grill. Vi hade tänkt oss en trevlig BBQ på stranden i solnedgången. Men snart var stranden invaderad av getingar och de surrade ideligen runt omkring oss, något liknade hade ingen av oss tidigare upplevt. Emellanåt fick vi springa iväg en runda för att skaka av oss dem men det hjälpte bara kortvarigt. Att sätta sig ner och äta var det inte tal om, risken att få en geting i munnen var överhängande och Kapten är ju allergisk mot getingstick. Men att ro tillbaka till Wilma var inte heller ett alternativ för där hade vi getingar också, även om de inte var fullt så många. Vad göra? Vi kläckte en genialisk idé.

 Med maten färdiglagad så hoppade vi i jollen med våra tallrikar och vinglas och så rodde vi ut långt bort från land och getingar. Där låg vi och guppade i solnedgången allt medan vi åt, skrålade och skrattade. En annorlunda syn vill vi tro för våra båtgrannar, ja vi var två båtar i viken, kom förbi i sin jolle och paret skrattade så de kiknade och de gav oss tummen upp. Våra båtgrannar hade också besvärats av getingarna för vi hade sett dem vifta och fäkta vilt innan de liksom vi körde ut på öppet hav. Vi gav dem sannolikt idén. Vi höll oss borta från land tills mörkret lagt sig och de envetna gaddinsekterna gett sig av.

När det mörknat hämtade grillen som där stått på stranden och svalnat och sen rodde vi tillbaka till Wilma för lite sömn. Det hade varit en dag i lekfullhetens tecken och vi vuxna är nog inte så olika ungdomarna vi sett leka på Dokos, för det bor nog ett barn i oss alla oavsett ålder – vi behöver bara locka fram det! Det blev en dag vi sent kommer att glömma.

Skepp o Hoj!

 Klart vatten på Dokos…

 

 Vi har seglat norrut till Poros…

 

 Poros stad är till synes charmig, men vi är bara här för att hämta upp vår vän Konstruktören…

 

 ...fiskebåtarna ligger precis intill vägen och bebyggelsen…

 

 …där står han på kajen, vår gode vän och väntar på oss…

 

 …så här såg det ut från Konstruktörens perspektiv…Wilma närmar kajen…

 

 

 …glädjen går inte att ta miste på…

 

 …bad på schemat när vi ankrat upp…

 

 På kvällen tar vi jollen till stranden för att grilla, Konstruktören letar torr ved…

 

 …så här ska livet vara…

 

 …grillmästaren själv…

 

 Konstruktören hjälper till…men oj så många getingar som börjar att dyka upp…

 

…inte hjälper det fast vi startar grillen…de finns överallt de rackarns små djuren…

 

…den obligatoriska selfien…och vi kämpar på med getingarna…

 

 …medan maten låg på grillen så tittade vi oss runt…intill stranden så fanns det enbärsbuskar…skulle kunna börja tillverka gin med sting (getingsting)…

 

 …till slut flydde vi till jollen som vi drog ut i vattnet med mattallrikar och vinglas…

 

 …där kunde vi få njuta av maten ifred…

 

Avslutningsvis bjuder vi på en kort film från Dokos där ungdomarna tävlade med sina jollar…

 

 

 Over and Out