(…bjuder på årets första glass, Olof Palmes park och grekisk seglingsskatt…)

Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland

Ombord på Wilma lyser flitens lampa. Vi har sedan flera månader tillbaka tänkt att vi ska titta på den där läckande ljuddämparen – bara vi kommer till Thessaloniki/Kalamaria. Vi har haft lite dropp ner i kölsvinet under några månader, inga mängder men dock tillräckligt för att inte kölsvinet ska vara så där vitt och rent under motorbädden som Kapten Betong vill ha. När vi bytte motor i Amora i Portugal för ett och ett halvt år sedan så gjorde vi inget åt ljuddämparen, utan den gamla fick fortsätta tjänstgöra. Men nu verkar ljuddämparen ha gett upp och den har full rätt att känna sig lite trött och sliten tycker vi. Den har suttit där ända sedan Kaptens pappa monterade den på plats för 35 år sedan.

Kapten demonterade ljuddämparen och studerade den närmare. Han fann några små hål i den rostfria gaveln och Kapten provade att svetsa – men materialet verkar helt ha gett upp så vi får investera i en ny. I morgon blir det att hänga på låset till båttillbehörsaffären.

Kalamaria är en förort till Thessaloniki och vi gillar verkligen stan. Med mer eller mindre gångavstånd till IKEA, flygplatsen och Olof Palmes park så känner vi oss väldigt hemma här. Få turister och små trevliga caféer och restauranger med låga priser finner vi i varje gathörn, trafiken är lugn och grönområdena är många. Varje morgon joggar, lufsar och springer grekerna förbi Wilma i sin jakt på ett hälsosammare liv och en smalare midja. Grekerna är nämligen näst fetast av alla inom EU där WHO har räknat ut att 68,5 procent av grekerna släpar på onödiga kilon (bara malteserna är större). Ibland hjälper inte medelhavskost som det verkar. Vi tror att grekerna äter mycket sötsaker, har gärna socker i te och kaffe samt att de är ena hejare på att äta bröd i mängder (säkert knutet till grekernas svaga ekonomi, bröd är billigt).

Kalamaria ligger i distriktet Makedonien och fram tills nyligen så hade Grekland en namntvist med det forna jugoslaviska landet Makedonien. Men den 12 februari i år så blev parterna överens och landet norr om Grekland heter numera Nordmakedonien och utgör därmed inte något namn-anspråk på det makedonska området.

Vi städar på Wilma för vi väntar besök (ni blir varse om vem). Vi har även lyckats registrera oss för den grekiska seglingsskatten TEPAI. Nu ska vi till banken i morgon och betala, vi hoppas inget krånglar. Några av våra läsare har undrat om det är ekonomiskt lönt att segla i Grekland nu efter skattens inträde. Vi vill hävda att så är fallet. För 33 euro i månaden får vi fri tillgång till den grekiska övärlden, ankarvikarna är otaliga och flertalet hamnar är helt gratis. Marinorna är få, men billiga. Det är aldrig skoj att behöva betala men betänk då att man inte har någon mer kostnad som regel (på andra platser får man ju betala dygnspris i hamnar, som regel mellan 15-60 euro per natt inom övriga EU). Dessutom bjuder Grekland på ett helt örike som bäddar för fina seglingar, nästa ö är aldrig mer än några timmar bort. Om man lägger båten för vintervila så anger man hos myndigheterna att båten är ”out of use” och då betalar man ingen skatt under den perioden.

Skatten registrerar man på websidan https://www1.aade.gr/aadeapps2/etepai/ Därefter går man till banken och betalar. Dokumentation och kvitto behåller du sen för att kunna visa upp för Port Police om du blir kontrollerad. Glöm inte bort att man även behöver ha ett seglingstillstånd för att segla i Grekland. Det heter DEPKA och du löser det hos Port Police när du ankommer till Grekland med din båt. Med ett DEPKA så får du tillstånd att vistas med din båt i landet i 5 år, förutsatt att du stämplar det en gång om året. Totala priset för ett DEPKA är 50 euro (Om du inte kommer från ett EU-land så behöver du istället ett Transit Log och då gäller andra regler, kolla med Port Police).

Hoppas ni blev kloka, ni läsare som planerar att segla hit. Har ni frågor så hör gärna av er så ska vi försöka lotsa er.

Nähä…nu ska vi röja lite till…det är skönt att gno och gnugga lite så Wilma blir riktigt fin tills vårt storfrämmande dyker upp. Även vi själva passar på att tvagas, här i marinan har vi dusch av tveksam spa-standard. En stor svart spindel gjorde Styrman Pimpsten sällskap häromdagen. Man får inte vara knusslig!

 I den här hamnen ligger vi i Kalamaria (som är en förort till Thessaloniki)

 

 Här finns stora gräshoppor (och spindlar på duschen…)

 

 Det här är Olof Palmes park i Kalamaria. År 1968 höll Olof Palme ett tal som handlade om stödet till demokratins kämpar i Grekland. Året innan hade Juntan i Grekland tagit makten…

 

 Här ligger Wilma och vi fejar och fixar ombord. Om några dagar får vi besök och vi längtar så ända in i hjärteroten…

 

 

Skepp o Hoj!

(…här finns bra Port Police men inga oliver!)

Skiathos, Sporaderna, Grekland

Dagen efter vår lilla ”nödhamn” så förflyttade vi oss till huvudorten på ön Skiathos. Här råder kommers och vi insåg fort att samtliga båtplatser i hamnen var upptagna av charter-segelbåtar. Att ankra visade sig också vara lite klurigt för i den större delen av viken råder ankringsförbud då flygplanen går väldigt lågt när de ska lyfta och landa på flygplatsen intill. Det sticker ut en flytbrygga som är trasig och obrukbar i ena delen av viken och bakom denna har privata små bojar poppat upp som svampar ur marken vilket inte gjorde det möjligt för oss att ankra där. Då återstod bara att ankra framför hyrbåtarna på behörigt avstånd men samtidigt tillräckligt långt från västra sidan av viken då de stora passagerarfärjorna ska få plats att vända runt och lägga till.

Tyvärr kändes det inte så välkommet trots att det finns en ankringssymbol i sjökortet. Vi fick höra att flytbryggan varit till för gästande båtar, men att den nu inte längre var brukbar på grund av alla skador som uppstått av väder, vind och tunga båtar. Och i sann grekisk stil så lagas och renoveras ingenting heller – så flytbryggan får ligga kvar som ett tråkigt monument och en påminnelse att det en gång i tiden funnit plats även för gästande segelbåtar här.

Vi ville väldigt gärna ankra upp centralt, då vi hade ett angeläget ärende till Port Police. Vi gjorde det bästa av saken och droppade ankaret där vi tyckte det kändes bäst. Men snart kom sjöpolisen ut och bad oss vänligen att flytta oss in en liten bit till. Sagt och gjort, och vi droppade ankaret 100 meter från charterbåtarna och 75 meter från flytbryggan. Vi räknade då med att vi inte skulle korsa någon av charterbåtarnas ankarkättingar. Port Police blev nöjda och så blev vi också. Nu får flygplan, passagerarfärjor och charterbåtar plats – och även Wilma.

Dagen efter så sjösatte vi jollen och rodde in med båtpapper och pengar i högsta hugg. Den grekiska seglingsskatten som ideligen skjutits fram stod på agendan. Det senaste budet var att den nya skatten skulle börja gälla från den 9e maj. Men då vi planerar att vara ute på havet den dagen så behövde vi bli försäkrade om att ingen skulle bötfälla oss när vi väl kommer i hamn. Det står nämligen att läsa på myndigheternas hemsida, att det kan bli dryga böter för den som inte betalat sin skatt i tid.

Hos Port Polis var tjänstemannen Nik väldigt trevlig, men han kunde tyvärr inte ge oss något besked om skatten. Det var bara att vänta in den nionde. Men han lovade dyrt och heligt att ingen skulle bötfälla oss för skattesmitning när vi väl seglar in i Thessaloniki om ett par dagar. Förutom det trevliga bemötandet så kollade han in alla våra papper; seglingstillståndet DEPKA, försäkringspapper, pass och crewlist. Han var mycket nöjd och önskade oss en fortsatt trevlig segling.

Ja så nu hoppas vi att datumet för skatten flyttas fram ytterligare, det blir ju billigast så för oss. Gratis är gott!

Efteråt letade vi upp en mataffär, det var den första matbutiken vi kommit åt på närmare två veckor. Med tunga matkassar så sladdade vi förbi en enkel restaurang med utsikt mot den gamla hamnen. I solskenet avnjöt vi en grekisk sallad utan några oliver i. Skiathos är definitivt starkt påverkat av turism och priser och utbud är därefter. Att hitta genuin grekisk mat var helt plötsligt inte alls lika enkelt längre. Nä, här skyltade alla restauranger med Pizza, Kebab och Hamburgare. En grekisk sallad saknar oliver och är sparsmakad på feta. Vi vet inte riktigt vad vi tycker om det…det skapar lite dubbla känslor i oss och den vackra semesterorten ger en känsla av att vara för mycket tillrättalagd. Lite synd för Skiathos är den ena av öarna där den första Mamma Mia-filmen spelades in. Vi hade nog målat upp något annat i vår fantasi.

Men ön är ändå vacker och attraktiv, särskilt för andra mer normala människor vill vi tro, det är nog vi som gillar där det inte finns något att göra, vi föredrar det mer vilda och orörda. Vi går ju aldrig i boutiquer och köper krimskrams, vi behöver inga kepsar och t-shirts med tryck frampå som förkunnar att vi semestrat på Skiathos år 2019. Inte heller spanar vi in solhattar, smycken eller väskor.

Tillbaka ombord på Wilma så började Styrman Pimpsten brassa käk inför nästa seglats. Vi planerar att ta ett långt ben upp till Thessaloniki i svaga vindar och vi räknar med att vi kan ha att göra i ett par dygn om det inte blåser så mycket.

När Styrman stod och hackade grönsaker till en ratatouille som bäst, så ser hon en av chartersegelbåtarna komma in i viken. Hon hinner tänka, ska han ankra här bara några meter framför oss? Och så släpper han sitt ankare och backar in till kajen som ligger 100 meter bort. Den semesterstressade seglaren hade försäkrat sig om att ha tillräckligt med ankarkätting utlagd, motsvarande tjugo gånger djupet. Mindre roligt är att vi tror att han har korsat vår ankarkätting på botten. Hade han väntat med att släppa ankaret tio meter eller släppt det bakom Wilma så hade han varit på den säkra sidan. Men nu vet vi inte förrän vi själva ska få upp vårt ankare i morgon bitti för att segla till Thessaloniki.

Ja ja, vi tar det hela med ro, det är inget vi kan göra något åt iallafall just nu. Kanske att charterbåten sticker iväg före oss och då löser det sig automatiskt. Men har vi otur så får vi trassla med bekymret innan vi kan komma iväg i morgon. Kanske måste Kapten dyka. Vi lär bli varse!

Old Port i Skiathos…med mysiga små restauranger…men här finner man även många butiker som säljer krimskrams…

 

 Mysigt lunchhak men det serveras inga oliver i den grekiska salladen…

 

 Därute ligger Wilma…

Skepp o Hoj!

(…ja inte på Wilma då, men på den plats där vi befinner oss…)

Trikeri Island, Volosbukten, Grekland

Vi seglade in i Volosbukten och ankrade upp vid ön Paleo Trikeri (även ”Old Trikeri” kallad och riktigt långt tillbaka hette ön ”Kikynithos”). En idyllisk plats som inte ser så mycket ut för världen om man ser till storlek och invånarantal. Ett tjugotal personer lever här året om på öns 4,5 kvadratkilometer. Ön bär på ett stycke riktigt mörk historia med ond bråd död, tortyr och fångenskap som både chockerar och förbryllar.

Det finns inga bilar på ön, inga riktiga vägar och man promenerar över ön på mindre än en halvtimme. Från vår ankarvik tog vi jollen in till stranden och vi vandrade upp för kullen där vi fann en bredare stig som ledde oss till den lilla byn. Husen är få till antal och här finns ingen mataffär, dock en liten hamn samt några trivsamma tavernor precis intill vattnet. Till ön Paleo Trikeri kommer man med egen båt eller så får man ta en vattentaxi från yttersta spetsen av fastlandet.

Som ordet Paleo antyder, så har här funnits människor sedan Stenåldern. Men på 1000-talet kom pirater till ön där de gömde sina byten i de olika vikarna och invånarna valde då att fly till fastlandet. Under flera hundra år var ön obebodd tills dess att en munk bestämde sig för att flytta ut i början på 1800-talet, och han byggde ett kloster mitt uppe på ön. Trikeri förblev dock mer eller mindre obebodd fram till början av 1900-talet.

I juni år 1913 valde de grekiska myndigheterna att uppföra ett dödsläger för bulgariska krigsfångar på ön, detta var i slutet av Andra Balkan-kriget. Bulgarernas enda skuld var att de var bulgarer (ibland krävs det inte mycket). Detta var faktiskt det allra första dödslägret i Europa, till och med före det nazister och ryssar kom på samma groteska idé.

Fångarna tvingades sova under bar himmel och de var berövade vatten, mat och sjukvård. På fartygen som transporterade de frihetsberövade ut till ön så roade sig besättningen med att kasta fångar över bord så de drunknade, allt medan sjömännen skålade och hurrade. Väl på ön så fick de som överlevt gräva efter sitt eget vatten i sanden nära havet. Till en början så var vattnet drickbart, trots att det var lerigt, men snart blev vattnet bräckt från havet och det krävdes nya hål. Den lilla mat som tilldelades levererades under stor förnedring. Påsar med bröd kastades i vattnet så fångarna fick försöka hämta brödet, en del män drunknade och många blev sjuka då brödet hunnit suga åt sig havsvatten. Det kommer aldrig bli känt hur många som dog men det började spridas rykten runt om i världen om att förhållandena på ön var fruktansvärda och att fångarna utsattes för en grym tortyr. En internationell kommitté skickades ut för att inspektera, men gruppen vände fort tillbaka då vakterna ljög om att det pågick en koleraepidemi på ön. Denna hemska period fick sitt slut i oktober 1913, efter fyra månader av total galenskap och det bulgariska fartyget Varna kunde då hämta hem de 1800 bulgarer som ännu var vid liv.

Usch, usch och hemskt. Vi ryser, men det slutade inte där.

I kölvattnet på andra världskriget så uppfördes det ett koncentrationsläger på ön. År 1946 placerades män som anklagades för politiska brott här, män som tillhört motståndsrörelsen under andra världskriget. 1947 flyttades männen och lägret fylldes då med kvinnliga politiska fångar istället. Kvinnorna fick utstå tortyr och de misshandlades av vakterna. Som mest hölls 4700 människor till fånga på Paleo Trikeri och lägret stängdes för gott 1953.

Öns svarta historia är svår att förstå när man idag ser de vackra olivlundarna, citronträden och de färgsprakande blomsterängarna. Ja mycket elände har pågått här, faktiskt ända fram till tretton år före vi själva såg dagens ljus på ett BB i Stockholm.

Nu seglar vi snart vidare och hoppas denna lilla pärla kommer förbli fredlig och just det lilla paradis det förtjänar att vara. Något positivt mitt i all eländig historia är att de på ön serverar en vansinnigt god cappuccino. Caféet inhyser en äldre kvinna med korpsvart hår och lite gråa stänk som räcker ända ner till svanskotan. Hon röker cigariller. Bara en sån sak.

 …endast ett fåtal personer bor här året om…

 

 På en skylt i hamnen står det att läsa; ”welcome to VIRGIN´S island ”OLD TRIKERI”…

 

 …den enda service som finns på ön är ett par tavernor som håller öppet under sommarhalvåret…

 

 

Dagen vi utforskade ön var en mulen men rätt varm dag och helt vindstilla, vädret passade på något vis när vi blev varse om öns mörka bakgrund…

 

Först 1953 släpptes de sista kvinnliga fångarna på ön…

 

 Mitt på ön finns ett gammalt kloster som den munk som flyttade ut i början på 1800-talet lät uppföra…

 

 Vår senaste seglats visas i rött och just nu befinner vi oss i Volosbukten på ön Paleo Trikeri…

 

 

 …snart seglar vi vidare mot ögruppen Sporaderna och ”Mamma-Mia-öarna” vilka sannolikt bär på en ljusare historia. Det var där den första Mamma Mia-filmen blev inspelad…men mer om det får ni läsa längre fram!

Skepp o Hoj!