Naxos, Kykladerna, Grekland

Hur går det där hemma i stugorna med julförberedelserna? Hoppas att ingen känner alltför stor stress utan att ni tar julen som den kommer och gör det ni hinner. Julen kommer oavsett om ni hunnit putsa kopparn eller inte och det är bättre att dra på ett läppstift eller rolig slips för att distrahera gästerna så de inte ser dammråttorna.

Även här ombord på Wilma så sker en del förberedelser. Vi, eller Styrman Pimpsten för att vara mer exakt, har rullat köttbullar och stekt dem likt Farmor uppe på berget. Kaptens roll är att provsmaka…vilket han gärna gör. Han säger alltid att han är lite osäker på vad han ska svara, att han måste prova en till – och ännu en – innan han säkert vågar uttrycka sin åsikt. Som regel avslutas det med att Pimpsten slår honom retsamt över handen när han försöker med den fjärde provsmakningen.

Vi har hittat en skinka att koka, den är nätad men tyvärr inte rimmad. Vi saknar salpeter ombord så skinkan är rimmad i en lag av bara vanligt bordssalt. Vi får se hur resultatet blir. I Styrmans ungdom, åren då hon var bondmora så saltades julskinkan alltid för hand. Vatten, salt, en gnutta socker och salpeter, sen fick skinkan ligga och dra i någon vecka. Men allra bäst resultat blir det av att spruta in lake direkt i skinkan, något hon gjorde på rutin i den lantortsbutik hon arbetade i. Kunderna kunde lämna in sina egna skinkor (ja alltså grisens skinkan och inte fru Petterssons) för att få den rimmad. Det var på den tiden då livsmedelsreglerna inte var så hårda. Styrman  kan sakna dessa tider, för inte blev folk sjuka för det. Nu är allt bara så svårt, krångligt och förbjudet. Även det som inte skulle behöva vara det. 

Som seglare möts vi av lite utmaningar då de besökande länderna har helt andra kulinariska seder. Så vill vi ha typiskt svensk mat så får vi försöka laga allt från grunden med lite variation i brist på rätta ingredienser. Ja och rimma skinka var vad varje svensk mor gjorde för hundra år sedan. Idag rimmas det bara på paket, om ens det. 

Ombord på Wilma så kommer det att serveras Janssons frestelse också. Vi har en burk ansjovis i kylskåpet som vi hållit på i flera månader för att ha till denna högtidsdag. Med åren har Styrmans Jansson blivit lite ändrat från grundreceptet. Numera rivs potatisen grovt istället för att stavas, och gräddigare Jansson får man leta efter. Den kom till av en slump för några år sedan och det har blivit standard sedan dess. Yummie-Jansson!

Sill finns, öl och nubbe utifall sillen vill simma och en bit gravad lax är inhandlad. Gravlaxsås är superenkelt att göra själv. Glögg och lussebullar finns. Inga pepparkakor i år dock, kanske att alla ingredienserna går att finna till en egen pepparkaksdeg men vi har inte kollat upp det. Det får gå ändå.

Om julen inte handlade om mat så skulle vi nog inte vara lika intresserade av den. Med nya familjekonstellationer och oss långt hemifrån så ser ju inte julfirandet ut som det gjorde när våra barn var små. Tiderna ändras och vi får leva på minnena från små barnafötter som nyfiken gick runt granen för att spana in julklapparna eller leta mandeln i gröten. Ja, underbara minnen…men var sak har sin tid. Vi kan dock sakna våra barn, men det gör vi ju oavsett om det är jul eller inte.

I år då vi har ett bra internet här så kommer vi att streama svensk tv på julafton. KALLE kommer vi att se klockan 16 då Grekland ligger en timme efter Sverige.

Vi vill såklart önska alla våra läsare en riktigt god jul. Tack för att ni följt vårt seglingsår och vi hoppas ni vill följa oss på 2019 års seglingar också. Vi hoppas kunna bjuda på spännande berättelser från de platser vi besöker.

Snart är Nyåret här. Idag har vi bokat bord på restaurang Ladoxarto till Nyårsafton. Restaurangen ligger på övre planet med ingång från baksidan av gågatan och man har utsikt över hela hamnen. Det kommer att vara livemusik och vad vi har hört så har restaurangen mycket god mat. Sju personer blir vi, två tyskar, två danskar, två svenskar och en norrman. Dock ingen Bellman. Avstånden mellan seglares hjärtan är kort, man bjuder gärna in och med andra utan att för den sakens skull behövt känna dem så länge. Vi ser fram emot kvällen och vi dokumenterar garanterat vad som händer under kvällen, om vi uppfattar att ett grekiskt nyår ter sig på annorlunda vis än hemma. Vi har faktiskt ingen aning. 

Men…först kommer julen som sagt! Ha nu några fina dagar och se upp för paltkoman – inget är väl så plågsamt som en överfylld buk. Tänk att man aldrig lär sig…

Skepp o Hoj!

Längs med stranden kan man promenera när man ska till den ena av matbutikerna här. Vyerna är vackrare och vägen ända bort är i princip bilfri. Butiken tillhör dock inte favoriten. Vi föredrar den andra som ligger längs med huvudgatan ut ur stan, förbi skola och sjukhus. Emellanåt är trafiken intensiv där, barn hämtas vid skolgården och folk skyndar från sina jobb vid siestan för att hinna med sina ärenden.

Häromdagen stannade en lastbil för Styrman så hon kunde passera vid övergångsstället. För säkerhets skull så stannade hon upp en sekund innan hon klev ut i gatan. Döm om förvåning så kom en motorcyklist i fullaste fart och svischade förbi hennes näsa. Det var nära det. Gatan är smal och bilar står parkerade längs med, det är trångt för alla som ska gå, parkera och passera. Därför stockar sig trafiken lätt. I Sverige uppmanas vi på liknande platser att köra i mycket låg fart, 30 kilometer i timmen gissningsvis då det ligger precis intill en skola. Att då göra en vansinnesomkörning på ett övergångsställe som tredje fordon i färdriktning som vår motorcyklist gjorde, är att utsätta sig själv och andra för fara. Tyvärr var det inte första gången vi var nära att bli påkörda.

Vi diskuterade saken efteråt, att vi upplever att många kör väldigt omdömeslöst här. De flesta bilarna ser dessutom ut som de varit med i den surrealistiska 50-talsfilmen Semestersabotören av Jacques Tati. Det är en gammal fransk film där alla bilarna är buckliga och bildelarna ramlar av i parti och minut. För att göra en annan liknelse, så kan vi säga att många fordon här ser ut som värsta folkracebilarna med bucklor och avslagna eller tejpade sidobackspeglar. Vi tror det är en kulturell skillnad i bilkörandet mellan Grekland och Sverige och det måste vara definitivt farligare att vistas i trafiken här. Tur att det inte var ett barn som klev ut i gatan, det hade kunnat sluta illa. Eller att Styrman missat att se sig för när hon skulle gå över gatan. Rent logiskt så borde den bakomvarande killen på motorcykeln kunnat ha anat att lastbilen framför stannade vid övergångsstället just för att någon gående ville korsa gatan. Det är inte rätt läge för en omkörning då har vi alla lärt oss. Enda trösten i kråksången är väl att övergångsstället ligger femtio meter från sjukhuset… Bortsett från att denna väg till affären är betydligt mer trafikerad så gillar vi matbutiken vid den här änden av stan bättre. Förutsett att vi överlever promenaden/cykelturen vill säga.

Vägen till den först nämnda mataffären, den säkra som går längs med stranden, bjuder på en annorlunda syn. Halvvägs bort så betar ett gäng getter på ett stycke inhägnad mark. Med sina skäggförsedda hakor så äter getterna från buskarna. En idyllisk syn om det inte vore för att getterna emellanåt kliver på någon av alla de tomma petflaskor som ligger i hagen. Kraasch kraasch kraasch låter det när getternas klövar demolerar platsflaskorna. Vi vill städa, men undrar om man kanske blir anmäld om man kliver innanför ett inhägnat område med sin sopsäck? Det känns olustigt att man på många platser på jorden inte längre verkar bry sig över allt skräp som ligger utspritt, och att man inte väljer att ens städa sin egen tomt eller mark. Vi förstår det inte.

Något vi däremot är glada för, är att vi i affären kan köpa billig frukt och grönt. Ur en stor korg kan man plocka varierande vegetabilier som sjunger på sista versen där de säljs ut för motsvarande fem kronor kilot. Styrman laddade en stor påse full med godsaker; paprika, gurka, tomater, apelsiner och äpplen. Att fortfarande glädja kunder med mat så inget går förlorat, gillar vi. Fortfarande går det ju utmärkt att använda ett äpple som fått skönhetsfläck på skalet eller en paprika som tappat spänsten. Hemma sen blev det en trevlig grönsaksröra som kommer ge oss välbehövliga vitaminer och smaksensation. En grönsaksröra passar till det mesta. 

Något vi måste nämna är siestatiderna här. Varje dag stänger butikerna klockan 14.30. Sen öppnar de inte mer samma dag om det inte är tisdag eller torsdag. Då öppnar de klockan 17.30 och håller öppet i ett par timmar. På söndagar håller alla butikerna stängt, inklusive mataffärerna, som i övrigt håller öppet utan siesta måndag till lördag. Flera gånger när vi cyklat iväg för att köpa en burk färg eller liknande och vi har passat in eftermiddagstiden på en tisdag eller torsdag, har det hänt att vi ändå möts av en låst dörr. Det verkar lite flytande det där. Vi gillar att butikerna till varje pris inte ska behöva hålla öppet jämnt…men lite knepigt är det emellanåt att komma åt att handla…vi som trots allt har all tid i världen. Dessa tider skulle göra det svårt för de flesta hemmavid är vi rätt övertygade om. Vem har möjlighet att handla mellan 09.30 och 14.30, grekisk siesta krockar totalt med svensk arbetsmarknad!

Kort i övrigt.

Vi har beställt en matta till byssan. Den gamla som var grå till färgen har gjort sitt, sladdrig hade den hunnit bli och gummit på baksidan smulade sönder betänkligt och la sig som ett tunt puder på vår gula fina motor under durken. Den nya mattan är vinröd i färgen och går fint i ton med andra röda detaljer ombord, sofforna i salongen inte minst. Mattan kommer inom en vecka – hoppas vi.

Vi har varit hemma hos Luigi. Det är en italiensk äldre herre som gärna vill träna sin knaggliga engelska. En dag stod han här på kajen och frågade nyfiket om Wilma. Sen kom en inbjudan och vi tackade självklart ja till en lunch. Inte bara för att det var gratis utan för att Luigi är en mycket trevlig man som dessutom seglat på de stora haven. Vi bjöds på god mat i hans lilla lägenhet som han hyr under vintermånaderna, han betalar snälla 350 euro per månad (ett klart alternativ till hotell off-season). Vi fick höra om hans strapatser i livet, dels om en segling över Atlanten. En regatta av båtar gav sig av och en av båtarna var en roddbåt. Jo, ett par killar rodde från Kap Verde till Karibien i de höga Atlantvågorna.

Häromdagen kom vår norske vän tillbaka till Naxos efter ett par veckor hemma i fädernesland. Med sig hade han norsk rakfisk och kvällen därpå bjöd han oss på denna delikata norska specialitet. Rakfisk har liknelser med svensk surströmming, båda rätterna framställs genom fermentering. Den norska varianten luktar inte skit som den svenska gör och det var riktigt gott. Vi åt med stor förnöjsamhet. Seden bjuder att man äter rakfisken i en läfsa, ett slags tunnbröd. Däri lägger man rakfisk, lök och rømme (surgrädde, typ gräddfil) och man äter potatis till. Ja typ som en svensk surströmmingsklämma. Till dricker man öl och akvavit. Vi fick en fantastisk trevlig afton där vi svenskar på Wilma har kommit att älska denna norska rätt. Så får du någon gång chansen att smaka rakfisk, så gör det. Det är inte alls som surströmming, vi hade ingen aning om att tillagningssätten är densamma. Där tar likheterna slut.

Vi har julpyntat ombord på Wilma. Det går fort. En liten minigran i kruka pryder båten varje år för tidpunkten för Jesus Födelse. Vi är agnostiker och för oss är julen mest en ursäkt för att kunna få äta sill och andra godsaker. Vi har helt slutat ge varandra klappar, annat än på kinden. I år ska vi försöka streama svensk tv så vi får se på KALLE. Fast med tidsskillnaden så blir det inte klockan tre, utan klockan fyra. Vi tror vi kommer att känna lite julkänsla ändå, trots att prognosmakarna har utlovat 16-17 grader och sol på julafton. Skönt brukar det dock vara när julen är över, för det betyder att ett nytt år och en ny seglingssäsong är i sikte.

Vi väntar fortfarande på våra träsnickerier till salong och byssa…ting tar tid här! Vi har ännu inte börjat kakla, vi vill inte stöka för mycket när julen står för dörren. Köksbänken behövs till att rulla köttbullar på. Men inget brådskar. Inget stressar. Inte ens för att det är jul. Det gäller att lägga ribban lågt! Man måste hinna chilla också…

Skepp o Hoj!

Några foton från i somras bjuder vi på…livar upp så här i vintermörkret…

 

 

 

 

 

 

Over and Out

(…är en del läsare nyfikna på…)

Låt oss prata om kärlek och romantik. Hur fungerar det när man är två personer som ska samsas på 10 x 4 meter? Hur håller man passionen vid liv när man till faktum aldrig lämnar varandras sida?Man kan ju lätt påstå att interaktionen med andra människor är minimal när man lever i en sån extrem tvåsamhet som vi gör. Vi befinner ju oss långt bort från familj och vänner och är i stora drag bara hänvisade till varandra, dygnets alla timmar. Det sker sällan några intressanta möten ombord med någon man inte sett förr. Sällan får man höra några nya berättelser och anekdoter, utan vi tuggar för det mesta runt på de gamla berättelserna vi redan berättat och hört tusentals gånger (men häromdagen så berättade Kapten Betong något helt nytt, det blev en smärre chock för kärestan som inte har hämtat sig än).

För er som dagligen skiljs åt från er familj för att åka till ett jobb, så har ni ju alltid något ni kan berätta om när ni ses igen. Något ni varit med om under timmarna ni varit ifrån varandra. Om något som hänt på jobbet, att ni sprungit på en gammal vän ni inte sett på åra vis eller i vart fall spy galla över den knäppa chefen ni har (vi har ju inte ens någon chef, det är lite synd om oss…)

Våra berättelser för varandra kan bli lätt torftiga;

”…det blåser lite mer från nordväst idag…” (istället för den rent nordlig vinden)

”…jag hörde att passagerarbåten kom…” (det gör den varje dag, flera gånger dessutom)

”…de har dekorerat en julgran i mataffären…” (Nähä! Vilken överraskning så här i juletider).

Inte heller kan man visa upp något nyinförskaffat fint plagg man inhandlat och som man kan glädja både sig själv och kärestan med. Definitivt inga snygga och sexiga underkläder i vart fall…(vi lever med konstant köpstopp, bara båten får kosta) Hos oss låter det mer såhär;

”…borde jag kanske kasta dessa trosorna nu…” (Samtidigt som Styrman fäller orden så vickar hon på höfterna för att uppmärksamma Kapten på att hennes trosor nu knappt håller ihop längre. Det finns ingen resor kvar och mitt frampå är det ett stort hål så buskaget tittar fram – väldigt osexigt).

Det är trångt ombord och när vi behöver passera varandra i båten så måste man oftast ofrivilligt hångla med varandra just vid passageögonblicket. Det är ju bra kan ju tyckas, men oftast kommer Kapten ångande utan passion i blicken iförd arbetsbyxor och skitig om fingrarna. Styrman kan förvisso vara het men det beror på att hon bär på en gryta som just tagits av plattan och som hon nu letar plats för.

Fast det är ju bra att det bara är vi som huserar ombord, vi som är lovligt gifta med varandra och allt. Knasigt kan det annars bli vid passagerna; ”…vet du, jag hånglade upp din mormor när jag skulle hämta mjölken i kylskåpet…” Det kan i och för sig vara trevligt med en erfaren kvinna, men det var ett exempel för någon mormor finns inte i livet…den utomstående vi hånglar mest med är vår väns hund som inte förstår att hålla tungan i styr när man ska passera. Hundar tenderar att tro att när man ska sätta sig ner, att man böjer sig fram för att få sig en tungkyss med den fyrbenta. Och medan man delar saliv med varandra så försöker man fort böka till rumpan för att på så sätt avbryta den intima stunden. Att slå sig ner i en soffa ombord på en båt kan vara nog så svårt även utan en glad hund framför sig.

Att finna passion ombord kan vara en utmaning. Har vi några knep? Tja…jo…vi bokar faktiskt tid hos varandra. Inte så att almanackan är fullspäckad precis. (”…Ja ha…då ska vi se så det inte ligger några utvecklingssamtal eller personalmöten inbokade”, säger man allt medan man bläddrar frenetiskt bland de tomma sidorna. ”Men vad sägs om på torsdag?”…). För det är nog så, att när man som vi har all tid i världen, så är det lätt att det inte blir någon kärlek av. Just av den anledningen, anti-tidsbristen kan vara lika förödande som tidsbristen när man kommer till sex. Seglare tenderar ha annat som stör sexet, som oväder eller att något mystiskt ljud klånkar.

Fördelen med att boka in sig på kärleksmöten är att då finns möjligheten att välja bort det fulaste paret trosor, de med taskig resor och hål mitt fram. Oftast resulterar detta numera i att man dyker upp helt naken för de flesta trosorna sjunger på sista versen, där de föga skulle hjälpa situationen. Tur att vi seglar på varmare breddgrader!

Att alltid vara nära varandra…

Tänk er in i vårt scenario. Vi har inte på flera år kunnat ringa till varandra och säga ”puss puss” för vi har ju bara en telefon att tillgå. Dessutom verkar det ju onödigt att stå och gapa i en lur när vederbörande man ringer bara står tre decimeter ifrån.

Att aldrig kunna sakna varandra…

Hela meningen ”jag saknar dig” faller platt fall, här finns ingen möjlighet till att hinna börja sakna, inte ens om man behöver sitta på toa lite längre än vanligt.

Ibland känner vi oss som ett blöjpaket, ett duopack som ständigt uppträder tillsammans sida vid sida. Få har bara sett den ene av oss sen dagen vi kastade loss. Har nästan aldrig hänt…ibland känner vi oss som en person fast vi är två! Låter lite schizofrent det där.

Ibland kan båten gunga…tyvärr då av väder och vind!

Vårat kärleksnäste, det vill säga vårt sovrum är på sina ställen bara några decimeter högt i tak för sittbrunnen sticker ner där. Sängen har en lustig form, vi så att säga delar huvudändan med varandra medan våra ben sticks in i varsin stickkoj. Det bjuder inte till någon inspiration precis. Att ligga sked med varandra görs inte utan att först ha genomgått en brottningsmatch med kuddar, väggar och tak. När man är klar är man svettig. Och när akten väl är igång så får man passa sig så man inte slår i huvudet, vilket vi gjorde konstant i början.

Och efteråt finns det ingen skön dusch att tillgå…utan man rumlar in i badrummet som är stort som en fingerborg där världens minsta handfat får agera dusch…

Det kräver med andra ord vilja att leva som vi gör, du bör tillhöra en personlighet som inte så lätt blir sur för minsta lilla, långsinthet hör inte hemma på båt.

Vi tycker vi båda som regel alltid är på gott humör och bortom allt det krångliga med små ytor och utsatthet för väder så finns det även en annan sida av vårt liv…

…azurblåa hav, morgonstund med solkatter i sovhyttstaket, ensliga romantiska stränder, bedårande solnedgångar, svalkande bad, delfiner som hoppar, soliga dagar, brunbrända kroppar och salta kyssar.

Långt ifrån alla kan skryta med att man haft sex spontant med 5000 meters djup under kölen där vi varit helt avskurna från omvärlden. Allt medan havet ligger spegelblankt och det enda vi har är varandra och oceaner av tid.

Några närmare detaljer avslöjar vi inte…

Skepp o Hoj!

 (…några nya namn på Yatzy samt vår nya batteribank…)

Vi brukar dra ett parti Yatzy lite då och då. Istället för våra riktiga och rekorderliga namn så brukar vi skriva i alternativa. Då det är luciadagen idag så passade det extra bra att döpa om oss till Lucia och Staffan. Andra namn vi haft är Skönheten och Odjuret (ni får gissa vem som är vem). Helan och Halvan har förekommit också. Någon gång har fantasin skenat iväg för långt…vi nämner inga av dessa namn utan vi skonar er läsare från den extremt barnsliga sidan som emellanåt poppar upp.

Vi har kopplat in våra nya litiumbatterier. Dock är de inte installerade permanent, för detta är ett litet nyfiket test. Vi vill se hur de beter sig nu när dagarna är korta och nätterna är långa, särskilt de mulna dagarna som emellanåt dyker upp. Vi kan konstatera att vår nya batteribank är super, faktum är att det på två dygn inte märks någon nämnvärd åtgång på energinivån i dem…Det innebär att vi inte alls kommer att vara beroende av sol eller vind alla dar, utan där finns tillräckligt med energikapacitet i batterierna för att klara båtens normala förbrukning av el. Främst är det ju kylen och frysen som förbrukar ström, men sammantaget så plockar man ju ur en hel del kräm då man laddar datorer, navigerar, tittar på tv, kör köksmaskiner och använder belysning. Att mulna dagar varken behöva finna landström eller starta huvudmaskin (Wilmas motor) är lyx och ger oss en känsla av frihet och oberoende.

Det har helt klart blivit ett lyft för Wilma med den nya batteribanken om 600 Ampere Litium och MPPT-laddaren därtill. Systemet lever nu sitt eget liv och vi behöver inte hålla koll på våra mätare (annat än för nöjes skull). Våra solpaneler kan rent teoretiskt ge 700 ampere på en dag om solen lyser i tolv timmar. I realiteten brukar de ge 350 ampere. Vår förbrukning är cirka 200 ampere per dygn. Vår vindgenerator puttar ju in lite också när det blåser. Vi gillar att inte ha för mycket av tekniska hjälpmedel som kräver ström om det går att undvika. Styrning, segel och ankarspel till exempel. Men visst är det lyx att kunna dammsuga båten fast man är långt ut till havs, eller att kunna titta på en trevlig film medan man nattseglar samtidigt som gångljus, plotter och autopilot kräver sin strömförbrukning. Bekymret har ju främst varit nattetid när vi långseglar och alla våra bekvämligheter ombord är igång samtidigt.

Vi kan säga att vi nu känner oss helt hemma och tillfreds med Wilmas nuvarande utrustning, det finns inget mer på önskelistan för stunden. Framför oss kommer vi kunna ha två extremt billiga år då vi inte behöver plocka upp henne för att bottenmåla förrän vintern 2020/2021. Om inget oförutsett nu inte händer…men det tror vi inte.

Nu kommer litiumbatterierna att stuvas åt sidan tills vi kastar loss från Naxos, vi vill slita lite till på våra blybatterier. För egentligen är det inget fel på dessa, tvärtom, utan blybanken är bara för liten för oss. Som ni hör, det mesta löser sig. Precis som det gjorde för flickan som sket i vasken!

Skepp o Hoj!

(…vi hakar på den fina grekiska traditionen med båt istället för gran…)

Nu har vi åter knallblå himmel, vindstilla och temperaturer som snuddar tjugostrecket. Underbart och vi njuter av att kunna inta lunchen i sittbrunnen om dagarna. Julen är i antågande, det märks inte minst här på Naxos. Något intressant med grekerna, särskilt ute på öarna, är att julbåten är en viktigare julsymbol än julgranen. På stadens torg har de ställt upp en ljusdekorerad båt. Mycket vackert måste vi tillstå och det hade vi nog tyckt även om vi inte varit galna i segling. Grekland har ju en lång maritim historia, traditionen bjuder därför att grekerna har små dekorerade julbåtar av trä i sina hem där de placeras vid eldstaden med fören pekandes mot huset centrum. Detta kommer sig av att man förr ville visa tacksamhet för sina hemvändande män och söner som kommer tillbaka från havet för att fira jul med sina familjer.

För oss känns det ju därför extra roligt att göra Wilma till en julbåt. Med Kapten högt uppe i masten så fäste han först en ljusslinga uppe i toppen och sen vidare ner längs med för- och akterstaget.

När skymningen kom så gick vi en promenad. Först knatade vi bort till stadens dekorerade julbåt på torget. Därefter tog vi vägen längs med stadskajen för att se Wilmas vackra ljusarrangemang. Vi beskådade vårt verk, helt klart så lyser vårt verk upp. Wilma som julbåt syns mycket väl och hon kommer att glädja alla i staden som vänder sin blick ut mot havet. Extra roligt är att vår julbåt skapar formen av en julgran. Två traditioner i en skulle man kunna säga.

 Livet är så härligt när vädret är det bästa tänkbara…Kapten njuter…

 

 Ljusslingan innan Kapten släpar upp den i masten…

 

 Medan Kapten klättrar i masten så sköter Styrman säkerhetslinorna…(ja vi sa ju att hon hjälper till…hon hann till och med att fotografera samtidigt…)

 

Solen är på väg ner och vi kommer snart se Wilmas belysning…Naxos är helt klart vackrast i solnedgång…

 

 Solens sista strålar lyser upp husfasaderna…

 

 Sakta framträder vår ljusslinga i solnedgången…”Stjärnan” i toppen på masten är en hemmagjord lampa där vi stoppat i en ledbelysning i en petflaska. Flaskan har vi plockat upp från gatan där den låg slängd…

 

Naxos är fantastiskt vackert…

 

 

 

 Grannön Paros…

 

 Små fiskebåtar ger sig ut i skymningen…här med Paros i bakgrunden…

 

 

Over and Out

(…ett mystiskt ljud väckte oss häromnatten…)

Bonk, bonk, bonk…

Allt är mörkt och Wilma dansar mjukt i havets rörelser. Det är en blåsig natt och något stör oss. Ett dovt bankande inte långt från våra huvuden hörs, där vi snusar gott på kudden. Ljudet försvinner och kommer strax tillbaka…

Bonk..bonk…

Vi vaknar och sömndrucket frågar vi varandra om ljudet, om någon av oss känner igen det. Näee…vi kan inte komma på. Ingen av oss är väl direkt sugen på att gå på ljudjakt. Det är något en långseglare lever med, en rad mystiska ljud som emellanåt uppstår, där man får tassa upp och söka efter vad som stört den goa nattsömnen. Värst är de ljud man inte alls kan identifiera, medan ett hemvant stilla knarr från förtöjningarna kan upplevas som rogivande.

Bonk…

Men vad sjutton är det? Det låter som någon knackar på skrovet från utsidan. En nattsimmare? En delfin? Resterna från ett isberg som slitit sig loss från Arktis, likt isbitar i ett grogglas?

Styrman Pimpsten öppnar sin ventil och tittar ut. Så sträcker hon ut sin långa arm ner mot vattenytan och så fångar hon…

..en…

Whiskyflaska!

Tyvärr är flaskan tom, men glädjande nog av märket Red Label. Den sorten som Styrman Pimpstens pappa föredrog och tog fram vid festliga tillfällen. Ett minne far förbi, bilden från när hennes pappa bjuder sin svärson på whisky för första gången. Svärfadern koncentrerar sig noga för att inte spilla och hans hand darrar lätt i koncentrationen. Genast som de första dropparna träffar botten av glaset så avbryter han och tar flaskan från glaset. Av whiskyn syntes nästan inget, standardmåttens 4 eller 6 centiliter var gigantiska i jämförelse, som vattenreservoaren i Grängesberg ungefär.

 Kapten tackar sin svärfar och synar sitt glas, de ädla dropparna täcker bara nästan botten. Vördnadsfullt och med respekt tänker Kapten att hans svärfar måste tillhöra världseliten i att hälla lite. Dessutom på skakig hand. Ett leende sprider sig över Kaptens läppar, det ligger något komiskt över situationen. Hade svärfar lyckats med lite mindre mängd så hade han bara öppnat korken och gjort en svepande rörelse över glaset utan att något fallit däri, och sen satt på korken igen. Som barn kan leka med dockservisen där man bara låtsas att man serverar mat och dryck. Men helt överraskad över situationen är inte Kapten, han hade blivit förvarnad för att den småländska ådran sitter djupt rotad i svärfadern.

Innan skålen utbringas så blir vi avbrutna. Årets Vasaloppsvinnare ska intervjuas och ljudet på tvn behöver höjas. Svärfar vänder sig bort från sällskapet för en sekund. Då drar svärmor obemärkt korken av flaskan och fyller Kaptens glas till en mer ansenlig mängd. Men det blir lite mer än hon tänkt, mer som en 12:a whisky denna gång. Hon skrattar gott och blinkar hemlighetsfullt åt Kapten. I blickarna som utväxlas så utlovas hemligheten att stanna dem emellan.

Med tv-intervjun avklarad så är svärfar åter tillbaka. Han höjer sitt glas och noterar aldrig att Kaptens glas blivit påfyllt, och han utbringar;

-SKÅL! Och Välkommen!

Kapten höjer sitt glas och låter en rejäl klunk glida ner för strupen, han är lite rädd att komplotten ska upptäckas. Men allt går väl och Kapten ler stort hela kvällen, inte bara för mängden whisky som värmer gott innanför västen. Utan även för att svärfar är en skön lirare, och likaså hans fru…Kapten känner att det är en bra början på vänskapen!

Ja det var minnen det. Styrmans pappa lever inte längre tyvärr, men däremot finns fina minnen kvar. Styrman Pimpsten tar in den tomma whiskyflaskan genom ventilen och lägger liket nedanför sängen. Hon hinner tänka, att det ser inte så bra ut ifall någon plötsligt skulle stolpa in och se den tomma flaska nedanför sängen. Men snart somnar hon gott. Och hon drömmer om pappa! (och förlåter allt och alla att hon blivit störd under natten). 

Skepp o Hoj!

 Over and Out