
Film from the Balearic Islands…

(…med hyrda motorcyklar så tog vi oss an Menorca…)
Bland det roligaste som finns är att emellanåt hyra en motorcykel. Vi gjorde det senast i Portugal. Det gör en sådan fantastisk skillnad att kunna ta sig fram fort och smidigt dit man själv vill, samtidigt som åkandet på två hjul blir till ett äventyr i sig.
Nu tyckte vi att det var dags igen och våra vänner var precis lika sugna som vi. Sagt och gjort. Vi promenerade in till Ciutadella till en uthyrningsfirma. Och där skrev vi på för varsin 125 cc, en MC per båt. Ett glatt gäng kunde nu glida fram på de Menorcanska vägarna i dagarna två. Målet var att hinna besöka några spännande platser och se lite av landsbygden under dag ett. Samt att hinna med lite praktiskt, bunkra mat och tvätta kläder med mera under dag två.
Menorca är till skillnad från sina grannöar Ibiza och Mallorca en betydligt mer stillsam och oförstörd ö. Faktum är att närmare 50 procent av Menorcas landyta är förklarad som biosfärreservat och får således inte exploateras. De turister som söker sig hit är i första hand inte partysugna ungdomar. Utan det är barnfamiljer och pensionärer som fördrar denna ö som bjuder på mindre hotell, små mysiga restauranger och en massa fina badstränder.
På Menorca hittar man både stenstränder samt finkorniga vita stränder. De blå lagunerna finns på den södra sidan av ön, medan den norra sidan bjuder på en mer dramatisk natur med karga klippstränder. Här kan man ifall man ger sig ut på egen hand faktiskt hitta sin alldeles egna paradisstrand.
Ja Menorca är lugnare än sina grannöar. Faktum är att ön än i dag präglas av de gamla lagarna som förr krävde att medborgarna skulle sova efter midnatt. Det var förbjudet att vistas ute efter tolvslaget. Fast det går idag att finna både barer och nattklubbar som håller öppet nattetid. Men den partysugne gör sig nog gott i att söka sig till Ibiza eller Mallorca ifall man riktigt vill slå klackarna i taket.
Vi hoppade på våra motorcyklar och gav oss iväg. Först tog vi oss in till Ciutadella för att leta upp IB-hamnen (den statligt ägda hamnen) som vi hade hört skulle kunna besökas med båt för ett kortare stopp för att bunkra vatten. En mycket hjälpsam dam hjälpte oss där med information. För 7 euro så kan vi efter upprop på kanal 8 lägga till i två timmar. Och då hinna fylla på våra färskvattentankar ombord och ta oss en dusch. Det lät som ljuv musik i våra öron. Senast vi låg i en hamn var i början av maj och vi har faktiskt inte besökt en dusch värd namnet sedan dess, utan vi har varit hänvisade att duscha ute på däck i det fria. Vilket inte är fel det heller. Men klart vi längtar efter en rejäl dusch där vi kan stå mer eller mindre obegränsad tid under varma vattenstrålar.
Upp på hojarna igen och sen bar det av till öns huvudort, Mahón. Det blev en tur tvärs över ön. Och där väntade oss en fantastisk mysig och fin liten stad. Vi letade upp ett ställe att äta lunch på och vi gick till den gamla fiskmarknaden där smårestauranger gemensamt låg samlade. Tapas i långa rader och spanska delikatesser löpte längs med hela den ena sidan av lokalen. Gästerna fick slå sig ned på den andra sidan, vid någon av de vintunnor som nu konverterats till matbord. Miljön var enastående och de tapas vi åt var gudomligt goda. Vi drack nyktert till, då vi ju var motorburna.
Efteråt drog vi oss upp till ett litet kafé som sas ha stans bästa kaffe. Något tveksamma, eller om vi inte hamnat rätt, så njöt vi i vart fall av några svarta droppar. Och därefter avvek Goodvibes för en stund. Deras Kapten hade bitit sönder en bit av en tand dagen innan och nu var de på jakt efter en tandläkare som kunde stå till tjänst. Under tiden gick Susan och vi en promenad genom stan och vi njöt av den bedårande utsikten över stan från en högt belägen terrass.
Efter ett par timmar kunde vi ansluta oss till Goodvibes igen och då lämnade vi Mahón bakom oss. Vi tog oss norröver och vi besökte Port d´Addaia och Fornells, båda vackra platser och möjliga för oss att besöka med båt vid senare tillfälle. Längs med vägarna passerade vi åkrar och fält och stundom så såg omgivningarna ut som vackraste Sverige. Menorcas vägar är mycket fina att köra på och trafiken lugn. Så vi kunde njuta av allt det fina vi såg. Helt klart så är Menorca vår stora favorit bland de Baleariska öarna.
Först vid nio på kvällen var vi tillbaka. Svall hade letat sig in i vår vik och båtarna gungade i sina förtöjningar fram och tillbaka. Men nöjda och trötta så tog vi oss ombord och med lite mat, vila och sömn så väntar snart nya äventyr.
Skepp o Hoj!
På midsommarafton var vi ombord på Goodvibes. Vi hade ställt till med svenskt smörgåsbord…där fanns köttbullar, prinskorv, janssons frestelse, inlagd sill, öl och nubbe. Ja ungefär så. Och en svenskflagga och minsann sånghäfte med några av våra vanligaste nubbevisor. Det är en sann glädje att höra en sydafrikan ta full hals i ‘Helan går’…uttalet var förvånansvärt bra!
Likt skötsamma ungdomar så bröt vi upp hyggligt tidigt på kvällen och vi själva tog oss över till Wilma med raspiga sånghalsar och fulla bukar. Vi satte oss en stund i sittbrunnen medan solen gick ner och lyssnade till presentationen av årets sommarpratare i P1.
En trevlig midsommar blev det och vi hade ju till skillnad mot många av er där hemma, ett fantastiskt väder. Här har vi så varmt så vi emellanåt måste svalka oss med ett dopp för att stå ut. Nä, ett typiskt svenskt midsommarvädret med regn och åtta plusgrader saknade vi inte alls. Däremot så hade det suttit fint med svenska jordgubbar. Jisses så gott det skulle ha smakat. En svensk jordgubbstårta…mums! Men man kan ju inte få allt så säg…
Midsommardagen var även den lugn. Efter en lång skön sovmorgon så ropade vi till Susan som låg med sin Isean alldeles intill. Hon rodde på uppmaning över till oss och så fick hon sen frukost i Wilmas sittbrunn. Fattiga riddare med hjortronsylt! Strax därpå kom vännerna på S/Y Sally simmandes. Frukostmaten var då uppäten…men vi bjöd på kaffe och kaka (hmm…lät flott med kaka men det var nog mer ett torrt kex).
Lika fort som folk hade kommit så försvann de och vi stod ensamma kvar. Det hade redan blivit eftermiddag. Då hoppade vi ner i jollen och tog oss i land. Vi promenerade runt och allt var så slående vackert…man blir på något vis aldrig mätt på detta azurblåa vatten…
Vi mötte vilda getter på stenklipporna och vi fann nya små ankarvikar…blåa så klart (ja vikarna, inte getterna). Vackra promenadstigar genom vegetationen. Och så detta öronbedövande ljud från syrsor. En mer exotisk plats är svår att finna i Medelhavet. På sina ställen så fann vi något som liknade små isflak i håligheterna bland stenklipporna. Men termometern dallrade kring trettiostrecket så det kunde ju knappast vara is. Vi skrapade lite på ytan och fann då att det var salt. Vartefter vattnet dunstar så blir saltet kvar och så håller processen på. Fascinerande minst sagt…det såg precis ut som ett svenskt isflak.
Senare på kvällen när sannolikt alla svenskar satt bänkade framför tv-apparaterna för att se Sverige mötaTyskland i fotbolls-VM, så tog vi oss alla i land på nytt. Utan internet så kunde ju ingen av oss följa matchen. Ingen i sällskapet verkade heller så särskilt intresserad (av fotboll då). Med oss hade vi picknick-mat och vi slog oss ner i en glänta och njöt några timmar tillsammans med god mat och dryck.
Ja livet ler mot oss just nu. Ett fint leende. Vi ler tillbaka…
Skepp o Hoj!
(…kan man behöva tvingas upp av mystiska ljud…)
Har vaknat till mitt i natten.
Ett liv som långseglare ger en inte sällan mystiska läten. Något repetitivt ljud som väcker dig och som till slut tvingar dig upp. Vet man vart ljudet kommer ifrån så har man inte alls lika bråttom. Utan man ligger i sitt trötta tillstånd och väntar ut, hoppas och ber att ljudet ska ge med sig. Det är lite samma känsla man hade som småbarnsförälder och babyn vaknade mitt i natten och började gny. Man ber till högre makter att babyn ska somna om. Fast för oss då, att ljudet ska dö av och försvinna.
Nu kom ljudet från jollen. Beroende på väder så lägger vi jollen ibland efter oss. Eller så placerar vi den långsides parallellt med Wilmas skrov och fendrar av så den inte slår emot skrovet.
Nu blåste det rätt så duktigt vid tidpunkten för sänggåendet. Så vi la jollen i aktern, där den då ligger bäst. Men så händer det då att det under natten blir vindstilla och då spänns inte längre jollens förtöjning.
Styrman Pimpsten vaknade och hörde av ljudet från jollen som låg och dunkade i Wilmas roder. I de små böljor som uppstod i den stilla natten så fortplantade sig lätet vidare in till den sovande besättningen.
…dunk…dunk…dunk…dunk…dunk…
Japp, det är bara att ge sig upp och peta ut jollen en bit. Eller flytta om jollen, lite beroende på lust och ork.
Pimpsten var som sagt upp och när hon väl var tillbaka i bingen på nytt så var hon fullt vaken. Det kunde ju passa sig lika bra ändå tänkte hon, att ta upp datorn och se om det går att få iväg ett par rader. Med ett svagt internet, likt ett glas med för mycket utspädd saft, så försöker vi hantera denna till snudd på ickevara här i vår ankarvik. Vi står uppe på däck och försöker fånga de förgängliga signalerna. Och under dagen, med temperaturer kring trettiostrecket och gassande solsken, så går det inte att släpa med sig all elektronik ut. Datorn skulle baxna av värmen och det skulle vara omöjligt att se vad det stod på skärmen. Så därför så är natten den bästa tiden för att lägga upp ett inlägg. Svalt och skönt kan man sitta ute under stjärnorna.
Ja om detta inlägg går att få iväg återstår att se…
Vi är på Menorca nu. Vi ligger i en fantastisk liten söt vik på den södra sidan av Menorca, i Cala son Saura. Klarare vatten är svårt att finna och när det blir vindstilla en solig dag så skapas skuggor under båtarna. Det ser ut som båtarna svävar fram för gränsen mellan hav och himmel smälter ihop. Lite läskigt och mystiskt. Och man ser ner till botten lika bra som i ett dricksglas med vatten.
Ena morgonen när vi tittade ut genom sovrumsventilen så såg vi vårt Rocna-ankare där nere på botten, halvt nedgrävt i sanden. Och samtidigt passerade en stor stingrocka. Superhäftigt och Pimpten hann tänka ”en rocka bredvid Rocna”.
Och på tal om djur så såg vi på vägen hit en svärdfisk som hoppade högt ovanför vattenytan. Först ett hopp nära båten och vi förundrades båda. Sen dök den upp i ett andra skutt, säkerligen två meter upp i luften. Vi hann tänka KAMERA men denna gången så var svärdfisken på väg bort ifrån oss.
Och så ytterligare ett hopp och vi fick den faktiskt med på bild. Men tyvärr med dålig bildkvalitet för nu var avståndet mellan Wilma och fisk rätt stor. Men häftigt i vart fall…
Här blir vi i ett par dagar innan vi drar vidare. Under tiden så firar vi midsommar, vi simmar och badar och utforskar land. Vi njuter av värmen som stundtals tvingar en i för ytterligare ett dopp.
Ja våra bekymmer är andra än era, som ni hör. Stark och stekhet sol, inget internet och nattliga ljud från jollen som ligger mot skrovet och dunkar. Jo vi kan stå ut. Rätt länge faktiskt.
Nu håller vi tummarna att det går att finna internet ute i nattmörkret. I så fall så får ni glädjen att läsa dessa rader. I annat fall så läggs nog texten i datorns papperskorg vad det lider…
Skepp o Hoj!
(…för att snart segla över till Sardinien…förhoppningsvis i sällskap med seglande vänner)
Nu har Susan anslutit sig till oss igen. Hon gled in en solig kväll i vår vik och droppade sitt ankare intill Wilma. Nu är vi åter samlade så vi kan planera för den stora överfarten, den mellan Menorca och Sardinien (jo vi är på Mallorca…men planerar redan nu). Vi ser ett väderfönster komma framåt nästa helg och vi har planer på att hoppa på det, om nu inte vädret hinner ändras.
För Susan är det viktigt att kunna ha teknisk utrustning till hjälp om hon ska segla ensam de 200 distans som det är mellan öarna. Hon hade därför köpt en autopilot som en vän tagit med sig på flyget ner. Det var dels därför hon var på vift på egen hand i några dagar, för att träffa vännen och för att hämta upp sin nya autopilot.
Nu tänkte vännen vara snäll och installera autopiloten åt Susan. Men hans tid rann ut, han och hans vänner skulle ut och segla…men de skickade en annan kille i sin tur att installera autopiloten. Det löste sig inte bättre än att det inte löste sig alls. Den snälla men kanske opraktiska pojken lyckades blåsa Susans säkringar ombord och till synes så var autopiloten död efter detta. Hon grät ut sin förtvivlan när hon hörde av sig till oss på Wilma. Hon var orolig att hon nu stod utan autopilot, att den gått sönder redan innan hon installerat den. Det är dessutom stora pengar inblandade. En autopilot är inte billig och garantin skulle säkerligen inte gå att åberopa efter att man schabblat till det själv. Susan stod inte i något drömläge precis, för samtidigt hade hennes vän som skulle mönstra på för att göra överseglingen tillsammans med henne nu meddelat att hon fått ett jobb på Maldiverna. Som läget var nu så skulle Susan behöva segla ensam och dessutom handstyra hela överfarten. Att inte kunna lämna rodret för egentligen någon tid alls för att förse sig med mat, vila och lite sömn under de dryga två dygn som överfarten tar, är inte riktigt rimligt eller förnuftigt… Så klart Susan kände desperation!
Kapten Betong meddelade Susan, där hon hörde av sig med förtvivlan i rösten från den södra sidan av Mallorca, att han skulle titta på hennes autopilot. -Segla hit så ska jag nog kunna få autopiloten att fungera på nytt, sa Kapten tröstande.
Ja så kom hon då, Susan. Denna soliga kväll…med trasig autopilot och osäker seglingsframtid. Hon hade övervägt att kanske segla till Barcelona istället, halva sträckan mot Sardinien. Och kanske vända tillbaka ner mot Gibraltar. Eller att långsamt följa den franska och italienska kusten. Men då förlora oss vänner, då vi andra emellanåt tar stora kliv för att göra seglandet någorlunda effektivt.
Dagen därpå bjöd vi över Susan på frukost. Ägg, bacon och toast. Te och Juice. Vår glädje över att vara samlade igen såg inga gränser. Sen gick Kapten Betong till verket och tog ner autopiloten till sin arbetsbänk i verkstan ombord. Efter en stund så ropade han på Susan. -Kom nu, jag ska testa om autopiloten fungerar…
Susan smög sig fram till verkstan, lite osäker och nervös, men samtidigt hoppfull. Och Kapten gav autopiloten ström. Dess arm åkte fint fram och tillbaka vartefter Kapten gav autopiloten nya kommandon. Den fungerade och Susan gav ifrån sig ett glädjetjut som hördes ända bort till vännerna på Goodvibes. Jippie! Autopiloten var hel!
Nu återstod bara att känna och klämma på Susan huruvida hon kände inför att segla ensam den långa sträckan, nu när hennes vän inte längre kunde följa med. Detta skulle i så fall bli den längsta etappen på egen hand. Den näst längsta var den vi gjorde till Balearerna, 120 distans (när hon korsade Biscaya hade hon med sig en vän). Vi diskuterade några förslag, om att försöka hålla ihop de överseglande båtarna lite bättre. Anpassa kurs och hastighet så vi kan hålla radiokontakt hela vägen. Och att vi stämmer av med varandra varje timme eller så. Och ifall någon ändrar kurs, så gör vi alla det. Ingen har ju bråttom eller som mål att segla över fortast möjligt. Är dessutom vindarna svaga så lär Wilma komma sist i oavsett. Det borde inte vara alltför svårt att ha Goodvibes först, Susan i mitten och Wilma sist i raden. Till saken hör att Susan inte har någon AIS. När vi förlorar henne ur blickfånget så vet vi inte vart hon är. Och vise versa, hon vet inte vart vi befinner oss. Men med VHF-radio så kan vi hålla koll på varandra. Sannolikheten att hamna i bekymmer där ute på havet i det lugna vädret är trots allt inte så stor…men vi ska inte vara naiva. Hur osannolikt det än är att något allvarligare händer, så kan det alltid hända något. Ja se bara det som hände när vi seglade över till Balearerna och Wilma blev rammad och bordad av immigranter…
När vi diskuterat vårt förslag för hur överseglingen skulle kunna gå till så såg Susan väldigt glad ut. Jo på detta sätt så ville hon nog absolut ge sig ut på en två dygn lång segling själv, med fungerande autopilot och vännerna på höravstånd.
Susan tog förslaget till sig för att nu i ett par dagar fundera över saken…viktigast är att hon själv avgör, det är ju hon som seglar hennes båt och ingen annan. Men en sak kan vi då säga, att det finns många människor som inte ens till hälften besitter det tåga och mod som denna tjej gör. Hon vågar verkligen gå utanför sin bekvämlighetszon och testa gränser och se vad hon klarar. Hatten av för Susan!
Nu håller vi tummarna att vi kan segla över till Sardinien i slutet på nästa vecka. Innan dess så ska vi bunkra mat och vatten. Vi ska träffa våra vänner som kommer från Sverige och få lite mystid med dem. Därefter ska vi segla över till Menorca, se oss om där och göra oss startklara. Sen så…så kastar vi loss och lämnar Spanien för ett nytt land, Italien. Ja vi har ju inte sett det ske än…men så ser vår plan ut. Och förhoppningsvis så har vi Susan med oss som en av båtarna i vårt glada gäng.
Vi håller tummarna!
Skepp o Hoj!
(…lite kring kärringfläsk och annat…)
Här i Pollença har vi det gott. Ankarviken är stor. Vi ligger i ena delen av den stora bukten, den som sträcker sig mellan Pollença och Alcudia. Längre in i viken finns bojar utplacerade. Dessa får man betala för. Så dem undviker vi. Vi ligger dryga distansen bort från hamnen (2 kilometer). Till landtungan som sticker ut närmast oss och som ger oss skydd för nordliga vindar har vi 350 meter. Trots att vi ligger så pass långt ut från land så har vi bara 3,9 meter ner till botten där Wilma befinner sig. Tacksamt långgrunt skulle man kunna säga.
Vi har haft konstiga väderfenomen här. Eller så är de inte konstiga, men de har inte gått att läsa in från väderprognoserna. När prognosen säger vindar på 2 m/s så kan det blåsa 15 m/s…eller vise versa. Medelhavet är ju lite känt för att det antingen blåser allt eller inget. Vi börjar förstå nu.
Härom natten blev vi dock varskodda om att det skulle blåsa upp. Tacksamma blev vi att nästan alla grannar här på svaj försvann. På mindre än en timme försvann de, exakt lika snabbt som det tar för en glass att smälta i solen. De sökte nog en trygg hamn eller i vart fall en annan mindre exponerad ankarvik. Så vi fick nästan hela viken för oss själva att släppa ut vår långa ankarkätting på.
Vi la ut 40 meter kätting, tio gånger djupet. Vilket är mycket väl tilltaget. Och så satte vi på ankarlarmet innan vi gick och la oss och sov gott. När det varken är trångt till andra båtar eller nära land så ligger vi väldigt tryggt och bra. Det kan egentligen få blåsa hur mycket som helst då. Nu hade vi vindar på 15 m/s men vi hade faktiskt inte tvekat på den dubbla vindstyrkan. Vi hade dock lagt ut ytterligare kätting i så fall, samt ett ankare till i serie till vårt Rocna. Vi tror nästan vi är sugna på att testa att ankra i orkan…men bara nästan!
Igår var vi in till land och spanade. Pollença är en mysig liten plats. Turisthak, ja! Men inte så höga hus och annat. Utan mer små gränder, små stränder, små restauranger… Skulle vi någon gång åka på charter så skulle vi absolut kunnat tänka oss att resa hit. Men vi gör inga charterresor. Vi seglar ju…och slipper på så sätt grisfesterna.
När vi var i land så blev det ett besök i en båttillbehörsaffär, en lunch på restaurang och shopping av matvaror. Ja det här med lunch på restaurang är ju något som egentligen inte är nödvändigt eller ett måste. Vi försöker ju leva snålt. Men nu med över en månad i sträck på svaj, noll kronor i hamnkostnader, så kan vi känna att det finns lite mer svängutrymme. Inte bara i plånboken, utan det är även för lustens och smaklökarnas skull. Med våra vänner sitter vi gärna länge och äter gott och samtalar tills vi känner oss nöjda. Det kan vi vara värda, säger vi och låter då som ett par glada Lyxfällan-deltagare som inte förstår kopplingen mellan handling och konsekvens. Men så varvar vi med billig pannkaka och soppa gjord på spik däremellan så läget är nog lugnt för vår del…
Vi gillar livet på svaj. Här, med långt mellan alla båtar, så kan vi lätt hoppa i nakna i plurret. Vattnet är klart och vi simmar runt båten och snorklar och tvättar oss. Man flyter så lätt i det salta vattnet. Simskolorna hemma i Sverige skulle ha en lätt uppgift om de åkte hit med ungarna. Som korkar skulle de flyta omkring. Det skulle ta lärarna halva tiden att få kidsen simkunniga. Inte heller skulle de stackars barnen få blå läppar eller skaka som asplöv av köld. Nä, här skulle alla vara glada och ingen skulle drunkna. Sannolikt skulle föräldrarna också gilla upplägget…barnen skulle kunna hämtas i slutet av veckan efter att mamma och pappa förvandlats till pepparkaksgubbar i den stekheta sanden och druckit förföriska drinkar i baren. Att ingen kommit på det än…
Här på bukten så råder en viss trafik. De flesta fordon är segelbåtar. Ibland någon motorbåt. Men det sladdar runt flygplan här också. Japp, det ligger en flygbas här. Det är sådana där flygplan som vi borde ha mängder av i Sverige, som släcker skogsbränder. De startar i vattnet strax utanför ventilen till byssan där Styrman Pimpsten står och skalar potatis och så lyfter de och försvinner upp ovanför oss. De cirkulerar runt och emellanåt går de ner till vattenytan där de i farten tankar vatten. Manövern tar några sekunder. Sen upp i luften igen och strax senare på någon strategisk plats så släpper de ut allt vatten igen. Vi tror att de övar. Vi tror att de tycker det är roligt att öva, för de övar varje dag. Och vi tror att det kittlar i piloternas fingrar över att vilja släppa vatten över någon segelbåt. På pin tji. Kanske övre Wilma.
Häromdagen när Styrman Pimpsten stod naken på däck med sitt närmare midjelånga blonda hår så kom ena planet flygandes märkligt lågt ovanför Wilma. Pimpsten hann tänka, att nu kraschar de i vattnet. Att distrahera piloter så där med att stå naken kan stå en dyrt. Hon tänkte; ”nu blir den unge mannen vid spakarna så till sig så han glömmer av att styra planet”. Men det kom ingen krasch…antingen var piloten luttrad och van. Eller så imponerar inget svenskt kärringfläsk på en spansk flygande skogsbrandsläckare. Piloten kanske föredrar en ung brunett. Eller en man rentav. Så nästa gång testar vi med att skicka ut Kapten Betong naken…
Vi väntar besök från Sverige. En avlägsen före detta släkting skulle man kunna säga. Personen har en gång i tiden varit flickvän åt en före detta pojkväns systers före detta pojkvän, det vill säga Kapten som den sistnämnda. Ja det där hängde ni nog inte med på…Idag så finns inget släktband kvar, bara vänskap. Hon kommer med sin trevliga man och i deras resväska så finns svenskt knäckebröd med rutor, grillkrydda och post. Nu vill vi inte bara nyttja dem som postiljoner, utan vi ser fram emot att få umgås. Kapten Betong fyller dessutom år på tisdag när de är här så vi har ännu en anledning till att slå klackarna i taket. Det ska bli kul!
Vi letar väderfönster också. Men det står inte på vid gavel precis. Vi söker efter lämpliga dagar för att segla över till Sardinien. Vi tar nog ett stopp på Menorca emellan, men dit är det bara 25 nautiska mil. Men därefter så är det närmare 200 distans till Sardinien och då behöver vi säkra upp så vi inte hamnar i blåsväder så att säga. Det ligger ett lågtryck över Bulgarien just nu som ger starka mistralvindar. Men det går ingen nöd på oss. Så länge ägnar vi oss åt att fiska, bada, sola, läsa och umgås med vännerna på Goodvibes. Och snart är även Susan tillbaka, hon har varit på vift ett tag.
Vi har fått nya vänner, Elena och Ryan som seglar en katamaran. De har en youtube-kanal och häromdagen blev vi intervjuade. Vi berättade om sjöräddningsdramat, om då vi räddade 11 migranter från att drunkna. Intervjun var på engelska och det gick väl bra. Antar vi. Det här med att babbla på ett annat språk fixar andra så mycket bättre, kan vi tycka. Men vi pratade glatt på i tjugo minuter utan några större bekymmer. Nu dyker vår intervju inte upp förrän om några månader, så det är ingen idé att ni letar efter materialet på youtube än. Känner vi oss nöjda kan vi nog tänkas länka intervjun till vår blogg. Om inte, så får ni söka själva.
Ja detta var lite rapport från bukten.
Vi hörs!
Skepp o Hoj!