(…för att snart segla över till Sardinien…förhoppningsvis i sällskap med seglande vänner)

Nu har Susan anslutit sig till oss igen. Hon gled in en solig kväll i vår vik och droppade sitt ankare intill Wilma. Nu är vi åter samlade så vi kan planera för den stora överfarten, den mellan Menorca och Sardinien (jo vi är på Mallorca…men planerar redan nu). Vi ser ett väderfönster komma framåt nästa helg och vi har planer på att hoppa på det, om nu inte vädret hinner ändras.

 

För Susan är det viktigt att kunna ha teknisk utrustning till hjälp om hon ska segla ensam de 200 distans som det är mellan öarna. Hon hade därför köpt en autopilot som en vän tagit med sig på flyget ner. Det var dels därför hon var på vift på egen hand i några dagar, för att träffa vännen och för att hämta upp sin nya autopilot.

 

Nu tänkte vännen vara snäll och installera autopiloten åt Susan. Men hans tid rann ut, han och hans vänner skulle ut och segla…men de skickade en annan kille i sin tur att installera autopiloten. Det löste sig inte bättre än att det inte löste sig alls. Den snälla men kanske opraktiska pojken lyckades blåsa Susans säkringar ombord och till synes så var autopiloten död efter detta. Hon grät ut sin förtvivlan när hon hörde av sig till oss på Wilma. Hon var orolig att hon nu stod utan autopilot, att den gått sönder redan innan hon installerat den. Det är dessutom stora pengar inblandade. En autopilot är inte billig och garantin skulle säkerligen inte gå att åberopa efter att man schabblat till det själv. Susan stod inte i något drömläge precis, för samtidigt hade hennes vän som skulle mönstra på för att göra överseglingen tillsammans med henne nu meddelat att hon fått ett jobb på Maldiverna. Som läget var nu så skulle Susan behöva segla ensam och dessutom handstyra hela överfarten. Att inte kunna lämna rodret för egentligen någon tid alls för att förse sig med mat, vila och lite sömn under de dryga två dygn som överfarten tar, är inte riktigt rimligt eller förnuftigt… Så klart Susan kände desperation!

 

Kapten Betong meddelade Susan, där hon hörde av sig med förtvivlan i rösten från den södra sidan av Mallorca, att han skulle titta på hennes autopilot. -Segla hit så ska jag nog kunna få autopiloten att fungera på nytt, sa Kapten tröstande.

 

Ja så kom hon då, Susan. Denna soliga kväll…med trasig autopilot och osäker seglingsframtid. Hon hade övervägt att kanske segla till Barcelona istället, halva sträckan mot Sardinien. Och kanske vända tillbaka ner mot Gibraltar. Eller att långsamt följa den franska och italienska kusten. Men då förlora oss vänner, då vi andra emellanåt tar stora kliv för att göra seglandet någorlunda effektivt.

 

Dagen därpå bjöd vi över Susan på frukost. Ägg, bacon och toast. Te och Juice. Vår glädje över att vara samlade igen såg inga gränser. Sen gick Kapten Betong till verket och tog ner autopiloten till sin arbetsbänk i verkstan ombord. Efter en stund så ropade han på Susan. -Kom nu, jag ska testa om autopiloten fungerar…

 

Susan smög sig fram till verkstan, lite osäker och nervös, men samtidigt hoppfull. Och Kapten gav autopiloten ström. Dess arm åkte fint fram och tillbaka vartefter Kapten gav autopiloten nya kommandon. Den fungerade och Susan gav ifrån sig ett glädjetjut som hördes ända bort till vännerna på Goodvibes. Jippie! Autopiloten var hel!

 

Nu återstod bara att känna och klämma på Susan huruvida hon kände inför att segla ensam den långa sträckan, nu när hennes vän inte längre kunde följa med. Detta skulle i så fall bli den längsta etappen på egen hand. Den näst längsta var den vi gjorde till Balearerna, 120 distans (när hon korsade Biscaya hade hon med sig en vän). Vi diskuterade några förslag, om att försöka hålla ihop de överseglande båtarna lite bättre. Anpassa kurs och hastighet så vi kan hålla radiokontakt hela vägen. Och att vi stämmer av med varandra varje timme eller så. Och ifall någon ändrar kurs, så gör vi alla det. Ingen har ju bråttom eller som mål att segla över fortast möjligt. Är dessutom vindarna svaga så lär Wilma komma sist i oavsett. Det borde inte vara alltför svårt att ha Goodvibes först, Susan i mitten och Wilma sist i raden. Till saken hör att Susan inte har någon AIS. När vi förlorar henne ur blickfånget så vet vi inte vart hon är. Och vise versa, hon vet inte vart vi befinner oss. Men med VHF-radio så kan vi hålla koll på varandra. Sannolikheten att hamna i bekymmer där ute på havet i det lugna vädret är trots allt inte så stor…men vi ska inte vara naiva. Hur osannolikt det än är att något allvarligare händer, så kan det alltid hända något. Ja se bara det som hände när vi seglade över till Balearerna och Wilma blev rammad och bordad av immigranter…

 

När vi diskuterat vårt förslag för hur överseglingen skulle kunna gå till så såg Susan väldigt glad ut. Jo på detta sätt så ville hon nog absolut ge sig ut på en två dygn lång segling själv, med fungerande autopilot och vännerna på höravstånd.

 

Susan tog förslaget till sig för att nu i ett par dagar fundera över saken…viktigast är att hon själv avgör, det är ju hon som seglar hennes båt och ingen annan. Men en sak kan vi då säga, att det finns många människor som inte ens till hälften besitter det tåga och mod som denna tjej gör. Hon vågar verkligen gå utanför sin bekvämlighetszon och testa gränser och se vad hon klarar. Hatten av för Susan!

 

Nu håller vi tummarna att vi kan segla över till Sardinien i slutet på nästa vecka. Innan dess så ska vi bunkra mat och vatten. Vi ska träffa våra vänner som kommer från Sverige och få lite mystid med dem. Därefter ska vi segla över till Menorca, se oss om där och göra oss startklara. Sen så…så kastar vi loss och lämnar Spanien för ett nytt land, Italien. Ja vi har ju inte sett det ske än…men så ser vår plan ut. Och förhoppningsvis så har vi Susan med oss som en av båtarna i vårt glada gäng.

 

Vi håller tummarna!

 

Skepp o Hoj!