Just nu är vi på svenska ostkusten och hälsar på barn och barnbarn. Ett kärt återseende då ett år passerat sedan vi senast sågs. Lite smått rörd och överraskad blir man när man möts av en tolvåring till barnbarn som nu nästan är lika lång som sin mormor. Vi inser att på samma gång som tiden står still, så går den vansinnigt fort. Upplevelsen av tid är subjektiv. Medan vi har suttit på segelbåten och blickat ut över havet och bort mot horisonten i timmar, har tiden för oss stått stilla. Och detta allt medan barnbarnen haft fullt upp med att växa för att bli stora. Hur gick detta till???

 

På vägen hit passerade vi Jönköping och körde vi längs med Vättern. Våra blickar drogs per automatik ut mot den blånande sjön. Solen sken och mitt ute såg vi en segelbåt glida fram med dess vackra segel. Det klack till i oss och vi båda utbrast en högljudd suck, där vi gav utlopp för egen längtan efter att få komma ut på havet. Vi blev nästan överraskade av den starka känslan. Att kapa förtöjningarna och glida ut ur en hamn med oceaner av tid framför sig är så rogivande och lugnande. Tankar som inte ständigt avbryts. Havets och vågornas eviga förändring och himlens skådespel. Tiden som står stilla. Närvaron. Och den starka känslan av att allt som är viktigt finns bara där. Resten av världen existerar inte.

 

Vi njuter av att vara på hemmaplan. Men så fort vi är tillbaka på Wilma och har fixat med henne så vi kan sjösätta. Då ska vi kasta loss och ge oss ut. För det är där vi hör hemma… i tidlösheten ute på havet…som vi längtar!

 

 

Sorry, this post is not translated to English. It’s about meeting our longsailing friends on the Finnish boat Stella Polaris, which we got to know in the Netherlands last year. A nice meeting where we had a lot to talk about when it was over a year since we were last seen.

Vilken underbar respons vi fick på vårt senaste inlägg. För de som följt oss länge så kom säkert många minnen tillbaka från Sunshine-tiden. Men även ni som hakat på under senare tid har gett oss fina kommentarer där ni visar på er uppskattning för det vi delar med oss av.

 Några axplock från kommentarerna vi fått av er måste vi bara få delge er här.

”Här får man vara med om dom mest fantastiska äventyr, helt utan kostnad” (med anledning av att man kan följa våra äventyr hemifrån, gratis, via bloggen)

”Det är så roligt att få följa er resa. Ibland är jag lite dåligt uppdaterad men jag brukar ligga i soffan och ta igen lite bloggning. Det är som att läsa en god bok” (så glada vi blir när vi uppfattar att man kan ha samma behållning av vår blogg som en god bok)

”Detta var den BÄSTA och definitivt finaste arbetsplatsen jag haft, älskade att jobba hos er och med er. Saknar er” (hur fin respons var inte detta…tack själv ”Hottefin” Du har en stor del i vår framgång)

”Nästan så att en tår trillar på kinden när man ser bilderna på Sunshine” (kommentar från en som följt oss nästan från allra första början. Och denne vän har ju kunnat läsa om alla våra med- och motgångar vi har haft. Vi sprang på varandra av en slump när han och hans kompis kom förbi på ett par minicyklar 2009)

Ja och fler fina kommentarer har vi fått och får fortlöpande. Så tack snälla och fortsätt gärna med det, antingen via bloggen, Facebook eller som PM.

Igår gjorde vi en roadtrip till Skåne. Vi tog oss ner till Hölleviken för att säga hej till några långseglarvänner som vi lärde känna i de holländska kanalerna för drygt ett år sedan. De har seglat uppefrån den finska sidan av bottenviken och ner till Gibraltar där de stannade över vintern. Därefter fortsatte de in i Medelhavet och nu under sommaren tog de sig tillbaka via kanalsystemet genom Europa. Nu ligger de i Hölleviken och då passade vi på att kvista förbi för att umgås, kramas och dricka kaffe. Vi hade mycket att prata och berätta om och vi passade på att klämma dem på lite erfarenheter kring att segla i Medelhavet och att gå kanalerna genom Europa.

Tiden gick väldigt fort, vi hann knappt komma förrän det var dags att åka kändes det som. Fast det hade gått ett par timmar. För efter besöket hos vännerna på Stella Polaris så åkte vi till Kaptens mellanson som bor i Skåneland. Det blev ett kärt återseende då det gått över ett år sedan vi senast sågs. Man ser på barnbarnen hur länge man varit hemifrån. Med god middag och trevligt umgänge så kunde vi sent styra kosan norrut igen. Vi somnade gott direkt vi slog igen dörren bakom oss hemma. En synnerligen trevlig dag!

Skepp o Hoj!

Sorry, the post is not translated. But it’s about Wilma’s blasting in Lisbon. And that we met a man who told us about a nice boat that he was going to buy. It was our former boat M/S Sunshine he talked about…

 

Vi har haft problem med vårt backslag en längre tid. Inget stort men motorn beter sig ungefär som när en gammal gobbajävel sitter med foten på kopplingen och reglerar farten med densamma. Med andra ord så svajar det lite och vi har till viss del kunnat få det bättre när vi fyllt på olja. Och vid sidan av detta så har vi ju haft det berömda klånkljudet vid fram- och backväxling.

När vi nu lämnade Wilma i varvets vård i Lissabon, så har vi bett Carlos att titta på backslaget. Carlos skulle vi kunna kalla för en gammal kollega till Kapten, för båda har jobbat på Volvo. Carlos pratar ingen engelska så ägaren på varvet är vår tolk. Och just nu sker dialog över mejlen då vi inte ens är på plats.

Carlos har nu rivit ner backslaget och har nu konstaterat följande. Det har gått in vatten. Not good. Alltså, det har gått in vatten via oljekylaren in i backslaget. Lager och lager och flera lager som finns i denna har tagit stryk. Vi har ett par ventiler inne i backslaget också  som inte håller tätt. Så med andra ord så har Wilma fått lite inkontinensbesvär. Woop woop!

Men vi blev glada för att få veta felet. Ja hur konstigt låter inte det. Men om vi vet att något inte är ok och sedan inte hittar något fel så är det ju vansinnigt frustrerande. Men nu när Carlos hittade en massa fel så kan vi tro att detta kan orsaka backslags-gobbajävelns slirande och klånkande.

Nu går diskussion om vi ska laga eller ersätta backslaget med ett nytt. Vi har pratat med Transauto i Södertälje, de håller på med transmissioner av dess olika slag. Och de har såväl reservdelar som nya backslag. Så det är dels en liten kostnadsfråga på vad reservdelar kostar kontra nytt. Om det är dyrt att laga kan vi ju lika gärna köpa en flong ny.  Men det är klart, att vi hellre lagar om det går och reservdelarna inte skenar iväg i pris.

När vi lämnade Wilma så bad vi varvet blästra av Wilma. Och nu har vi haft spioner på plats (Tack Blackpearl of Sweden för bilden) Med bildbevis kan vi konstatera att varvet har börjat enligt våra önskemål.  Vi förstod innan att något var på gång för vi såg på marinetraffic att Wilma har varit ute och åkt på landbacken tidigt i morse av en fart av fem-sex knop. Så hon står helt enkelt någon annanstans på varvet nu, där det är lämpligt att blästra antar vi.

Nu längtar vi efter att få komma ner till Portugal (de har en 30 grader om dagarna så klart man suktar). Men det blir inte lata sötebrödsdagar. Utan vi ska spackla upp henne och måla. Byta genomföringar och mycket annat vi har på vår önskelista. Vi passar på att göra en rejäl överhalning för vi tycker läget är optimalt och prislappen förhållandevis smärtfri. Nu landar inte detta på någon gratisräkning alls, men vi anser att båtens välmående är nyckeln till vår frihet. Om vi tar hand om Wilma så tar hon hand om oss.

Jo! Också en annan rolig sak. Igår när vi tog emot dotterns hyresvärd som skulle komma och kolla på ett takfönster som krånglar, så pratade vi med denne. Jo dottern var hemma men hon stod i duschen för stunden. Så hon skickade fram de gamla fossilerna (ja det vill säga vi) för att sköta snacket. En mycket trevlig kille till hyresvärd. Och när han ville veta vad vi gör annars när vi inte står hemma hos dottern och tar emot hyresvärdar, så berättade vi att vi är ute och seglar. Vi berättade att vi stod på land med båten nu i Lissabon för lite renovering och fix. Och då säger hyresvärden helt appropå;

-Här i Halmstad så låg det en fantastisk fin och omgjord fiskebåt för ett par år sedan. Den var renoverad och omgjord till en restaurang. Så otroligt läcker och snygg och jag var på gång att köpa den när den var till salu. Ni skulle ha sett den!!! Den låg i Nissan nedanför Tullhuset. Vet ni vilken båt jag menar?!

Vi två tittade på varandra och började skratta. Och så berättade vi att det var vår båt, Sunshine, som vi renoverade under 6-7 år. Hyresvärden lyssnade uppmärksammat när vi berättade om Sunshine. Uppenbarligen så hade Sunshine gjort stort intryck på honom och han hade varit i kontakt med mäklaren flera gånger samt diskuterat ett eventuellt köp med sin familj, men han hade inte fått med sig alla ”på tåget”. Men så fortsatte han;

-Ni ska vara stolta över Sunshine, för hon var verkligen något utöver det vanliga. Och nu fick ni ju en enorm kredit för detta, för jag hade ju ingen aning om att det var ER båt som jag just stod och berömde!

Ja och så gick hyresvärden men innan han steppade ut genom dörren så gav oss ett varsitt stort och varmt handslag.

Med dörren stängd så tittade vi på varandra igen och log. Vilken grej! Och vi kände oss fantastiskt glada och stolta.

Med många nya följare på bloggen så lägger vi upp några bilder på Sunshine, så ni får en hint om hur hon såg ut. Så håll tillgodo, här är några bilder på vårt förra projekt.

 Mera gott. (Tack för bilden Monica)

You can find the text in English further down the page…

Vi far mellan västkustens olika platser och vi är nu i Halmstad. Det är vårt huvudsäte skulle vi kunna säga, för det är där vi har vår bostad (jo det finns faktiskt en bostad som inhyser ett av alla våra barn). Så där står vi skrivna och i Halmstad har vi en hel del familj, några få vänner men många, många bekanta.

Så nu är det ett mer vanligt och tradionellt liv vi lever medan vi gör vårt strandhugg här, där vi kan muddra brevlådan varje dag för att se om det har kommit någon post (det är svårt annars för avståndet till Portugal är markant). Vi har röjt i vårt förråd i källaren för att finna ut lite av det maritima lager vi har där. Vi har funnit en hel del bra saker som vi kommer att ta med oss till Wilma i Portugal. Dels några flong nya genomföringar som vi ska passa på att byta nu när vi står på land. Men även lite vajer och en vattenpump medmera (glada blev vi, då slipper vi köpa).

Vi tog en tur i några av stadens butiker och lekte konsumenter. Nja…eller snarare vi handlade några få saker som inte riktigt står att finna utomlands. Dels klev vi in på Ahlsell. Vi är ju på många av stadens butiker rätt bekanta efter 6-7 års renoverande av Sunshine, den stora fiskebåten vi hade innan. Nu tjöt Jeanette i kassan av förtjusning när vi klev in genom dörren där. Det blev kramkalas och några minuters prat om vad som hänt i våra liv sedan vi kapade förtöjningarna.

Efter det så blev det Biltema, och där blev det också kramkalas. Vi var under flera år Biltemas mest frekventa kund och vi har handlat mycket rostfri skruv där under åren. I butiken sprang Kapten även på en gammal elev som han haft för en tio-tolv år sedan. Killen var idag stor och välväxt, tvåbarnsfar och egen företagare. Jisses vad tiden går.

Ja och därefter blev det mataffären och där hittade vi andra vänner som också behövde handla mat. Det blev en rad härliga möten och reaktioner för vi varit borta ett längre tag, något som aldrig händer annars när man går i sina små cirklar på en och samma plats.  

På vägen till lägenheten så passade vi på att svänga förbi platsen där vi låg med Sunshine under så många år. Vi får ibland frågan från omgivningen om vi saknar vår gamla båt. Och om det inte var svårt att sälja något som vi lagt ner vår själ i. Men nej, nej, nej… Var sak har sin tid i livet. Tvärtom så känns det bara skönt. Vi hade en underbar tid med renovering och utveckling av restaurangbåten. Men vi är mer entreprenörer i själen. Att sen stå och förvalta utan att det för oss vidare framåt är inte riktigt vår grej. Och då är det dags för andra att ta vid. Sen har vi varit noga med och tidigt bestämt i livet att ”saker bara är saker”. Vi har inpräntat från Kaptens bror som är sjökapten, att man aldrig ska bli kär i en båt. Så vi tillhör nog de minst prylfixerade människorna på jorden och idag äger vi otroligt lite dessutom. Där allt, förutom det som finns på Wilma, ryms i ett litet, litet förråd.

Vi stannade på vägen för att titta på rönnen som stod intill hamnen. Det var fullt med röda bär. Vi sa;

-Bäst vi snart åker tillbaka till Wilma, för det ser ut att bli en kall och sträng vinter!

Jo bären var många och de satt täta. Men när vi tittade närmare så var det ingen rönn, dock dess släkting som heter oxel (bladen skiljer). Den har blivit rätt populär som stadsträd och planteras inte sällan ut på blåsiga platser. Dess trä/ved är mycket hållbart och har fina egenskaper så förr tillverkade man tumstockar av Oxelträ.

Oxeln är Hallands landsskapsträd. (Ja det kan alltid vara gott att veta).

Vi fortsätter vårt svenska äventyr lite till…vi har fler strandhugg vi ska göra så vi har anledning att återkomma.

 

Skepp o Hoj!

– – – – – – –

We walk in old footsteps

We have traveled along the Swedish west coast’s different places and we are now in Halmstad. It’s our headquarter we could say, because that’s where we have our home (although there is actually a home, where one of the children lives). So there is where we are registered and Halmstad is the place where we have parts of our family, a few close friends but many, many familiar faces.

So now during the stay here in Halmstad, we live more a common and traditional life, where we can grub the mailbox every day to see if there’s any mail and letters (it’s hard otherwise, for the distance to Portugal is significant). We have cleaned in our storage in the basement to find out some of the maritime stock we have there. We have found a lot of good things that we will bring to Wilma in Portugal. We found some thru hulls, a piece of wire and a water pump etc. (glad we became, we do not have to buy).

We went to some of the shops. We were looking for a few things that is hard to find abroad. We stepped into Ahlsell. In many of the city’s stores, we are well known faces after 6-7 years renovation of Sunshine, the big fishing boat we had before. Now Jeanette yelled with delight as we stepped through the door. Hugs and kisses of course and a few minutes talk about what happened in our lives since we cut the moorings.

After that, it went to the Biltema-store, for shopping and more hugs with the staff. For several years we have been Biltema’s most frequent customer and we´ve bought A LOT of stainless steel screw over the years at Biltema. In the store, Captain also met one of his old students he had like ten-twelve years ago. Now he was a full-grown man, father of two children and an entrepreneur with his own business. Unbelievable what time passed by.

It became a series of lovely meetings at some other places too, with happy reactions because we’ve been away for a long time, something that never happens otherwise when you walk in a small circle of life, in one place.

On the way back to the apartment we stopped at the place where the boat Sunshine used to lay for many years. Sometimes we get the question from the others, if we miss our old boat. And if it was hard to sell something we put our soul in. But no, no, no … For us it just feels good. We had a wonderful time with the renovation and development of the restaurant. But we are more entrepreneurs in our souls. Just to do repetitive things without moving forward, is not really our thing. And for us ”things are just things”. We have heard a lot from the Captain’s brother who is the seaman, never to fall in love with a boat. We have listened to him.

 

As we left the harbor we stopped at a rowan-tree. It was full of red berries. We said;

-Best we go back to Wilma soon, because it seems to be a cold winter with a lot of snow! (according to old faith, it was told in the past that if it was a lot of berries on the tree, the winter would be long and cold)

But when we looked closer, there was no rowan, it was a relative to the rowan, called oxel (the leaves are different). It has become popular to plant in cities, especially in windy places. Its wood is very durible and useful so in old days you used oxel for making folding rules.

Oxel is the county Halland’s landscape-tree by the way.

We continue our Swedish adventure … so we will have more reason to return to the blog. So for now…

 

Skepp o Hoj!

Det har blivit en hemresa i lite kärlekens tecken. Dels så gifte sig Kaptens bror och så firade vi själva bröllopsdag igår. Och så har och så ska vi träffa saknade barn och barnbarn och hur mycket kärlek är inte det?!

Och på landbacken och i betraktelsens tider så har vi funderat lite kring kärlek och föredetta kärlek. Trots att vi känt varandra sedan 7-års åldern så finns där andra kärlekar emellan.

För att skjuta hårt och rakt så tar vi här ett exempel från lördagens bröllop.

Kaptens bror gifter sig. På bröllopet finns lite familj men samtidigt många goda vänner till brudparet. Bland vänkretsen finns bland annat brudgummens två före detta kvinnor och även den man som numera är en fördetta till en av brudgummens föredetta… Ja det kanske fanns någon mer invecklad föredetta-relation men det är utanför vår vetskap.

Brudgummen håller ett fint tal om kärlek. Och nämner någonstans att ”ja…jag kanske inte är så lätt att leva med…eller hur XXX och YYY”

Ja och XXX och YYY är hans föredettingar som han vänder sig till. Alla skrattar gott, i synnerhet exxen. Vi tror inte det är så vanligt att en brud får fira sitt bröllop med sin blivande mans båda ex. MEN!!! Är inte detta ett exempel på när det fungerar som bäst. Är det inte underbart att se att man faktiskt en gång har blivit tillsammans för att man gillade varandra, och att en skilsmässa egentligen inte behöver ändra på saken. Att man gör slut med kärleken men inte vänskapen.

För vår del så hade vi inte våra ex med när vi gifte oss. Men å andra fick inga andra komma heller (vi hade med tre vänner ut till ön Anholt). Vi ville helt enkelt inte ha någon fest, och vi insåg svårigheten i att samla alla nära och kära med hela vår klan av barn och barnbarn vi har. Anholt är ett av nordens mest otillgängliga öar. Och vi ville i sådana fall ha med ALLA, vilket vi tror hade varit svårt, snudd på omöjligt.

Igår på vår bröllopsdag så valde vi att lägga upp några fina minnesbilder från bröllopet på facebook. Och hur glada blir vi inte när några av alla gratulanterna är Styrman Pimpstens båda ex. Papporna till hennes barn. Och det är så det fungerar i vår familj. Långt ifrån alltid, men ofta när det blir större sammankomster såsom födelsedagar, studenter och bröllop så ser vi alltid till att bjuda in alla.

Som tillexempel när Styrmans son fyllde 25 år. Då möttes vi upp för en gemensam fest där såväl Styrmans nuvarande man (Kapten) samt de två andra föredettingarna (de andra två papporna) var med. Det är långt ifrån att vi lyckas samlas alla men den gången så blev det en bra uppslutning.

Särskilt styrman har och har haft lite långa milavstånd till exxen. Men det har hänt att ett av dem varit i närheten av Halmstad och då slunkit in på en middag med oss…och på senaste barnabröllopet så satt Styrman bredvid sitt ex nya fru vid bordet efter ceremonin.

Samma sak så ses vi rätt frekvent på Kaptens sida när det vankas kalas av något slag. Kaptens dotter bjuder in mamma, pappa och pappas nya (XXX och Kapten och Styrman). Det är aldrig någon som kollar vem som ska få lov att komma. Är vi inbjudna av barnen så är vi, vi träffar gärna våra föredettingar. Bara alla inkluderas och ingen exkluderas, för det är mobbing (typ att pappa får komma men inte hans nya fru – det är fult!)

Så där vi står idag med våra relationer är vi mycket glada och nöjda över. Tvärt om så möjliggör det en hel del, att det finns andra vuxna och föräldrar kring våra barn, nu när vi är ute och fladdrar i världen. Inte minst känslomässigt mår vi bra. Tusen tack till våra ex och deras nya eller nyare föredettingar, det vill säga alla som är och har varit en del av alla våra barns uppväxt.

Och det är en personlig resa man behöver göra för att landa i goda relationer även efter en skilsmässa. Vårt recept är att man direkt efter skilsmässan behöver få läka sina sår, det behöver båda oavsett om man blivit lämnad eller lämnat. Och man behöver hitta sin nya roll. Så då är det nog inte lämpligt att slå sig ihop med kalas. Trampade tår och svikna själar kan då blossa upp till diskussion, särkilt om det serveras alkohol på festen. Visst kan man ses när det är skolavslutningar och vid överlämningar av barn lite snabbt…men man gör nog gott i att hålla det korrekt och formellt. Men när sorgeåret är slut och över. Då är det dags för alla inblandade att gräva ner sin stridsyxa i backen. Och i det spadtaget ta med sig sin sårade själ och allt svek man tycker sig den andra kanske har åsamkat (och en sorgetid pågår ungefär ett år, varar det längre så är man bitter). Och så börjar man bygga därifrån. Det går inte smärtfritt men vi lovar att det blir bättre och bättre med tiden och barnen mår bra av att ha hela sin familj runtomkring där alla håller sams och gillar varandra. Har man barn ihop så kommer man alltid och förevigt att vara familj på ett eller annat sätt.

För det är ju så, att ditt föräldraskap inte tar slut bara för att du skiljer dig. Tvärtom är det där och då som du har skyldighet att bidra till att det fungerar. Att kriga kring barn och med sina ex, eller sura på varsina håll, är inte ett fullt ansvar. Inte sällan ser man exempel på att det är barnen som beter sig vuxet efter skilsmässor medan föräldrarna sitter och kastar sand på varandra som två små omogna ungar.

Tyvärr så är det vanligt att vi från tidigare generationer inte fått något bra arv med oss på hur man hanterar en skilsmässa och tiden därefter på bästa sätt. Det var nog vanligare förr med bitterhet och vårdnadstvister. Så detta är något vi fått bana vägen för själva.

Fortfarande ser vi runt omkring oss exempel på familjer som hamnar i fejd och bitterhet efter skilsmässor. Inte sällan (tyvärr att vi säger det) så står det en sårad kvinna/mamma som bromsar och förhindrar att relationerna ska bli bra igen (men det finns män också). Det finns också mor- och farföräldrar som kan vara bromsande klossar.

Så med handen på hjärtat. Är det inte dags att gräva ner sina stridsyxor kring trassliga relationer. Särskilt när tiden gått och såren läkt? Är det inte slöseri med livet när vi är här på jorden sådan kort tid, att lägga energi på att bråka och sura? Är det inte dags att kasta av sig barnslighetens kappa och klä sig i ett vuxet plagg med snits och stil. Va fasiken, så allvarligt är det inte, ge exxet en kram…ni har ju sannolikt ändå delat säng en gång i tiden!

Om vi skulle förlisa ute på det blå havet. Så hoppas vi verkligen att ALLA våra nära och kära kommer på vår begravningsfest. Jo vi vill ha fest, för gråter gör man i kyrkan först. Sen har man kalas. Gärna ett stort och trevligt kalas. Och vi vill gärna se alla där. Kaptens hela familj och ex och hela fadderullan. Och Styrmans hela klan av ex och exens ex och nya fruar och nya barn… Det är vår önskan. Dock behövs en stor lokal så ni alla får plats…

Det finns många yxor i världen som skulle behövas grävas ner…(och ett bra tips är att börja med din egen).

Vi har några handfasta knep för att komma framåt i en låst relation. Ett av de allra bästa är, att första tiden efter skilsmässan prata med sitt ex som om det vore ens chef. Då låter man bli att låta fula grodor och anklagelser hoppa ur mun. Så gör båda det så börjar man sakta nysta upp garnet i rätt ände.

Så tack alla som gratulerade oss på bröllopsdagen igår, oavsett om det är någon vi levt ihop med förut eller inte. Vi gillar er!

Skepp o Hoj

Vad underbart det är att vakna en morgon som denna och känna att man är världens lyckligaste. Vi två är verkligen bästa kompisar. Vi älskar varandra också vilket ju är bra om man vill vara mer än bara kompisar. Och så är vårt liv fyllt av äventyr. Och har så varit från den dagen vi slog följe med varandra i livet. Det är ingen slump att vi lever med spänd pilbåge över äventyrens och drömmarnas himlavalv.

 

Från början så bestod diskussionerna i att göra äventyr tillsammans som två gamla vänner. Vi gjorde ju lite det som barn, fast betydligt i mer blygsammare form…Men så slog kärleken till, vilket inte alls var planerat. Den där kärleken kan dyka upp lite där man minst anar, som betjänten Cato i Rosa Pantern-filmerna. Och det var ju tur, för det har blivit några svängar i livet där vi verkligen har behövt varandra och varandras kärlek.

 

Så idag då det är vår bröllopsdag så njuter vi av att vi står mitt i livet, friska och vansinnigt lyckliga tillsammans. Vi har enastående kul ihop och vi spenderar mer eller mindre varje vaken timme tillsammans (för att vi vill) och vi drar alltid jämt. Aldrig att vi behöver trassla med irritation, diskussioner och sura miner… Det är vi tacksamma för.

 

Idag ska vi ödsla extra mycket med kärlek. Och minnas de underbara dagarna vi hade på Anholt för tre år sedan då vi gifte oss i den sockersöta lilla kyrkan där.

 

 

 

Idag behöver vi inte varandra.

Och det finns något mycket sorgligt i detta.  Tvärtom så har staten bestämt att om man ger varandra ett för stort hjälpande handtag så ska detta beskattas. För då räknas det som arbete. Detta kallas för delningsekonomi, det vill säga att man antingen byter saker eller tjänster med varandra. Hyr man ut sitt personliga arbete så beskattas detta och det ska läggas ihop med din vanliga inkomst.

Att känna sig behövd är viktigt för överlevnaden. Det är ett grundläggande behov hos oss människor. Sömnbesvär, ensamhet, stress är alla typiska hälsobekymmer som ökat kraftigt i takt med urbaniseringen.

Ibland är vår starka känsla att vi bara bytt olika vinster och förluster med varandra. Vi förlorade något i samma stund som vi vann det vi eftersträvade. Se bara med segling, så fantastiskt enkelt det är att navigera idag med alla hjälpmedel som finns. Men samtidigt så har det blivit en helt annan sak att äga båt idag. Tiderna är förbi då man samlades på vårkanten med termos och äggsmörgås och familjen vårfixade båten tillsammans. Och alla andra var där i vårsolen också. Idag lämnar man sin nyckel till ett varv om hösten och kvitterar ut båten om våren vid sjösättningen. Också bra, men nu kostar det helt andra pengar att äga sin båt. Och då måste vi löneslava ÄNNU mer och gemenskapen är nästintill borta.

Vart vi ville komma med vår lilla betraktelse var att vi funderar över det här med att hjälpa vänner. Vi har valt att under några dagar hjälpa våra vänner med deras fritidsprojekt. Inget stort, kanske till hälften heja-på och få en gemenskap typ som man hade om vårarna vid båtuppställningsplatserna förr. Vi tar inte emot några pengar av vännerna men visst, de får bjuda på middag och fika.

Det känns så gott att kunna ha tiden och viljan att finnas till för någon man tycker om. Det handlar inte om mer än att deras lycka är även vår lycka. Och att vi gillar att ha något gemensamt att göra när vi ses (Kapten blir rastlös av att bara sitta och dricka kaffe dagarna i ända).

Tanken dök då upp att borde man ta upp detta i deklarationen för den delningsekonomi vi har ägnat oss åt? Kan man skriva som ersättning för sitt utförda arbete; en god middag och gemenskap??? Och finns det en tabell som förklarar hur mycket denna ersättning i så fall är värd i reda pengar??? Det kan ju tänkas att vi tagit arbete från någon tackars hantverkare nu (fast vi tror ingen hantverkare hade velat tvingats bli vän med kunden och kunna stå och diskutera en halv förmiddag kring nästa steg i projektet. Det är ju som sagt ett projekt av fritids- och hobbykaraktär där ingen given väg finns utstakad).

Men där vi befinner oss till vardags, så rör sig människor utomhus i mycket större grad och till synes ostressat. Människor samtalar på gator och caféer och det är sällan du ser en mobiltelefon i högsta hugg.

Skillnaden är så tydlig för oss. Vi har för lite av gemenskap i Sverige.

Och just därför så känns det fantastiskt att kunna hjälpa några goda vänner. För att de just nu i livet behövde det. Och vi kunde. Inte mer än så…

Skepp o Hoj!

Sååå…nu var brudparet gifta med varandra. Det strålade om dem och de gav sina löften i trädgården där solen hade vänligheten att titta fram. När vi hade själva ceremonin avklarad så blev det en sju-hej-dundrande fest. Brudparet har en underbar vänkrets där det helt saknas hämningar. Och det märktes med råge. Vilka framträdanden. Ett tag var vi rädda att vi kanske tillbringade mer tid under bordet än sittandes på stolen. För vi tjöt av skratt.

 

Nu har vi fått prova på grillning på Thailändskt vis. Smakar gudomligt och det blir lite som när man äter fondue. Man har att pyssla med och fixa under måltidens gång. Vi kunde alla sitta till bords och grilla och tillaga de grönsaker vi själva önskade äta.

För vår Kapten Betong så var detta ett livets höjdpunkt då han hade möjlighet att träffa sina båda bröder samtidigt. Det har inte hänt på tio år. Det är inte alltid så lätt att sammanstråla när alla flackar runt i världen till höger och vänster. Men nu kunde de tre bröderna sammanstråla på Orust.

 

Nu behöver vi vila oss en dag. För vi sjöng karaoke framåt småtimmarna. Och än är inte kalaset riktigt över. För vi är fortfarande kvar på Orust och det kan nog tänkas hinna mysas lite mer med de kvarvarande gästerna innan alla drar vidare. För det ligger i skrivande stund lite folk här och där och sover i brudparets hus. Man får lite passa sig, för madrasser och soffor är occuperade och man får noga kontrollera så man inte råkar sätta sig på någon, hi hi hi.

Sjuuukt skoj har vi haft. Styrman har sjungit bort sina stämband. Och vi har legat dubbelvikta av skratt. Kan man spendera sin tid på bättre sätt än så…??? Tror knappast det.

 

Skepp o Hoj!

Vi har nu festfixat oss inför dagens bröllop.

 

Förutom kläder ( kapten kan ju inte bara komma i kalsongena, ha ha ha 🤣) så har vi också klätt oss med rätt humör. Vi tror på en spexig och synnerligen rolig kväll då vi har lite koll på de andra gästerna. 

 

Nu kör vi!

 

Skepp o Hoj