..och då inte bara på båten. Vi är ju två människor mitt i livet, och även om vi gjort stora förändringar för att få tid för projektet och för varandra så finns där till största glädje även barn och vänner med mera. Och medan båten fått sin vila på 6 meters djup så har vi hunnit med födelsedagar, studenter, renovering och flytt och däremellan även vardagslivet med allt vad det innebär. Här bjuds på litet axplock av bilder vi tagit när vi inte haft båten att kunna fota..

På sonen Stefans student..

Helenas barn och morsmors älskling Emilia.

Emilia och mormor..

En vanlig men skön kväll hemma med god mat…

Vi åt lammstek med potatisgratäng och rödvinssås. Lyckades med gratängen trots färskpotatissäsongen..

Och givetvis lite gott att dricka till, ett spanskt..

Mat och bus…

Och sen fixade Tjoppe disken..

Sen kröp vi ner och tittade på en film och somnade gott.

"Så lite en har, så gott en mår" som Tjoppes pappa säger och vi instämmer till fullo.

Tjoppe och Helena

Nu är dag för bärgning bestämd. Det första arbetet med att få under stroppar och wirar går av stapeln på måndag den 30 juni. Vi har idag bokat pumpar som tillsammans har en kapacitet på 15.000 minutliter!! Vattenvolymen i båten bör kunna tömmas på tio minuter ca men sen beror det ju givetvis på hur mycket vatten som kommer in genom läckaget, som vi inte har koll på förrän vi får upp henne. Vi kommer att finnas på plats för att vara behjälpliga och för att dokumentera och ta bilder. Och återigen, tusen tack för allt stöd och uppmuntran från er alla. Och vi är även glada för nya tillkomna vänner på vägen, inget ont som inte har något gott med sig.

Vi återkommer med fortlöpande info och bilder från bärgningen.

Under ytan är vi alla små..

Tjoppe och Helena

Vi har nog först nu förstått hur många det är som följer vår blogg. Visst kan vi gå in och se statistik, men det är ju svårt att veta om det är få som är inne ofta eller om det är många som är inne i bland och kollar in vår sida. Nu har vi förstått att det är många som är inne ibland. Och flera av våra vänner har hört av sig för att ge sitt stöd och för att peppa oss.

Och alla undrar ju givetvis;

-Hur går det?

Det går framåt. Rent bolagsmässigt så kommer vi i gång med bokföringen fullt ut från och med nästa vecka och på torsdag ska vi träffa banken i Halmstad så vi blir företagskunder och kommer igång med bankgiro och internettjänster etc.

Sen har vi en båt på botten som ska upp. Vi har fått prisuppgifter och vi vet på vilket sett bärgningen kommer att ske. Det kommer att bli i två etapper där man vid den första får under stroppar för att få något att lyfta i till det stora lyftet. Den första etappen kommer att ske någon gång nästa vecka som det ser ut. Sen väntar vi in tills den stora kranen kan bli ledig för några timmar och då lyfter vi henne. Så tidpunkten kommer nog bestämmas med ganska kort varsel och vi står standby. Givetvis kommer vi att ta kort som vi lägger in på bloggen så alla kan följa.

Vi har fått in många förslag på alternativa sätt man kan lyfta henne och det är vi tacksamma för. Dock finns det inte riktigt tidsutrymme för något annat, vecka 29 är det marinfestival i staden och båten måste vara borta tills dess.

Vi önskar alla en trevlig midsommar. Själva håller vi på att renovera kök och vi står i flytt-tagen men vi ska se till att bryta av för lite sill och potatis.

Baj om baj!
                          (sjöterm som betyder "så småningom")

Tjoppe och Helena!

Vi har idag varit i kontakt med bärgningsföretagen på orten. De håller på att samordna operationen och vi får veta i början av nästa vecka hur och när bärgning kan ske. Vi är så otroligt tacksamma för att människor är så hjälpsamma.

Det känns otroligt lättande, och vi kan andas ut en aning..

Simma lugnt!

Tjoppe och Helena!

Nu närmaste dagarna så kommer det mestadels bli arbete med båten i form av att ringa och fixa saker. Det är ännu inte klart vem och hur vi tar upp båten, vi väntar in offerter från olika företag. Vi hoppas kunna ha detta klart senast i början av nästa vecka. Vi kommer även att lägga ner en hel del administrativt jobb då företaget nu är färdigbildat. Det är inte annat än att man känner sig stolt och glad när man läser registreringsbeviset från bolagsverket.

I helgen ska vi se till att komma igång med bokföringsprogrammet och sen behöver vi kontakta skatteverket för att göra en skatte- och avgiftsanmälan så vi kommer igång med moms med mera. Mycket att tänka på men samtidigt vansinnigt roligt. Att ha ett företag är som att ha ett skötebarn. Och är en trygghet att ha varit egen företagare tidigare, även om man inte har allt dagsfärskt i minnet.

Och för nya läsare på bloggen kan vi berätta hur valet föll på namnet Gamla Vänners Skepp AB. Då vi är gamla vänner sedan barnsben så ville vi gärna knyta an detta i vårt bolagsnamn på något sätt. Och gamla vänner är ju old friendship på engelska. Men förutom att vi är gamla vänner så har vi ett skepp tillsammans, old friends ship, alltså: gamla vänners skepp. Lite språkfyndigt tycker vi själva. Sen hoppas vi att alla våra gamla vänner ska känna sig välkomna på vårt skepp. Ror vi detta i hamn så kan vi lova att vi känner oss stolta att ha klarat denna långa resa trots att hon sjönk till botten. Och båtens historia kan vara något vi kan dra nytta av i vår marknadsföring i framtiden.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Full fart framåt!

Tjoppe och Helena

Idag har Tjoppe och kompisen Carl dykt på fartyget. Det var mycket dålig sikt, 10 till 20 cm bara. Tjoppe inspekterade bottenventilerna och han kunde inte upptäcka något konstigt med dessa. I och med sikten var så dålig så kan något ändå ha missats. Vidare kontrollerade de skrovets utsida, speciellt i aktern. Skrovet verkade vara i mycket bra skick. Havsbotten består av ett mycket lättflyktigt och ca en meter tjockt dylager och i denna ligger hon nerbäddad.

Tjoppe gjorde även en koll in i styrhytten. Allt såg bra ut och där låg våran matta och flöt tillsammans med diverse annat, bland annat några påsar soppa av märket knorr. Det hela förefaller sig småkomiskt mitt i allt elände.

Dykningen tog en och en halv timme med en effektiv dyktid på ca 45 min.

Vi kan konstatera att ingenting konstigt upptäcktes, och det hade vi nog inte förväntat oss heller. Men det var bra att få en bild av hur hon ligger och i vilket skick.

Grodmännen Carl och Tjoppe..

Man över bord!

Tjoppe och Helena

Medan vår båt ligger där tryggt på botten så jobbar vi febrilt med att lösa på vilket sätt vi ska få upp henne.

Det är ju så att hon är en rejäl ekbåt, med spant tjocka som stockar. Men att bara komma med en kran och lyfta henne vattenfylld skulle bli för tugnt för kranen och hon skulle gå sönder. Skrovet är spikat utifrån, för att normalt så råder det ett tryck från utsikan, från havet. Skulle vi lyfta henne vattenfylld så blir trycket det omvända, utåt och borden skulle börja ge vika.

Vad man då gör är att man lyfter henne till marvatten, dvs upp till brädden så hon vilar i däcksshöjd med vattenytan. Där får man hålla henne stilla ett tag och täta henne. Antingen att vi lagar det som är fel, som vi tror kan vara en slang till en genomföring. Eller om det visar sig svårt så kan vi helt enkelt klä henne utvändigt med presenning. Därefter kan vi börja länspumpa henne så kommer hon ju resa sig självt ur vattnet när hon blir tömd vartefter. Så här långt råder inga tvivel utan det är så här det kommer att gå till. Diskussionen i denna fas har gällt om det går att lyfta henne med luftkuddar eller om vi behöver en kran. Så länge hon är i vatten så är hon ju betydligt lättare, som allt annat i vatten. Fast vi är osäkra på hennes egentliga vikt. Man pratar olika vikter på en och samma båt och vi har hört vikter på vår Orskär alltifrån 50 till 80 ton. Vi har pratat med Orskärs förre ägare och han ska i sin tur kolla upp tidigare vägningar.

Vi är lite tveksamma till att luftkuddar orkar lyfta henne så just nu lutar det åt kranen.

Sen var vår tidigare tanke att lyfta henne på land för en uppställning någonstans nära vår kajplats. Eventuellt har vi en plats där vi kan få stå. Men ett lyft innebär alltid risker. Vi behöver en kran som klarar 200 ton då lyftarmen ut behöver gå 11 meter. Kranen kan inte stå för nära kajkanten, då riskerar kajen ge vika. Men detta är fortfarande ett alternativ.

Vi har ju en önskan om att plasta henne. Då behöver hon upp på tork. Om hon inte ska plastas och man lyfter upp henne så har vi bara ett fåtal dagar på oss att reparera skadorna för sen börjar hon, som ekbåt, att spricka isär. Så här måste beslut tas innan lyftet om hur vi gör eller inte.

Just nu i skrivande stund så är vi inne på lösningen att vi lyfter henne till marvatten och lagar och länspumpar henne. Sen bogserar vi henne till varv för uppställning. Ett varv har ju alla resurser. På det stället hon ligger nu i vattnet, så är det ganska bökigt att ta upp henne på land. Ett museiföremål i form av kranen står mitt framför och ivägen och skulle behövas flyttas på, en kajkant som inte håller för vilka vikter som helst, det faktum att vi inte kan ställa upp henne precis på kaj utan hon skulle behövas fraktas en bit osv.

Sen när hon ligger på varv kan vi se över henne och samtidigt få henne plastad enligt konstens och sjöfartverkets alla regler.

Idag är tanken att Tjoppe och en annan dykare ska ner och titta på henne. Helena kan inte närvara då. Tyvärr har andra åtanganden gjort att vi inte kan vara i Halmstad båda två denna vecka. Helena finns i Nyköping och jobbar och Tjoppe finns på plats men han undervisar en hel del så han kan inte vika hela sin tid åt projektet. Det blir mycket prat med varandra och med andra berörda, vi måste försöka jobba på med detta ändå trots att annat kommer emellan. Men vi hoppas som sagt kunna komma ner och titta närmare på henne idag.

Hallandsposten hade inte fått tag på oss i och med måndagens artikel. Det föll ifrån när vi klippte in artikeln i bloggen att ägarna inte hade kunnat nås för en kommentar. Nu dock fick de kontakt  med oss och de har fått veta lite mer. Fast vi vet ju inte så mycket själva just nu så så värst mycket klokare blev nog ingen. Iallafall så kunde vi berätta lite mer i detalj om hur det gått till och sen lite om vilka vi är och vad tanken med båten är. Vi håller koll i HP om det kommer någon mer artikel så klipper vi in den i bloggen. Sen hade de en önskan om att få veta när vi ska lyfta henne ur vattnet, de ville närvara om det gick bra.

I övrigt så har det varit en massa kontakter med myndigheter, företag och vänner. Alla är förstående och fantastiska och många erbjuder hjälp på olika sätt. Vi är otroligt tacksamma. Och vi behöver fortfarande alla hejarop vi kan få. Det är så mycket jobb som återstår, så många frågor som måste lösas och det är inte minst kostsamt  (hade vi inte haft försäkring så skulle läget varit rätt så mörkt kan vi säga). Och vi är rätt så trötta då vi inte haft en chans till vila på många dar.

Fast vi är inte ledsna och nedslagna, vi löser det här. Det är ungefär som när vi i Vaxholm när vi var barn lyckades med konstycket att  få Tjoppes jacka hamna i vattnet. Det enda sättet att få upp jackan på var att Tjoppe hävde sig med hela överkroppen över kajkanten medan Helena satt på Tjoppes ben. Så vi kan ju säga att vi sedan tidigare har vanan att plocka upp saker ur vattnet.

Vi håller bloggen uppdaterad om hur det fortsatta arbetet går lovar vi.

Våga lev och var försäkrad!

Tjoppe och Helena

Vi hade torsdag till söndag på oss att jobba med båten. Härligt väder var utlovat. Först hade vi lite studentfirande och annat som skulle avklaras. Torsdagen rann iväg då studenten var så trevlig tillställning på olika håll och de drog ut på tiden så vi kunde slå oss ner hemma först vid 20 tiden på torsdagkvällen. Vin och räkor väntade och vi hade en underbar kväll i den ljumma försommarnatten.

MEN..

Det var nu det började…

På natten vid halv två tiden så vaknade Helena av fruktansvärda magsmärtor. Hon kräktes och kravlade och betedde sig som ett redlöst fyllo (men det var bara två glas vin innanför västen lovar vi). Tjoppe försökte med alla trix och knep och att få i Helena vätska för att stävja situationen. Men det blev bara värre och värre och värre och värre och han insåg att det var mycket allvarligt och att han behövde ett sjukhus fort. Vid denna tidpunkt var Helena inte kontaktbar och det beror fortfarande inte på de två glas vinen tidigare på kvällen. Med hjälp av en taxi och tre stopp på vägen för kräkningar så kom vi tillslut till Halmstad sjukhus. Helena låg dubbelvikt i smärtor och det blev ett snabbt emottagande med dropp och smärtstillande. Och hon kräktes och kräktes och hade lika ont. Så då blev det morfinspruta som sattes in. En timme fungerade den och därefter var smärtorna tillbaka. På morgontimmarna rullades hon in på avd 83 för inläggning och hon fick ännu en spruta. Och då gav sig smärtorna – äntligen! Tusen tack till alla på Halmstad sjukhus. Orsaken till den redlösa Helena var matförgiftning i den högre skolan.

Med mycket darriga knän och hjälp av en god vän så fick vi skjuts hem på eftermiddagen (Tack Glenn!). Tjoppe fick städa den nerspydda lägenheten medan Helena låg i trädgården i skuggan av ett träd och sov och försökte dricka. Mycket spya var det! I lägenheten alltså…

Så något båtbyggande blev det inte heller på fredagen.

På lördagmorgonen kände sig Helena bättre om än darrig och svag, och då inget hjälper att ligga hemma i sängen så valde vi att åka in till båten och jobba lite, efter en ganska lugn förmiddag.

Först åt vi lunch på båten. Soppa och bröd kändes bra för magen tyckte Helena.

Vi har en otroligt vacker utsikt från båten..det här är livet.

Efter lunch stack vi iväg och handlade penslar och hinkar och diverse annat på Biltema..

Tillbaka på båten så började Helena grundmåla skrovet på utsidan och Tjoppe fortsatte jobbet med att fräsa däcket..

Ett cykelhjul var ute på en tur på Nissan denna lördag eftermiddag..

(ägaren till hjulet kan få tillbaka densamma mot beskrivning..)

Efter målning och fräsning i ett par timmar så var det dags för en välbehövlig brake i det härliga vädret. Melon, nektarin och vatten stod på menyn..

Och vi satt där och hade det jättetrevlig och njöt. Och efter en 20 minuter så kände vi oss klara att fortsätta jobba..

MEN…

Då hörde vi ett forsande ljud som vi inte kände igen. Vi tittade ut över relingskanten för att se om det var länspumpen som gick (men den hade redan gått som den skulle på förmiddagen). Det lät som ett vattenfall. Då tittade vi ner i maskinrummet, och då såg vi att det forsade in vatten (vi hade varit nere i maskinrummet en timme innan och då var hon torrlagd). Bråttom, BRÅTTOM och ÄNNU MERA BRÅTTOM!!!! Halva maskin låg under vatten..

Nu var goda råd dyra. 112 tillkallades. Vi kollade el och länspump. Skrek till grannbåtarna att hämta alla länspumpar som gick att uppbringa. Började tömma båten på verktyg och maskiner. På ett par minuter så var brandkår på plats och vi hade med grannarnas hjälp lyckats skrapa ihop 5 länspumpar varav flertalet hade otrolig kapacitet på 5 kubik i minuten.

Men ingen startade….

Inte ens brandkårens gick igång som den skulle..

Nu kunde vi bara se vårt kära skepp sjunka till botten. Vi arbetade så länge det fanns en chans att rädda henne. Och allt från början till slut var över på 20 minuter. Från att ha varit räddningsbar om pumparna fungerat till att det var för sent så gick det bara 3 minuter. Vi stod helt chockade och såg henne försvinna ner som en bättre Titanic. (Fast nu är djupet där hon ligger inte mer än 6 meter så en viss skillnad råder).

Så här såg hon ut ca 8 minuter efter upptäckt. Brandkår och övriga båtägare hjälpes åt att försöka länspumpa henne. Alla var otroligt engagerade. Tekniska Kontoret hade en representant på plats, båtens förre ägare kom, båtklubben likaså. Otroligt snabbt agerande från hamnvärden och våra vänner på Oljetankern Moa af Harg likaså. Men inget gick att göra..

Här inser Tjoppe att hon är förlorad. Han har kommenderat upp Helena på kaj för nu kan det gå fort. I bakgrunden syns Johanna och Nathan och två brandmän som jobbar fördjäves med att få igång en länspump. Bilden är väldigt talande. Nu har det gått 12 minuter sedan upptäckt..

13 minuter sedan upptäckt..

Fortfarande 13 minuter..

Tjoppe försöker få upp en länspump för att den inte ska följa med i djupet. Detta lyckas dock inte. 14 minuter..

Här har hon satt sig på aktern nere i dyn i Nissan…15 min. Nathan och Tjoppe och en brandman är sist ur båten. De vadar upp till midjan och de får hjälp upp av oss andra på kajen.

Sakta sjunker fören. Det ligger tre stycken skott i skrovet och detta utrymme fylls mycket saktare med vatten. 17 minuter.

Så här såg hon ut efter 20 minuter. Endast styrhyttstaket sticker upp och diverse saker från båten ligger och flyter i vattnet.

Med hjälp av flotten fick vi upp en del av det som låg och flöt och räddningstjänsten lånade flotten för att lägga ut länsar mot oljeläckage. Hon är säker, Jenny II.

Chockade och blöta  och så svårt att begripa att detta verkligen har hänt så tog våra vänner Johanna och Nathan oss in till stan för att äta lite. Vi var otroligt trötta såväl fysiskt som mentalt.

Vi har ofta skämtat inbördes vilka riskerna är med detta projekt. Och vi har sagt oss att det värsta som kan hända är att hon sjuker. Och att vi i sådanafall åker in till stan och går på lokal. Allt enligt den gamle prosan som Hasse Z skrev för länge sen. En historia om en familj som ska sjösätta en båt, och denne sjunker gång på gång. Och varje gång åker de in till stan och går på lokal. Så även vi… (fast vi hade ju aldrig kunnat föreställa oss att detta verkligen skulle hända..)

Och detta skrattar man ju åt i framtiden, en bra historia att ha till sina barnbarn på ålderns höst. Och om man skrattar i morgon, varför inte skratta idag?!!!

Johanna är en självständig tjej från Gotland som har hunnit med otroligt mycket i livet redan. Hon har rest och jobbat med det mest udda man kan tänka sig. Nathan kommer från England, Cornwall, samma stad som Tjoppes engelska släkt kommer ifrån. Världen är bra liten.

Efter en trevlig och välbehövlig paus mitt i allt elände så åkte vi hem. Men det blev inte mycket sömn. Det faktum att vår båt låg på botten och verkligheten försökte sjunka in i vårt medvetande gjorde att tankarna gick runt..och runt..och runt.

Det blev en promenad vid halv tre tiden på natten bland annat..

På söndagen tog vi en lång frukost i trädgården och la upp planer för det fortsatta jobbet. Man kan ju inte lämna ett fartyg på botten bara sådär. Det ser ju rätt tråkigt ut*ler*. Vi ringde lite samtal. Därefter kollade vi hur Johanna och Nathan mådde. De hade ju varit med i räddningsarbetet i allra högsta grad. Men de målade på sin båt som ingenting hade hänt. (Coola typer). Vi blev bjudna på lite lunch och vi hade ett trevligt snack.

När vi sedan gick bort till vår båt igen så stod våra vänner Carl och Per där och vi snackade med dem en stund. Diskussionen kretsade kring hur fartyget kunde sjunka så fort. Men ingen vet, förrän vi fått upp henne. Lite kontakter med försäkringsbolaget och annat klarades av. Därefter åkte vi bort till förre ägaren till båten och fick lite själavård, goda råd och en utsökt måltid på verandan. Tusen tack Bengt-Arne och Brixan, ni är fantastiska.

När vi kom tillbaka till båten så ville Johanna hämta upp länspumpen som hade åkt ner med fartyget i djupet. Och som gammal vattenrugbyspelar som representerat landslaget på Nya Zeeland så var ju detta en smal sak för henne. Helena och de stora grabbarna stod på kaj. En bra kvinna reder sig själv.

Nathan och Tjoppe lånade grannens roddbåt för att ta emot pumpen som Johanna fiskat upp. Sen rodde de bort till deras oljetanker och vi lyfte över den. Vilka karlar:).

Nathan höll på att falla i, och vi skrattade gott.

Väl hemma på kvällen så dök vi i säng, helt slut. Men hopplösheten hade vänt till kreativitet och en stark vilja att fortsätta vårt projekt. NU JÄVLAR!….

Vakande måndag morgon av en tidning mot näsan…Förstasidesnyhet i Hallandsposten.

Här syns Tjoppe och en brandman på bilden när de kastar sig upp från den sjunkande båten. Vilken start på dagen.

Måndagen ägnades i övrigt åt att kontakta alla möjliga berörda. Kommunens miljö och hälsa, tekniska kontoret, företag som kan lyfta små båtar på över 60 ton, dykkunnigt folk etc. Och försäkringsbolaget inte minst som vi hade ett långt möte med. Vår tanke är nu att få upp henne så fort som möjligt. Att ställa henne på tork och därefter plasta skrovet är vad vi funderar över och försöker hitta lösningar på. Vi jobbar stenhårt på detta. Och mitt i allt så är människor, privatpersoner såväl som myndigheter otroligt förstående och hjälpsamma. Är man seriös själv så blir man seriöst bemött är vår bedömning. Tusen tack alla inblandade.

På kvällen åkte vi hem och i bilen så spånade vi humoristiskt kring det hela…vi sjöng för full hals; ”vi hade en gång en båt, med segel och ruff och köl…” osv. Sen undrade vi stilla om vi tagit oss ”vatten över huvudet” nu*ler*. Och att vi ägnat oss åt spelet ”sänka skepp” i helgen. Six feet under…f´låt, six meters under ska ju det vara såklart. ”We all live in a yellow submarine..” Mycket galet blev det…

På kvällen tog vi varsitt glas vin och åt gott och var trots allt vid god vigör. Detta fixar vi.

Trötta men inte ledsna..

I övrigt har det inte hänt så mycket. (Hoppas ni alla andra haft en härlig och händelselös helg)

Något trevligt mitt i allt är att bolaget är klart. Bästa hälsningar

Skeppsbrutna!

Tjoppe och Helena

Hallandsposten den 9 juni 2008:

Koppla in el på nya kajplatsen är allt vi hunnit med senaste veckan. Jobb, födelsedagsfirande och renovering av kök har bidragit till att båten fått en tillfällig vila. Men i helgen blir det nya tag och vi hoppas vädret håller i sig.

Hissa seglen!

Tjoppe och Helena