Vi hade torsdag till söndag på oss att jobba med båten. Härligt väder var utlovat. Först hade vi lite studentfirande och annat som skulle avklaras. Torsdagen rann iväg då studenten var så trevlig tillställning på olika håll och de drog ut på tiden så vi kunde slå oss ner hemma först vid 20 tiden på torsdagkvällen. Vin och räkor väntade och vi hade en underbar kväll i den ljumma försommarnatten.

MEN..

Det var nu det började…

På natten vid halv två tiden så vaknade Helena av fruktansvärda magsmärtor. Hon kräktes och kravlade och betedde sig som ett redlöst fyllo (men det var bara två glas vin innanför västen lovar vi). Tjoppe försökte med alla trix och knep och att få i Helena vätska för att stävja situationen. Men det blev bara värre och värre och värre och värre och han insåg att det var mycket allvarligt och att han behövde ett sjukhus fort. Vid denna tidpunkt var Helena inte kontaktbar och det beror fortfarande inte på de två glas vinen tidigare på kvällen. Med hjälp av en taxi och tre stopp på vägen för kräkningar så kom vi tillslut till Halmstad sjukhus. Helena låg dubbelvikt i smärtor och det blev ett snabbt emottagande med dropp och smärtstillande. Och hon kräktes och kräktes och hade lika ont. Så då blev det morfinspruta som sattes in. En timme fungerade den och därefter var smärtorna tillbaka. På morgontimmarna rullades hon in på avd 83 för inläggning och hon fick ännu en spruta. Och då gav sig smärtorna – äntligen! Tusen tack till alla på Halmstad sjukhus. Orsaken till den redlösa Helena var matförgiftning i den högre skolan.

Med mycket darriga knän och hjälp av en god vän så fick vi skjuts hem på eftermiddagen (Tack Glenn!). Tjoppe fick städa den nerspydda lägenheten medan Helena låg i trädgården i skuggan av ett träd och sov och försökte dricka. Mycket spya var det! I lägenheten alltså…

Så något båtbyggande blev det inte heller på fredagen.

På lördagmorgonen kände sig Helena bättre om än darrig och svag, och då inget hjälper att ligga hemma i sängen så valde vi att åka in till båten och jobba lite, efter en ganska lugn förmiddag.

Först åt vi lunch på båten. Soppa och bröd kändes bra för magen tyckte Helena.

Vi har en otroligt vacker utsikt från båten..det här är livet.

Efter lunch stack vi iväg och handlade penslar och hinkar och diverse annat på Biltema..

Tillbaka på båten så började Helena grundmåla skrovet på utsidan och Tjoppe fortsatte jobbet med att fräsa däcket..

Ett cykelhjul var ute på en tur på Nissan denna lördag eftermiddag..

(ägaren till hjulet kan få tillbaka densamma mot beskrivning..)

Efter målning och fräsning i ett par timmar så var det dags för en välbehövlig brake i det härliga vädret. Melon, nektarin och vatten stod på menyn..

Och vi satt där och hade det jättetrevlig och njöt. Och efter en 20 minuter så kände vi oss klara att fortsätta jobba..

MEN…

Då hörde vi ett forsande ljud som vi inte kände igen. Vi tittade ut över relingskanten för att se om det var länspumpen som gick (men den hade redan gått som den skulle på förmiddagen). Det lät som ett vattenfall. Då tittade vi ner i maskinrummet, och då såg vi att det forsade in vatten (vi hade varit nere i maskinrummet en timme innan och då var hon torrlagd). Bråttom, BRÅTTOM och ÄNNU MERA BRÅTTOM!!!! Halva maskin låg under vatten..

Nu var goda råd dyra. 112 tillkallades. Vi kollade el och länspump. Skrek till grannbåtarna att hämta alla länspumpar som gick att uppbringa. Började tömma båten på verktyg och maskiner. På ett par minuter så var brandkår på plats och vi hade med grannarnas hjälp lyckats skrapa ihop 5 länspumpar varav flertalet hade otrolig kapacitet på 5 kubik i minuten.

Men ingen startade….

Inte ens brandkårens gick igång som den skulle..

Nu kunde vi bara se vårt kära skepp sjunka till botten. Vi arbetade så länge det fanns en chans att rädda henne. Och allt från början till slut var över på 20 minuter. Från att ha varit räddningsbar om pumparna fungerat till att det var för sent så gick det bara 3 minuter. Vi stod helt chockade och såg henne försvinna ner som en bättre Titanic. (Fast nu är djupet där hon ligger inte mer än 6 meter så en viss skillnad råder).

Så här såg hon ut ca 8 minuter efter upptäckt. Brandkår och övriga båtägare hjälpes åt att försöka länspumpa henne. Alla var otroligt engagerade. Tekniska Kontoret hade en representant på plats, båtens förre ägare kom, båtklubben likaså. Otroligt snabbt agerande från hamnvärden och våra vänner på Oljetankern Moa af Harg likaså. Men inget gick att göra..

Här inser Tjoppe att hon är förlorad. Han har kommenderat upp Helena på kaj för nu kan det gå fort. I bakgrunden syns Johanna och Nathan och två brandmän som jobbar fördjäves med att få igång en länspump. Bilden är väldigt talande. Nu har det gått 12 minuter sedan upptäckt..

13 minuter sedan upptäckt..

Fortfarande 13 minuter..

Tjoppe försöker få upp en länspump för att den inte ska följa med i djupet. Detta lyckas dock inte. 14 minuter..

Här har hon satt sig på aktern nere i dyn i Nissan…15 min. Nathan och Tjoppe och en brandman är sist ur båten. De vadar upp till midjan och de får hjälp upp av oss andra på kajen.

Sakta sjunker fören. Det ligger tre stycken skott i skrovet och detta utrymme fylls mycket saktare med vatten. 17 minuter.

Så här såg hon ut efter 20 minuter. Endast styrhyttstaket sticker upp och diverse saker från båten ligger och flyter i vattnet.

Med hjälp av flotten fick vi upp en del av det som låg och flöt och räddningstjänsten lånade flotten för att lägga ut länsar mot oljeläckage. Hon är säker, Jenny II.

Chockade och blöta  och så svårt att begripa att detta verkligen har hänt så tog våra vänner Johanna och Nathan oss in till stan för att äta lite. Vi var otroligt trötta såväl fysiskt som mentalt.

Vi har ofta skämtat inbördes vilka riskerna är med detta projekt. Och vi har sagt oss att det värsta som kan hända är att hon sjuker. Och att vi i sådanafall åker in till stan och går på lokal. Allt enligt den gamle prosan som Hasse Z skrev för länge sen. En historia om en familj som ska sjösätta en båt, och denne sjunker gång på gång. Och varje gång åker de in till stan och går på lokal. Så även vi… (fast vi hade ju aldrig kunnat föreställa oss att detta verkligen skulle hända..)

Och detta skrattar man ju åt i framtiden, en bra historia att ha till sina barnbarn på ålderns höst. Och om man skrattar i morgon, varför inte skratta idag?!!!

Johanna är en självständig tjej från Gotland som har hunnit med otroligt mycket i livet redan. Hon har rest och jobbat med det mest udda man kan tänka sig. Nathan kommer från England, Cornwall, samma stad som Tjoppes engelska släkt kommer ifrån. Världen är bra liten.

Efter en trevlig och välbehövlig paus mitt i allt elände så åkte vi hem. Men det blev inte mycket sömn. Det faktum att vår båt låg på botten och verkligheten försökte sjunka in i vårt medvetande gjorde att tankarna gick runt..och runt..och runt.

Det blev en promenad vid halv tre tiden på natten bland annat..

På söndagen tog vi en lång frukost i trädgården och la upp planer för det fortsatta jobbet. Man kan ju inte lämna ett fartyg på botten bara sådär. Det ser ju rätt tråkigt ut*ler*. Vi ringde lite samtal. Därefter kollade vi hur Johanna och Nathan mådde. De hade ju varit med i räddningsarbetet i allra högsta grad. Men de målade på sin båt som ingenting hade hänt. (Coola typer). Vi blev bjudna på lite lunch och vi hade ett trevligt snack.

När vi sedan gick bort till vår båt igen så stod våra vänner Carl och Per där och vi snackade med dem en stund. Diskussionen kretsade kring hur fartyget kunde sjunka så fort. Men ingen vet, förrän vi fått upp henne. Lite kontakter med försäkringsbolaget och annat klarades av. Därefter åkte vi bort till förre ägaren till båten och fick lite själavård, goda råd och en utsökt måltid på verandan. Tusen tack Bengt-Arne och Brixan, ni är fantastiska.

När vi kom tillbaka till båten så ville Johanna hämta upp länspumpen som hade åkt ner med fartyget i djupet. Och som gammal vattenrugbyspelar som representerat landslaget på Nya Zeeland så var ju detta en smal sak för henne. Helena och de stora grabbarna stod på kaj. En bra kvinna reder sig själv.

Nathan och Tjoppe lånade grannens roddbåt för att ta emot pumpen som Johanna fiskat upp. Sen rodde de bort till deras oljetanker och vi lyfte över den. Vilka karlar:).

Nathan höll på att falla i, och vi skrattade gott.

Väl hemma på kvällen så dök vi i säng, helt slut. Men hopplösheten hade vänt till kreativitet och en stark vilja att fortsätta vårt projekt. NU JÄVLAR!….

Vakande måndag morgon av en tidning mot näsan…Förstasidesnyhet i Hallandsposten.

Här syns Tjoppe och en brandman på bilden när de kastar sig upp från den sjunkande båten. Vilken start på dagen.

Måndagen ägnades i övrigt åt att kontakta alla möjliga berörda. Kommunens miljö och hälsa, tekniska kontoret, företag som kan lyfta små båtar på över 60 ton, dykkunnigt folk etc. Och försäkringsbolaget inte minst som vi hade ett långt möte med. Vår tanke är nu att få upp henne så fort som möjligt. Att ställa henne på tork och därefter plasta skrovet är vad vi funderar över och försöker hitta lösningar på. Vi jobbar stenhårt på detta. Och mitt i allt så är människor, privatpersoner såväl som myndigheter otroligt förstående och hjälpsamma. Är man seriös själv så blir man seriöst bemött är vår bedömning. Tusen tack alla inblandade.

På kvällen åkte vi hem och i bilen så spånade vi humoristiskt kring det hela…vi sjöng för full hals; ”vi hade en gång en båt, med segel och ruff och köl…” osv. Sen undrade vi stilla om vi tagit oss ”vatten över huvudet” nu*ler*. Och att vi ägnat oss åt spelet ”sänka skepp” i helgen. Six feet under…f´låt, six meters under ska ju det vara såklart. ”We all live in a yellow submarine..” Mycket galet blev det…

På kvällen tog vi varsitt glas vin och åt gott och var trots allt vid god vigör. Detta fixar vi.

Trötta men inte ledsna..

I övrigt har det inte hänt så mycket. (Hoppas ni alla andra haft en härlig och händelselös helg)

Något trevligt mitt i allt är att bolaget är klart. Bästa hälsningar

Skeppsbrutna!

Tjoppe och Helena

Hallandsposten den 9 juni 2008: