Så här ser kabyssen ut idag…men det börjar bli dags att göra något åt skåpsfronterna… 

 

 Ofta bristvara på båt, arbetsytor…

 

Skepp o Hoj!

 

 

båtkök, kabyss, byssa, långseglarblogg, blogg om segling, seglingsbloggar, seglingsblogg, wilma seglar, colin archer, ferrocement, betongbåt, kakel ombord, renovera båt, båtrenovering, segla i grekland, jorden runt, livet ombord, lockdown

(…med vaddå?…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Nu har det gått ett gäng dagar sedan vi lämnade den andra änden av marinan. När vi låg där gick vi en stilla och solig morgon bort till Port Police för att be om tillåtelse att testköra Wilma, vilket gick fint. Känslan att släppa förtöjningarna var obeskrivlig och vi hade god lust att fortsätta köra bortåt, utåt och iväg när vi kom utanför piren. Vi lekte med tanken att fortsätta med VÄRLDEN som destination, eller i vart fall ankra upp på andra sidan av den stora Thessaloniki-bukten. Men klokast var nog att inte trotsa rådande seglingsförbud. Så med uppdraget avklarat styrde vi Wilma till hennes ordinarie båtplats, där våra båtgrannar hälsade oss välkomna tillbaka. Testkörningen hade gått fint och det fanns inget att anmärka på.

Dagarna efter passade vi på att ställa saker i ordning, röja och städa efter flera månader av hårt arbete. I samma veva åkte lite julsaker fram samt julbelysningen i masten. Det underhåll som återstår nu, är av mindre karaktär sånär på att göra rent dieseltanken. Denna innehåller fortfarande sjövatten sen den dagen vi rockenrollseglade utanför ön Samothraki. Sakta minskar nu mängden diesel allteftersom vi eldar upp den i vår kamin som håller båten varm. Tacknämligt verkar dieselkaminen inte protestera att lite havsvatten kommer med på köpet, sannolikt ångas den oönskade mängden upp direkt den når fram.

Paketet som flackat runt i Europa innehållande reservdelar och lite annat från Sverige har äntligen dykt upp. Vi skickade för en tid sen ut Styrman Pimpstens syster på jakt efter saker vi önskade få nerskickade. Döm om vår förvåning när vi öppnade paketet och fann en rad godsaker som vi inte ens nämnt. Vi tjöt av lycka, för ett tag såg det ut som vi endast skulle lyckas åstadkomma köttbullar på julbordet. Nu kan vi gotta oss i svensk choklad, skumgodis, kakor och bullar och mycket mer därtill. Och sill får vi på julafton. Nu blir detta års konstiga jul betydligt mindre konstig. Tack kära syster för allt arbete, tid och kärlek du lagt ner, på att få vår jul så ljus och fin. Och tusen tack för väggbonaden du skickade med, den som varje jul hängt i vårt föräldrahem och som vår mor broderade någon gång på 60-talet. ”Nu är det din tur att ha den” sa kära systern och direkt fann vi en bra plats för den ombord på Wilma. Bonaden är såklart förknippad med fina minnen från barndomens jular.

 Över videolänk samtalar vi med jultomten, tillika storasyster… Tack tack!!!

 Väggbonaden från barndomens jular, nu hänger den på Wilma…

Men den konstiga tiden till trots, måste vi ändå säga att grekerna är otroligt snälla och omtänksamma. Våra ansikten här är ju inte längre nya och okända. Häromdagen sprang Kapten Betong på en av grekerna som huserar i hamnen. De samtalade en stund (på säkert covid-avstånd såklart) och greken undrade lite över våra fortsatta seglingsplaner. Kapten svarade lite svävande. För är det något vi lärt oss av detta år – så är det, att det inte alls behöver bli som man tror och planerar. Greken svarade ”jag tycker inte alls ni behöver segla iväg, vi gillar att ha er här – så ni får gärna stanna för gott”. Onekligen blir vi varma om hjärtat, men nu är det segla vi vill. Men skulle det bli en annan världsordning så vet man ju aldrig. I så fall skulle vi likaväl kunna bo här, som i Halmstad eller Lysekil. Fast språket ställer till det, vår grekiska är under all kritik (med tanke på hur länge vi varit här). Först skulle vi nog behöva erövra det grekiska alfabetet, vilket nog lämpligast görs i en skolbänk. Framtiden lär utvisa men oavsett, känns det gott att vara omtyckt.

 Skepp o Hoj!

Fler fotografier;

 Här är det mer höst, än vinter…

 

 Wilma och hennes kompisar…

 

 Ett långväga paket fyllt med överraskningar…

 

 Vi möts av idel leenden här, skönt att vara omtyckt!

 

Over and Out

 

 

 

(…vi sitter inte på Hall, men dock i en bunker som flyter på svall…)

Det här med pandemi…

Vi fortsätter med diverse underhåll på båten, även om listan nu minskat betydligt sen vi sjösatte. Vad annat finns att göra när landet ännu är nedstängt? Att leva som vi gör – bakom låsta grindar och med seglingsförbud, börjar kännas långtradigt. Ännu
ligger flygplatsen tyst och en sådan enkel sak som att slå sig ned på ett café en regnig dag, går inte. Just att kunna ta en fika på stan kan vi sakna för Wilma bjuder på rätt liten boyta och emellanåt är det skönt att byta miljö. En liten lustig
effekt av pandemin, är att vi inte kunnat köpa ny väggkontakt till taklampan i salongen. En dag gick kontakten (utan anledning) sönder och nu måste vi tvinna två strömkablar med varandra för att tända lampan. Vi får helt enkelt inte fatt i någon ny
kontakt för elbutiken håller stängt, liksom de flesta andra butiker gör (utom de som säljer mat, medicin o bensin). Att fingra på elkablar kan låta lite farligt, men Wilma har ett 12-volts likström-system så vi riskerar ingen stöt. Men det hade varit
bra om vi kunnat fixa kontakten, för vi gillar inte när elsladdar okontrollerat sticker ut från väggen.

 Vissa dagar skojar vi om att vi blir fast här i all framtid, för det känns lite så. Speciellt efter två inställda hemresor. Vi pratar alltså om åtta kancellerade biljetter (två resor tur och retur för två personer). Några ersättningar har vi inte
sett till och det känns som vi slänger pengarna i sjön om vi fortsätter försöka boka biljetter. Att tråckla sig genom Europa är inget UD rekommenderar för tillfället. Därför väljer vi att såväl fysiskt som metaforiskt att sitta still i båten, i vart
all så länge pandemin håller sitt grepp om mänskligheten. Att vi berättar, är inte för att beklaga oss – utan vi vill förklara hur det är att vara fast. För vi märker att många därhemma glömmer att Grekland för tillfället har loggat ut. Vi kan
inte leva som vi brukar för vi sitter i någon form av arrest här. Vi får inte segla. Vi får inte resa. Vi får just ingenting annat än att med fixat tillstånd, gå till mataffären. Så än mindre kan vi flyga hem. Vår önskan är att alla förstår att detta
år, inte är som något annat år. Det är inte lätt för någon och inte heller för oss med så strikta restriktioner. Inte ens ett enkelt vykort verkar hitta sin väg hem till Sverige för tillfället. Samtidigt väntar vi ner ett viktigt paket som just nu flackar
runt mellan olika länder. Man kan bli trött för mindre.

Vi vill rikta ett särskilt tack till er (ni vet vilka ni är) som på olika sätt hjälper oss under pandemin, så vi får ner nya bankkort, båtcertifikat, reservdelar till Wilma med mera. Hjälpen är ovärderlig.

God Jul alla, hinner vi inte personligen höra av oss till all släkt och vänner så beror det på att vi kämpar på så gott vi kan. Vi tror ni förstår…

Hälsar vi från betongbunkern!

Skepp o Hoj!

(…vi helst velat vara utan…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (with a film in English below)

Efter sjösättningen ägnade vi resten av dagen åt att hålla koll på båten. Vi visste ju att vi haft propelleraxeln isärplockad, likaså hade vi servat sjövattenintaget som går till kyl och frys samt gett ekolodsgivaren lite kärlek och omsorg. För att underlätta
kollen höll vi durkar och lock öppna, i vart fall under närmaste dygnet eller så. Kvällen var trevlig och vi firade med lite extra god mat, nu när vi äntligen var tillbaka i vattnet. Frid och fröjd.

 Dagen därpå gjorde vi ytterligare en koll och döm om förvåning när Kapten såg lite fukt på en av genomföringarna. Han torkade bort det blöta och efter en halvtimme gick han tillbaka. Blött igen. Vi torkade och studerade och torkade och studerade.
Varje gång vi torkat av den plastgjutna kanten så kom det snart lite ny fukt. Inte så att det blev till en droppe, men dock fukt och detta från havet. Gaaaah! Med förstoringsglas lyckades vi upptäcka en mikroskopisk liten spricka. Det var inget annat
att göra än att fatta beslut om att lyfta Wilma igen. Även om mängden vatten inte ens gör att kölsvinet fylls så vill vi ju inte segla runt med en spricka i en av båtens skrov-ventiler, det ger ingen bra maggropskänsla helt enkelt. Snart var det bestämt
att lyftet skulle ske dagen därpå. Planen var byta till en ny ventil under blott en timme och sen sjösätta igen.

The crack we would rather have been without, the film is in English;

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (in English below)

Förmiddagen var kylig så jackorna åkte på, sen stängde vi av kaminen och drog ur strömkabeln inför lyftet. Något konstigt kändes det att hänga på fendrar och förtöjningar medan vi fortfarande stod på land, men det underlättar såklart att ha förberett.
Snabbare än vi anat lyftes hon från sin ställning och plötsligt var nio veckors varande på land, ett minne blott. Direkt efter dopet hoppade Kapten ombord för att kontrollera att inget vatten läckte in, framför allt var vi betänksamma kring propelleraxeln
som vi haft isär och tätat. Men allt såg fint ut och då kunde kranbilen släppa på sina stroppar så Wilma gick fri. Nu ligger vi intill kajen precis där hon sjösattes och så får det bli i något dygn innan vi kör bort till vår ordinarie båtplats. Innan
dess ska vi be Port Police om lov, för det råder ju seglingsförbud i Grekland. Vi har också att få igång kylen och frysen (de kyls med havsvatten) samt att vi vill köra motorn och testa framdriften, för att se att propellern roterar fint och inte
läcker. Känslan är fantastik och vi hoppas att allt går fint, vilket vi också tror. Men extra gott är det att sova blott två meter från kranbilen, för så nära står den parkerad. I natt sover vi garanterat gott där Wilma rör sig sakta och skönt, på
ett vis som lugnar oss. Det här gjorde vi bra, förbaskat bra!

The morning was chilly and we turned off the stove and unplugged the power cable before lifting. It felt a little strange to hang on fenders and mooringlines while we still were on land, but it’s good to be prepared. Suddenly she was up in the sky and
back in the water and our nine weeks on land was just a memory. In the sea Captain jumped on board to check no water was coming in, especially after all work with the propellershaft. Everything was fine so the crane could let go of its straps and
let Wilma free. We will stay next to the quay where Wilma was launched for a day or so, before we go to our regular berth. Before we move we have to ask Port Police for permission, because there is a sailing ban in Greece. We also have to get the
fridge and freezer running (they are seawater-cooled) and we want to run the engine to see that the propeller rotates nicely and does not leak. The feeling is fantastic and we hope that everything goes well, which we also believe. This first night
it will be good to sleep just two meters from the crane, because the truck is parked right next to us. For sure we will sleep well. Well done!

 No leakage…

 (…men helst utan inkräktare…)

Häromnatten klev någon upp för Wilmas stege med små smygande kliv. Trots inkräktarens försiktighet skallrade stegen till mot relingen så vi båda vaknade. Detta var ju högst märkligt, vi är ju inlåsta på marinans område och dessutom råder utegångsförbud
nattetid, så vem kunde det vara. Kapten klev upp och genom hyttfönstret såg han ett par ögon som satt hyggligt centrerat i ett katthuvud med tillhörande kropp, fyra tassar och en svans. Kapten knackade i navigationsbordet och då vände kissen på tassen
och gick tillbaka samma väg han kom ifrån. Om vi var fascinerade av kattens skicklighet att gå UPPFÖR stegen (som näst intill står lodrätt lutad mot båten) så var det ingenting mot hur den nio-livade kraken tog sig tillbaka ner. Helt oberörd
knatade han med framtassarna först utan att tappa balansen, inte heller drabbades den lilla kisseskallen av blodstörtning. Vi hade inte hjärta att bli arga trots att det var mitt i natten, snarare var vi imponerade. Men snart somnade vi om, vilket
var behövligt för nästkommande dag skulle vi montera vårt nya konstverk, en installation…

När vår hemresa för ett tag sedan ställdes in, bestämde vi oss för att ta itu med ett beting som egentligen ligger längre fram i tiden. Framtidsmålet är att montera ett vindroder på Wilma, i syfte att ha ännu ett styrhjälpmedel vid sidan av autopiloten.
Något som är viktigt (tycker vi) när man ska korsa större hav. Fördelen med vindroder är att den inte kräver någon ström, utan båten styrs efter en bestämd vinkel mot vinden. Dessutom är det smart att ha två av varandra oberoende styrhjälpmedel, utifall
att ett av dessa skulle fallera ute på det stora blå. Vindrodret köper vi loss av en kompis som tänker haka av sitt, då han inte längre seglar långt. Men vindrodret kommer vi inte åt förrän vi kommer till Gibraltar, vilket dröjer ett tag. Att montera
ett vindroder på Wilma görs inte utan ett smärre konstverk till fäste, för Wilma har såväl ett utanpåliggande roder som ett v-format akterparti. Och det är detta fäste vi nu har gnuggat våra geniknölar kring. Nu har vi gått från tanke till handling
och efter kisses plötsliga nattbesök, väntade nu en dags borrande i Wilmas stenhårda skrov. Med Styrman Pimpsten på insidan i helveteshålet och Kapten på utsidan så kunde vi efter tjugofyra genomgående bult bedöma Wilma klar för sjösättning. Som ett
bättre modernt konstverk sitter nu vindroder-fästet på plats. Om allt går som det ska, kommer vi vara tillbaka i vattnet inom någon dag eller två. Sen behöver varken vi eller lilla kisse kliva på den branta stegen för att ta sig ombord. Fast fler
kattbesök vill vi egentligen inte ha (det räcker med kölsvinet😁).

Det blev en högst spretig sak…

Vindroderfästet sitter rejält bultat…

 

Först när vi kommer till Gibraltar kan vi montera vindrodret…

 

Styrman ”Pimpis” Pimpsten tar en selfie inne från akterutrymmet vi kallar helveteshålet…

Här är stegen som kisse använde härom natten…

En våghalsig kisse…

 

Skepp o Hoj

Vi börjar närma oss sjösättning och som vi längtar. Det är liksom i vattnet hon ska ligga, vår Wilma. Uppe på land har hon bara stått kortare perioder (när aktivt underhåll pågått) och så har det varit sedan 80-talet. Med andra ord ligger Wilma i det blöta året om, oavsett väderlek eller tid på året.

Häromdagen kom en leverans från Sverige, från Lundh Sails i Göteborg. De har fått äran att sy ett nytt storsegel till Wilma och nu kom leveransen. Tala om julafton. Seglet kommer vi hissa först när vi har sjösatt och vi återkommer kring detta längre fram. Men vi har tjuvtittat i segelsäcken och det nya seglet ser fantastiskt fint ut. Men vad som också fanns med i leveransen, var ett helt annat paket – med små, men ack så viktiga ting.

 När pandemins andravåg slog till med en ny lockdown så stängde flygplatsen och våra biljetter annullerades. Vi kom därför aldrig till Sverige som tänkt och hemma i Halmstad låg nya bankkort, Wilmas nya certifikat samt namnskyltar och väntade på oss. Dessa behövde vi på något sätt få ner till Grekland. Men ett problem som uppstått sedan pandemin bröt ut, är att det tar flera månader att skicka paket via posten. (Vi har en smått osannolik historia att berätta vad det lider, om ett paket som inte lyckas komma fram hur än vi försöker…ni kommer att häpna, men det tar vi en annan gång). Däremot har det fungerat fint att skicka paket med någon av de stora logistikfirmorna (de som företag anlitar) och med ett av dessa skulle Wilmas nya segel skickas.

 Vår beklämmande situation visste vi inte hur vi skulle lösa, vi behövde verkligen få ner bankkorten, certifikatet och skyltarna inom rimlig tid. Därför tog vi mod till oss och frågade Lundh Sails om de skulle kunna göra oss tjänsten att lägga med våra saker i deras paket. Vi kände att det kanske var att begära för mycket, helst vill vi inte störa företag med våra privata bekymmer. Men det fanns ingen anledning för oro, de ville mer än gärna hjälpa till. En dotter i Halmstad skickade prylarna till segelmakarna Lundh och snart kunde leveransen gå iväg med adress Kalamaria, Grekland. Nu kom då paketet och vi kunde aktivera våra bankkort och namna Wilma på nytt, hennes tidigare namnskyltar hade vi ju slipat bort i samband med att vi målade om friborden.

Tusen tack till Lundh Sails! Ni är inte bara grymma på att sy segel, ni tar också hand om era kunder på ett fantastiskt sätt. Vart vi än befinner oss i världen framöver och vi behöver ett segel, så kommer vi absolut anlita er igen (vi har faktiskt en liten busig idé om att ha ett försegel med Wilma Flintstone som motiv).

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (english version below)

Under flera dagar har vi skrattat så tårarna sprutat. Så dråpligt och genialiskt snyggt på en och samma gång, för ska man misslyckas så varför inte göra det på ett humoristiskt sätt. Emellanåt har vi glömt av det hela så magmusklerna fått vila. Men varje gång vi passerat verkstan så har skrattet bubblat upp på nytt. Den hänger där aptitligt på stången i verkstan och torkar. Vi pratar om vår propeller, som numera trovärdigt ser ut att vara tillverkad av choklad. Och skulle det verka finnas en äkta propeller bakom den bruna ytan, så pratar vi i vart fall om chokladdragé, ett överdrag av choklad som hade gjort självaste chokladmästaren grön av avund. Trots detta bör vår skapelse inte ätas, för det finns inte en gnutta kakao i smeten, utan det är den sista skvätten kopparfärg vi fick över efter vi målat skrovet.

Vår spontana reaktion var att inte berätta om misstaget för någon, iallafall inte för den stora skaran följare vi har på bloggen. Men som alla vet, lever vi i en tid där vi strävar efter att visa upp en perfekt fasad – lyckliga leenden och lyckade människor som flashar förbi på Instagram och andra digitala plattformar, där vi suddar ut våra misstag och förstärker det goda, helst till perfektion. Så därför gott folk får ni nu se ett av våra misstag, så ni också får skratta. Vi hoppas ni väljer att skratta med oss, och inte åt oss. Särskilt ledsna är vi inte över fadäsen, detta rättar vi till. Men vilken överraskning det blev och choklad är ju gott, precis som de säger i reklamen.

 Om lämpligheten att måla en propeller med coppercoat tvistar de lärde, men faktum är att många ändå väljer det. För även om det inte håller lika länge som kopparn gör på skrovet, så får man förhoppningsvis en underhållsfri propeller i ett par, tre år. Med en slipad och rengjord propeller målade vi den med Metapox, för vidhäftningens skull. Därefter började vi lägga på kopparfärgen enligt konstens alla regler. När tre lager var lagda, såg den helt suveränt bra ut. Men så blev Kapten avbruten mellan lager tre och fyra då det kom folk förbi och snacket drog ut på tiden. När han sen la sista lagret, så liksom släppte allt och kopparfärgen började rinna. Kapten Betong ropade till sig Styrman Pimpsten och tillsammans studerade de skapelsen under munter glädjeyttring. Nu hänger propellern i verkstan där chokladen…förlåt…vi menar kopparfärgen, sakta härdar. När ytan är hård ska vi slipa ner ojämnheterna och dölja vårt misstag så chokladdropparna inte längre syns. Fast ett tag övervägde Kapten att behålla propellern som den ser ut nu, för ingen annan seglare lär ha en propeller som ser ut att vara gjord av choklad. Tala om att vara unik.

English version

For several days we have laughed so much. Should one fail so why not do it in a humorous way. Sometimes we have forgotten about the whole thing, but everytime we get reminded we burst out laughing again. We’re talking about our propeller, which now credibly looks like it’s made of chocolate. Or at least with a cover of chocolate, or dragee as the chocolatemaster would have said. But the propeller should not be eaten because there is not the slightest cocoa in the batter, it is the last amount of copper paint that was left over after we painted the hull.

Our spontaneous reaction was not to tell anyone about the mistake, at least not to the large group of followers we have on the blog. But as everyone knows, we live in a time where we want to show a perfect facade, happy smiles and successful people on Instagram and other digital platforms, where we remove our mistakes and raise the good to perfection. Therefore we want to show you one of our mistakes, so you can laugh too. We are not very sorry about the failure, we will correct this.

 There are divided opinions about the benefits of painting the propeller with coppercoat, still many do. It will not last as long as the copper on the hull, but hopefully for a couple of years. Before we painted copper on the clean propeller, we applied Metapox to get good adhesion. Then we started to apply the coppercoat according to the book and after three layers it looked really good. But then Captain Concrete was interrupted when people came by, and the talk took a little too long time. When he applied the forth layer of copper the paint began to flow. Captain and Mate Pumice now stood in front of the propeller with a cheerful expression of joy, the whole creation seemed to be made of chocolate.

When the color has hardened, we will grind away the chocolate drops so the mistake is no longer visible. But for a while Captain Concrete considered keeping the propeller as it is. Probably no sailor has a propeller like ours and it feels fun to be unique.

 Another good news is that we have now mounted the propeller shaft, both the middle part and that part goes through the hull, with new seals and bearings. We are happy to see that no oil is leaking this time. But we can´t be sure of the result until we are back in water. Time will show.

Skepp o Hoj!

Vi har lekt loss och gett Wilma en dekorlinje. Det var inte vår idé från första början, men vi gillade förslaget och fram åkte färgburk, tejp och roller. Klart att Wilma ska ha en snobbrand i samma kulört som brädgången, resonerade vi. För det är ju alltid
skoj att lägga till något nytt som höjer utseendet. 

Det här är nya Wilma och vi tror hon känner sig lite chic…

Skepp o Hoj!

We have painted a red stripe on Wilma’s hull. The idea was not ours, but we liked the idea of painting a line the same color as the bulwark. The color of love and we think it’s nice.

 

Over and Out