(…ligger vi i trygg ankarvik och umgås med vänner…)

De flesta tänker väl att det största hotet mot en seglare nog är att drabbas av oväder. Kuling är inte så kul som det låter och värre är det med stormar likt den cyklon som drog över Grekland i september förra året. Turligt nog så låg vi i Korintiska viken då, bokstavligt skyddade av ringmuren i Nafpaktos. Den antika staden vars stadskärna och hamn ligger innanför en medeltida mur och som till sin konstruktion är formad som en hästsko. Vice Borgmästaren i staden gav oss tillåtelse att förtöja Wilma med förtöjningar kors och tvärs över hela hamnbassängen och vi blockerade stans fiskeflotta med vårt spindelnät av snören. Lika bra i stormen gick det inte för alla seglare. Vi känner ett svenskt par vars katamaran började dragga och slogs sönder mot strand och klippor och hux flux var deras seglingsäventyr över på ett ögonblick. Ingen i familjen skadades som tur var, men vi känner stor respekt för vädrets makter och vi följer noga väderleksrapporterna för att hela tiden byta till lämpliga ankarvikar och hamnar när ett oväder nalkas.

 Vi har nu kommit till en ankarvik som rymmer imponerande många båtar. Vi är i Pórto Chéli (Porto Heli) på Peloponnesos, nära staden Kranídi. När cyklonen Zorbas drog fram förra året (då vi låg i Nafpaktos) så sökte sig många seglare hit för att finna skydd och det har berättats att det var långt över etthundra båtar i viken och ingen ska ha draggat. Med idel sandbotten och med djup på mellan 3 och 6 meter i större delen av bukten så är platsen optimal. Ett gott fäste och därtill är inloppet smalt och skyddar från mer eller mindre samtliga väderstreck. För seglare kan det vara bra att lägga Pórto Chéli på minnet ifall en illasinnad storm hotar komma. Följer man (som en god sjöman bör) väderleksrapporten noga (man får som regel ett par dagars förvarning) så hinner man kanske ta sig hit.

För tillfället blåser det inte alls så mycket här och inget oväder hotar komma utan det är mer moderata meltemivindar som råder. Om eftermiddagarna blåser det kring tio meter per sekund där någon enstaka kastby gör livet svårt för de vindsurfare som susar fram på sina bräder runt Wilma och våra grannar med ett ofrivilligt dopp som följd. Däremot har ett helt annat hot dykt upp.

Häromdagen så hittade Styrman Pimpsten en fästing på sin Kapten. Den hade bitit sig fast i knävecket och området uppenbarades rött och ilsket i trakten kring den oönskade krabaten. Vi fick bort fästingen hel och intakt och därefter gick Kapten till sin verkstadsbänk och plockade fram 96 procentig alkohol och baddade området med. Fästingar är ena luriga små kryp då de kan ge sjukdomar såsom TBE och borrelia men då vi inte har någon aning om hur det ligger till med smittorisken i Grekland så började vi googla på det.

 Ooops! Vi finner färsk information om att i östra Medelhavsområdet dit Grekland och Turkiet ingår, finns fästingar som sprider det fruktade Krim-Kongo-viruset, sjukdomen går även under namnet blödarfeber. Antalet fästingar som bär på viruset ökar oroväckande fort vilket bekymrar forskare och smittskyddsläkare, inte minst i Europa. Dödligheten i blödarfeber är hög, 30 procent. Det finns inget botemedel eller vaccin mot sjukdomen. Detta låter ju inte så upphöjande precis.

Risken för att smittas är liten, men som sagt inte heller obefintlig. Fästingbettet är ju ett faktum trots allt. Vi behöver nog förhålla oss till detta likväl och inte ge oss ut på havet långt ifrån hjälpen.

 Sverige (minsann) leder ett europeiskt vaccinprojekt mot Krim-Kongo blödarfeber. Angelägenheten är stor att finna ett vaccin då blödarfebervirus räknas in i riskklass 4, den högsta. Forskningen sker i Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium och är den enda av sitt slag i Norden som håller den klassen. Så smittan är inget att leka med som ni förstår. Nu är vi inte så rädda av oss, men under inkubationstiden så vill vi såklart inte vara ute på havet långt från sjukvård och expertis. Det kan vara nog så illa att drabbas av TBE eller borrelia vilket också är en möjlig risk, om än liten. Därför passar det att ligga här i Pórto Chélis bukt i vår väntan där vi håller koll på om Kapten börjar få influensaliknande symptom, i så fall söker vi sjukvård direkt. Positivt är att grekiska läkare har hög kompetens och flera av våra vänner vittnar om utmärkt sjukvård.

I väntan på att inkubationstiden för blödarfebern ska passera så roar vi oss, ja vad annat kan vi göra. Häromkvällen träffade vi våra svenska båtgrannar på La Banda. Deras motorbåt är fantastiskt fin och trivsam där Ulf och Kicki med full rätt numera njuter av ett lugnare liv efter att under många år seglat omkring på jordklotet. Med alla de stora seglingsäventyren i ryggen så är nu segelbåt bytt mot motorbåt och Stilla Havet mot Medelhavet. Vi fick en trevlig kväll med fantastiska samtal om långsegling och vi passade på att suga åt oss av deras gedigna erfarenhet. Det visade sig även att vi har flera gemensamma seglarvänner och att de läser vår blogg. Riktigt skoj.

 En sundowner ombord på vännernas fantastiska båt och Kapten är på gott humör trots det tidigare fästingbettet…

 

Nu hoppas vi att våra vägar med La Banda fortsätter att korsas, att Kapten håller sig frisk så vi får ses flera gånger. För om inte annat verkar det vansinnigt spännande med det turkiska brädspelet Okey som spelas ombord på vännernas båt. Kanske läge att byta ut Yatzyt mot detta tänker vi, som ett tecken på pånyttfödelse – om Kapten överlever vill säga. Häpp!

Skepp o Hoj!

 I kvällsolen och våra vänner berättade om sina seglingar på andra sidan jordklotet, intressant och lärorikt…

 Wilma ligger tryggt i bukten, här är vattnet alldeles turkost…

Mer att läsa om blödarfeber finner du på Folkhälsomyndigheten (klicka på länken) Vi vill ju såklart betona att vi är rätt trygga med att Kapten inte kommer att få några problem av sitt fästingbett, men som ni säkert förstår så vidtar vi en extra åtgärd då vi som seglare kan bli väldigt utlämnade om vi insjuknar ute till havs. En klok sjöman sätter säkerheten först!

Over and Out

(…får Kapten kasta sig i havet…)

Finns det någon telefonuppkoppling här? Kapten kliar sig i huvudet då han behöver få kontakt med omvärlden…

Hydra, Egeiska havet, Grekland

Vi vilar våra sinnen i en ensam ankarvik där vi lever ett analogt liv utan radio, tv, telefon och internet. Ankarviken saknar helt mänsklig exploatering och våra kroppar finner en fantastisk dygnsrytm här. Inga gatljus eller datorskärmar som stör ögat och därmed kroppens möjlighet att bilda de goda trötthetshormonerna vi behöver när det är dags att sova. Inte för att vi har några större bekymmer med vår sömn vanligtvis. Men sömnkvalitén blir extra god på detta vis. Så fort solen går ner så blir man gäspig och trött och snart sover man som en stock och vaknar inte förrän morgonsolens första strålar letar sig in genom ventilen (för Kapten sker detta lite senare, han är en sjusovare överlag). Därtill så får vi motion då vi en gång om dagen klättrar upp på berget intill. Där uppe bor internet och för att få kontakt med omvärlden måste vi erövra alla stenblock som utmanande försvårar vår väg dit. På berget slår vi oss ner intill en enebusken som skänker oss skugga och vi dricker vårt medhavda kaffe och njuter av utsikten. Samtidigt sköter vi administrativa ärenden och hör av oss till omvärlden. Efter någon timme tar vi oss ner igen och där väntar belöningen, ett svalt dopp i det azurblå havet. Kanske är detta receptet mot dålig sömnkvalité, problemet är ju vanligt idag och många äter medicin för att kunna sova. Ja nu ska vi inte ge oss in i den branschen, att försöka få bukt på människors sömnproblem, men reflektionen är intressant.

Vi är på ön Hydra, seglingen hit gick fint. Jämna fina vindar som vi fick direkt efter att vi lämnat Serifos. När vi närmade oss Hydra så startade vi motorn. Något vi inte nämnt förut är att vår Vetusmotor blivit lite krångligare att starta på senare tid. Likt en tjurig kärring har hon velat ha lång tändningstid för att hoppa igång, gissningsvis för att matarpumpen ska hinna bygga upp trycket då den är elektrisk. Problemet är inte nytt och vi har haft dialog med vår leverantör i Sverige kring det. Men successivt har det blivit sämre men det har alltid gått att starta motorn. Nu när vi gick för motor sista biten in i viken för att ankra upp så tyckte vi inte hon (”hon” är alltså motorn)…att hon inte svarade så bra på gasen och inte gick lika rappt som brukligt, att vi borde gjort högre fart. Men vi tänkte väl inte närmare på detta, strömmar och vind och en massa saker påverkar farten genom vattnet och det var dags att försöka lägga till någonstans så vi hade annat att koncentrera oss på.

I viken låg det ett par andra båtar redan men det var rätt gott om plats. Men att ankra på vanligt vis var inte att tänka på då havsbotten fort stupade till djupa mått. Bäst då att droppa ankaret rätt nära land och backa bakåt mot densamma och fästa sig i några klippblock. Nu krävde det sina manövrar då vinden låg på från ofördelaktigt håll. Styrman manövrerade som vanligt och Kapten skötte ankaret. När ankaret väl satt i sandbotten så gällde det att styra upp mot land utan att vinden skulle driva båten ur sin kurs. Men så hör Styrman ett missljud från motorn och hon ropar till Kapten ”vi har problem, när jag drar av på gasreglaget så låter det som motorn vill lägga av”.

Oh, no…bredvid oss låg en lyxyacht av mångmiljonklass och in i deras blanka och välputsade skrovsida ville vi inte. Motorn gick ännu tack och lov och manövern för att räta upp Wilma gjordes om och nu kom samma missljud från motorn på nytt. Och ännu en gång. Så lite småstressat så hoppade Kapten i sina badbyxor på rekordtid med en lina av längsta mått och så kastade sig Kapten likt Tarzan i vattnet och simmade in till land. Repet räckte precis och så kunde han fästa sin ände runt ett stenblock medan Styrman vinschade in Wilma i den andra änden. Motorn gick ännu…men vi ville inte fortsätta provocera den med ett eventuellt motorstopp som följd. Puh! Allt hade gått väl.

När vi väl fått i land flera tampar och även kollat att ankaret satt i botten rejält (det väntade hårda meltemivindar till natten) så kunde vi stänga av motorn och pusta ut. Klockan var mycket och solen hade börjat gå ner och vi var både trötta och hungriga efter en lång dag på havet. Men Kapten kände inte riktigt någon ro i kroppen. Här låg vi i en ankarvik utan vare sig möjlighet att ringa eller komma åt internet, ingen bebyggelse och inte någon väg. På stranden så stod parasoller och solstolar på rad, öde och ensamma efter att de sista badgästerna hämtats med båt. I övrigt bara berg och hav och några båtgrannar som var lika utlämnade åt naturen som vi. Hur hittar man reservdelar här, tänkte vi. För vi ville helst kunna laga felet, om än provisoriskt. För inte ville vi riskera få motorstopp vid nästa tilläggning med risk att driva upp på land eller krocka med någon annan båt. Vi behövde på något vis ta reda på felet så vi säkert kunde gå till en hamn där vi kunde komma åt reservdelar. Fast det hängde ju så klart på vad det var för slags fel på motorn. Kapten lyfte durken för att komma åt våra gula vackra motor som nu inte var med oss och felsökningen kunde börja. Snart stod det klart att motorn inte fick diesel som den skulle. ”Så typiskt ” utbrast Kapten. ”Vi har säkert lyckats tanka skitig diesel och nu är filtret igensatt, jag som nyss gjort rent tanken”.

Nu använder vi inte mycket diesel alls i de fina grekiska vindarna, sedan vi lämnade Thessaloniki har vi använt motorn minimalt. När vi startade årets seglingssäsong från Naxos passade vi strax före avfärd på att tömma dieseltanken, inspektera och torka ur densamma. Vi fann inget skräp eller goja alls i tanken och vi var så glada för detta med dålig diesel är rätt vanligt att råka ut för, där man får skit i dieseln av mindre nogsamma leverantörer. Särskilt från tankbilarna som kommer ner till hamnen har vi hört ryktas. Därför har vi så här långt valt att tanka från en bensinmack på land eller vid en riktig sjömack, men i Thessaloniki gjorde vi ett undantag och handlade just från en sådan liten tankbil. Säg nu inte att vi precis inspekterat och gjort rent för att bara några veckor efteråt fylla på med dålig diesel som nu satt igen dieselfiltret? Gaah!

Klockan var mycket så Kapten la på durken igen så vi kunde brassa lite käk och få näring och därefter sömn. Bättre var att ta itu med problemet nästkommande dag och börja med att plocka bort filtret och inspektera det.

Vi sov gott och nästa morgon så fortsatte vi vårt felsökande. Med matarpumpen bortplockad så öppnade vi densamma för att komma åt filtret. Vi var beredda på att se den helt igensatt av skräp. Men döm om vår förvåning, den var lika ren som ett oanvänt melittafilter på ICAs kaffehylla. Detta var ju både bra och dåliga nyheter. Fördelen var ju att nu behövde vi inte filtrera vår diesel vilket hade varit ett mastodontjobb då tanken är knökfull för tillfället (jo vi sa ju att vi inte använt motorn mycket). Nackdelen var ju att nu kunde problemet vara än större, kanske av något riktigt bekymmersamt slag.

Något som är riktigt bra är att Kapten har enormt många års erfarenheter av motorer. Allt från jetmotorer i flygplan till gräsklippare och mittemellan såsom bilar, båtar, motorcyklar och lastbilar. Ofta kan han höra vad som är fel. Så nu bestod felsökandet av att vi startade motorn och därefter fick Styrman gasa upp rejält och så lyssnade Kapten. Styrman drog därefter av gasen och la i neutral och Kapten lyssnade. Vi gjorde om proceduren om och om igen och Kapten lyssnade på ljudet som uppstod. Fortfarande trodde han att insprutningspumpen inte fick tillräckligt med diesel. Så han plockade bort matarpumpen igen och tog den till testbänken i verkstan. Pumpen fungerade. Hmm…därefter kollade han dieselflödet…hm…lite dåligt flöde och lite dåligt tryck verkade det vara. Ifall det berodde på detta så skulle det ju också kunna förklara varför motorn varit så trögstartad under en längre tid.

Av en händelse så seglar vi runt på en jäkla massa saker ombord, inga badbollar och solparasoller och sånt tjafs – utan riktiga saker som man kan behöva om man blir strandsatt på en öde ö i Stilla Havet. Alla möjliga material och verktyg och mer därtill, så självklart även en 12-volts universal-dieselpump. Sen seriekopplade Kapten den så vi fick två pumpar, allt för att se om det blev någon skillnad.

BRUUUM BRUUUM BRUUUM!

Som ljuv musik för ett mekaniker-öra så startade motorn på någon sekund! När vi gasade så svarade motorn direkt och när vi slog av gasläget ner till neutral så kom inget konstigt ljud som tydde på att motorn höll på att tjuvstanna. Felet var hittat och fixat, om än provisoriskt.

Lugnet la sig i lägret (läs: besättningen) och genast gick tillvaron över till sol och bad och lata sköna dagar. Nu kunde vi stanna här med gott samvete utan att känna att vi hade något motorbekymmer hängandes över oss.

Så ett av ärendena vi hade uppe på berget var ringa till vår svenska leverantör av motorn. Säga vad man vill, men många gånger så är det så skönt att man köpt prylar i Sverige och fått dem nedskickade, såsom motorn. För vem svarar inte i andra änden om inte Pontus på Vetus i Lysekil. På sin semester dessutom. Och vad säger han, jo att detta fixar han såklart. Ny matarpump ordnar han (går på garantin) och några andra ting därtill som vi behöver för fortsatt serviceunderhåll. Bättre support går inte att få och så har det varit längs hela vägen. Vi är fantastiskt nöjda med vår motor, den är effektiv och drar lite diesel och vi skulle inte välja något annat märke om vi skulle stå i samma sits igen att behöva byta. För saker kan ju alltid börja krångla och gå sönder vilket märke eller hur gammal eller ny saken än är. Mer viktigt är det hur problemet blir emottaget när man tar upp det med producenten eller leverantören. Så vi kan varmt rekommendera Vetus i Lysekil, supporten är enastående och det gör vår segling fortsatt trygg oavsett vart i världen vi befinner oss. Tack tack Pontus, tänk att du svarade fast du hade semester bara för att du är så mån om oss! TACK!

Skepp o Hoj!

 Kapten felsöker…

 

 I aktern ligger vi förtöjda med linor runt stenblock…här ligger vi fint…

 

 När vi konstaterat felet och löst det provisoriskt så tar vi oss uppför berget för att söka efter internet och telefonkontakt…

 

 Där nere i ankarviken väntar Wilma…

 

 Utsikten uppe från höjden är det inget fel på…

 

 När läget lugnat sig och vi pratat med återförsäljaren så njöt vi av en fin kväll, Kapten tog med sig grillen i land där vi grillade ett par vansinnigt goda kotletter vi köpt på Serifos…vi lever enligt devisen ”lördag hela veckan lång”.

 

Over and Out

 

 

Livadi, Serifos, Kykladerna, Grekland

Med en promenadtakt som var allt annat än rask tog vi oss mödosamt uppför berget med hjälp av den gamla åsnestigen. Dagen bjöd på kopiöst varmt väder och det reflekterande solljuset fick luften att dallra. Med jämna mellanrum stannade vi för att vila och söka skugga intill ett fikonträd eller någon vitkalkad mur.

 Vårt mål var att nå Chora, en vykortsvacker stilla by med hus som klätterlikt reser sig mot bergets topp och som avslutas med ett kapell på knallens högsta punkt. På toppen möts man av en svindlande utsikt över Livadibukten och dess by intill. Livadi har sexhundra invånare och en del turism om somrarna. I stillsamma Chora bor trehundra personer. Med bil kan man ta sig upp via den nyare vägen som likt en serpentin ringlar sig uppför och emellanåt korsar den åsnestig som vi kämpar oss upp via. Men tar man bil så får man parkera och gå sista biten oavsett, för den övre bebyggelsen erövras endast till fots eller ridandes på åsnerygg då vägarna övergår i stenbelagda gränder och trappor där vissa partier är svårbemästrade och får promenaden att mer likna en bergsklättning än någonting annat.

Att ta sig upp för berget tar närmare en timme om man stannar till ett par gånger och dricker vatten vid någon av posterna som kyrkan snällt ställt ut. Ett behövligt stopp för så väl åsna som man. Väl uppe så ser vi långt ut över Egeiska havet och de närmaste öarna i prefekturen Kykladerna. Vi ser ön Sifnos där vi nyss var och nedanför oss skymtar vi Wilma i det bortre hörnet av bukten. Bor man ett helt liv på toppen av Chora så har man sannolikt ett långt liv att vänta med dess friska luft och vardagsmotion som ges. Strax nedanför toppen finns ett torg, tillika Choras hjärta, med ett fik och en taverna samt stadshuset där öns administrativa ärenden sköts. Ja någon mer kommers går inte att finna förutom ett folklore-museum.

 Från kapellet på toppen så följer man pilarna neråt igen för att finna vägen till byns torg och lilla centrum. Vi hägrade efter en fika då klockan gott och väl slagit tre. Vi började följa de röda pilarna som målats i de vitkalkade husfasaderna med jämna mellanrum. Men så slutar pilarna plötsligt att dyka upp och vi letar och går vilse och går tillbaka och försöker på nytt. Vi ger upp och vi försöker ta oss ned till byn Livadi istället men det är inte det lättaste. Flera gånger hamnar vi i återvändsgränder mellan de små kubiska huset, vi kommer runt ett hus och stigen tar slut och den övertas av en hänförande utsikt istället. Till slut fann vi vägen ut ur vår labyrint som vi trodde skulle sluka oss då vi fann åsnestigen på nytt. Väl tillbaka i Livadi så hade fyra timmar förflutit och fötterna ömmade betänkligt. Men det hade trots allt varit mödan värd att ta sig uppför berget till Choras topp, bara utsikten gjorde ansträngningen värd och berättigad. Men det skavde lite att vi inte hittat till det lilla torget och caféet. Vi tänkte för ett ögonblick att vi hade en ny chans nästkommande dag. Men samtidigt kändes det tveksamt då det är lite för hett att gå under den stekheta solen, tre liter vatten hade konsumerats och många svettdroppar hade runnit utefter våra ryggar. Men kanske att vi tar oss upp igen om vi kommer tillbaka en annan gång, för till faktum hör att vi varit på Serifos förut. Men den gången, i oktober förra året, så ankrade vi upp i bukten bara för att få oss en natts sömn och vila. Nästa morgon seglade vi vidare mot Naxos. Men det var då.

Resterande tid av vår vistelse här på ön Serifos tillbringar vi i den betydligt mer lättillgängliga byn Livadi. Den är också fin, liksom Chora men bjuder oss på god service i form av grönsaksstånd och charkuteributiker med mera. Det kan tänkas behöva fyllas på i våra lager. 

Skepp o Hoj!

 Det är rysligt varmt, över trettio grader i skuggan och det är svårt att finna skugga. Vid ett par kyrkor så bjöds det på en vattentapp så vi kunde svalka av oss. Vi passade även på att fylla på vattenflaskan på nytt…

 

 Vi tar den gamla åsnevägen upp…idag finns en modernare bilväg men det blir betydligt längre och den går inte ända upp…

 

I korsningen åsnestigen och bilvägen fann Kapten sig ett träd som bjöd på skugga…

 

 När åsnestigen tar slut så tar en grusväg över en kort bit innan byns bebyggelse börjar. Än har vi en bit kvar till toppen…Kaptens tröja är blöt av svett och styrmans solglasögon halkar på näsan…

 

 Nu är vi i byn, den är vit, vit, vit… Dörrar och fönsterluckor är blå blå blå – liksom himlen och havet. Det här är Grekland!

 

 Tittut…gammal bebyggelse och bara nästan gammal bebyggelse…

 

 Åh…en skuggfläck, den tar jag! Styrman kommer som vanligt på efterkälken då hon inte galopperar upp lika obehindrat som Kapten…

 

 Ah…det finns ett vattenhål här i byn, så vi kanske kan få oss en kopp kaffe. Men vilken otur för oss att vi gick vilse och aldrig fann byns lilla torg…

 

 Det blir alltmer klättring och trapporna är stundtals smala med stup vid sidan av…

 

 Här uppe bor det människor, nästan ända uppe på toppen och byborna sköter om sina hus mycket väl och bjuder på fantastiska blomsterodlingar och vackra krukor som står utställda till fröjd för de som passerar…

 

Nästan uppe på toppen och utsikten mot baksidan bjuder på berg, ruiner och några äldre byggnader…

 

 Sista trappan och vi når kapellet på toppen…högre än så här kommer vi inte…

 

 Men vilken utsikt…värt mödan…

 

Där nere syns Livadibukten och intill ligger Livadi by…

 

Där nere ligger Wilma…som ni ser så är det gott om plats och ankarviken är långt ifrån full av båtar trots högsäsong…

 

 Husen under oss…

 

Husen på bergets västra sida…(där vi nu efteråt tycks ana stadshuset och torget, men stigarna och skyltarna ledde oss inte dit…)

 

 För den som tar bilen får åka serpentinvägar upp, fast sista biten får alla gå (eller rida åsna).

 

 We made it! Den obligatoriska selfien…

 

 Kaptens snygga väska fotograferades, det blå tyget gjorde sig fint mot havet och himlen…

 

 På väg ner igen, det var lättare att attackera trapporna på nervägen än uppför…

 

Tillbaka nere i Livadi var allt betydligt mer plant, äntligen kunde vi leta upp en kopp kaffe…

 

 Vi är på Serifos, vid den röda pricken. Här passerade vi för snart ett år sedan när vi seglade till Naxos. Det röda strecket visar hur vi seglat så här långt och mer röda streck ska det bli…

 

Over and Out!

 

 

 

 

 

 

Faros, Sifnos, Kykladerna, Grekland

Vi ligger kvar i vår vackra ankarvik intill den lilla fiskebyn Faros på ön Sifnos. Helgens hårda blåst har passerat och följs nu av annat svårseglat väderfenomen, närmare bestämt vindstilla. Detta gör oss inget. Dels får vi några sköna slappardagar med sol, bad och snorkling samt att vi hinner vårda båten – vi behövde reparera Wilma. En bit tätningsmassa hade släppt mellan styrhytten och däcket vilket resulterat i att vi fått vatten in i pilothuset vid varje översköljande svallvåg. Rätt mycket också. Kapten har nu slipat bort den gamla tätningen och lagt ny samt att han har plastat upp med glasfiber och epoxy för att få det garanterat tätt. Till god sak hör att måla efteråt, vilket Kapten nu gjort.

Faros är en bedårande liten fiskeby och en relativt okänd pärla belägen på öns sydöstra sida. Hit hittar få turister. De flesta är greker men en och en annan skandinav och fransman dyker upp här. Här finns inga krimskramsbutiker, inga parasoller i långa rader och inget hotellkomplex. Vill man besöka Faro så får man hyra något av de små vitkalkade sockerbitsformade husen med indigofärgade fönsterluckor som står intill vattnet. Eller så bor man inne i Apollonia, huvudorten på ön och tar bussen ut över dagen. Här finns vandringsleder som tar dig till närliggande badstränder eller till någon av de 365 kapellen som finns på ön. Ett kapell för varje dag på året som grekerna här säger. Faros bjuder på lata dagar med sol och bad. Soltrötta föräldrar söker skugga på tavernan där de har god uppsikt över sina barn som leker i vattnet, borden står precis intill brynet. Om kvällarna fylls restaurangerna av hungriga människor och fisk är det givna temat på menyn. Prisläget är något högre än vi är vana vid, men inte så man får hicka. Alla är mycket vänliga och tempot är lugnt. Pittoreskt och genuint. Lugnt, varmt och azurblått. Platsen ger oss en stark semesterkänsla trots vår arbetsfria tillvaro.

Vi ville inte missa chansen att insupa Faros härliga atmosfär så ena kvällen rodde vi in till fiskebåtskajen för att gå på restaurang. Vi blev varmt mottagna av personalen och vi fick ett bord på terrassen med vacker panorama ut över viken och Wilma. Den trevliga servitrisen föreslog att vi skulle följa med in och själva välja en nyfångad fisk. I en kylvagn med draglådor, en fisksort för varje låda, låg fiskarna på isbädd. Vi fick veta de olika fiskarnas namn samt hur de tillagas och vilken smak och struktur de ger. Priset anges per kilo vilket till en början verkar dyrt men som landar betydligt humanare i pris än vid första anblick, här får man in maten på ett gemensamt serveringsfat och inte som portionstallrikar som i Sverige. Vi föll för röd skorpionfisk, den såg spännande ut och utlovades ha likheter med hummern. Det lät mäkta gott och till fisken serverades en oliv- och citronsås. Förutom fisken beställde vi grillade grönsaker, tzatziki, bröd och vin.

Vi blev inte det minsta besvikna på fisken, vit och fast i strukturen och smaken påminde lite om hummer om än sparsamt. De få ben som satt i fisken var stora som fiskkrokar och därför väldigt lätta att se och plocka bort. Den röda skorpionfisken fångas av Faros egna fiskare och de tar vänligen bort alla gifttaggar före leverans. Röd skorpionfisk är nämligen giftig och skapar en toxisk reaktion och man kan bli riktigt sjuk om man blir stungen. Då skorpionfiskar lever på havsbotten så händer det att turister oavsiktligt kliver på dessa vilket inte är bra. Då gäller det att fort komma åt varmvatten, minst 40 grader men helst 45 men utan att skålla sig såklart. Ju snabbare och ju längre man spolar det angripna området, desto bättre… Nu ska man inte missta den röda skorpionfisken från den svarta där den senare nämnda tillhör en av världens farligaste vattendjur och man riskerar att dö om man blir stungen. På blott en timme kan man skickas upp till Sankte Per under svåra smärtor och för en del öppnar han porten. Bye bye, så var det slut. Den röda är inte fullt så giftig men inte heller den något att leka med. Av giftet märkte vi inget av utan vi åt med god behållning (och hälsa).

Med en avslutande dessert bestående av en iskall citronyoghurt med kakrasp så rodde vi tillbaka till väntande Wilma för lite god sömn. Livet är gott nu. Väldigt gott. 

Skepp o Hoj!

 …samtliga serveringar har den bästa tänkbara utsikten, den ut över vattnet och Wilma…

 

 En liten rackare kom med på bild…

 

 Faros är en riktig liten pärla…

 

 Wilma i viken…ett par andra segelbåtar har kommit och gått men mestadels har vi legat ensamma…de flesta seglare håller sig borta från meltemin och seglar hellre på östra sidan i Ioniska Havet där man nu så här års får trängas. Här finns det gott om plats.

 

 Vi har promenerat till badstranden som ligger väster om byn…

 

 På stranden står träd som skuggar badgästerna, ett trevlig sätt att slippa en massa plastiga parasoller som står på rad…temperaturen ligger på 30 grader…

 

 Så mycket större än så här är inte Faros…inget för den som söker party och tempo…men för den finns Apollonia som är huvudstaden på ön…

 

Azurblått vatten, utsikt från Wilma…

 

På promenad genom byn…

 

 …Faros-borna ägnar sig åt småbruk och fiske, vinrankor och höns såg vi utmed promenaden…

 

 Hej Kompis…glädjande nog så såg samtliga katter i Faros mycket friska och välmående ut…

 

 …grillade grönsaker på fisktavernan…

 

 Tillagad röd skorpionfisk…inte helt olik hummer och här serverad utan gifttaggar…

 

Over and Out

 

 

 

 

(…så det var inte med någon större sorg vi lämnade Chios…)

På bruten engelska förklarar mannen för oss; ”det var utomjordingar som skapade oss människor genom ett experiment”. Samtalet hade pågått i över en timme och vi hade flertalet gånger försökt komma ifrån mannen. Till en början hade samtalet varit underhållande och i vårt tycke mer normalt då det initialt hade handlat om segling. Mannen med det spretiga håret hade tre världsomseglingar i ryggen och han hade under sina år till sjöss sett otaliga platser. Men sakta hade samtalet börjat handla om annat än båtar och segling och nu stod han engagerat och mässade med yviga gester om hur människan kommit till på jorden. Varje gång vi försökt att avsluta samtalet så hade mannen sprungit i kapp oss på nytt. Han fortsatte; ”utomgjordingarna experimenterade med vårt DNA då de ville skapa den mest perfekta varelsen till vår planet”…”men de första misslyckades och blev apor”… ”men till slut lyckades de skapa människan…”.

 Vi fick av mannen veta att utomjordingarna först fick fram en människa som var svart i hyn och därefter en bättre som var ljus, blond och blå till ögonfärg och att det därför är den ariska rasen på jorden som har övertaget. Att vi vita alltid kommer att vara överlägsna alla andra folkslag. Vi hade hört nog och ville inte lyssna mer på UFO-mannens nonsens. Kapten Betong tittade på sin klocka och utbrast”Oj är klockan så mycket, jag måste hem för jag väntar ett samtal”. Så med raska steg lämnade vi mannen bakom oss och vi hörde honom ropa ”DETTA ÄR VETENSKAP”. Tack och lov så följde han inte efter oss denna gång.

 Puh, det hade varit en smärre pärs att hämta vatten i våra dunkar och medan vi promenerade den sista biten till Wilma så diskuterade vi om det kan finnas ett bäst-före-datum för seglare. För emellanåt möter vi människor som levt på båt i så många år att de totalt verkar ha tappat förankring till den civiliserade världen. Dessa brukar uteslutande vara ensamma män med en pepparkaksbrun senig kropp med håret i hästsvans. Som regel är de vegetarianer, inget ont i det men kanske att de lider av kraftig B-vitaminbrist i kombination med för mycket sol och ensamhet. För det verkar ha slagit runt totalt i huvudet på vissa.

 Att jorden skulle vara den enda planeten i universum med intelligent livsform kan ju på ett sätt verka osannolikt och människors nyfikenhet på rymden har därför rört sig i ett spänningsfält mellan tro, vetenskap och politik. De gåtfulla radioblixtarna som nådde jorden tidigare i år har väckt nytt liv i debatten där vissa menar att det är utomjordingar som försöker kontakta oss. Tillbaka ombord på Wilma så googlade vi på det som mannen berättat för oss och vi fick träffar som stämde mycket väl med det UFO-gubben sagt. Det finns en stor grupp människor som tror på Claude Varilhons ord. Han kallar sig numera för Rael och rörelsen går under namnet Raelian Movement eller Raelian Religion. Denne man påstår sig haft närkontakt med utomjordingar den 13 december 1973 och att dessa utomjordingar går under namnet Elohim, att de är en slags rymdgudar. Rörelsen har idag ca 50.000 anhängare världen över. Enligt Rael så har det blivit hans uppgift att predika och berätta om Elohim för jordens befolkning och förbereda alla för rymdgudarnas närstående återkomst. Berättelsen känns bekant och återträffas i flertalet religioner. Inte bara kärt barn har många namn utan även frälsaren.

 Besättningen på Wilma tror mer på vetenskap än några religioner vilka de än må vara. Så teorin om att det skulle vara utomjordingar som skapat människan tror vi inte på. I våra ögon är detta gallimatias, nonsens, rappakalja och strunt. Och sen vi lyckades skaka av oss vår efterhängsna UFO-man så har vi gått omvägar för att inte passera hans båt eller stöta på honom i området kring hamnen.

 Vi såg ett litet andhål i de envetna vindarna från norr och vi tänkte ta chansen. Det har blåst rejält i flera dagar och det har gett oss en reminiscens från vinterns månader på Naxos då det blåste kuling ett par dagar i veckan – hela vintern. Vi känner oss också klara med Chios då vi nu fyllt på våra förråd och vi även hunnit vara sociala med allsköns originella typer. Dels UFO-mannen men även paret som bjöd in oss häromkvällen på en drink. Deras relation var inte den bästa för flera gånger under kvällen hamnade de tu i luven på varandra. Alla har nog råkat ut för det, för par som tjurar, surar och är sarkastiska mot sin kära med hårda ordväxlingar och med nedvärderande tillsägningar. Vi tittade lite menande på varandra under kvällen där våra växlande blickar uttalade samma sak. Vi förstår inte att människor fortsätter att vara tillsammans när de så till den milda grad har taggarna ut mot varandra att man inte ens klarar av att hålla igen när man har gäster.

 Så det var inte med någon större sorg vi lämnade Chios bakom oss i full fräs i de friska vindarna. Chios var annars bra bortsett från människorna (vi mötte även fler original). Framför allt så var Chios gratishamn (ligger lite norr om Chios centrum) en praktisk och billig plats att landa på ett tag.

Vi fick en fantastisk segling på 50 distans rakt söderut och Wilma forsade fram i 8,7 knop som mest. Vid solnedgången ankrade vi upp i en liten vik på ön Fournoi som ligger mellan Samos och Ikaria efter att ha haft en gudomlig insegling. Som i en mindre skärgård gled vi in mellan kobbar och skär och djupa vikar där vind och svall tacknämligt hade lagt sig. Kändes som en välförtjänt avslutning på dagen då seglingen hade bjudit på rätt mycket sjö som stundtals slog över båten och gjorde såväl Wilma som besättningen blöta och saltstänkta.

Tanken är att bara stanna en natt i viken för att morgonen därpå (läs: idag) segla vidare rakt västerut, för att korsa meltemi-korridoren i mitten av Egeiska havet. Starka meltemi-vindar är att vänta framåt helgen och vi söker oss därför till lite lugnare vatten nära Peloponnesos. För vi har i vår kikare att sammanstråla med ensamseglande Susan som just nu befinner sig i västra Grekland. Men mer om det får ni veta i framtiden. Nu har vi att njuta av en lång dags segling. Får se vart vindarna bär oss.

Skepp o Hoj

 Fika på stan…

 

 Chios centrum gillade vi, på tvärgatorna trängdes små caféer…

 

 Vi närmar oss en smalt sund i ögruppen dit Fournoi ingår…

 

 Solen står lågt och vi har seglat  50 distans…

 

 Vacker segling och vi hinner precis fram innan solen går ner helt…

 

Over and Out

 

 

Ps. För att förtydliga så är vi av åsikten att alla människor är unika och har lika värde, oavsett färghud, ursprung, religiös tillhörighet eller sexuell läggning. Även denna UFO-man hade vi nog haft överseende med trots hans udda tro. Men när han började mässa om den vita mannens förträfflighet så gick han över gränsen… 

(…i den friska vinden kysser Wilma en kaj men det är myggfritt och vi hinner serva motorn…)

 Chios, Nordegeiska Öarna, Grekland

Efter ett par nätter vid den välskötta och vackra ön Oinousses så styrde vi kosan mot grannön Chios. Vi hade från seglarvänner fått tips om en gratishamn strax norr om huvudorten på ön. Hamnen skulle vara fri från passagerarfärjor så vi skulle slippa svall från dessa samt att man kunde ligga gratis längs med en stabil och väl skyddad kaj. Mumma med andra ord!

En hamn skulle sitta fint för det var utlovat ihärdiga meltemivindar samt att vi hade en planerad motorservice att göra på Wilma. Trippmätaren hade precis passerat 500 gångtimmar sedan vi för första gången startade vår nya motor på varvet i Portugal år 2017. Ja för er som följt oss minns kanske hur vi i dammet i Amora slet med att kränga ut den gamla Forden och vinscha ner en sprillans ny knallgul Vetus i motorrummet. Där Kapten fick bygga om motorbädden och förlänga propelleraxeln medan en rad kritiska ögon följde vårt arbete. Men resultatet blev toppenbra och nu med två seglingssäsonger i ryggen så kan vi konstatera att vår motor på 85hk går som en klocka och den drar blott 1,6 liter per timme.

 När vi hade satt segel utanför Oinousses hamn så tog det inte någon längre stund förrän vågtopparna började skumma vita och när vi kom mitt för sundet så yrde vattnet rejält och vinden slet i oss. Det är inte ett helt ovanligt fenomen här, att det bildas accelerationszoner mellan öarna. Enligt väderprognosen var det utlovat vindstyrkor kring fem-sex meter per sekund men det blåste gott och väl tio meter per sekund, sannolikt mer – och vinden piskade vattenytan så den blev toppig och bångstyrig. Vi hade beräknat överfarten till två och en halv timme men Wilma dundrade på i närmare nio knop och bara efter någon timme var det dags att lägga till.

Strax utanför hamnpiren så övervägde vi ett tag om vi skulle vända upp mot vind och ta ner seglen utanför, så som vi brukar. Men att stå framme på fördäck och balansera i det upproriska vattnet lockade inte, speciellt inte som vi visste att det innanför hamnpirarna lugnade sig. Men att dundra in i hamn med storseglet uppe är ju inte heller en helt lustfylld tanke, särskilt inte i denna hamn där hamninloppet är smalt och det ligger uppgrundningar på båda sidor om. Vi vägde för och emot och vi tog beslutet att segla in i hamnen.

Vi blev fullt varse om vädrets karaktär när vi kom in genom det smala inloppet. Det första vi såg var att det gick gäss på vattnet även inne i hamnen och vi insåg att väderleksrapporten sällan stämt så dåligt. Med full vind i seglen så hade vi god fart genom den smala passagen och Wilma dansade fram till båtgrannarnas stora förvåning. De undrade nog alla vad vi gjorde ute på havet i detta väder. Men kanske även varför vi seglade inne i hamnen. Med Styrman vid rodret så sprang Kapten fram på däck så fort vi kom upp i vind och tappat fart och på några sekunder så hade Kapten slitit ner storseglet. Samtidigt så fick vi se att det bara fanns en ledig plats kvar längs med kaj och den låg precis bredvid, parallellt om oss. Oops så fort allt behövde göras. Styrman fick se till att hålla Wilmas nos upp mot vind utan att köra längre fram för vi ville inte missa vår kajplats och behöva vända. Kapten fick fort på ett par fendrar och då först kunde vi styra in mot kaj och slänga över förtöjningar till hjälpsamma båtgrannar som stod beredda. Allt gick fint även om Wilma kysste kajen en aning kranbalksvis och lite färg skavdes av. Men vi tar skadan med ro för av en händelse så seglar vi runt med färgburkar i vår last. Vi hinner nog fixa skadan medan vi ligger på Chios och väntar ut meltemivindarna.

Det kändes lite larvigt att konstatera att vinden bara ett par timmar senare dämpat sig rejält. De grekiska flaggorna på landbacken stod förvisso styva ut från sina stänger men det gick inga gäss på vattnet inne i hamnen och det gick att promenera på kajen utan att se ut som ett lutande torn från Pisa. Ja den beryktade meltemin kan ställa till det men vi tycker för det mesta om den då vi inte har bråttom och har tid att vänta ut den. Framför allt så går det ju att segla (så länge man inte ska rakt norrut) för vinden är stabil och pålitlig om än i starkaste laget emellanåt. Men den är även bra för den minskar risken att drabbas av Nilfeber.

 Den grekiska Folkhälsomyndigheten har i dagarna gått ut och varnat för denna smitta, nilfebern, där alla som vistas i landet ombeds att vidta försiktighetsåtgärder och skydda sig mot den. Storbritannien avråder sina medborgare från att att besöka vissa områden i Grekland där den härjar som mest, det gäller främst platser som har stillastående vatten. Nilfeber är ett virus som sprids med myggor och blir man smittad så löper man risk att drabbas av hjärnhinneinflammation. Blir man stucken av en mygga som bär på West-Nile-viruset så behöver man inte bli sjuk men tjugo procent får influensaliknande symptom med feber, huvudvärk, muskelvärk och illamående. Tyvärr får några av dessa hjärnhinneinflammation som, om man har otur, kan leda till döden. I Grekland ser man ökade fall av Nilfeber och femtio personer dog förra året. Så det är därför vi lovsjunger den ihärdiga grekiska meltemivinden. Dagar det blåser rejält är myggfria. Men innan vi visste om faran med West-Nile-viruset så har vi besvärats av mygg, framför allt när vi var i Thessaloniki och Halkidiki, vilket är två av de värst drabbade områdena i landet. Då Kapten inte tål myggbett i största allmänhet så började vi skydda oss rejält redan då och sedan ett par månader tillbaka så sover vi med myggnät samt att vi har myggmedel av olika slag. Är det gott om mygg där vi är så baddar vi in ansikte, händer och fötter med vinäger innan vi går och lägger oss för myggen verkar inte tycka om den doften och de lämnar oss ifred.

Så vad säger man, är meltemin bra eller dålig? Ja det mesta har ju två sidor och tack vare att vi är lite hänvisade att ligga i hamn medan det blåser över så slipper vi såväl mygg som att vi har tid att gulla och sköta om båten. Här på Chios finns dessutom bra mataffärer till låga priser så nu passar vi på att bunkra upp så vi har fulla skåp tills vi släpper kajen och fladdrar söderut igen. Ser ut att kunna bli i veckan.

Skepp o Hoj!

 Efter ett par timmar så har den värsta blåsten lagt sig men flaggorna står ändå rakt ut från sina stänger…

 

 Kapten studerar matarpumpen på motorn som av någon anledning tar lite väl lång tid på sig att bygga upp trycket så vi får förlänga tiden i tändningsläget. Dels så var filtret rejält igensatt och det skulle ju ändå bytas nu när det var dags för service. Därtill så fann Kapten att en jordkabel satt lös så kontakten har nog varit bristfällig. En god sjöman arbetar förebyggande. 

 

Gratis är gott. Här ligger vi kostnadsfritt men det finns ingen elektricitet eller vatten på kajen. Men vi har solpaneler och för tillfället så arbetar vindgeneratiorn för fullt. Vatten hittar vi en kort promenad bort och mataffärerna bjuder på brett sortiment till låga priser. En praktisk plats att stanna till på...

 

Fakta att läsa om nilfeber finner du på Folkhälsomyndighetens hemsida och här kommer en artikel från brittiska The Guardian kring ämnet.

 Over and Out