Igår morse gjorde vi oss seglingsklara. Vi var in till fiskehamnskajen för att fylla på färskvatten i våra dunkar. Tillbaka på Wilma så surrade vi och startade upp all navigation. Vår plan var att sätta kurs mot en ankarvik på den sydvästra sidan av Sifnos, det väntade för ovanlighetens skull sydostliga vindar till natten.

 Innan vi startade motorn för att lämna viken så satte vi på en kanna tevatten och plockade fram knäckebröd, ost och smör. Vi tänkte att en frukost nog skulle sitta fint i magen, vi hade ju trots allt gott om tid då seglatsen skulle bli kort, endast sex distans. Därtill ville vi kolla väderutsikterna ännu en gång för prognosen var ambivalent, de olika vädersajterna var inte samstämmiga. Denna gång fick vi en ny vindriktning serverad, med nyutlovade sydvästliga vindar. Med andra skulle vår tilltänkta ankarvik bli sämre än vår nuvarande. Hur skulle vi nu göra var frågan.

 Skulle vi kunna lita på prognosen, skulle vi stanna eller skulle vi segla till en helt annan ö? På vilken sida av ön skulle vi i så fall ankra, om det som nu skulle blåsa hårda sydliga vindar i åtta timmar och därefter vända tillbaka till nordliga? Vi vägde för och emot.

 Att stanna hade den stora fördelen att vårt ankare satt rejält i sandbotten, nedgrävt nog för att möta riktigt busväder. Nackdelen låg i att vid en vindvridning så riskerade vi komma in på lite väl grunt vatten samt att vi skulle komma nära småbåtarna som ligger på boj, framför allt den lilla blå segelbåten som ligger mellan Wilma och stranden. Båtarna som ligger på boj har inte samma stora svängradie som ankrade båtar har och vi hade lagt ut fyrtio meter kätting. Med Wilmas tio meter därtill så gör det att båtens akter kan förflytta sig i en stor cirkel, för Wilma handlade det om 100 meter om kättingen sträcks ut fullt (från ända till ända). Vi ville inte heller riskera komma in på tvåmeterskurvan då Wilmas köl sticker 1,9 meter.

 Efter lite överväganden så valde vi att stanna kvar i vår vik. Viktigast var att sitta fast, botten består av sand och vindvridningen skulle vara kortvarig. Vi skulle nog lyckas hålla koll på Wilma och i värsta fall spela hem lite på ankarkättingen för att undvika grundstötning eller krock med den lilla segelbåten. I en annan ankarvik så visste vi ju inte hur bra vi skulle hinna sätta ankaret i botten innan det blåste upp, inte heller hur många andra båtar som skulle trängas i en och samma vik. Här var vi ensamma sånär som på småbåtarna samt en tvåmastad vacker skuta längre ut i bukten. Istället för att segla så kunde vi ägna dagen åt att bada, blåsten och vindvridningen var utlovad till natten först. Det var ju trots allt väldigt varmt, över trettio grader i skuggan.

Vi tränade på att dyka från peket med målet att inte se ut som en potatissäck, vilket man tenderar att göra med stigande ålder. Att få till ett schwung i avsatsen och med rak kropp kasta sig ut i vattnet med elegant vinkel är inte helt lätt. Generellt blir man med åren mer feg. Slutar man utföra förmågor man besitter i sin ungdom så tappar man dem till slut, oftast helt i onödan. Om detta blev vi varse när vi var i Holland. Vi har i vår enfald trott att riktigt gamla människor inte kan cykla, för det gör ju inte vi svenskar. I vart fall är det ett udda inslag i stadsbilden att se gamla Greta fara fram på en Crescent, nä mer troligt är att hon kommer gåendes halvt puckelryggad med en rollator i händerna. Vi har alltid undrat varför rollatorerna är utformade så man ser ut som Ringaren i Notre Dame när man går, varför är de utformade så? I Holland däremot far 80-plussarna fram på sina fottrampade tvåhjulingar i full fräs med raka ryggar. Kryckor och gå-käppar sätter de fast på cykeln. Vi minns en gång då vi förlorade ett cykelrace mot en rysligt gammal man, vi bedömde hans ålder kring åttifem-nittio. Vi hade stannat vid ett rödljus och vi hade mannen till höger om oss. När det blev grönt så stack han iväg som ett skott och vi såg bara ryggtavlan på gubben. Hur mycket vi än tog i så lyckades vi inte komma i kapp och till slut så skrattade vi så vi vek oss dubbelt och då gick det inte alls längre. Cykelgubben hade hjälp av sina stora hjul medan vi fick trampa snabbare på våra minicyklar. Men ändå. Dessutom bar gubben ett par gammalmodiga träskor av holländsk modell på fötterna vilket måste ha höjt svårighetsgraden avsevärt. Ja cykla kunde han och det är han inte ensam om. Att äldre människor i Holland är duktiga på att cykla högt upp i åldrarna gissar vi beror på att de aldrig slutat cykla. Något att tänka på.

 Det är därför vi cyklar, simmar, dyker, håller andan, balanserar, hoppar, sitter på huk och klättrar i masten och i träd. Slutar man blir man med tiden feg, rädd och oförmögen. Hade Wilma varit än högre i fribordet så hade det varit toppen för på den gamla goda tiden så dök vi ledigt från tre meters höjd och hoppade från fem. Men vete sjutton om man vågar klättra upp i masten och kasta sig ut därifrån. Det vore ju synd att missa hoppet och slå ihjäl sig mot däck. Betongdäck dessutom!

 När vi höll på som bäst med våra dyk så kom en kille simmandes mot oss. Han hade varit nere på botten och hämtat upp en bläckfisk som nu satt på hans arm. Killens engelska var lite knapphändig men han berättade att han var på semester och bodde på campingen intill. Killen var en hejare på att fridyka, utan hjälp av simfenor eller blytyngder kunde han simma ner på tio meters djup och jaga bläckfiskar och det dröjde en lång stund innan han kom upp till ytan.

 Kapten Betong klappade bläckfisken och plötsligt kom ett bläcksprut farandes ut ur det slemmiga djuret samtidigt som den hoppade bort från killens arm och stack ner till havsbottnen som en projektil. Det var häftigt att se fontänen av blåsvarta vätska, ett beteende bläckfisken har för att kunna dölja sig och undgå fienden. Bläckfisken syns nämligen inte i det kamouflerade bläck-färgade vattnet och det ger honom tid att pysa iväg.

Dagen förflöt med allehanda lämpliga göromål för en stekhet dag som att spela Yatzy, lyssna på radio, putsa rostfritt, vila middag och bada. När vi gick och la oss för natten så hade det inte börjat blåsa upp än.

 Vid tvåtiden på natten vaknade vi och konstaterade att vindvridningen ägt rum. Wilma låg rätt nära land men framför allt nära den lilla blå segelbåten. Vår jolle låg oroväckande nära den andra båtens för med bara någon meter emellan, skulle kättingen sträckas ut mer så skulle jollen dunsa i. Så Kapten slog sig ner i sittbrunnen och agerade ankarvakt för att se till att vi inte kom in på för grunt vatten eller dansade pardans med grannbåten.

 Nära grannbåten som ligger på boj…

 Kapten är ankarvakt i den heta natten…

 

Framåt femtiden dunsade jollen i grannbåten och Kapten spelade hem några meter på ankarkättingen. Klockan sju på morgonen när det ljusnat så dök han i för att kolla att ankaret inte förflyttat sig. Men läget var lugnt, ankaret låg precis som det gjort sedan vi kom hit. Med bara några få timmar kvar till vi skulle få en ny vindvridning (tillbaka till nordliga vindar) så kröp Kapten ner i sängen för att ta igen förlorad nattsömn.

Så vi är med andra ord kvar på Faros på Sifnos och här trivs vi bra och ligger tryggt. Tryggare än på vissa andra platser, som uppe i Halkidiki, där vi seglade för en månad sedan. Där har vädrets makter slagit till rejält. En cyklon med hagel drog fram och dödade sex personer och skadade ett trettiotal. En fiskare saknas ute till havs. Ovädret orsakade skred, omkullvälta bilar och bortblåsta tak under den halvtimme som cyklonen drog fram. Grekland har utlyst nödläge i området. Du kan läsa om det på nyheterna, bland annat här; https://svenska.yle.fi/artikel/2019/07/11/sex-turister-omkom-i-valdsamt-ovader-i-norra-grekland-nodlage-utlyst