(…and new information about the countdown…)

We have had a wonderful fun weekend with many laughs. On Friday we were home to John´s girlfriend where we stayed over night. And yesterday we were onboard on our Scottish friends boat. So now we have tried gaelic coffee. Well, it´s not as exotic as it may sound. Another name for the drink is irish coffee (but you use Scotch whisky instead) Sooo gooood! And what a nice evening!

And now we continue in swedish…(but you find more text in english in the end of this post…)

 När vi kom tillbaka från Montijo och besöket hos vännen John med käresta så hade vi inte mycket mer tid annat än att vi hann gå till affären samt förbereda inför söndagen, då vi lovat några av våra varvsvänner svenska köttbullar med de klassiska tillbehören. Sen så bar det av igen vid skymning och vi lämnade Wilma åt hennes öde. Men denna gång hade vi nära. Vi klev ombord hos våra vänner som kommer från Orkneyöarna. Eller ”Årrrkniii ajlands” med ett riktigt rungade ”rrr” som det låter när skottarna själva uttalar det.

Vi möttes av skotsk musik, lite folkmusik med säckpipetoner. Nackhåren reste sig av välbehag, vilken känsla och vilket mottagande. Och vi slog oss ner i soffan. Pimpsten, eller prinsessa som hon minsann är i detta sällskap blev hänvisad hörnet där alla kuddarna låg tillpuffade. Och vi döpte genast platsen till ”the princess corner”. Det tog inte lång tid förrän ett par andra vänner till våra vänner på varvet dök upp. Och så var vi ett komplett gäng om sex personer.

Vad som senare hände var att vi mest skrattade. Jo ibland när man ses, speciellt med vissa människor, så blir det så förlösande roligt. Skämten och kommentarerna flög likt en pingpong-boll mellan oss.

Vi kan ju lugnt säga att längtan efter att segla upp till ”Årrkniii” inte har svalnat nämnvärt efter vår trevliga kväll tillsammans. Tvärtom, vi måste ta oss dit någon gång i livet. Och bara få uppleva denna trevliga plats med dess underbara människor. Det är någonting som känns så vansinnigt hemma, som vi inte kan sätta fingret på. Och som vi älskar dialekten. Anledningen till deras lite roliga engelska beror på att Orkney-folket faktiskt har skandinaviska rötter. Vikingarna drog dit och många slog ner sina bopålar.

Vem vet…kanske att man i livet före detta strövade runt på de skotska kullarna eller stod och rörde i en stor kittel på spisen, alltmedan vinden piskade och regnet föll utanför fönstret. Och att det är därför vi känner oss så hemma i detta sällskap. Och då ska ni veta att vi, eller i vart fall Kapten Betong, bokstavligen hatar regn. Och i Skottland kan det regna minsann…och ändå vill vi dit!

Efter all god dryck, mat och skratt så klättrade vi ner för deras höga stege och letade oss fram till Wilma som saknat oss, och vi henne. Klockan var vid midnatt och vi stöp i säng. Och vi konstaterade att nu blir det skönt att vila sig lite från allt kalasande. Nä vi är ju inga ungdomar längre, och nu vill vi återgå till våra skötsamma vanor där vi gärna somnar redan åtta på kvällen…

 Men vi kommer att leva länge på denna helg…så skoj vi haft. Vi har träningsvärk i magen av allt skrattande…

Ja och så var det ju detta med att vi stannat nedräkningen för att sjösättningen blivit uppskjuten…

 Det hela är inte så märkligt, inget större har hänt. Men det råder blåsiga dagar här och på måndag kring lunch ska det blåsa kuling i byarna. Vi har erfarenhet av att sjösätta i kraftig blåst. En gång med den stora båten vi tidigare ägde, så sjösatte vi i en styv kuling och allt gick med facit i hand bra…men det höll på att gå tokigt, där hon var nära att slita sig. Så nu när vi såg hur vädret för måndagen skulle bli, så kände vi att det är onödigt att sjösätta i kraftig blåst om vi inte måste. Hade det varit den gamla motorn på Wilma så hade vi inte brytt oss så mycket. Men nu har vi ny motor, nytt backslag och en ny propelleraxel som aldrig tidigare har körts. Och då vi ligger i en liten flodfåra som snabbt torkar upp när det blir ebb, så vill vi inte riskera att fastna i leran och få ett nytt bekymmer på halsen. Nä, vi önskar oss helt enkelt en lugn och trivsam sjösättning där vi kan göra allt i lugn och ro, utan att behöva oroa oss för vädrets makter och påverkan. Så istället så gäller följande:

T-minus 2 days, 3 hours, 30 minutes and two seconds…counting again! Vi kommer att sjösätta på tisdag klockan tolv istället. För då ska blåsten ha lagt sig något och det börjar mojna…

Och det är kanske inte helt fel av andra skäl…vi måste nog vila upp oss efter alla trevliga sammankomster. Men en sådan har vi kvar…köttbulle-träffen! Vi har anledning att återkomma. Och under tiden så fortgår nedräkningen….

Because it´s going to be very windy on Monday, our launch has been moved to Tuesday instead. We don´t want to risk anything. And with a new engine, gearbox and propellershaft we would like a calm day when we go back into the water. So now the countdown is resumed. T-minus 2 days, 3 hours, 30 minutes and two seconds…counting again!

Skepp o Hoj!

Amora, Portugal

Ja något akterstag har vi då inte sett till än, men det ska enligt utsago vara på gång. Efter att vi lite vackert påtalat att vi inte ville vänta för länge med att sätta tillbaka riggen, så kom Rafael med ett förslag. Det är så att vi behöver akterstaget för att kunna lyfta på rodret igen. Vi använder ett block som lyfthjälp, och detta sitter förankrat i akterstaget. Och utan akterstag, inget roder.

Rafaels förslag var att krankillen på varvet kunde hjälpa oss med rodret, så vi kunde få på rodret utan att behöva invänta den nya vajern. Ja gratis dessutom…(vilket ju var rimligt då kranföraren var den som kört in i riggen och orsakat olägenheten för oss).

Detta var vi ju tacksamma och glada för. En kran gör ju arbetet betydligt enklare. Skönt att slippa baxa runt på rodret för hand och ta hjälp av en bunt vänner. Vi hade tveksamt klarat det på två.

Vår gode vän John stod intill just som krankillen kom förbi och gestikulerade likt en dirigent med yviga rörelser. Hans fläktande armar berättade att han fått i uppgift av Rafael att lyfta på rodret på Wilma. Ja och vi viftade tillbaka så gott vi kunde.

När kranbilen kom åkandes så utbrister John;

 -Se upp bara! Glöm inte att det är precis efter lunch!

Ja han syftade på att kranföraren första timmen efter lunch kör kranen lite hetsigare. Han viftar lite yvigare med kranarmen så att säga. Under siestan har sannolikt en kanna vin slunkit ner för strupen. Vi skrattade gott! Nä nu skulle han inte vara så nära riggen tack och lov…så det skulle nog gå bra denna gång!

Snart var rodret på plats och vi kunde säkra det med några av Kapten nytillverkade sprintar och nyinköpta saxpinnar. En av de gamla sprintarna var lite krokig till formen, sannolikt efter någon grundstötning som skett någon gång under Wilmas 35-åriga liv. Vi kopplade genast på styrningen och vi provade även vår nya autopilot.

Allt fungerade till synes perfekt.

 Så satte vi dit Kaptens nygjorda sprintar…(så inte rodret kan hoppa av)…

 …och vi testade nya autopiloten (nu har vi två!)

 

Så check på det. Nu är rodret på plats.

Eftermiddagen gick i övrigt åt till att gå bort till John med fikakorgen. På vägen bort till honom så mötte vi den rolige skotten på gårdsplanen. Han är ju för rolig. Dagen innan hade vi varit ombord på en kopp kaffe hos honom och hans trevliga fru. Vi blev lite paffa då vi klev in ombord på deras skuta. För en hemtrevligare båt har vi då aldrig satt vår fot på förut. Ni vet den där mysiga känslan som kan bubbla upp i en när man kommer hem till någon som bor på landet. Och man kliver in i ett smakfullt bondkök där det luktar nybryggt kaffe och katten ligger i kökssoffan och trägolven är nyskrubbade med såpa. Och nybakt bröd som svalnar under en rutig duk. Ja den känslan…fast nu ombord på en båt. Fast här låg det varken en katt i någon kökssoffa, inte heller fanns några trägolv som var nyskrubbade. Nä detta var ju inte ett bondkök. Men samma känsla…

Doften av nybryggt kaffe mötte oss när vi klev ombord och blev hänvisade till den mysiga soffan i salongen. Deras flytande hem kändes levande, med mycket böcker och smakfull konst på väggarna (ja, med smakfull konst menar vi att det var båtar på alla motiven). Pimpsten fann sitt favorithörn i soffan och därpå så blev det en lång skojfrisk fikastund. Vi blev där i ett par timmar minst. Och vi blev visade bilder och kartor över deras hemmavatten. De kommer från Orkney i Scotland. Så vacker natur. Efteråt så konstaterade vi båda, att dit vill vi segla någon gång. Och samtidigt passa på att se Shetlandsöarna och kanske Färöarna, dit vi åkte på vår bröllopsresa för några år sedan.

Ja detta var ju dagen innan. Och nu stod vi på gårdsplanen med vår vän skotten och han är ju bara för rolig. Han säger så roliga saker hela tiden. Och nu log han på nytt mot prinsessan, ja Pimpsten vill säga. Och förkunnade att i hans ögon så är hon den mest perfekta människan på jorden. Rent utseendemässigt så är hon komplett, ett A-exemplar. Med en perfekt hud (ja han verkar ha hakat upp sig på Pimpstens hud), perfekt kroppsstorlek och vita friska tänder. Han plirade lite med ögonen och fortsatte;

 -Om du var min slav, och jag skulle sälja dig på en slavmarknad. Så skulle jag sälja dig dyrt. Du skulle bli den bäst betalda slaven någonsin då du är av utmärkt kvalitet!

Ja detta påstående kring en tilltänkt människohandel kanske skulle kunna uppfattas som provocerade. Men inte med vår vän Skotten. Nä på det sätt han uttrycker sig så viker man sig av skratt.

Efteråt när fikastunden var avklarad hos John, så återvände vi till Wilma. Pimpsten tog sig en extra titt i badrumsspegeln. Synade huden och grinade rejält för att grundligt studera tänderna. Kunde påstående stämma…att detta var den bäst utmejslade kvinnan på jorden? Hon tittade på den stirrande kvinnan i spegeln. Och såg…jo…en rätt snygg medelålders kvinna…med lite smårynkor. Ett något hängande högeröga som skvallrar om en tidigare ansiktsförlamning. Men visst, vita schyssta tänder där garnityret sitter hyggligt rakt. Själv uppskattade hon sitt värde till 3 och en halv euro. Bra betalt, men knappast bäst!

Så här med återstående tid inför sjösättningen: T-minus 5 days, 4 hours, 30 minutes, 18 seconds and still counting (ni vet så som det låter när man räknar ner tiden för uppskjutning av rymdfarkoster) så närmar vi oss snart ”point of no return”. Vi bunkrar mat för glatta livet och meddelar allt och alla att vi snart är väck från varvet. Vi ska betala för oss i morgon, för vår vistelse här som kom att bli 4,5 månad (som vi tänkt bara bli två). Vi tror inte riktigt det är sant att vi snart ska vara tillbaka i vattnet…vi tror hela tiden att något ska sätta käppar i hjulet. Och visst kan saker ännu hända…fast vår känsla ligger nog i att vi inte fått akterstaget än. Dessa två dygn (som vajern skulle ta att fixa) visade sig vara de längsta i mannaminne, det har snart gått en vecka. Det måste pågå någon form av marsian tideräkning här på varvet.

Och avslutningsvis så lovade vi avslöja vårt nästa vinterprojekt. Vi fann ett par kanoter liggandes i ett hörn av varvet. Till synes ägarlösa. Vi har under något års tid varit lite sugna på att paddla och vi har hållit lite span efter något lämpligt. Ja för er läsare så kanske inte många känner till att Kapten har förflutet inom roddsporten. Och inte sällan erbjöds paddling av Kajak och Kanadensare i våra hemmavatten under vår uppväxt. Nu när vi sprang på dessa så ställde vi frågan till Rafael om vi kunde få köpa kanoterna för en billig penning. -Köpa?! Undrade han. Han fortsatte; –Det är skräp, så vill ni städa dem så var så goda. -Men stoltsera inte med dem framför ögonen på de andra här på varvet…för det är alltid någon som har synpunkter på om man ger bort något, vi vill inte väcka någon avundsjuka…

Ja så vi lovade att smyga lite med vårt nya innehav. Och nu ska vi baxa ombord dessa och göra i ordning kanoterna under nästa vinter är tanken. Vi gillar ju att ha små projekt att ägna oss åt när seglingen ligger lite på is. Skönt att inte behöva oroa sig för en eventuell framtida sysslolöshet…

 Så check på det med. Vi kan nog checka av det mest nu. Utom riggen…Gaah! 

Skepp o Hoj!