Som svensk så faller sig nog ön Stromboli lite intressantare än för andra. Det var här som Ingrid Bergman spelade huvudrollen i filmen med samma namn. Roberto Rossellini regisserade filmen och den handlar om en litauisk flicka (Ingrid Bergman) som blir förälskad i en italiensk man. De flyttar till Stromboli där mannen försörjer sig som fiskare medan hon har svårt att finna sig till rätta på ön. Befolkningen är avog mot henne och den branta och karga vulkansluttningen är inget paradis för den unga kvinnan.
Filmen Stromboli spelades in på ön Stromboli sommaren 1949
Det är mycket smärta och hjärta i filmen, dramatik med vulkanutbrott (jo det blev ett riktigt vulkanutbrott på ön när de höll på att spela in filmen) och faktiskt en helt underbar filmsekvens där byns män fiskar tonfisk. Den realistiska filmscenen av tonfisket är idag berömd och en viktig dokumentation för framtiden. Att Kapten ombord på Wilma inte fångar nämnvärt mycket fisk beror inte på hans okunskap eller ointresse (även om man lätt kan tro det). För när man ser scenen där stora tonfiskar hoppar i stim så det skvätter under vattenytan, ja då förstår man att haven på den tiden var fantastiskt rika på fisk. Tonfiskar som är mans-stora och som måste vägt uppåt hundra kilo styck.
Var tjugonde minut så sker en mindre explosion uppe i kratern och en rökpuff kommer ut. Vi fotade när vi kom seglandes…När filmen Stromboli spelades in så skedde ett större vulkanutbrott här…
Annars är väl filmen som man kan tänka sig när den är från 1950 och svartvit. Dåtidens filmteknik låg milsvida från dagens och filmen kan uppfattas som dåligt bearbetad. Det är lätt att man tappar intresset och istället går ut i köket och sätter på en kopp kaffe. Men vi fann den nog rätt så intressant ändå.
Ingrid Bergman i Stromboli… (bilden stulen från internet men det verkar vara en officiell bild som används flitigt av alla)
Just denna film har något över sig som andra saknar och det är definitivt inte det som sker på duken, utan det som utspelar sig bakom. Ett hett kärleksdrama med hämnd och svartsjuka. Minst lika het som vulkanen själv.
Vid den här tiden var Ingrid Bergman redan mycket stor, framför allt i USA. Hon var erkänt duktig och hon var vacker och allting var så till synes perfekt. Hon var gift och hade barn och var framgångsrik. Men så såg hon en film av Roberto Rossellini och Ingrid blev betagen och beslutade sig att skriva ett brev till regissören. Ingrid berättade att hon var en känd skådespelerska och gärna ville jobba för honom, att hon pratade mycket bra engelska, var hyggligt duktig på tyska och franska men kunde bara ett ord på italienska, ”Ti amo” (jag älskar dig). Roberto föll för det charmiga brevet.
Detta ledde till att Ingrid fick huvudrollen i regissörens nästa film, Stromboli. Roberto var vid tidpunkten gift med Anna Magnini, en annan stor italiensk filmstjärna. Anna blev rasande dels för att hon från början var tilltänkt för rollen, nu blev den plötsligt tilldelad den unga svenska filmstjärnan. I sin svartsjuka lyckades Anna övertyga en annan italiensk regissör om att göra en annan film och då med henne i huvudrollen. Filmen hette Vulcano och den spelades in under samma sommar, på en av grannöarna till Stromboli. Hur sjukt är inte det? Det gjordes alltså en till film av samma karaktär under sommaren 1949. Även den ett vulkan- och kärleksdrama i stil med Stromboli. De båda filmerna hade premiär samma vecka i Rom. Vem som stal filmidén från vem har det tvistats om. Men helt klart var att det pågick ett krig, ett hett svartsjukedrama med hämnd och rivalitet som ingredienser.
En liknande film som Stromboli spelades in på grannön, här med den försmådda Roberto Rossellinis första fru i rollen… Det gick hett till mellan vulkanerna här…
Det slutade inte bättre än att Ingrid och Roberto blev kära i varandra och innan sommaren var över så var Ingrid gravid. I USA blev det en stor medieskandal och ingen ville längre ge Ingrid några filmroller. Ärendet var till och med uppe på senatornivå med krav om total bannlysning av alla filmer Ingrid Bergman medverkat i. Nu skedde detta aldrig men det skulle dröja sju år innan amerikanarna förlät Ingrid för otrohetsaffären med Roberto Rossellini. Ingrid skilde sig från sin tidigare man, Petter Lindström och hon flyttade med Roberto till Rom. De gifte sig men äktenskapet varade inte i så många år.
Det finns ytterligare en film förutom Stromboli och Vulcano, en dokumentär som handlar om detta svartsjukedrama och den heter ”The war of the Vulcanoes” och den hade premiär 2012.
En film från 2012 som bygger på dramat kring Ingrid Bergman, Anna Magnini och Roberto Rossellini…
Huset som Ingrid och Roberto bodde i under sommaren 1949 ligger inte långt från torget. De är ett litet gulligt rödmålat hus med vita detaljer. På väggen höger om dörren sitter en marmorskylt där man kan läsa att det var här de bodde. Ingrid var mycket omtyckt av lokalbefolkningen och baren på torget har döpts efter henne.
En marmorskylt förkunnar att det var här Ingrid Bergman och Roberto Rossellini bodde under filminspelningsmånaderna…
Vi tackar Stromboli för dessa dagar. Vi har tagit platsen till våra hjärtan trots att den till mångt och mycket lever av turism (vi brukar inte imponeras av turisthak men Stromboli har förblivit genuint och äkta). Vi har under vår vistelse här inte heller skrämts av att vulkanen tillhör en av världens mest aktiva, med ett mindre utbrott var 20 minut (man ser en rökpelare stiga från kratern likt en gammal man puffar på sin pipa). Var 5-10 år sker ett större utbrott med lavaflöden på utsidan av vulkanen. Här har vi ätit den godaste pizzan någonsin. Här har vi ätit galet god glass, även den hamnar som nummer nummer ett.
Stromboli är värd en omväg. Nästa gång vi kommer hit kanske vi tar en guidad tur upp till kratern. Men det hinner vi inte nu för i morgon kastar vi loss och tar en tvådagars segling till Sicilien.
Vi hör av oss igen när vi kommer till Maffia-landet. Då får man se upp så man inte vaknar med ett hästhuvud i sängen…
Här kommer fler bilder från vår vistelse på Stromboli. Håll tillgodo;
Stranden är full av små fiskebåtar…Stromboli saknar hamn och det finns bara en kaj för av- och påstigning…
Ön saknar biltrafik sånär som på tuck-tuck-liknande fordon och motorcyklar…
Mellan husen så skymtar man toppen vulkanen…
Bedårande utsikt från torget…
Vi gick in i kyrkan som ligger intill, ljus och fin och smakfullt dekorerad…
Vi passade på att äta en sista pizza i Italien innan vi seglar vidare…vi föll pladask, godare pizza finns inte på jorden. Åk hit! (vi slank in på restaurangen som ligger precis nedanför mataffären) Här är Kaptens ”Fyra ostar”…
En vacker balkong…
Wilma och Vaare i ankarviken…
Dagligen kommer turister som lämnas av på kajen. Många väljer att ta en guidad tur upp till toppen av vulkanen för att se brinnande lava i kratern…andra vill ta till sig god mat och kultur. Oavsett, Stromboli har något för alla…
Alla gator är smala och kantas av murar och grönska…
Vi köpte glass och vi föll pladask! Den godaste glassen vi någonsin ätit finns här. De tillverkar glassen i rummet bakom butiken. Glassen ligger i rostfria kylda kärl där du inte som brukligt ser hur glassen ser ut. Enormt smakfullt och stilrent och hygieniskt. Inget kladd. Kön ringlade sig ut på gatan (glassbutiken ligger också precis nedanför mataffären – mitt emot restaurangen med världens godaste pizza).
Styrman Pimpstens glassval…GAAAH! Vi hamnade i glassriket (mycket roligare än glasriket i Småland)
Vi gick promenad i väntan på att siestan skulle ta slut…
Smala gränder…vi njuter av ett spännande Stromboli…
En vacker grind…
En restaurang som är döpt efter Ingrid Bergman…
Här bodde Ingrid Bergman och Roberto Rossellini…det uppstod kärlek och deras otrohetsaffär skapade rubriker världen över…
Men här på ön så sägs det att sommaren 1949 var magisk, med ett helt filmteam här och en världsberömd skådespelerska. Det gick hett till, såväl i vulkanen som mellan regissören och Ingrid. Hon är och var mycket omtyckt här på ön!
Stromboli seglar upp som ett av våra favoritplatser så här långt, vi kommer aldrig att glömma dessa dagar. Ett minne för livet (men man gör nog gott i att inte stanna för länge för ön är liten och snart gjord)
(..heter Kapten Betong…inlägg om ekonomi samt en film från överseglingen till ön Vulcano…)
Visst går det att tvätta för hand…billigaste alternativet för en långseglare…
Stromboli, Liperiska Öarna, Italien
Idag har vi varit i land och utforskat ön Stromboli. Men vi håller er på halster ett tag till med vad denna plats har att erbjuda.
För nu först vill vi visa er en liten film vi satt ihop från dagarna vi seglade över till Vulcano. Glöm inte sätta på ljudet. Därefter följer ett inlägg där vi redovisar för augusti månads utgifter, samt ett inlägg på temat ekonomi. För många som vill långsegla så finns bara knapphändig information att finna för vad det kostar att leva detta liv. Vi saknade sådan information för egen del. Så här kommer lite tankar kring ämnet ekonomi, och hur vi ser på de val vi gjort åren innan för att komma hit. Men först…filmtajm!
Härlig film så säg, där vi kan simma och bada i azurblått vatten. Men så har det inte alltid varit…för…
…vi prioriterar alla olika i livet och får därför olika resultat…
När man hör om personer som på ett eller annat sätt lyckats ta ett steg åt sidan och downshifta, för att få mer fritid eller kunna leva ut sin dröm, då är det lätt att missa att det bakom inte sällan ligger ett hårt arbete.
Här kommer en redovising för de utgifter vi haft under augusti månad. Vi bestämde redan innan augusti månads inträde att hålla igen lite mer, utan att för den sakens skull sänka livskvaliteten. Vi ville se hur lågt vi rimligtvis kan ligga under den dyraste månaden i Medelhavet. Livskvalitet för oss är att få äta en varierad och näringsrik och god kost, samt av att få njuta av ett gott glas vin när kvällen inträder. Att sova gott och länge också, fast detta påverkar ju inte plånboken primärt. I övrigt så kan vi nog vara rätt så tjockskalliga, vilket vi kommer att berätta lite närmare kring.
Vårt första mål för dagen är en brunch…vi slipper hålla oss med klassisk frukostmat. Få människor är smala och svältande i vårt land…så både plånboken och hälsan tackar oss…
Det här med pengar är väldigt hemligt, få vill berätta…men alla vill höra. Därför lättar vi lite på locket kring hur vårt recept har sett ut för att kunna genomföra en sådan här livsstilsförändring.
Så här landade vi i augusti. Vi hade 21 konsumtionsfria dagar på månaden.
Mat 324 euro (inkluderar hygien och kemtekniskt)
Öl/Vin 24,5 euro (inhandlat i mataffär)
Café o Restaurang 9 euro (fördelat på två besök)
Bensin/Diesel 40 euro (bensin till utombordaren)
Hamnhyra 0 euro (samtliga nätter på svaj)
Elkostnad 0 euro (gratis sol och vindkraft)
Transport övrig 0 euro (vi har cyklat istället för att ta buss/hyra bil vid utflykter)
Sport/Fritid 0 euro (naturen är gratis)
Medicin/Hygien 0 kr (hygienartiklar ingår i matkostnaden, vi klipper oss själva)
Tvätt av kläder 12 euro (vi handtvättar normalt men nu passade vi på att även tvätta lakan och stora handdukar)
Totalt 409,5 Euro
Målet var att ligga under 400 euro för månaden, men vi behövde köpa bensin till utombordaren samt att maten på Sardinien på sina ställen kostat nästan som därhemma. På några ställen har vi varit hänvisade matbutiker i turistområdena. Dyrt! Skulle vi (men det vill vi inte) välja att leva ett liv mer baserat på en kost gjord på mjölmat (mackor, pannkaka , pasta och pizza) istället för bra proteinkällor (fisk, kött och ägg) med en stor mängd härlig frukt och grönt så skulle vi säkerligen kunna halvera vår matkostnad. Men detta vill vi så klart inte, vi är övertygade om att vår goda hälsa i mångt och mycket hänger ihop med att vi äter en varierad och nyttig kost där vi får i oss alla de vitaminer, mineraler och andra byggstenar som en kropp behöver för att bibehålla en god hälsa.
Förutom våra månatliga utgifter för att leva så har vi en kostnad för mobil/bredband och ett par försäkringar. Men dessa redovisar vi inte här då de inte är rörliga och de går på ett helt annat konto (bredband, två personförsäkringar och en båtförsäkring). Men för den som är nyfiken så kan vi berätta att vi bara använder en mobil numera och vi köper 100 GB surf per månad till en total kostnad av 449 kr. Vi får här fantastiskt mycket för pengarna. Men då ska man veta att vi inte kan ringa till varandra…det funkar fint för oss. Från denna mobil internetdelar vi sen till våra andra enheter.
Så varför då snacka om pengar? Jo, emellanåt så får vi höra kommentarer som ”men ni har ju alltid haft pengar” eller ”det är ju mycket lättare för er som har ett sparkonto”. Nu i dagarna fick vi en sådan kommentar. Det är något som många inte verkar förstå. Jo, det sant att vi kunnat sälja vår förra båt som vi renoverade, där vi la ner 18000 arbetstimmar i form av blod, svett och tårar och en jäkla massa satsade sekiner. Då fick vi igen lite av det tidigare satsade kapitalet. När vi renoverade den förra båten så arbetade vi alla dagar i veckan, vid sidan av våra lönearbeten, i närmare sju år tid. Varje dag bortsett från kanske en vecka om året. Inte sällan stod vi sent på fredagskvällarna och plastade med styréndofterna tungt hängandes kring huvudet eller så klängde vi utanpå fartygets skrov med skruvdragaren i högsta hugg i ett strålkastarsken…detta medan andra gjorde andra val i livet vid samma tidpunkt. Och det är här vi vill mena att det är inte någon skillnad på oss och er. Annat än val av prioriteringar.
Vi vill mena att alla kan i högre grad nå sina mål och drömmar, mer än de flesta själva tror. Är målet riktigt högt uppsatt så måste det också smaka lite skit i munnen för att använda ett lite grövre språk. Våra prioriteringar är ingenting vi alltid berättar om, det är väl helt enkelt inte så skoj alla gånger. För de är väl på gränsen för vad folk tycker verkar normalt för ett medelålders par i Sverige, i modern tid. Men idag, när vi simmar här i det azurblåa vattnet runt båten och ser på vackra solnedgångar så är det ju lättare att berätta…nu när andra kan se att vi nått våra mål (och man kanske inte helt blev idiotförklarad trots allt).
För länge sedan började vi lägga om vår ekonomi. Vi slutade leva på 30 dagars kredit som många andra gör utan att veta om det. Ta exemplet med tankkort (betalkort för tanka bilen). Hur många har inte ett sådant. När du tankar så kommer det en räkning och så betalar du den på faktura månaden efter. Vad många inte tänker på är att du körde upp bensinen redan månaden innan. Vi började därför att betala bensinen direkt, antingen kontant eller med bankkortet där det dras direkt från kontot. God vän av ordning säger nu att det blir ju dyrare, för då går du miste om rabatterat pris på bensinen. Bullshit! Bara ett säljknep från bensinbolagen för att binda dig som kund till deras kedja.
Avsluta alla prenumerationer. Vän av ordning säger; men det är ju billigare att prenumerera, man får två lösnummer gratis på året. Bullshit. I verkligheten så hade du, om du måste stappla dig iväg till affären varje gång för att köpa tidningen, bara köpt sex eller sju nummer istället för tolv. Du är på semester, du glömde bort eller orkade inte. För vår del så övergick vi till att enkom läsa över internet och på biblioteket (Vetandets Värld och liknande tidningar finns på bibblan också kan vi upplysa om).
Sen skalade vi av alla andra kostnader och ifrågasatte dem, stora som små. Bil eller inte? Vilken bil i så fall? Till vilken kostnad? Kläder? Försäkringar? Nöjen? Bostad, hur stor och till vilken kostnad? Varenda rad i vårt utgiftsblock har vi funderat och tagit beslut kring. Ta exemplet bil, vi hatar lån och vill inte låna till bil. Så då får det bli en billig bil, ful som faen och som dina barn kommer att skämmas över. Bostad, behöver man egentligen så stor boyta? Vi har under åren bott i pyttesmå lägenheter, inte sällan ett rum, max två men då med hemmavarande barn. Under fyra månader så bodde vi på ett betonggolv i en industrilokal till 0 kronor, till förmån för något vi hellre ville ha för de 30.000 vi då kunde spara. Vårt absolut sämsta boende, vi vaknade om nätterna av stora spindlar som sprang över oss.
Kostnad för att klippa håret? Va fasen, har du inte en sax i din kökslåda? 0 kronor. Vi går aldrig till frisören. Ahh…vet du inte hur du klipper dig själv…börja så ska du se att med tiden så blir du en fena! Men du ser kanske ut som ett åkerspöke tills du fått in snitsen. Styrman Pimpstens barn har fått agera försökskaniner som små. Övning ger färdighet och barnen har inte sagt upp bekantskapen med mor.
Med ett enormt spann mellan inkomster och utgifter, när man en dag kommit så långt, så kan man som två inkomsttagare lätt börja leva på 75-80 procent av den enes låga knegar-lön. Resten av pengarna kan man använda till att investera i projekt eller spara. Inte gjort i en handvändning, särskilt inte om du är låst till avtal som tar tid att krångla sig ur. Men de flesta kan ställa om sin ekonomi på fem år eller så. Lite intressant är att vi under flera år har levt under existensminimum sett utifrån myndigheternas kalkyler.
Nu behöver ingen göra exakt som vi, en del ting har varit i marginalen för vad vi själva tycker är skoj alla gånger. Men målet har ju varit att kunna nå högt uppsatta planer och drömmar, detta har vi gjort genom hårda prioriteringar. Rätt fokus ger resultat. Ett annat fokus ger ett annat resultat. I vår strävan att nå våra mål så har vår absoluta styrka varit att vi dag efter dag hållit kvar vid våra mål och inte vacklat. Samt att vi är extremt snabba på att upptäcka om nya utgifter smyger sig på. Typexempel är väl när man faller för att köpa en kaffemaskin som kräver kaffepuckar, sådana där laddningspatroner med extra fin arom. Sakta tickar en ny kostnad in, dina patroner ger ett skyhögt pris per kopp. Allt medan ditt goda kaffe smakar ungefär samma som det du får på att brygga kaffe med melittafilter med hållare över en kanna. Ja ni förstår.
Det är lätt att glömma att det blir gott kaffe så här också. Bild lånad från Wikipedia, länk HÄR.
Så det är inget fel med något. Det är bara olika prioriteringar. Och i och med det olika resultat. Så när människor sätter på sig en offerkofta och menar att vi bara haft tur eller råkar ha fördelar som andra saknar, så ser vi lite rött. Vi har prioriterat hårt och annorlunda helt enkelt. Som te, där vi gärna dricker ett gott och bra Earl Grey-te. Vi delar alltid tepåse (eller brygger du i kanna så får du ut mer än två koppar på en påse). Således så får du dubbelt så mycket te för din satsade peng. (Men är du gäst hos oss så måste du inte dela tepåse med oss). Med tiden så sätter sig de nya vanorna och du ser dem inte längre som uppoffringar, på samma sätt som du tycker din dyra kaffemaskin och extra tv-kanaler är en mänsklig rättighet som du inte vill släppa taget kring.
Sen säger många att vi är praktiskt lagda. Vi föddes inte praktiskt lagda, vi har arbetat oss till det.
Vi vill mena att fast vi klipper håret på oss själva och delar tepåse med varandra, inte äger bil utan envisas att segla och bara använder en mobil i hushållet – så lever vi ett högkvalitativt liv. Vi har kunnat betala tillbaka till oss själva efter sjukt hårt arbete under tio års tid, där vi idag kan njuta av fri tid och fantastiska upplevelser. Men visst, ibland har vi hårt väder här på svaj och det gungar något så förskräckligt ombord. Då får man påminna sig om att det är vårt eget fria val och det är bara att härda ut. Vi har legat på ankare i snart fyra månad nu, varje natt! Klapp på axen!
Så här kommer en morot till dig där vi vill mena att du kan mycket mer än du tror. Det är bara att gå hem och göra läxan och börja gräva där du själv står och vägra ta på dig offerkoftan. Det finns inga genvägar. Blötlägg ärtor och koka ärtsoppa istället för att köpa pizza på avhämtning. Ifrågasätt varenda utgiftspost du har. Lär dig lösa saker själv, renovera och laga eller utbilda dig. De flesta människor som lyckas, har lyckats genom ett envist fokuserande och stora uppoffringar. Där man oftast satsat på något som kan generera något större tillbaka en vacker dag.
Så. Det var lite om vårt recept för att nå högt uppsatta mål.
Är du nöjd där du står, grattis. Det är inte fel att leva ett ”vanligt” liv heller. Det är lyx att ha vatten i kranen och kunna sitta på en toalett som folk utan att behöva rida på en rodeohäst varje gång. Glöm inte bort vad du har! Var tacksam för det du har! Vi tenderar bara att tro att alla andra har så mycket större och bättre möjligheter. Men lösningen sitter du på själv!
Skepp o Hoj!
(Detta var den sista månaden vi redovisar våra utgifter utåt, det fyller inget syfte längre utan vi ville visa på hur mycket det rimligtvis kan kosta att långsegla i Medelhavet. Som en liten vägledning. Så får man lägga till och dra ifrån för det som man själv väljer. Vi ville redovisa för den dyraste tiden på året och från platser där det inte enkom är billigt att vistas på samt att sporra oss själva till att inte falla för turisttrycket).
(…fascinerar oss med sin vildhet, så till den milda grad att kapten fick taggar i läppen …)
Vulcano bjöd på både intressanta djur som växter…
Vulcano, Liperiska Öarna, Italien
För att inte väcka irritation hos badande gäster så valde vi att paddla in till stranden. Endast ett fåtal hade nyttjat solstol och parasoll men över lag så var stranden högst sporadiskt besökt. Skyltar med text avslöjade att här fanns en restaurang att finna i närheten. Vårt ärende var att se om vi kunde slänga sopor, finna vatten och kanske äta något enklare.
Ingen skällde på oss när vi drog upp jollen i bortre ändan av stranden. Vi promenerade i den finkorniga kolsvarta sanden och vi fann under de stora träden i slänten en hydda. Ett hus vore nog för avancerat att kalla byggnaden. Med bardisk och enkel meny och några enkla bord utanför så hälsade en glad italienare på oss. Ägaren till stranden och restaurangen. Han skulle strax stänga för dagen men vi var välkomna åter nästkommande dag.
Inte så mycket folk på stranden…vi kunde ta jollen in utan några onda miner…
Vi passade på att slänga våra sopor i de stora och rejäla avfallstunnorna som tacksamt stod utplacerade på stranden. Det var skönt att få fast mark under fötterna och vi passade på att ta oss en promenad. Så fel vi haft när vi kom inseglande. Vi tyckte ön Vulcano mest såg ut som en svart hög av sten och sand. Här fann vi blommor i alla dess färger, vinrankor med dinglande klasar av söta druvor, fikonträd och granatäpplen. Olivlundar och den lilla dekorativt stenbelagda vägen kantades av mogna kaktusfrukter. Kapten tog och mumsade på en av frukterna men fick små taggar i läppen…här behövdes ett par handskar och en kniv för att attackera de självförsvarande rödgula frukterna. Tankarna förde oss till Edens Lustgård och var än vi gick fann vi något att äta. Då det var länge sedan vi besökt en mataffär så led vi brist på färsk frukt och grönt ombord. Nu kunde vi gå och plocka och äta utmed vägen. Medicinalväxten Aloe Vera och citrusträd stod lite här och där. Nu var det någon som ägde dessa marker, denna fantastiska plats med såväl vild växtlighet som fina fruktodlingar, det var samma man vi tidigare mött i restaurangen. Med så mycket gott i överflöd så tänkte vi att han nog förlåter oss för vårt tilltag, bara vi blir hans kunder.
Kaktusfrukterna gav Kapten lite taggar i läppen…
Sugen och hungrig, lite kli och stick får man acceptera…
Var än vi promenerade så kändes ön både vild och tam på en och samma gång, genuin och oförstörd. Vi hade från ägaren fått veta att det bor 500 personer på ön, men här på den södra sidan så var det glest mellan hus och människor.
Här promenerade vi, överallt vackert och något ätbart inom räckhåll…
Glada gossar på Vulcano…
Granatäpplen…
Söta vindruvor…
Nöjda promenerade vi ner till stranden och väntande jolle, det hade börjat skymma. Kvällen avslutade vi hos vännen på Vaare, där vi grillade de fiskar vi tidigare köpt från fiskegubbarna som kommit förbi Wilma under eftermiddagen. En god natt väntade, den första med rejäl sömn efter överseglingen från Sardinien.
Middagen fixat…nyfångad fisk levererad direkt till Wilma…
Halstrad fisk med kokt potatis, smör och salt och peppar…
Dagen därpå var vi tillbaka. Vi gick upp till restaurangen och där slog vi oss ner. Vi beställde paninis med öns delikatesser. Färska tomater i överflöd och färsk basilika, röd lök, oliver, tonfisk, kapris och mozzarella. Allt lagt på ett nybakt bröd i sin enkelhet. Det smakade fantastiskt, fina råvaror gör skillnaden. En flaska Aqua Minerale och en karaff med bondens och tillika restaurangägarens egna vin. Ett friskt vitt naturvin med snälla tanniner. Utsikten var bedårande. Framför oss i bukten låg våra segelbåtar i solskenet och i horisonten anade vi konturerna av Sicilien.
Restaurangen liknade närmast en hydda…passade perfekt i miljön…
Enkelt och gott…det behövs inte mer med fina råvaror…
Vi och vännen på Vaare njuter av vin och mat…
Vi passade på att fråga om vi kunde få köpa lite vatten från restaurangen. Vi hade påpassligt släpat med oss några 20-liters dunkar. Inga problem, dunkarna fylldes och inga pengar ville de ha för besväret.
En panoramabild från promenaden…
Glada i Vulcano…
Vulcano blev en glad överraskning för oss. Det är absolut så här långt en av resans bästa ställen. Men nu har vi dragit vidare och seglat norrut. Till ön Stromboli. Den nordligaste av de Liperiska Öarna, eller Eoliska Öarna vilket man nu föredrar att säga. Stromboli är känd för två saker…den aktiva vulkanen och att Ingrid Bergman spelat in en film här. Men om det berättar vi nästa gång.
Fler bilder från ön Vulcano kommer här;
Flytande stenar i vattnet…Pimpsten möter pimpsten…
Oliver…
En vulkan-ö…jord, mark och berg är svarta…
Aloe Vera fann vi överallt…
Överallt en bedårande utsikt…i horisonten ligger Sicilien…
Blommor…blommor…kunde inte fotografera alla…men njöt såklart av allt det vackra…
Fler blomster…
Olivlundar…
Häftig kaktus…
En fin staty…men vad har hon på huvudet…???
En ödla som vilar sig…
Hmm…några fikon råkade komma med ombord på Wilma…
Lika så färsk aloe vera…
Tack till Öivind, vännen på Vaare som bidragit med flera fotografier i inlägget.
(…efter många timmar på havet så kom vi fram till de Lipariska Öarna…)
Wilma i bleke utanför Lipariska Öarna…
Vulcano, Liperiska Öarna, Italien
Efter 74 timmar på havet så har vi nu ankrat upp i en liten vik med det klaraste vatten. Blicken vandrar över de dramatiska omgivningarna och de djupt fårade bergssluttningarna i svart kulör. Ön reser sig brant upp ur havet. Ur en krater ringlar sig rök upp mot skyn och det finns små bostadshus utmed öns sluttningar. Det grönskar på sina ställen, allt det svarta till trots med buskar, gräs och vinrankor. Ön heter Vulcano och att leva här måste liknas vid ett hett förhållande med en temperamentsfull kvinna. Här gör man bäst i att inte reta henne i onödan och man får försöka hålla henne på gott humör. Allt för att undvika ett utbrott.
Vulcano är en ö som ingår i den Liperiska Ögruppen, strax norr om Sicilien. Efter tre dygn på havet var det skönt att få släppa ankaret ner i den svarta sandbotten. Resan har gått fint men vädret och havet har växlat. Första dygnet var vinden för svag, prognosen till trots, vilket gjorde det svårt att segla. Gammal sjö från Mistralens hårda framfart kastade båten än hit och än dit och gjorde tillvaron obekväm för besättningen. Storseglet slog ideligen och Wilmas gungade i sidled bidrog till att tre travare i storseglet slets loss från mastliket. Vi hade vid tidpunkten inte hunnit särskilt långt och vi bytte därför ut mot nya direkt, utifall rullandet skulle fortsätta och skapa nya problem.
Framåt midnatt under den första natten så la sig svall och vågor något och vinden tog vid. Vi seglade i fem till sex knop och vi njöt. Det forsande ljudet från Wilmas kropp när vinden pressar henne framåt älskar vi. Glädjande så höll den trivsamma blåsten i sig hela natten och morgonen dagen därpå. Men sakta dog vinden av och på eftermiddagen så uppstod bleke helt utan vindpustar. Vi startade motorn och gick för maskin.
Det blev inte många timmars segling efter detta. Men i gengäld så hade vi platt vatten och sällskap av delfiner och stora sköldpaddor. Delfinerna hängde med i Wilmas fart men inte sköldpaddorna. Med långsamma simtag och toppen av skalet fullt synligt ovanför vattenytan så guppade de sköldbeklädda djuren fram. Men snart hade de passerat och vi hann aldrig att fotografera dem. Efter mörkrets inbrott skummade marelden i kölvattnet från Wilmas propeller och månskenets strålar gav oss ljusa nätter. Stjärnklar himmel och Wilmas jämna motorgång, lika tryggt som ljudet från en häst som står och tuggar havre.
Ombord på Wilma har vi turats om att gå vakt så den andre har fått välbehövlig vila. Vi har lyssnat på nedladdade radioprogram och vi har sysselsatt oss med allt det vi annars gör på ankare. Vi har tvättat kläder och lagat mat, spelat sällskapsspel och fikat. Goda middagar har serverats men utan alkoholhaltig dryck därtill, vi tummar inte på regeln.
Vi kan inget annat göra än att konstatera att vi känner oss väldigt bekväma och vana vid att segla ofta och länge. Livet på havet är rätt enkelt så länge inte vädret ställer till det för mycket. Denna gång tillryggalade vi 240 nautiska mil. Men samtidigt så är det skönt att till slut få komma fram till målet och inte längre behöva hålla koll på fart och riktning. Vi saknar vanan att få sova båda samtidigt, sida vid sida.
Nu ska vi sova ikapp lite och se om vi kan göra ett strandhugg på ön Vulcano. Vi har ankarviken nästan helt för oss själva. Här guppar små stenar i vattnet runt båten. Flytande stenar, möjligtvis pimpsten eller någon slags vulkansten gör miljön än mer magisk. Det ligger något trolskt över platsen.
Så fantastiskt många gånger vi suttit med kartboken i vår hand och tittat på de Liperiska Öarna och drömt oss bort. Att nu vara här känns lite overkligt. Men det är inte en dröm. Det är på riktigt.
Vi får nog nypa oss i kinden och känna efter….AJ!
Nä, ingen dröm.
Vi ÄR här!
Snart kommer en film men så länge så får ni hålla tillgodo
Vi närmar oss Liperiska öarna…
Tre dygn till havs…Kapten känner sig nöjd men ser fram emot att komma fram…
Dagens första strålar…
Vi tvättar kläder ute på Tyrrenska havet…
Vi hade sällskap av delfiner…
Vi får aldrig nog av dessa fantastiska djur…
Vi närmar oss land och vi ringer över till vännen på Vaare som seglar vid sidan om Wilma…
Vulkaniska öar…
Kapten Betong även kallad Kapten Kalsong njuter av lätt klädsel…
Styrman Pimpsten njuter av ny dag…
Det här är ön Vulcano, ur kratern ringlar sig rök…
Solnedgång ute på Tyrrenska havet…
Stadig frukost behövs på havet…
Wilma i solljus…
Vi passerar den första liperiska ön klockan 6 på morgonen, ännu återstår ett dygn innan vi kommer fram till Vulcano. Avstånden är långa här och vinden var svag…
Kapten håller vakt ombord på skutan…(hmm…vem tog kortet kan man undra…)
Framme efter 74 timmar till havs. Allt väl men svårt att finna internet. Därför är detta meddelande väldigt kort, sen middag och vila väntar. Så skriver vi mer i morgon.
Mitt i natten efter närmare två dygn på havet så passerar vi en liten ö som ligger 40 nm norr om Sicilien, Ustica. Vi har därför lyckats få lite internetsignaler till vår båt och skickar härmed ett livstecken.
Allt gott ombord, vi fortsätter något dygn till innan vi letar upp någon ankring.
Här är vi kl 04.30 onsdag morgon…vi lämnade Sardinien måndag morgon.
(…nu gör vi ett nytt försök att korsa Tyrrenska havet för att nå Sicilien…)
En sista fika med Susan, i morgon skiljs vi igen…
Simius, Sardinien, Italien
Det har varit väldigt svårt att hitta ett väderfönster. Mistralen, vågor och åska ställer till det. Nu ser vi ett fönster komma med en liten reservation för lite väl höga vågor halvvägs ut. Men de bör ha lagt sig tills vi är där. Tar vi inte denna chansen så lär det dröja ytterligare ett par veckor då det ska börja blåsa från ost. Vår tid börjar rinna ut för att hinna till Naxos till oktober som vi tänkt…så därför gör vi ett försök i morgon.
Vi kommer att gå rakt ostligt ut, 90 grader för att ha möjligheten att vika av lite söderut för att få vågorna mer från aktern. Vinden ska vara tacksamt nordvästlig till nordlig och blåsa 7-9 meter per sekund. Dock så ska det inte vara någon åska alls. Tack för det. Vågorna säger 1,7 meter med 6 sekunder emellan. Men sannolikt så har de lagt sig och ligger mer kring metern när vi väl är därute. Allt är prognoser så vi får se…
Som vanligt så går det att följa oss på marinetraffic.com och länk kommer HÄR. Men sannolikt så kommer vår position inte att uppdateras när vi kommit tillräckligt långt ut i havet.
Vi har under dagen varit över på såväl Isean (Susan) och på Goodvibes. Detta för att kramas och tacka för denna sommarsegling ihop. Susan blir kvar här på Sardinien ett tag till medan Goodvibes också seglar i morgon. Men de kommer stäva mot södra Sicilien då de ska till Malta.
Vi har även hunnit med en fika hos våra nya vänner på S/Y Mu. Den båten som är så lik Wilma. Ett fantastiskt trevligt par och vi har fått en massa goda råd och tips på hamnar och ankringsplatser av dem, främst här i Italien.
S/Y Mu och S/Y Wilma i samma ankarvik…vi hoppas kunna segla lite ihop nästa sommar…
Men vi lämnar inte alla därhän, vi kommer att fortsätta segla med vår vän och hans hund på båten Vaare.
När vi kommer fram? Vi vet inte. Vart vi ska? Vi vet inte (jo vi har några idéer men det beror lite på hur seglingen går) Vi lämnar det väldigt öppet så ingen behöver oroas. En sjöman kommer när han kan men det är ju någonstans mellan 160-300 distans som vi tänkt segla. Så vi pratar minst om ett par dygn.
Mat för överresan är förberett. På Wilma kommer det att serveras Pytt i Panna med stekt ägg och inlagda rödbetor, en het Chili Con Carne med bröd samt Spagetti med köttfärssås bland annat. Vi har laddat ner sommarpratarna på P1 samt ”På minuten” för att ha underhållning.
I morgon bitti kring 8 kastar vi loss.
Allt gott här, Kaptens arm mår fint och besättningen är på muntert humör. Klart Skepp!
(…visade sig vara slående lik vår egen båt…ja och så var olyckan framme med en skadad Kapten som följd…)
Kapten i bandage…
Simius, Sardinien, Italien
Vi har bytt ankarvik. Den mistralvind som sveper längs med Sardiniens västkust och vidare runt söderut visade sig kunna ge vindbyar på uppemot 30 knop (ca 15 m/s). Vi valde därför att inte segla över till Sicilien på detta fönster. Kanske inte primärt på grund av vinden utan för den våghöjd som utlovats ute på det Tyrrenska havet.
Vacker solnedgång i vår nya ankarvik…
Så nu ligger vi bättre skyddade mot västliga vindar. Någon timme efter det att vi ankrat så kom en annan segelbåt inglidandes i vår vik. Belgienflaggad. Vi gapade stort för det såg ut som en kusin till Wilma…röd och vit i färgerna, dubbla förstag och ungefär lika stor. Utanpåliggande roder. Skrovformen var mycket lik en Colin Archer.
Inte Wilma men väldigt lik…
Besättningen på den andra båten glodde minst lika mycket de, som vi gjorde på dem. Sen möttes våra blickar och vi skrattade alla och gav varandra tummen upp.
Nu har vi hunnit över och prata lite med besättningen. Vi funderade ett tag på om belgarna kunde prata engelska, eller om vi behövde damma av vår gamla skolfranska eller försöka slänga oss med flamländska. Men si det var inga problem, besättningen pratade engelska och de var italienare utan det minsta belgiskt blod i ådrorna.
Vi har många gånger kommenterat att det är så fantastiskt många belgare som är ute och långseglar här i Italien. Överallt möter vi den svart-röd-gula flaggan i aktern på var och varannan segelbåt. Belgien som har en sådan kort kustremsa, endast fem landmil lång.
Efter trevligt snack med vår nya båtgranne så har vi fått veta mer om såväl deras båt som segling i Italien i största allmänhet. Så här hänger det ihop.
Grannbåtens båt är en Westsail32 som är baserad på Colin Archers ritningar. Och likheten är slående. Det är inte många gånger vi stött ihop med en annan båt som är så lik Wilma och man blir lite glad i hjärteroten. Båtgrannarna är fantastiskt nöjda med sin båt och de bor ombord då de seglar på heltid.
Men hur hänger det då ihop med belgisk flagga? Jo det fick vi veta, att här i Italien så blir man lätt bötfälld om man seglar under italiensk flagg. De italienska båtarna blir ständigt stoppade av myndigheter för kontroll. Det blir rigorös genomgång av alla papper och utrustning ombord och som regel så får de igenom något som de anser sig kunna bötfälla för. Ja så förklarade våra nya vänner för oss. Däremot så är segelbåtar under utländsk flagg fredade, vilket gör att många registrerar sin båt i Belgien. Man registrerar tydligen enkelt över internet för att få sin båt Belgien-flaggad. Ooops! Så kan det gå. De bekräftade även det vi själva har erfarit kring de krångliga reglerna som att man inte får ta sin dinge i land och inte heller ankra närmare än 300 meter ifrån strand. Enligt grannarna så menar de att många regler inte är satta utifrån säkerhetsskäl, utan är ett sätt för att få in pengar till staten och egen ficka.
I övrigt så kan vi berätta att Kapten ombord har skadat sig. Detta händer inte så ofta tack och lov och nu skulle han tillverka ett förlorat handtag till en väns ankarspel. Det är inte alltid så lämpligt att stå och köra vinkelslip och svetsa när det blåser 30 knop, men ibland så måste man få fram saker för att seglingen ska kunna fortsätta för oss och de andra vi seglar med. Nu ville det sig inte bättre än att när Kapten försökte få gnistregnet från vinkelslipen att landa uti vattnet, så blev inte arbetsställningen så bra. Plötsligt högg vinkelslipen och gjorde ett fult sår i Kaptens arm. Det hade kunnat gå mycket värre. Livets risker som långseglare är inte alltid så lätt att skydda sig emot och Kapten som ständigt utsätter sig för situationer, löper ju såklart en högre risk än många andra. Något vi får kalkylera med och visst tänker vi säkerhet, men ibland blir det svårt. Det går liksom inte att stå ute i vattnet och köra vinkelslipen. Det kunde bara Jesus…
Aj aj aj…inte bra. Såret är djupt…men vi har tejpat ihop sårsidorna och nu hoppas vi på en fin läkning…
Ja nu blir det inget bad för Kapten på ett tag, då hans sår behöver läka. Vi följer goda råd från ett av våra barn som är sjuksköterska till profession. Men hon nämnde inget ifall ett glas vin om kvällen är skadligt eller inte.
-Bäst jag tar ett innan hon hinner yttra sig om saken, var Kaptens svar.
(…här vaknade vi till ett vackert skådespel men vi ligger nog och trycker i viken ett tag till…)
Påpassligt så fick vi en större blixt med på bild…WOW! Vilka krafter…
Campulonghu, Sardinien, Italien
Så länge utsikten från Wilmas fönster ser ut så här så blir det ingen segling. Vi har ägnat dagarna åt att fixa och plocka med diverse där vi hjälpt båtvänner emellan med diverse ting.
Lite småprat tre Kaptener emellan (Wilma, Isean (Susan) och Goodvibes)…vi tar det lugnt medan vi väntar in att de elektromagnetiska aktiviteterna ska upphöra så vi kan segla vidare…
Vi tog även en sväng in till hamnen och fick lite fast mark under fötterna. Där blev det ett nytt möte oss långseglare emellan…
Här uppstår ett trevligt spontanmöte mellan besättningarna på Wilma, Vaare, Isean (Susan) och Kittiwake…Det åskar och regnar inte varje sekund tack och lov och det är mycket varmt…svetten rinner…
Vännerna på Kittiwake lärde vi känna på Balearerna och vi har sammanstrålat några gånger och även svingat ett vinglas ihop med våra gemensamma vänner på Goodvibes. Nu berättade de om sina erfarenheter av Italien utifrån långseglar-perspektiv. De har haft oturen att få böter två gånger. Ena gången för att de tog dinghyn in till stranden (i kanten av denna). De rodde in för att inte åka dit på straff för att köra motor, men det hjälpte inte så de blev av med 1500 kronor. Surt så säg. Samt att de för några dagar sedan fick betala 100 kronor för att de klev upp på bryggan med en soppåse i handen. De förklarade att de inte tänkt använda hamnens papperskorgar för de skulle ändå in till stan, men det hjälpte inte.
Så här långt så har vi lite blandade känslor inför Italien som seglar-land. Det är lite knepigt att segla och ankra för du är liksom inte välkommen någonstans, varesig med dingy eller för att göra dig av med sopor (som uppstår efter att vi handlat i landet). Däremot så vill de gärna att vi besöker matbutiker och restauranger och båttillbehörsaffärer och spenderar våra pengar där. Det känns minst sagt dubbelbottnat. Italienare kring båtmiljöerna (här i vart fall) verkar misstänksamma mot allt och alla. Tro nu inte att detta är något vi säger för att vi är svenskar och inte förstår oss på italienare. För halva besättningen på Kittiwake är just från Italien och pratar således flytande italienska och förstår de sociala koderna. De säger detsamma, att som seglare så är det inte det mest välkomnande landet. Så här långt. Vi har ju inte seglat på fastlandet och Sicilien än, men det kommer…
Rent vädermässigt så har vi kanske haft otur också, för vi har haft ständiga vindvridningar som gjort livet på ankare lite mer utsatt. På ett och samma dygn så snurrar vi inte sällan 360 grader både två och tre gånger. Då är det svårt att veta från vilket håll man ska söka skydd för vind och svall.
Den stora behållningen för oss har varit Italiens natur som vi finner så vansinnigt vacker här på Sardinien. Den enkla människan, särskilt de uppe i byarna är nyfikna och välkomnande. Alla hälsar och är behjälpliga fast få behärskar engelska. Maten och råvarorna är fantastiska. Så mycket av det som man kan mötas av som turist utan segelbåt är sannolikt mycket bra med detta land. Men som seglare så kommer Italien (för oss i vart fall) alltid att bli ett land man passerar på vägen.
Ja ja…det finns mycket att fundera över medan blixtarna härjar utanför ventilerna på Wilma. Vi har hur som helst inte råkat ut för några straffavgifter och böter. Men så lägger vi soporna i en shoppingbag när vi går i land, så det är inte så uppenbart att vi har sopor med oss. Vi har dessutom väldigt lite sopor dessutom, vi försöker handla mat utan så mycket emballage och vi får sällan rester. Vi undviker också att gå in med dinghyn där det kan bli bekymmer för oss, på sina ställen går vi inte in i land överhuvudtaget.
Nu kom det en vacker blixt till…här är bilden;
Vacker blixt inte så långt från Wilmas ankarvik…
Vi fortsätter att ligga och trycka här i vår vik och pyssla med allehanda ting i väntan på nytt seglingsfönster. Eventuellt kommer ett i helgen där vi har mistralvindar som går uppefrån Frankrike och som följer längs med Sardiniens västkust. Dessa vrider sig sedan och ger västliga vindar söder om Sardinien. Så vi hoppar kanske på ”tåget” och följer med dessa vindar. I så fall går nog överseglingen hyggligt fort för det ska blåsa 20-22 knop (10-12 m/s) som mest. Blir det att vi seglar över då, så blir det garanterat utan vännerna på Goodvibes då deras båt inte alls är lika lämpad för hård vind som Wilma. Sannolikt skiljs våra vägar (för denna säsong) här på Sardinien för de ska övervintra på Malta medan vi seglar vidare mot Grekland.
Vi får se när åskan släpper vilket väder som erbjuds…på något sätt ska man väl kunna tråckla sig över till Sicilien…
(…är något som man som seglare får vara med om på mer än ett sätt…)
Där borta ligger Sicilien…och ett band av moln radar upp sig i horisonten…precis som det såg ut häromdagen när vi seglade iväg men fick vända tillbaka…ser rätt harmlöst ut så säg…
Campulongu, Sardinien, Italien
Vi har nu vilat ut efter vår lite snopna seglats. Enligt vår plotter så tillryggalade vi 55 nautiska mil, vi skulle med andra ord ha kommit en tredjedel av sträckan om vi hade fått lägga ut den i rak riktning mot Sicilien. Så här i efterhand har vi såklart funderat över hur vi kunnat missa detta enormt stora åskväder. Faktum var att vi var fyra båtar som lämnade samtidigt, vi tre vänner och en annan segelbåt från samma ankarvik, där vi inte känner besättningen. Vi har alla oberoende av varandra stämt av vädret innan, där vi alla sett att det skulle vara jämna fina vindar. Det skulle blåsa 8-12 knop (4-6 m/s) från nord och nordost med någon liten risk för regnskur halvvägs. Men absolut mest uppehåll vilket Kapten alltid strävar efter då han hatar regn.
Däremot så hade vi de senaste dagarna haft tryckande värme med temperaturer kring 35 grader. Under de senaste veckorna har vi haft en del åska. Men ute på havet har vi haft idel blå himmel medan molnen har rest sig upp över det bergiga Sardinien. Vi har därför kunnat segla trots elektromagnetisk aktivitet i området.
Så här såg det ut in över land för ett par veckor sedan när vi seglade längs med Sardiniens ostkust. Blixtar och dunder in över land…men själva fick vi inte en droppe regn och himlen var nästintill molnfri ovanför Wilmas mast…
När vi häromdagen seglat i fem timmar så kände vi att luften omväxlande kändes varm och kall. De moln vi hela tiden sett såg nu inte längre vita och snälla ut. Långt på avstånd såg vi ljussken från åskoväder men detta låg inte mitt framför oss utan mer åt babord åt den italienska huvudstaden till. Men långsamt förflyttade sig ovädret söderut och kom till slut mitt framför oss. Vi tänkte då smart att då går vi norr om ovädret, så kunde fronten fortsätta sin bana söderut.
Detta foto tog vi efter två timmars segling, vi såg en fantastisk regnbåge men ingen tillstymmelse till åska…fem timmar senare möttes vi av en vägg fyllt av blixtar…
Ha! Trodde vi. Fronten byggde sig enorm och var lika lång som avståndet mellan Göteborg och Malmö. Så inte konstigt att det inte gick att segla runt. Vi har läst att det var 40 nedslag per minut, närmare ett nedslag per sekund. Som god sjöman får man inte vara stoltare än att man kan fatta ett beslut om att avbryta och gå tillbaka till hamn. Det finns ingen prestige alls när man kommer till säkerhet på sjön. Hade vi fortsatt så fanns ju risken att bli träffad. Om man blir träffad av en blixt i masten så kan man rent teoretiskt skadas, kanske till och med dö. Men sannolikheten är inte så stor. Däremot så skadas all elektronik utrustning ombord och hela riggen hade gått åt pipsvängen. Hade ju inte varit så kul att ringa försäkringsbolaget och på frågan om vi inte försökt undvika ovädret, då behöva svara; -Näää….
Vännerna på Goodvibes kollade upp hur stor åskfronten byggdes upp där ute på havet…nu inser vi att vi aldrig hade kunnat segla runt det, ett massivt och enormt stort område. 24 timmar senare så var det nästan obefintligt och det låg då bara lite kvar kring Messinasundet intill italienska fastlandet…hade det legat där från början så hade det varit lätt som en plätt att segla över till Sicilien…
Efter det vi vänt om så blev ovädret än större och vi jagades ett tag av det. Så vi var kloka att vi vände om när vi gjorde. Däremot så fortsatte den fjärde båten, den som vi seglade tillsammans med under 8 timmar. När vi vek av babord så var han bara 200 meter från Wilma men innan vi såg om och åt vilket håll han till slut vikt av, så var han borta som AIS mål på vår plotter. Vi har undrat hur det gick för honom. Blixtar av detta slag med så enormt mycket energi har vi aldrig någonsin förr sett i våra liv, en del var till och med röda och hade lustig formation.
Vi såg röda blixtar ett par-tre gånger…vi var tvungna att kolla upp dessa i efterhand och vi fann en artikel i Illustrerad Vetenskap. Fantastiskt intressant, vi länkar artikeln HÄR. De röda blixtarna, så kallade röda älvor uppstår bara i extremt laddade blixtnedslag. En vanlig blixt kan ha en laddning på 30.000 Ampere. Medan dessa kan uppgå till 300.000 Ampere och motsvara 50 miljarder LED-lampor. Wow! Inte undra på att vi ryggade när vi såg kraften i dessa blixtar. Särskilt de som såg ut som vattenfall och såg ut att rinna eld ned mot vattnet…(läs gärna artikeln!)
Erfarenheten att vara ute och segla i åskoväder känns värdefull. Det känns bra att ha varit med om detta (nu när allt gick bra). Vi har aldrig tidigare haft bekymmer av detta slag, vi väljer ju aldrig att segla när vi vet att det ska bli åska och regn. Vi har därför aldrig känt behov av att mer ingående studera väderprognoser utifrån risk för åska. I de gribbfiler vi laddar ner så läser vi in så otroligt mycket annat, vindstyrka, vindriktning, lufttryck, våghöjd, frekvens på vågor, svall och strömmar och nederbörd… Vi har nog lite tänkt att; inget regn är lika med inga moln, är lika med ingen åska… Men skenet kan tydligen bedra och från och med nu så kommer vi alltid hålla koll på den elektromagnetisk aktiviteten i området, särskilt om det är extremt varmt. (Vi alla känner ju till att svenskt högtrycksväder ofta bryts genom ett plötsligt åskoväder, vilket inte sällan innebär slutet på den fina sommaren och sen får man plocka fram paraplyer och höstjackor).
Fast det finns fördelar med avbruten segling också…vi har gott om mat på lager!
En fördel med avbruten segling, nu har vi en massa mat ombord som är färdigpreppad. Chili con Carne och Köttfärssås är lagt i frysen inför nästa segling, nu när den inte gick åt. Och den färdigkoka pastan har idag blivit konverterad till en pastasallad…Mums!
Nu letar vi ny dag att gå på. Det blir inte i morgon som vi först tänkt för det finns en svag risk för lite åska under torsdagen (ett snällt sådant men vi vill inte chansa). Så det blir senare. Vi får se. Det går ju ingen nöd på oss och Sicilien lär ju ligga kvar även nästa vecka.
projektsunshine.se 
