(…är namnet på byn där våra hjärtan smälte…)

Animborio, Evia, Grekland

Med tre år av konstant upptäckande så borde vi ju på något vis ha blivit mer mätta och kräsna ju fler platser vi sett. Idag fick vi ställa allt på ända.

Med en svag vind som knappt var seglingsbar så förflyttade vi oss bara en tio distans från det förra paradiset, ön Megalonisos. Intill byn Animborio som ligger på ön Evia släppte vi ner vårt ankare framåt kvällen och efter en god middag så somnade vi som stenade och sov i tio timmar.

Dagen därpå hade det blåst upp, även om himlen till vår glädje var klarblå. Men vi vill ogärna lämna Wilma när naturen sliter och drar i hennes ankarkätting och bottenkrok allt för mycket. Framåt eftermiddagen la sig vinden och vi sjösatte jollen. Vi tänkte att vi kan ju inte bara segla förbi denna lilla fina plats utan att ha studerat den närmare.

Animborio visade sig vara en plats med ett makalöst klart vatten och med tusentals, om inte miljontals fjärilar. Kapten sa att han har bara sett så många fjärilar på en enda plats förut, och det var på naturmuseet Fjärilshuset.

Vi är den enda segelbåten på besök och det känns inte som det kommer att dyka upp någon mer heller under den tid vi ligger här. Ingen matbutik finns, inget café men däremot ett par tavernor som håller öppet under sommaren. Nu är allt stängt. I övrigt lever det lilla invånarantalet sitt stilla liv här bland fjärilar och får. De få människor vi möter är nyfikna men de talar just ingen engelska. Vi hälsar på en man som står i sin trädgård och han pekar bort mot tavernan och säger att ägaren där pratar engelska, samt fiskaren som står nere på stranden och slår sin bläckfisk mjuk och mör.

När vi dyker upp hos fiskaren så berättar han glatt om livet i byn. Hans bror med familj bor här och hans gamla mamma likaså. Totalt bor det femton personer året om och det är egentligen bara i augusti som byn livar upp då hemvändande familjemedlemmar kommer hit samt att stugor och det lilla hotellet bokas av semesterlediga greker. Endast ett fåtal turister är utlänningar. Eller som han uttryckte det medan han svingade sin bläckfisk; -det är aldrig high-season här!

Vi var lite nyfikna på bläckfiskarna som han stod och slog mot stenpiren och mannen berättade att han slår dem för att de ska bli mjuka och möra. Är bläckfisken fiskad igår så ska den slås 24 gånger, då blir den som bäst. Men det går med dagsfärsk också fast då måste man slå den dubbelt så många gånger. Vidare berättade han att bläckfisken är riktigt proteinrik, 78 procent rent protein och det är och har historiskt varit en viktig näringskälla för den lilla byns invånare. Han förklarade även för Kapten hur han ska fånga bläckfisk och Styrman fick veta hur man bäst tillagar den. Mannen ville bjuda med oss på en fisketur nästkommande dag och erbjudandet kändes kittlande men vår plan att segla vidare innan vädret vänder med motvind ville vi inte rucka på. Vi fick därför tacka nej men kanske en annan gång om vi kommer tillbaka till Animborio. Oavsett, blev vi betagna av det lilla vi hann se av byn. En himmelsk och underbar plats. Så prunkande, så stilla och så genuint.

Innan vi gick bort till vår jolle så fann vi en naturbäck med gott dricksvatten. Kapten hoppade ner i stenröset i slänten med två vattendunkar och fyllde dessa med det friska och klara vattnet. På platsen låg det några löst liggande slangar dragna som förgrenades sig ner mot byns hus. Sannolikt ledde en slang hem till fiskaren, en annan hem till hans mamma och bror och en tredje till deras grannar. Ett enklare sätt att skaffa sig rinnande dricksvatten i huset finns nog inte.

När vi senare rodde tillbaka till Wilma så höll några andra fiskare på att lägga ut nät. Samtidigt hördes en fåraherdes påkallande stämma och bjällerklang från hans boskap. Och vattnet glittrar i den sena eftermiddagssolen. 

Här står tiden nästan helt stilla och våra hjärtan vågar nästan inte slå, för vi vågar inte störa den frid som råder här.

Alla i byn har denna utsikt ut över viken…

 

I augusti kommer turisterna, men det är aldrig riktigt high-season i Animborio enligt fiskaren…

 

 

Vi gick den enda bygatan uppför, överallt prunkade det såväl i trädgårdar som i det vilda…

 

 Överallt i blickfånget såg vi fjärilar som flög i luften, vilade på stenar och satt på färggranna blommor…tusentals…

 

Betande får och deras glada små lamm…till synes lever man ett gott liv i byn…

 

 Kapten har funnit ett paradis på jorden…

 

 

Hette inte byn Animborio så skulle den kunna hetat Körsbärsdalen…

 

 Kapten hämtar vårt dricksvatten från naturen…där inne i buskaget så sträcker han sig efter källan…

 

 Vi är på väg tillbaka till jollen som vi dragit upp på stranden och vi ska ro tillbaka ut till Wilma som väntar på oss…

 

 Några fiskare lägger ut nät och runt hörnet till höger i bild (bakom stenarna) ligger Wilma…

 

En sista sten att kliva på innan vi ror iväg, dig glömmer vi aldrig Animborio!

Skepp o Hoj!

segla i Medelhavet – segla i Grekland – Wilma seglar – långsegling – Animborio – Evia island – fiskeby – fjärilar – fiska bläckfisk

(…gamla minnen dyker upp under vår utflykt…)

Megalonisos, Petalis skärgård, Grekland

 Vi hade bestämt oss för att utforska Megalonisos som är den största ön av de tio som tillhör Petalis skärgård. Efter att vi sovit ut och njutit av en härlig frukost i sittbrunnen så sjösatte vi jollen och laddade fikakorgen. Strax satt vi i dingen och Kapten tog rejäla tag med årorna över viken.

Under sin uppväxt ägnade sig Kapten några år åt rodd. Han utövade sporten på ortens roddklubb tillsammans med kompisen Erik. De blev ett samspelt rodd-par som även tävlade och nådde vissa framgångar. Detta var under tonåren då gott om bångstyrigt testosteron härjade i kropparna och Kapten försökte med alla slags knep förmå sin drömtjej att börja på roddklubben också. Kapten lockade och pockade ihärdigt men Styrman Pimpsten var svårflörtad. Fast en gång följde hon i alla fall med till roddklubben, men närmare så kom hon inte den sporten.

Så det var med god teknik och fina årtag som Kapten rodde in mot Megalonisos strand. Plötsligt tog Styrman till orda;

-Minns du vad du sa till mig när du försökte få mig att börja med rodd?

Kapten sökte i minnet och ett snabbt leende spred sig. – Hmm…ja vad kan jag ha sagt?

– Jo du försökte locka med att man får snygga bröst av att ro! Trodde du verkligen det knepet skulle funka på mig…?

Vi skrattade och konstaterade att det kanske låg någon sanning i det där med att bysten blir fast och stadig av att ro, men vi var även överens om att man som tjej får bredare axlar och riskerar att utveckla ett mer manhaftigt utseende.

Några sekunder av tystnad förflöt allt medan Styrman spanade in sin hyggligt välsvarvade kropp. Tröjan smet angenämt åt kring brösten och det var nog inte så illa för att vara i hennes ålder tänkte hon. Lite tyst mumlade hon konstaterande;

– Det gick ju bra ändå, utan rodd!

Vi föll båda ut i ett gapskratt.

 Snart kunde vi dra upp jollen på stranden. Vi hade bestämt oss för att bestiga en av de högsta topparna för att se på den vidunderliga utsikten därifrån. Inte minst ville vi fotografera Wilma som av förklarliga skäl snällt fått vänta kvar i ankarviken.

Något litet visste vi om platsen. Som att Petalis skärgård, dit Megalonisos tillhör har blivit utsedd till ett av världens tio bästa seglingsdestinationer av National Geographic. Dess klara vatten i transparenta blågröna färger för tankarna till Karibien och andra exotiska platser. Naturen är orörd och vild. Längs med sluttningarna betar bergsgetter. Ön har varit obebodd de senaste trettio åren men på 1940-talet hade ön ett femtiotal invånare. Idag är ön privatägd där den större delen ägs av skeppsredaren Maris Embirikos familj, den andra mindre delen av ön tillhör ingen mindre än dottern till Pablo Picasso.

 I en snårig och brant terräng kämpade vi oss upp mot toppen. En landsköldpadda höll på att äta blomblad till lunch och vi fick ett fantastiskt möte med den lilla krabaten halvvägs upp. Helt orädd lät han oss komma nära så vi kunde fotografera. Hans sköld var så stor att hade han lämnat sitt hårda skal och flyttat ut, så hade den passat fint som cykelhjälm på någons huvud.

 Uppe på berget blev det en välsmakande kopp kaffe med kaka. Det här är nog den vackraste utsikt vi hittills upplevt till en fika. Nedanför i viken kunde vi se Wilma i det turkosfärgade vattnet och himmel och hav möttes i de blåaste toner. I horisonten anades siluetten från någon avlägsen grekisk ö. Platsen är som hämtad ur en broschyr.

 När vi var tillbaka vid jollen så hade fyra timmar passerat. Lite lätt trötta efter ansträngningen att ta sig upp och sen ner för berget, så fick Kapten ro även på tillbakavägen. Styrman kände sig alldeles för snygg för att känna att hon borde ta över. Bysten satt ju där den skulle, på framsidan!

 Vi lämnar Wilma för några timmar men hon ligger fint i ankarviken…

 

 Halvvägs upp på berget träffade vi Mr Sköldis, vi störde honom mitt i lunchen där han mumsade på blomblad…

 

 Riktigt söt och helt orädd…

 

 Vätskepaus på vägen…

 

 Snårigt på sina ställen…kan man inte kliva över grenarna så får man krypa under…

 

 Inget fel på den ankarviken, turkost och klart vatten och Wilma ligger stilla och väntar på oss...

 

Kapten hittade en bra promenadkäpp i slänten…

 

 Sista biten blir rätt så brant…

 

 Vilken utsikt uppe från toppen…

 

 Styrman Pimpsten fixar fika…

 

 Kaptens bästa promenadkäpp…

 

 Vackra blomster mellan klipporna…

 

 Styrman njuter av utsikten…

 

 Ja ha…dags att gå ner för berget så man får ro lite grann…det får man snygg kropp av! Hmm…kan väl diskuteras hävdar Styrman!

Skepp o Hoj!

segla i grekland – megalonisos – petalis skärgård – wilma seglar – långsegling – ankarvik – landsköldpadda – promenadkäpp – frukost i sittbrunnen

(…vi bjöds på alla slags vindriktingar och vindstyrkor under vår första dygnssegling..)

Megalonisos, Petalis skärgård, Grekland

Vindstyrkan hade tilltagit rejält i vår ankarvik på Paros och vi låg inte längre helt skyddade. Vårt beslut att segla norrut redan efter en första natt kändes därför helt rätt, även om det innebar att vi inte hunnit sätta vår fot på ön och utforska den lite närmare.

Paros är ön som ligger som närmast granne med Naxos och emellan dem bildas ett sund. I sundet ökar intensiteten i vindstyrkor och vattenströmmar rejält och vi seglare brukar tala om accelerationszoner. Därför såg vi till att hissa Wilmas segel redan inne i ankarviken och med fullt ställ så bokstavligen sköts vi som ut ur en kanon och satte direkt fart med åtta knop. Inte illa för att vara vår tunga dam till båt.

Vi tjöt av lycka men kortvarig blev den för redan efter en timme, i jämnhöjd med Naxos norra udde, så dog vinden nästan helt av. Det är ett annat fenomen i dessa vatten och plötsligt gjorde vi bara 0,8 knop. Men vem har bråttom tänkte vi och vi låg där och drev lite långsamt framåt tills vinden hälsade oss tillbaka på nytt och vi kunde segla i trivsamma 4-6 knop.

Vindarna här i Grekland vet vi kan vara vara lite digitala, de är antingen av eller på likt en dator med sina ettor och nollor. Väderleksrapporterna stämmer inte heller alltid då öar och sund skapar olika lokala fenomen. Därför ville vi söka de mer säkra vindarna ute på öppet hav, vilka vi skulle finna mer mot mitten av Egeiska havet. Vi valde därför att gå på utsidan av det pärlband av öar som löper mellan fastlandet och ner mot Naxos. Men så fort vi kom runt på utsidan av öarna så hade vi plötsligt en nordlig vind mitt i näbben. Motvind, hur i helsike gick detta till när vinden var utlovad att komma från syd?! Men vi skotade hårt och lyckades ändå segla utan att behöva slå. Vi passade på att logga upp oss innan vi kommit för långt ut från land för att studera väderprognosen ännu en gång. Vi kunde konstatera att de sydliga vindarna hade valt att ta en ostligare bana än vad som först var utlovat och vi fångades inte längre av dem. Blåsten låg istället närmare den turkiska sidan och till Turkiet ville vi inte, inte nu i vart fall. Så vi tog beslutet att gå inomskärs och upp i det smala sundet som löper mellan fastlandet och ön Evia, för att senare komma ut i havet på nytt uppe vid Mamma-Mia-öarna. Ja öarna heter egentligen inte så men vi har döpt om dem en smula då det var där filmen Mamma Mia spelades in.

Strax före soluppgången korsade vi det sund handelsfartygen tar när de ska från Athen till Istanbul och vidare in i Svarta Havet, eller tvärt om (så klart). Med Wilmas sex knop så kändes läget tryggt men så plötsligt dog vinden helt av just som flera fartyg skulle korsa vår väg. Sundet är förvisso inte utmärkt som farled med separationszoner men en liten segelbåt från Sverige stillastående mitt i sundet gjorde nog inget sjöbefäl lyckligt oavsett, så vi startade motorn och tog oss fort över till den andra sidan. Man vill ju ogärna trassla in sig i handelsfartygen som sagt, de är rysligt stora och dyker upp så fort.

Väl över sundet så fick vi ön Evia på vår styrbordssida vars kust vi nu följde. Här bjöds vi på etappens bästa segling, i den gryende dagen med en vacker soluppgång forsade vi fram i en oerhört skön och behaglig slör. Lite skillnad mot att ligga hårt skotade och ha Wilmas skrovsida som golv som vi haft bara några timmar tidigare.

Dryga dygnet efter det vi lämnat Paros så vände plötsligt vinden igen som i ett trollslag. Vi kände inte alls för att stånka motvind så vi sladdade in bakom första bästa ö, till synes obebodd med en bergstopp som sticker 371 meter över havet enligt sjökortet. Ön heter Megalonisos och här har vi nu ankrat upp i en vacker vik.

Eventuellt blir vi här ett par nätter och i så fall så sjösätter vi jollen och tar oss in till ön för en liten expedition. Men mer om det får ni läsa i nästa inlägg.

 Strecket visar vår väg mellan Paros och Megalonisos…det ser ut som vi var lite fulla därut på havet, det blev lite krokigt minst sagt i jakten på bra segelvindar.

 

 

Skepp o Hoj!

(Ps. Vi har mycket svajigt internet här så ni vet ifall vi inte responderar så fort)

(…med tillhörande planering…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Det känns overkligt att vi nu snart ska börja röra oss. Wilma ska få lufta sina segel, besättningen ska få insupa havsluft och bli väderbitna och rufsiga i håret. Otåligheten är märkbar och planering och förberedelser pågår för fullt ombord.

Många timmar ägnas åt att torrsegla som vi brukar kalla det. Vi sitter med sjökort, kartor, pilotböcker och ankrings-appar. Vi tar oss runt i grekiska övärlden, ibland hoppar vi till någon annan världsdel och seglar utanför Alaska, rundar Kap Horn eller njuter av fin segling i Söderhavet. Det går mycket fortare att torrsegla än att segla på riktigt. Inte heller överraskas man av dåligt väder.

Nu har vi dock börjat titta på tänkbar seglingsrutt här i grekiska övärlden. Då det oftast blåser uppe från Svarta Havet och vidare in i Medelhavet och över Egeiska havet, så bjuder det inte på så många chanser till att segla norrut. Om man inte vill kryssa vill säga. Nu ser det ut att bli ett seglingsfönster med sydliga vindar då vi tänkt lämna Naxos. Vi tänker ta chansen även om vi skrikit och hojtat om att vi ska till Småkykladerna först som ligger söder om oss. Vi seglar norrut så länge vi har rätta vindar med oss, förhoppningsvis har vi fram till lördag kväll på oss. Vi får se hur långt vi kommer, väderprognoserna kan ändras plötsligt så här tidigt på säsongen för vädret är mer nyckfullt då. Väl uppe i norra Grekland så kan vi börja arbeta oss uppifrån och ner och ta Småkykladerna på nervägen. Väl i botten på Grekland så girar vi styrbord och rundar Peloponnesos och lämnar Egeiska havet lagom till den ihärdiga Meltemi-vinden gör sin definitiva entré.

Vi har tänkt att avsegla torsdag den 11 april. Vi har betalt till och med fredag, men vädret får ytterst bestämma.

 Vi har köpt en karta över Grekland och satt upp den på väggen i salongen. Öarna är många och det är lätt att i efterhand glömma alla fina platser vi besökt, därför drar vi ett rött streck dithän vi seglar. Vi tror även kartan och vår seglingsrutt kan ge våra läsare en god överblick, så inte ni bara får höra en massa namn på grekiska öar och inte veta vart de ligger.

Innan avresan så har vi några beting att göra.

Måndag.

 Hämta ut Styrman Pimpstens nya solglasögon hos optikern. Boka en hyrbil till tisdagen. Byta lakan i sängen. Middag på S/Y Vaare och spisa pinnekött, en norsk kulinarisk specialitet och det blir premiär för oss. Det vattnas redan i munnen!

Tisdag.

Hyra bil och köra till Villa Gunilla för en välbehövlig dusch och tvätt. Passa på att storhandla när vi har bil. Även om vi inte kommer ha allför svårt att finna butiker ute på öarna så kan matpriserna på sina ställen vara hutlöst höga har vi fått veta.

Några sista inköp innan avresan, två burkar träolja och en burk vit färg. Färgaffären ägs av Nektarios och Katarina och vi har kommit att bli vänner i vinter. Ett sista inköp och hejdå-pussar innan vi lämnar dem.

I en annan butik ska vi köpa några dunkar i lagom mått, dessa behövs när vi lever ankarliv. Vi tar med oss dunkarna i jollen och fyller med dricksvatten där vi finner. Att gå på vattenjakt är något vi verkligen gillar och här i Grekland hittar vi ofta gratis bergsvatten av hög fin kvalitet. Men vi vet att det råder vattenbrist på en del av öarna, då får man flörta med caféer och liknande.

Väl tillbaka ombord så har vi att stuva in mat, tvätt och bära ombord cyklarna och surra dem.

På kvällen blir det en kort sittning på S/Y Vaare då vi välkomnar vår väns vänner som kommer.

 Onsdag.

 Lämna tillbaka hyrbilen, lämna husnyckeln (Villa Gunilla) till husvakten tillika vännen Jackie och ta farväl. Även säga hejdå på elbutiken, familjen som driver butiken är så himla goa. I vinter har de försökt lära oss grekiska och det har väl gått sådär. Att kramas är dock universalt så en stor kram ska de få innan vi sticker.

Vi ska hjälpas åt att klättra i Vaares mast för att få dit några ting innan våra vägar skiljs åt.

Om vi hinner, hoppas-hoppas, så dyker Kapten på Wilma för att koppla bort de två schacklar som vi sitter fast med i en betongklump på botten. Det är tack vare dessa (samt vårt ankare) som vi legat tryggt hela vintern när stormarna dragit in. Hinner vi inte med detta på onsdagen så får det bli på torsdagen.

Torsdag.

 Lämna vår inkilade parkeringsplats och lyfta ankaret. Köra några få meter och lägga oss längs med för ett par timmar. Där ska vi rengöra ankarkättingen och inspektera den efter vinterns belastning. Sen styra ut från hamnen och sätta segel. Fira avseglingen med att hissa nya fräscha flaggor. Vinka hejdå till S/Y Vaare, de seglar åt ett håll och vi åt ett annat.

Sen gott folk, så får Wilma vakna till liv sträcka ut sin stela kropp.

Skepp o Hoj!

S/Y Wilma – segla i Grekland – segla i Medelhavet – långsegling – livet ombord – Egeiska havet – Meltemi – kasta loss – bunkra – planering – lyfta ankare – grekiska övärlden – Sailing Wilma – sailingboat – långfärdssegling 

(…med en titt i vår  verkstad och förråd…)

Udda med tavlor i en verkstad men Wilma bjuder inte på så många väggar. Här är ett fotografi från tiden då Kapten jobbade inom flygvapnet, i bakgrunden skymtas en Herkules. Bilden är från en rikstäckande reklamkampanj på 80-talet med en slogan som löd; ”FLYGVAPNET – så högt man kan komma”. Sannolikt har ni sett Kapten på någon av Sveriges alla reklampelare, han är den snygga killen till höger i bild!

Våra Hemmahosreportage fortsätter. Missade du de tidigare så finner du dem här;

Del 1, Wilmas byssa/styrhytt

Del 2, Wilmas salong/vardagsrum

En sak vi gillar med vår båt är vår verkstad och tillika förråd. Det är egentligen inte vi som ska ta åt oss äran av denna även om vi må ha utvecklat den ytterligare, utan det var Kaptens pappa som tog beslutet att ha en verkstad ombord.

De flesta båtar är utrustade med maximalt antal sovplatser, i vårt tycke ofta för många i förhållande till båtens storlek och övrig kapacitet. På lyxiga yachter kan man finna åtta sängplatser medan kylskåpet är så litet att det knappt kan mätta besättningen, en liten frukost och kylen är länsad. Man har helt enkelt missat dimensionera båten i takt med hur många sängplatser där är. Så när vi kliver ombord på andras båtar för en husesyn så brukar vi imponeras av övriga utrymmen – och inte av antalet kojplatser.

Sanningen är den att de flesta som vi känner som seglar, som ombord har en sovhytt som inte frekvent används, så har denna hytt konverterats till skrotlager. I sängen ligger verktyg, flytvästar, segel, tågvirke, skor, jackor, dammsugare, pasta och mycket mer. Vilket måste betyda att båten saknar vettiga utrymmen för dito prylar. På Wilma så har vi bara våra egna sängar att tillgå, kan tyckas vara i underkant men båten är bara dryga tio meter lång och det går inte trolla med måtten. Men det finns en möjlighet att bädda om våra två soffor i salongen till sängar när vi får övernattare, vi lyfter på ryggstöden och vips så blev det en fullstor säng av soffan. Det tråkiga är för eventuella gäster att man inte får någon privacy alls då hela båtens besättning behöva fara förbi de sovande gästerna i jakt på toalett och kylskåp. Man kan inte få allt, men att ha en outnyttjad gästhytt 359 dagar om året känns som ett ännu sämre alternativ (det finns ju hotell också, och gästerna kan lätt följa med på dagseglingar).

Så vad förvarar vi då i vår verkstad? Verktyg så klart, och vi pratar inte om lite. Här finner man så gott som alla slags handverktyg och maskiner och vi kan uträtta de flesta slags arbeten. Särskilt nöjda är vi över att ha en svets ombord. Vi seglar runt med ett brett lager av rostfria skruvar, bultar och brickor i olika dimensioner samt ett stort sortiment för att utföra elarbeten. Därtill har vi marina tillbehör såsom rep, schacklar och block. Här finns fernissa och färg. Elkablar och kopplingar för rör och slang. Vi kan sy och lappa och laga kapell och segel. Det enda vi egentligen inte har som vi saknar men inte heller hade plats för oavsett, är att kunna pressa ändstycken på vajrar, det hade varit en hit!

Verktygsbänken är toppen och här finns också ett skruvstäd. Under bänken ryms segelsäckar med olika segel samt vajer, trämaterial och rostfritt dito. Kapten står sällan rådlös med sin flytande verkstad som ni förstår.

När Wilma kom i vår ägo så byggde vi om styrbords sida av utrymmet till grovkök. Här finns vår väl tilltagna kyl och frys och här finns utrymme för lagring av stapelvaror och annan mat som inte kräver kyla. Utan bekymmer kan vi bunkra och klara oss veckovis utan att behöva gömma mat i kölsvinet, under sängar eller på andra svåråtkomliga platser. När vi inte behöver komma åt kyl och frys så har Kapten en extrabänk att kunna nyttja, locket till kylen och frysen är rejäl och tillverkad i massiv ek. Bänken får emellanåt också tjänstgöra som bardisk, där vi kan markera helgen med något gott och berusande. Vi har faktiskt ingen aning om hur vi skulle kunna segla runt på heltid utan att ha vår verkstad och dess praktiska funktion, det skulle vara som att försöka segla utan roder eller köl eller nåt.

Ja som ni märker så är vi stolta över vår verkstad och det är ett fantastisk flitigt utnyttjat utrymme. Således är Wilma är inte vilken båt som helst, hon är ingen dussinvara. Utan Wilma är Wilma!

 Wilmas verkstad år 2014;

Vi försöker hålla bänken ren från prylar, det lönar sig alltid att hålla fria arbetsytor. 

 

Det röda fodralet innehåller vår autopilot, ett system som vi byggt själva med hjälp av ett kraftfullt ställdon från världsledande LINAK, kvalitet lönar sig. Wilma har ett utanliggande roder och är tung så vi behöver rejäla doningar. (Nej, vi har inte fått betalt för att tala varmt om LINAK)

 

 I vinter har vi hängt upp en bomblucka/stormlucka till Wilmas sidoventiler. Skulle ett ventilglas spricka så kan vi stänga fönstret med en innerlucka. Vi lämnade dessa kvar i vårt förråd hemma i Halmstad innan vi seglade iväg för tre år sedan och vi ångrade senare att vi inte tog dem med. Vi fick med en av fyra luckor på planet nu vi vinter, varje lucka väger 5 kilo. Tanken är att när vi korsar Atlanten och andra stora hav så bommar vi alla ventilerna ombord med stormluckorna för att uppnå största möjliga säkerhet. Tids nog ska vi försöka få ner de övriga tre som ligger kvar hemma… 

 

 Detta är styrbordssida och det hörs ju på namnet att här huserar Styrman Pimpsten. Bänken består av två lock och under finns en rejäl kyl och frys-box. Bakom bänkskivan stuvas torrvaror och stapelvaror. Vi slipper gömma mat i kölsvinet och under sängarna även när vi bunkrar för flera veckor…

 

 

Skepp o Hoj!

Wilma seglar – Långsegling – segla i Medelhavet – segla i Grekland – LINAK ställdon – verkstad – livet ombord – stormlucka – korsa Atlanten –  FLYGVAPNET – så högt man kan komma

(…välkommen att titta in i vårt vardagsrum…)

 

 

Naxos, Kykladerna, Grekland

 

Vår serie i att visa lite av hur vår flytande bostad ser ut fortsätter. Missade du del 1 så hittar du den HÄR.

 

Idag ska vi visa vår salong tillika vårt vardagsrum. Under durkarna i detta utrymme finns tankar gömda, den ena är en färskvattentank och den andra innehåller diesel. Här går även masten igenom taket och ner till kölsvinet. En rätt osexig detalj, men masten står säkert i vart fall vilket är viktigast. I övrigt är nog salongen rätt ren från båttekniska prylar.

 

Det är inte så mycket vi gjort i salongen i vinter, men några ting…

 

Vi har monterat den vattentank på 110 liter som vi köpte i slutet på sommaren. Den bor ovanpå den ordinarie tanken där dessa tu är sammankopplade med varandra. Att ha en stor tank som tornar upp sig som en pjäls i kortänden av soffan var ingen rolig syn. Så vi bestämde oss för att gömma vattentanken i en låda. Sagt och gjort och vi blev mycket nöjda. En avställningsplats fick vi på köpet samt extra stuvutrymme (på insidan av lådan som uppstår i utrymmet mellan tank och låda). Detta ändrade hela utseendet av salongen och vi tycker inte det blev till det sämre. Platsen var tidigare rätt outnyttjad och fördelarna med att kunna bunkra mer vatten överväger. Nu behöver vi bara bunkra vatten två gånger i månaden.

 

Vi har även en ny lampa som hänger i taket i salongen. Eller ny och ny?! Den är över femtio år gammal och den satt en gång i tiden i masten på fartyget vi tidigare ägde och renoverade där lyktan tjänstgjorde som ankarbelysning. Tidigare hade vi en vacker mässingslykta ombord på Wilma, men glaskupan sprack någon gång i höjd med Frankrike och sedan dess har vi letat med ljus och lykta (hö hö hö) efter en ny kupa, dock utan framgång. Den lyktan ligger sen en tid undanstuvad och där får den förbli. Nackdelen med den förra lampan var att den skymde lite retsamt sikten när vi ville titta på tv, denna nya mindre hänger inte alls i vägen. Vi gillar vår lite annorlunda lampa då den bär på ett särskilt minne. Nu har vi konverterat den till LED och splitsat ett snöre så vi kan surra den när vi ska ut på havet.

 

En annan liten detalj som har hänt är att vi har köpt ett par kasthakar och monterat på vårt bord. När bordsskivorna är fällda och vi seglar så svänger dessa och slår i takt med vågornas rörelser, irriterande och det sliter på inredningen. Vi har tidigare löst det med att slå ett snöre om bordet för att hålla bordsskivorna på plats. Nu med de nya hakarna så kan vi låsa bordet snyggt och praktiskt.

 

Sen var det då dessa garderobsdörrar. Dessa har vi nu, vi har även skaffat gångjärn. Men i skrivande stund så står de och väntar på att bli målade. Vi får se om vi hinner få upp dem innan vi kastar loss, annars kan det vara något att ägna sig åt stilla dagar på ankaret.

 

Likt i förra inlägget så bjuder vi på före och efterbilder, där får ni se hur Wilma såg ut sommaren för fyra år sedan. Vi älskar vår salong och om kvällarna under mörka årstiden så intar vi, efter vi ätit vår middagsmat, var sin soffa och vi njuter av svensk streamad tv. Just nu tittar vi på Mästarnas Mästare vilket känns lite extra skoj då tävlingen går av stapeln i Grekland.

 

Här är Wilma för fyra år sedan;

 

Välkommen hem till oss, ditt vardagsrum är sannolikt större än vårt (om du nu inte bor på båt vill säga). Men ofantligt mysigt och med lätthet så sitter man 6-8 personer här.

 

 

I lådan ryms en vattentank, på köpet fick vi en praktisk avställningsyta…

 

Denna gamla lykta satt i masten på vår förra båt som var en dansk fiskeskuta som vi byggde om. Ett litet minne från den tiden…

 

 Wilma seglar – hemma hos – salong – båtrenovering – segla i medelhavet – Grekland – långsegling – bo på båt – genomgående mast – kasthakar – segelbåt – sailingboat

 (…fast hemma hos oss då…)

När vi kom inseglande till Naxos i oktober i fjol så såg Wilma inte fullt lika ut som idag. Vi hade då som brukligt en plan för de kommande månaderna då vi skulle ligga och trycka i trygga hamn medan dagarna höll sig kortare, svalare och blötare. Därtill så skulle vi resa hem en sväng. Nu har vintern passerat och vi är väl så gott som klara. Vi har sammanställt delar av det vi gjort och för att ni inte ska drunkna i mycket text och många bilder så delar vi upp inläggen lite.

STYRHYTTEN – BYSSAN

Först ut kommer styrhytten aka byssan. (ordet aka kommer från engelskan och står för ”also known as”) I styrhytten lufsar vi numera runt i en mjuk rojalistisk kärleksfärgad heltäckningsmatta. Den förra matten som var grå till färgen började smula något så förskräckligt på undersidan där gummit hade torkat. Den betedde sig som en smulpaj och det var något irriterande. Vi fick till och med smulorna ner på vår fina gula Vetusmotor som bor under golvet (läs; durken). Utbudet av mattor var inte riktigt som hemma där man finner ett brett sortiment även för mer tuffa utrymmen som ju faktiskt en båt är. Utbudet var betydligt mer begränsat här på Naxos och de mest praktiska mattorna var urtråkiga. Men då vi är rätt ordningsamma och tar av oss skorna så fort vi kommer in, så föll vi till slut för en fluffig sak som rimmar fint i färg med annat ombord. Det ska vara skönt och mjukt under fötterna.

Hela tiden utmanas vi mellan att göra båten mysig och hemtrevlig i kombination med att den ska vara funktionell och kunna vara ute på havet samt inrymma en del tekniska prylar och elektronik (som aldrig tillför utseendet något positivt i vårt tycke). Vi är dessutom rätt sparsmakade som personer och gillar inte att det står en massa prylar framme, vi vill ha rena ytor och gott om plats. Något av ett önsketänkande då bostaden håller måtten 10×4 meter typ.

Byssan har nu fått nytt kakel, gardiner, ny färg på väggar, skåpluckorna har fått nya spärrar, ny ugn, ny matta, täckskivor som döljer skruvskallarna på de genomgående bultarna till räcket som sitter på utsidan, bokhyllan mellan styrhytt och salong har kapats med såg och våld för att ugnen skulle få plats, en del nya elkontakter har sett dagens ljus, ny ledslinga med tillhörande fint arbetsljus över kökbänken…ja och så skolådan och hyllan Hubert till hushållspappret, små praktiska ting som underlättar livet ombord.

Vi har nu fotograferat och det är väl första gången i världshistorien som man har anledning att skälla och skylla på solen, men den skapade motljus i alla bilder då dess strålar smet in genom fönster och dörrar (läs; ventiler och nedgångslucka). Ni får ha överseende med detta.

Vi lägger även upp några bilder på Wilma så som hon såg ut då vi fick henne i vårt ägo sommaren 2015. Det var ett par andra ägare emellan Felix och oss och nu hoppas vi Felix håller i sig och inte gråter när han ser hur Wilma såg ut då vi hämtade hem henne till Lysekil. Vi förbjöd honom att kliva ner på Wilma då, för vi ville inte orsaka en hjärtinfarkt på gubben. Vi tror inte han har sett dessa bilder. Vi kämpade tappert med Wilma den hösten 2015 där vi låg på Nicanders båtvarv i ur och skur. Hon var full av bråte och det var oordning och båten var utrustad med en massa saker där flertalet saknade funktion eller var trasigt. Hon hade mycket att önska.

Därtill…

Häromdagen la vår elspis av, den hade förvisso inte kostat oss något då det var en gåva några seglarvänner. Vi använder elspis när vi ligger i hamn där elen ingår i hyran, så slipper vi kostnaden för diesel (vi har en dieselspis ombord). Nu har vi köpt en ny elspis (i samma affär där vi köpte ugnen) och denna är helschysst, effektiv och snygg i rostfritt stål. Låter dyrt men den kostade 59 euro fast vi fick den för 50 euro för att ägarens sons kompis känner till oss. Vi börjar bli lite kända här på byn som ni märker…med andra ord börjar det bli dags att dra!

Här kommer lite före och efterbilder. Håll tillgodo och sitt ner Felix!!!

Skepp o Hoj!

När vi kom till Nicanders Båtvarv i Lysekil så rev vi ut det mesta…

 

 Så här fin blev Wilma, bilden är tagen i december 2015. Allt är sprillands nytt och nu när vi seglat på heltid i tre år så började allt slitas – Wilma fick små skönhetsfläckar och mattans smulade rejält då den torkat upp…

 

 Den här bilden är tagen för något år sedan…

 

 December 2018 och Kapten har kaklat…detta kakel sitter som berg kan vi lova och klarar såväl tsunamis som vulkanutbrott…

 

 

Idag ser Wilma ut såhär;

 

 Wilma mars månad 2019…

Praktisk arbetsbelysning…

Mer hemtrevligt intryck, det är ju vår bostad året runt…

Nya kraftigare lådspärrar som klarar tuff sjögång…

 Fluffiga mattan som är skön att kliva på…

 

 

En del detaljer har blivit rödmålade i byssan, som denna låda som innehåller styrreglaget samt hyllan som ugnen är placerad i…

 

Vår elspis vi använder på vintern när vi ligger på landström och elektricitet ingår i hyran…

 

 

Under navigationsbordet såg Wilma ut så här sommaren 2015;

 

Huller om buller och ingen gosig matta att hasa runt i….

 

Samma plats mars månad 2019;

 

 

 

Praktisk sjösurrning av ugnsluckan (nä det finns ingen låsfunktion på luckan, konstruktören var nog bakfull den dagen ugnen ritades…)

 

 Vi gillar att hålla navigationsbordet rent från prylar…

 

 Vi är extra förtjusta i vår skolåda, det är svårt att skapa ett lättskött och städat hem när man bor på heltid ombord på båt…

 

 

Vi hoppas att ni tycker som oss, att Wilma idag ser ombonad och trevlig ut och att hon är en plats att trivas på. I nästa inlägg så tar vi oss en titt på salongen som också har genomgått en del förändringar. På återseende!

 

Over and Out

 

 

 

båtrenovering – Wilma seglar – segla i medelhavet – segla i Grekland – Nicanders Båtvarv – Lysekil – nya byssan – Naxos – långsegling – projekt – leva ombord – livet som seglare – hemma hos