(…när de grekiska vädergudarna visar humör…)

 

Porto Koufo, Halkidiki, Grekland

Att vi bestämde oss för att lämna Patitiri med kort varsel kom lite plötsligt över oss, inte bara för att vi hade haft en dispyt med grannbåten. Men hamnen var i största allmänhet olämplig med sitt utsatta läge där svall lätt letar sig in. Det var utlovat hårda sydliga vindar dygnet senare så enklast hade varit att gå till en närliggande ankarvik med gott skydd och där vänta ut ovädret. Samtidigt såg vi chansen att segla norrut på de sydliga vindarna medan de fortfarande var friska, vårt mål var Halkidiki 55 distans norr om Alonnisos. Tog vi inte chansen skulle det ta många dagar innan nästa fina tillfälle dök upp. Men väderfönstret var kort, så vi skulle bli tvungna att segla natt för redan nästkommande morgon skulle vindstyrkan öka till 18 m/s.

 Osäkerheten låg i om vi kunde lita på väderprognosen eller inte. Vi fick lite väl olika prognoser beroende på vilket väderinstitut vi använde, uppenbarligen var väderläget svårbedömt för meteorologerna. Vi studerade väderutsikterna ännu en gång innan vi bestämde oss. Vi räknade ut att om vi kom fram senast klockan tio nästkommande morgon så skulle vi såväl slippa de hårda vindarna över Sporaderna och samtidigt skulle vi hinna fram till ankarviken i Porto Koufo, innan den utlovade regnfronten med åska passerade Halkidiki. Sannolikt skulle vi komma fram strax före soluppgång men att ankra i mörker skulle nog inte bli några problem för vi kände ju till platsen sedan tidigare.

 Klockan två på eftermiddagen var vi klara att kasta loss, då hade vi bunkrat mat och vatten samt ringt några viktiga samtal. Vi kastade loss och vi hade sällskap en bit ut av våra israeliska båtgrannar. De fotograferade Wilma där vi redan inne i hamnbassängen drog upp seglen. Och så satte vi fart, ut och bort.

Våra israeliska vänner fotograferar Wilma när vi lämnar Alonnisos…

Det sista vi hade gjort precis innan vi kastat loss, var att studera väderprognosen ännu en gång. Det var utlovat uppehållsväder och absolut ingen åska vilket var det vi mest undrat över – för dagen var ovanligt varm och kvav. Lättklädda med bara överkroppar njöt vi av färdens första timmar, förvisso gick vi för motor för vindarna vara svaga, vi behövde gå mellan några öar innan vi var ute på öppet hav. Vi spelade Yatzy och drack eftermiddagskaffe.

 Innan vi fullt ut hade Alonnisos bakom oss, ön ser lite ut som Öland (lång och smal) såg vi hur mörka moln började torna upp sig. En väderfront med en skarp skiljelinje befann sig akter om oss medan det ovanför Wilmas mast och framför var klarblå himmel och sol. Vi tänkte att vi nog hinner segla ifrån ovädersfronten. Men de mörka molnen bara växte och växte och ett av dem såg ut som ett atombombsmoln och liknade en champinjon till formen. Den såg lömsk och illasinnad ut så vi hoppades att vi med våra fem knop skulle kunna hålla undan.

Snart hör vi åskknallarna bakom oss och vi ser stora skarpa blixtar slår ner över öarna. Så plötsligt utan förvarning kommer en kastvind från ingenstans. Utan en chans för oss att hinna reagera så lägger sig Wilma ner med sidan i vattnet, minst 40 grader och vi båda kasar ner i samma hörn av sittbrunnen. Wilma svarar med att kasta sig ur kurs och hon går upp i vind och då slår autopilot bakut och låser sig i error-läge. Det tjuter och larmar. Vi ser hur den ställbara solpanelen trycks ur sitt fäste och ställer sig på högkant med solsidan inåt båten, precis tvärt om mot tänkt. Styrman hinner precis rädda mobilerna så de inte far över bord och Kapten vräker sig efter skotet för att släppa ut på storseglet och därefter kopplar han ur autopiloten. Allt händer under några få sekunder och plötsligt får vi väldigt mycket att göra.

 Det tar några sekunder att återfå kontrollen på båten och snart sitter vi med fullt regnställ, flytvästar och säkerhetslinor. Kastvindarna fortsätter men nu är läget lugnt. Vi ser att Wilma gör nio knop när hon stötvis får ny skopa vind rakt i sidan. Emellanåt lägger hon sig ner så havet kommer över däck. Vi revar och revar mer för att inte ha för mycket segelyta ute. Ena sekunden är lufttemperaturen tropiskt varm för att i nästa övergå i kylskåpskall.

 En sådan här plötsligt vindkantring har vi aldrig varit med om förut, vi seglat i accelerationszoner och tufft väder många gånger förr. Det nya för oss var väl överraskningsmomentet och vi var inte de enda seglarna som överrumplats av det plötsliga väderomslaget. Men alla andra båtarna styrde kortaste vägen in mot en skyddande ankarvik medan vi seglade tvärt om – vidare ut på havet. Kaptens kommentar på det hela var ”nu blir det iallafall gott om plats på havet”. Snart var vi den enda båten.

 En och en halv timme efter ovädrets debut så upphörde plötsligt de ostliga kastvindarna och övergick nu i jämna sydliga vindar. Solen började spricka fram genom molntäcket och vi slog ut våra segel och fick en fin slör och Wilma gjorde fina sju knop i den friska vinden. Nere i båten hade alla saker legat kvar på sina stuvade platser utom Kaptens tekopp som lyckats rymma från vasken. Nu fann vi den på durken på styrbordssidan. Ska något rymma från vasken så kräver det att båten nästan helt lägger sig ner, vi hade ju haft fullt upp att återta kontrollen så vi tänkte nog aldrig på hur mycket Wilma hävde sig.

Efter en och en halv timme spricker solen fram på nytt, vi bär regnställ, flytvästar och säkerhetslinor. Kapten stärker sig med en banan efter den stökiga seglingen…

Seglingen över havet gick på rekordfart, i mellan 6 och 8 knop forsade vi fram och redan före midnatt så kunde vi ankra upp i Porto Koufos skyddande vik. Och vi som hade trott att vi skulle komma fram strax före soluppgången. Bortsett från en och en halv timmes skitväder så hade seglingen varit toppen och vi kände oss som riktiga kappseglare. Efteråt kommenterade vår grekiska vän (som också seglar) det hela med att ”grekiska havet är stundtals otäckt med blixtsnabba omslag där det från bara några sekundmeters vind ökar till 20-25 m per sekund och hög sjö på nolltid”. Jo tack, nu förstår vi precis vad ni greker menar, ni om några är ju experter på ert eget hav. Vi är glada för Wilma att hon är så tung och stadig. Egentligen är det ingen fara med dessa väderomslag, det är mer överraskningsmomentet som är nytt för oss där vi från ena stunden gick för motor i stilla väder, för att i nästa sekund segla i storm.

 Solpanelen klarade sig tack och lov från skada, däremot fick vår nya svenskflagga sig tre rejäla revor i tyget. Blocket till preventer-gajen skar också så vi fick säkra oss mot ofrivillig gipp med ett enkelt snöre som vi knöt för hand den resterande delen av seglatsen. Vi är alltid noga att ha säkerhetslina på bommen, inte bara i läns utan även i slör och halvvind och inte tänker vi ändra på den goda rutinen heller efter detta.

Allt gott. Men nu känner vi att vi haft några händelserika seglingar så den resterande biten upp till Thessaloniki hoppas vi kommer att vara lite tråkig om vi får uttrycka oss så. Egentligen gillar vi när det händer lite, även det oförutsedda. Men nu är vi i behov av att kunna lägga all vår energi på en familjemedlem som blivit allvarligt sjuk. Någon av er läsare har kanske noterat att vi forcerat seglingen på sistone. Nyss var vi längst söderut i Grekland, på Peloponnesos sydkust och nu ett par-tre veckor senare är vi i norra Grekland. I Thessaloniki väntar en bra och trygg hamn där vi kan lämna Wilma inhägnad och bevakad medan vi åker hem. Men mer om det kan vi skriva en annan gång.

Skepp o Hoj!

 (Efter ett par snabba seglingar är vi redan uppe i Halkidiki, men för att inte låta er läsare drunkna i stor mängd text så delar vi upp händelserna i två inlägg)

Alonnisos, Sporaderna, Grekland

Vi hade redan innan läst på seglingsforum att hamnen i Patitiri kunde vara stökig med svall som letar sig in, så även i vindstilla väder. Men vi tog chansen iallafall för våra förråd gapade tomma och vi var i stort behov av att komma åt samhällsservice i form av mat och vatten.

 När vi gled in i hamnen såg vi till vår glädje att det bara låg en segelbåt där. Vi droppade ankaret jämte och backade mot kaj, men såklart med gott mått till grannbåten utifall det skulle bli rulla av. När vi lagt till så konstaterade vi att det fanns plats för en normalstor båt mellan oss och grannen, men glappet var bra att ha med tanke på omständigheterna. Vi ville ju inte riskera masttopparna skulle kunna slå i varandra ifall sjön skulle resa sig i hamnen. De två unga killarna på den andra segelbåten hjälpte oss med trossarna och de berättade att de hade kommit fram bara en halvtimme före oss.

Äntligen så kunde vi kliva iland. Vårt första ärende bestod i att tömma båten på sopor. Vi hade inte kunnat slänga något avfall sedan vi var i Paros och nu luktade de inte mumma direkt. När sopmängden ökar och vi på grund av segling inte kan göra oss av med dem (vi kastar ju inget skräp överbord) så tenderar de att ta plats och sprida en mindre angenäm doft ombord. Vi placerar dem då paketerade vid masten ute på däck där de stör minst.

 Patitiri på ön Alonnisos visade sig vara en fin liten by med tavernor intill kajpromenaden. Ett par enkla affärsgator skar genom bebyggelsen och vi noterade en bagare, en slaktare och en grönsakshandlare. I övrigt märktes att högsäsongen var över och flera boutiquer hade nu slagit igen i och med turisternas sorti. Men det viktigaste fanns där såsom matbutik, post, bank och några matställen. Efter den stärkta promenaden så slog vi oss ned för en fika, handla mat tänkte vi göra nästkommande dag. Nu ville vi bara njuta av liv och rörelse och sitta i skuggan och njuta av atmosfären, caféets stora korgstolar var enastående sköna och vi sjönk ner djupt i varsin med en kroppshållning som närmaste kunde likna tonåringars.

När vi promenerade tillbaka så syntes inte de unga killarna på grannbåten till, de hade nog slagit sig ned på något hak såsom oss, för att söka vila och skugga under eftermiddagens varmaste timmar. Däremot så var en ny segelbåt på väg in i hamnen med ett gäng glada polacker och de la sig på andra sidan av oss. Vi hjälpte dem med förtöjningarna och avståndet mellan våra bådas båtar var perfekt med tanke på omständigheterna. Med det gjort klev vi in på Wilma och somnade i varsin soffa i salongen, en eftermiddagslur satt som en smäck efter dagens segling och promenad.

 Snart vaknade vi av att Wilma rycktes i sidled och vi hörde röster. Kapten klev i sitt nyvakna tillstånd upp och ser då hur en bred katamaran håller på att tränga in sig mellan oss och de unga killarnas båt, fendrarna protesterade vilt mellan skroven. Den större delen av hamnen var vid tillfället helt tom på båtar så Kapten undrade såklart varför katamaranen skulle tränga sig in just här.

Kapten ropar därför till katamaranens skeppare.

-Why do you squeeze in here? The harbour is almost empty and this berth is too tight for a catamaran…

Kapten får inget vettigt svar utan de väljer att fortsätta backa in och det blir så trångt så vi måste fälla ner vår ena solpanel för att de ska få plats. Kapten repeterar sin fråga, nu med en tydlig irritation i rösten och till svar får han något obegripligt och luddigt. Kapten suckar och går ner i salongen igen.

 Snart knackar det på skrovet och Kapten går upp. Katamaran-killen vill ta upp diskussionen igen. Men det blir inget bra möte. Fast vi förklarar att hamnen ligger oskyddad för svall och tenderar att göra livet svårt för båtägare (likväl för oss som för andra) så ville killen inte lyssna. Den grekiska charterbåten var hyrd av ett gäng tyskar, medan skepparen var italienare. Nu stod hans gäster och skruvade olustigt på sig i situationen som uppstått. Den italienske skepparen valde att raljerade över Kaptens oro och menade att vädret var utlovat att vara fint. Lite stroppigt sa skepparen att hans mamma lärt honom att parkera båtar på detta vis (lika trångt som Tokyos tunnelbana i vårt tycke). Medan Wilmas Kapten menade att kanske gott sjömanskap och förnuft borde råda istället för att skylla hela grejen på morsan. Med kort ton och sura miner så avslutades diskussionen, situationen förblev olöst. Vi fick helt enkelt hoppas på en lugn natt utan svall.

Själva skuttade vi ut på stan på nytt, nu för att skämma bort oss på en taverna med god mat. Det smakade sedvanligt gott och nöjda gick vi tillbaka till båten inte allt för sent, vi ville gärna hålla koll Wilma.

 Väl tillbaka så var de två unga killarna tillbaka, deras båt gnuggade ju skrovsida med katamaranen precis som oss och lika trångt dessutom, på deras andra sida hade de en grekisk fiskebåt av rätt stöddigt mått. Katamaranens besättning var i land någonstans, de syntes inte till. Det hade börjat rulla lite så vi fyllde på med fendrar mellan oss och katamaranen. Vi fick trycka ner dem med kraft – så tajt var det. Nu låg vi tre båtar bredvid varandra som en bättre brittisk trekantssandwich, bara polackerna hade lite bättre svängrum vilket de säkert var glada och tacksamma för. Därefter klev vi ner i Wilma och gjorde en tidig kväll, vi hade ingen lust att stöta oss med den stroppiga italienaren utan föredrog på svenskt manér att hålla en låg profil.

När vi just somnat så kände vi hur det började dra och kränga i förtöjningarna, Wilma rullade från sida till sida och vi flög båda upp och ut. Våra blå förtöjningslinor är lite för stumma så vi ville lägga på de vita som är mer flexibla för att slippa de värsta rycken. Katamaranfolket syntes inte till men våra övriga båtgrannar stod på kajen och höll på att ändra sina tampar för att säkra sina båtar. Medan vi höll på så tilltog svallen och plötsligt så gungar alla båtarna likt pendlande metronomer, Wilmas mast och polackens dito är flera gånger väldigt nära varandra och det ser inte alls bra ut. Plötsligt hör vi två kraftiga smällar, PANG! PANG! Wilmas och katamaranens bådas räcken slår ihop och solpanelen på Wilma får sig en kyss. Kapten Betong svär högt över den italienske skepparen och säger flera gånger att ”hade han bara lyssnat så hade detta inte behövt hända”.

 Bekymrade står vi alla (utom katamaranfolket) och funderar på en lösning. Polackernas båt riskerar ideligen att dunsa in med aktern i kajen och de unga killarnas båt ligger helt inträngd mellan fiskebåten och katamaranen.

Med gott om plats i hamnen på bortsidan av polackernas båt så kommer vi överens om att göra en förflyttning. Med gemensamma krafter lägger vi polackernas båt längs med kaj och en bit bort från Wilma. Därefter valde vi att låta Wilmas ankare sitta kvar men istället flytta aktertamparna för att på så sätt få en annan vinkel och ett större avstånd till katamaranen. Våra båtgrannar hjälpte oss men att flytta tamparna tog sin tid för Wilma ryckte och slet i de bråkiga svallen så vi fick ta hjälp av vinscharna för att ha flera fästpunkter. Medan vi håller på som bäst så kommer katamarangänget tillbaka. Vi förklarar läget för dem men snart uppstår en dispyt. Den italienske skepparen är inte särskilt förstående och Kapten Betong räds inte sina ord. Hade killen bara lyssnat så hade inte situationen uppstått och nu hade hans dåligt omdöme medfört att våra båtar slagit ihop flertalet gånger. Italienaren själv kom inte med någon ursäkt alls, inte heller hade han något förslag till lösning och han tänkte inte flytta på sig. Nu hade vi visserligen löst det för vår del men de unga killarnas båt riskerade att skadas, de låg fortfarande inträngda mellan katamaranen och fiskebåten och de pratade vädjande med italienaren. Tvärtom började italienaren raljera över situationen och provokativt ta danssteg och sjunga samtidigt som han håller sin hand kupad över sitt könsorgan. För att spela ball och märkvärdig eller för att pissa sitt revir, vad vet vi. Då tände Kapten Betong till.

 Till saken hör att italienaren inte ens var en ung pojkspoling utan en man i vår egen ålder, så hans provokativa infantila dans fick honom att mest framstå som en riktig jubelidiot som inte borde ha något med båtar att göra överhuvudtaget. Kapten blev nu heligt förbannad och tar några steg fram och hytter med sin näve, men han använder den (som tur var) inte. Däremot kläcker han ur sig den syrliga kommentaren; ”du verkar inte ett dugg bättre än den där kaptenen på fartyget Costa Concordia”. Ja det kanske inte var så klokt att ge igen på detta vis, det gagnade knappast situationen. Men det hela stannade tack och lov vid ett muntligt ordgemäng utan handgripligheter. Det stackars tyska sällskapet som sannolikt betalat dyrt för sin drömsegling i Grekland såg lite bleka ut.

För Kapten Betong handlade det hela om ansvar och gott sjömanskap. Här riskerade båtar för miljonbelopp att skadas och att då ”spela Allan” och fåna sig är hur dumt och korkat som helst. Undrar vad försäkringsbolagen hade tyckt om det hela.

 Det fick sig sin lösning till slut. Italienaren kände sig till slut så trängd och ovälkommen så han flyttade sig och la sig längst bort i hamnen framför polackernas båt, precis på den plats Kapten föreslagit från allra första början. Medan de unga killarna till slut valde att lämna hamnen. De hade sannolikt fått nog av gunget (och bråket) Bättre var att sticka ut till havs trots att det var natt. Ute på havet är man ofta säkrare än i hamn när vädret pressar på och vi själva hade nog övervägt detta om det inte vore för att vi inte bunkrat mat och vatten än. Nu blev det i vart fall gott plats i hamnen med rejält avstånd mellan båtarna.

 Nästa morgon drog de två de andra båtarna iväg tidigt, vi vinkade tacksamt hejdå till polackerna men inte till katamarangänget. Sen började vi ta itu med våra ärenden. Det hade rullat några timmar under natten men till slut hade havet lagt sig så vi fick lite välbehövlig sömn. Som plåster på såren kom en enormt trevlig israelisk familj in och la sig med sin båt intill oss, med gott mått emellan såklart. Vi fick en trevlig pratstund kring segling och fiske och hade det inte varit för att väderleken hotade om oväder så hade vi valt att stanna lite till. Vi hade gärna velat se mer av ön och umgås med våra nyvunna vänner.

 Klockan 14 lämnade vi hamnen och styrde norrut och framför oss väntade en nattsegling. Vi hade kommit iväg sent men ville lämna Alonnisos och dess oskyddade hamn innan ovädret kom över oss.

Skepp o Hoj!

(Tyvärr har vi inga bra erfarenhet av italienska skeppare efter flertalet incidenter. Ni minns kanske förra sommaren när våra vänner på S/Y Goodvibes fick sin ankarkätting upprullad i en stor rivabåts propeller till följd av dåligt sjömanskap. Vännerna fick sin båt skadad och italienarna försökte smita från ansvar. Nu är italienare är bra på mycket mycket annat, design bland annat. Men på havet har de mer att bevisa innan vi personligen känner oss trygga. Framför allt är attityden under all kritik där de skriker och gapar och visar fingret åt andra seglare. Synd att folket får bära ett dåligt rykte.

Den som undrar över Costa Concordia, så var det en italiensk lyxkryssare vars kapten i dag sitter i fängelse dömt till 16 år efter att hans dåliga sjömanskap orsakat en förlisning med flera döda som följd.)

 (…kan seglarlivet vara…)

 Skantzoura, Sporaderna, Grekland

På sina sätt är detta seglarliv smått galet – underbart och makalöst knogigt på en och samma gång.

 Vi behövde ringa några viktiga samtal och fick ro ut med jollen på fjärden för att få kontakt. Så krångligt bara för att ringa, men samtalen var angelägna och vädret fint och soligt. Sämre kan man ha det.

 Medan samtalen pågick så fick Styrman se till att jollen låg tillräckligt långt ut från land så Kapten kunde fortsätta prata utan att tappa kontakten. Vi drev hela tiden inåt land så hon behövde ro konstant – i femtio minuter. Det blir många årtag det. Som ni förstår så är en eventuell utgift för gymkort en helt onödig kostnad för oss, vi får vår motion på köpet av vårt sätt att leva. Och det är väl så, att bakom den glättiga ytan med sol och värme, azurblått hav och salta bad så måste man samtidigt försaka något. Vi har ingen dusch, ingen tvättmaskin och än mindre en diskmaskin. Ingen bil står utanför bostaden beredd att ta oss dit vi önskar när som helst. Själva tycker vi det är en enorm lyx att som i Sverige bara kunna vrida på en kran, så kommer det obegränsad mängd dricksvatten av högsta kvalitet. Något de flesta tar för givet. Ibland behöver vi påminna oss om det goda vi har.

Nu ligger vi på Skantzoura, en isolerad och obebodd ö tjugo nautiska mil norr om Skyros. Det lär finnas en övergiven klosterruin på ön, men vi ser den inte från vår position. Skantzoura är ett tillhåll för den ovanliga rödnäbbade truten samt den utrotningshotade Eleonorafalken. På klipporna ser vi en handfull getter som går och betar, de har imponerande stora skägg och horn. Ön ingår i naturreservatet Alonissos Marine Park som bland annat arbetar för munksälens överlevnad. Det är strängt förbjudet att fiska här. Av en händelse så råkade vi även läsa att man endast får ankra upp en natt här, sen måste man segla vidare. Det står inget i sjökortet om det, utan vi råkade springa på informationen på internet under vårt andra dygn här. Aj aj aj…Marine Park sägs patrullera här men vi har inte sett till dem och i morgon seglar vi vidare. Vi tror vi klarar oss ifrån en utskällning.

Nu har det blivit en ny månad, oktober. Av förra månadens 30 dagar så öppnade vi inte plånboken över huvud taget 23 av dessa. Sug på den.

 Här kommer lite ekonomisiffror för september månad. Det är länge sedan vi skrev om pengar och vi vet att intresset är stort. Vi är högst medvetna om att de flesta långseglare gör av med betydligt mer stålar än vi gör, så ta inte våra siffror för en lag. Vi är envetna och viljestarka och våra sparsamhetsmuskler är i dag så vältrimmade att vi kallar oss proffs. Vi kan (om vi vill) leva på väldigt små medel.

 Vi slog faktiskt på stort och handlade diesel under september, fast vi hade närmare en halv tank kvar. Men vi önskade oss lite marginal, för när vi vistas bortom allt vad samhällsservice heter så är det viktigt att vi inte målar in oss i ett hörn och står utan något elementärt. Brist på vatten, diesel och mat gör oss sårbara och i slutänden riskerar det att krångla till något.

 Fast vi känner att vi slagit på stort och gått på restaurang så blev det en billig månad. Vi har helt enkelt inte haft så bra tillgång till matbutiker och restauranger i perioder.

September månad i siffror:

 Mat 169 euro (inklusive toapapper, tandkräm, ny vattenslang, myggmedel mm)

Alkohol 32 euro (mestadels grekiskt bordsvin, men även lite öl – inhandlat för att förbrukas ombord på Wilma)

Café och restaurang 66 euro (vi unnade oss ett par restaurangbesök, i övrigt fika och glass på stan)

El i vårt hem kommer från sol och vind = 0 euro

Hamnhyror september = 0 euro

(Totalt  267 euro vilket i svensk valuta blir 2850 kr. Vår budget för ovan kostnader ligger på 500 euro)

 Därtill kommer då diesel. Summan skulle vi egentligen kunna slå ut på flera månader, men vi klipper den rakt av ändå.

 Diesel = 164 euro (nu har vi diesel en bit in på nästa år – vi seglar ju så mycket vi kan och vinden är gratis så hur länge den räcker är svårt att säga).

 Kommunikation (internet och telefon) 41 euro.

TOTALT SEPTEMBER: 472 EURO*

Våra utgifter känns inte så tunga att bära, men självklart så har vi försakat något. Att då och då få ro ut med jollen för att komma åt att ringa viktiga samtal får vi ta. Samtidigt är vi övertygade om att vi idag har vant oss av med en rad beteenden och påhittade behov, så även hemma i Sverige skulle vi sannolikt ha lägre kostnader än gemene man har. Vi behöver helt enkelt mindre (och är lika lyckliga ändå).

Skepp o Hoj!

(* i summan ligger inga eventuella inköp till Wilma som har med investeringar att göra – precis som ni därhemma inte räknar in kostnaden för att lägga om taket på huset in i er levnadskostnad)

Mer bilder;

 Än är dagarna så varma att man kan segla lättklädd…

 Skantzoura bjuder orörd natur och makalöst stjärnklara nätter, det finns inte ett endaste ljus som stör natthimlen…

 

 Vi grillar till kvällen och använder flitigt våra lager ombord, kottarna plockar vi själva och använder istället för grillkol och matlagret börjar minska. Men än står vi pall utan samhällsservice…

 

 En fiskebåt söker sin nattvila i vår ankarvik (utan att fiska), ön ligger tjugo distans norr om Skyros och det är tio-femton distans upp de mer öarna… .

 

 Här är vi nu, i den gula ringen vid ön Skantzoura. Vi seglade från Skyros och är på väg norröver…

(…är ön Skyros…)

Vi tackade nej till erbjudandet för vi ville inte störa familjen nu när de slagit igen för säsongen. De kunde erbjuda oss en grekisk sallad om det knep, men vi hade vår kaffetermos med och stod inte alls rådlösa. Tavernan var nu enkom en privat bostad och först nästa sommar skulle de dra igång på nytt. De få badande gästerna kunde dock låna solstolar och toalett utan problem, men någon förtäring fanns inte längre nu på hösten.

 Efter den korta pratstunden med ägarna så började vi knata bort längs med den ensliga vägen. Några andra hus såg vi inte så långt ögat nådde. Ögat tog slut vid bergets krön och dit var det långt. Vi passerade barrträd och klippblock och nedanför glittrade havet i eftermiddagssolen. Det intensiva blå havet mot den gröna växtligheten var som godis för ögonen.

 I slänten slog vi oss ner för en fika, kaffe och kex med ost. Vi hade velat ta oss innanför ett inhägnat område där det skuttade hjortar, men staketet var för högt och svårforcerat. Tanken var att kliva ut på den kulle och tillika ett näs där ett litet hus stod övergivet med ett halvt raserat tak. Där vilade Wilma nedanför i bukten och vi visste att det skulle bli fantastiska bilder om vi kunde ta oss dit. Men nu fick det bero.

Fikaplatsen…

Väl tillbaka på stranden så bestämde vi oss för att ro runt näset, för att om det var möjligt, ta oss upp den vägen. Men slänten var brant och staketet fortsatte uppe på krönet där växtligheten tog vid. Istället fäste vi jollen runt en sten av marmor och vi klev i land.

Varenda sten låg len och rund, många var kritvita men även rosa och havsvattnet var klart som dricksvatten. Vi tittade på varandra och frågade oss om vi skulle bada. Varken handduk eller badkläder hade vi med oss, men solen var varm och vi var helt ensamma. Familjen med den säsongsstängda tavernan kunde inte se oss från vårt gömställe.

Vi klädde av oss nakna och klev båda ner i det klara och friska vattnet. Längre bort från mänskligheten än så här kommer man sällan, utan kontakt med omvärlden – bara en bedårande natur. Solen värmde våra kroppar gott trots att det nu är i slutet av september och vi sa till varandra; ”detta går inte att köpa för pengar”. Sen satte vi oss på marmorn och lät solen torka våra nakna kroppar.

 När vi kom tillbaka till Wilma så var vi så trötta av sol och bad så vi la oss på soffan och somnade en stund. En söndagslur i bästa Kronbloms-anda.

 Ja vad säger man om Skyros. Fick vi använda tre ord så skulle dessa vara naturlig, orörd och ren. Eller kanske vild, vacker och ärlig. Klarare vatten har vi aldrig skådat på något annat ställe vi besökt, vattnet är krispigt friskt likt den klaraste bäck eller naturliga källa.

  Det finns ett par byar på Skyros, den ena passerade vi häromdagen men vi gick aldrig in i den lilla hamnen och vi gissar att de flesta av öns tretusen invånare bor i någon av de två samhällena. För vår egen del innebär dagarna så kallade ”zero-dollar-days”, plånboken öppnas inte. Även om vi skulle vilja så går det inte att spendera några pengar. Tvärt om så får vi klara oss själva. Man får helt enkelt rå sig själv och vara sin egen bästa vän. Gillar man det så är Skyros ett paradis.

 Vill du ankra upp i de natursköna vikarna på öns västra sida så är vårt råd att komma fram i solsken och dagsljus så man ser sandfläckarna. Nu har vi förflyttat oss norrut på ön och i de flesta vikar upptäder sandplättarna fläckvis. Där vårt ankare ligger nu är sandfläcken av storlek 3 x 3 meter, i övrigt växer ett tjockt lager sjögräs som får jultomtens skägg att blekna i jämförelse.

 Hit kommer vi gärna åter, då för att besöka någon av byarna och njuta den lokala maten som lär vara genuin och tillverkad utan tillsatser och andra konstigheter. Men det får bli en annan gång för nu drar vi snart vidare – till ett ännu mindre ställe…

Skepp o Hoj!

Fåren betar intill ankarviken…

Olivträd…

Vi är på utflykt…

 

Skyros är en av de vackraste öarna i vårt tycke…

 

Vårt lilla gömställe, vi är nedanför ett hjorthägn och ingen kan se oss…

En konstnärlig bild – Styrman klädd i badräkt av småsten…

 

 

Over and Out

 (…och ankarlarmet tjuter…)

 Skyros, Sporaderna, Grekland

Middagsmaten lät sig smakas fast klockan gott och väl passerat midnatt. Den nattliga måltiden var inte planerad, inte tidsmässigt i vart fall och nu var vi rejält hungriga. Medan vi lät den hemlagade Coq au Vin-grytan fylla våra magar så summerade vi dagen, den hade varit lång. Väldigt lång.

Samma morgon hade vi ställt klockan på ringning. Kvart över fem vilket är en okristlig tid för morgontrött Kapten. Höstdagarna kryper sig allt kortare – och så även dagseglingarna. Vi har egentligen ingenting emot att nattsegla, tvärt om. Men helt klart är det en fördel att komma fram i dagsljus när man ska ankra. De grekiska ankarvikarna i området består inte av idel sandbotten som många andra ställen gör, utan här uppträder sanden fläckvis mellan tjocka lager av sjögräs. På dagen speglar solen vattenytan och skapar turkosa fläckar som är lätta att se. Droppar man ankaret över en sådan fläck så vet man att man får fäste. Men kommer man fram för sent så har förtrollningen brutits, borta är pastellernas färger och Medelhavet syns inte längre blått, utan svart. I avsaknad av ljusets strålar så projiceras inte havets botten längre och man får chansa när man ska ankra. Därför valde vi ställa klockan för att ge oss av före soluppgång, för att ha en liten chans att komma fram före solens nedgång.

 När vi rundade det södra hörnet av ön Evia så klev solen upp och den hade med sig värme som tack. Nätterna är svala nu, mellan arton och tjugo grader. Solvärmen torkade upp Wilmas fuktiga däck och vi kunde ta av oss våra långärmade tröjor och åter njuta av en fin sommardag. Med sista ön i ryggen och rak kurs satt mot ön Skyros så låg vi på en härlig slör med vinden snett akterifrån. Första timmarna hade vi med strömmen med oss, jo det är strömt här och det står till och med i sjökortet. Men snart vände strömmen emot och vi tappade fart och vi gjorde mellan tre och fyra knop. Vi hade inte hjärta att köra motorn trots att farten var lite undermålig för att komma fram i dagsljus, för seglingen var så där ypperligt fin. Wilma lutade endast någon grad och porlet från havet i ögonblicket vattnet släpper akterpartiet gav oss en behaglig gång och en känsla av svensk skärgårdssegling. Vi tänkte att snart släpper nog motströmmen och vi kan göra bättre fart och ta igen lite av den förlorade tiden, eftermiddagen hade lovat vindar uppemot åtta meter per sekund.

Men någon ström släppte inte, än mindre började det blåsa mer och till slut behövde vi starta motorn. Den magiska förtrollningen var borta och den tysta seglingen hade nu gått över till att bli en mullrande motorbåt. Vi behöll dock alla segel uppe för att ha lite draghjälp.

 Med femton distans kvar inser vi att det kommer att bli svårt att hinna fram i tid, solen hade börjat vika ner sig mot horisonten. Vi tittar ut en lämplig ankarvik i sjökortet, med kortaste distans från vår position, för att om möjligt ha lite kvardröjande dagsljus att kunna dra nytta av. En vik låg precis mitt för oss men vi var lite fundersamma på om svallen skulle kunna leta sig in, vinkeln var inte den bästa. Men vi bestämde oss för att ge det ett försök. Nästan framme dog vinden helt av och havet började resa sig. Wilma rullade obönhörligt från sida till sida i sjön från den uppgrundande havsbotten och det krängde än hit, än dit. Till slut kom vi bakom kröken och vattnet lugnade sig något. Nu gällde det, längst in i viken skulle det enligt uppgift finnas en liten strand och framför den skulle vi försöka få oss lite välbehövlig vila och nattsömn. Solen hade gått ner men ännu låg vattenytan blank från dagens kvardröjande strålar och vi kunde tydligt se landskapets alla konturer. Snart skulle natten vara ett faktum och då skulle allt bada i mörker – för vår plats låg helt öde utan vare sig några hus eller gatljus som lyste upp. Vi var ute i ingenstans.

 -HÄR!

 Styrman ropar till Kapten som står på peket när ekolodet visar nio meter. Kapten skickar ner ankaret mot botten. Ankarviken är smal och på sidorna reser sig höga berg, det känns som vi seglat in i en bergsskreva. Men längst in i viken ligger en liten strand som skvallrar om sand och vi håller tummarna. Med rejäl längd på kättingen utlagd så börjar vi backa för att se om vi fått fäste. Men snart inser vi att vi draggar, ankaret försöker gräva ner sig och fastnar kort men studsar snart på nytt över havsbotten. Vi känner hur ankaret hackar sig fram. Samtidigt rullar en del svall in från havet som puttar oss framåt mot land. Den goda känslan infinner sig inte riktigt. Kapten frågar;

 -Ska vi göra ett nytt ankringsförsök här, eller ska vi segla vidare?

 Styrman vill segla vidare för platsen är lite väl exponerad för havet, och fäste i botten verkar svårt att få. När Kapten vinschar upp ankaret får han en massa sjögräs med sig på köpet. Samtidigt försvinner himlens sista ljusa toner och allt blir svart, endast Wilmas motor ljuder i mörkret och vi hör hur havets svall slår hårt mot klipporna intill. Vi tuffar vidare…

För att slippa svallen så väljer vi att gå innanför en liten ö, den reser sig som en hög kloss rakt upp ur vattnet. På insidan av den lilla ön, på Skyrossidan, finner vi en stadig och flera hundra meter lång kaj, upplyst och allt. Men enligt sjökortet så är det förbjudet att gå in där, det är ett militärt område med en oljedepå som är strategiskt utplacerad för att försvaret ska kunna tanka sina båtar där. Vi håller oss på avstånd från den streckade linjen i sjökortet, även om det känns lite frestande att lägga till vid en välordnad kaj. Snart kommer vi ut i havet igen och rundar ett kap och vi styr mot nästa bukt som ligger sju distans ifrån. När vi gör vårt andra ankringsförsök så har klockan passerat tio på kvällen.

 Denna vik är rund till sin form och landskapet är lite mer låglänt, vilket bådar gott. Ingen bottenförskaffenhet står dock nämnd i sjökortet och det finns ingen seglare som skrivit om platsen i ankringsappen Navily. När vi hittat en plats vi tror på, så droppar vi ankaret ner i det kolsvarta havet. Vi backar och håller tummarna – men får inget fäste.

 Vi bestämmer oss för att göra ett tredje försök, men på den nordvästra sidan av samma vik. Vi korsar bukten och finner oss snart ett lämpligt djup. Till vår lättnad så får vi fäste denna gång även om ankaret inte sitter övertygande. Natten lovar dock svaga vindar och vi ligger inte längre exponerade för havet, utan har skydd från de flesta väderstreck. Vi bestämmer oss för att stanna så vi får vila och sova. När Styrman Pimpsten sätter på riset så har klockan passerat midnatt. Den väntande grytan med Coq au Vin låter sig smakas och ytterligare någon timme senare kan vi krypa till kojs, klockan är halv två.

Klockan kvart över sex på morgonen vaknar vi av att ankarlarmet tjuter. Wilma har flyttat sig utanför sin position och vi far upp. Vinden har vridit sig och vi ligger nu åt andra hållet, men draggar vi? Vi följer båtens rörelser och Wilma förflyttar sig allt längre bakåt i den tidiga morgonbrisen. Men så stannar hon upp med sträckt ankarkätting och vi konstaterar att vi inte alls draggar. Vi sätter om larmet på nytt och somnar om.

 Vi sover i ytterligare ett par timmar och vaknar upp till en sol som letat sig in genom skeppsventilen. Vi kliver ut på däck och sträcker oss som nyvakna katter och skrattar och förundras. När vi några timmar tidigare hade ankrat i mörkret så var det med den stora övertygelsen om att det fanns parasoller på stranden, tavernor och små hotell runt omkring. Men det enda vi ser är en enorm öde strand och några enstaka privata bostadshus, i övrigt befinner vi oss i en orörd natur. Så fel man kan ha.

 Men platsen är fin så vi väljer att stanna något dygn till i samma vik för att vila och reflektera. För sedan vi lämnade Poros så har vi seglat tre dagar i streck med endast en natts vila emellan dem alla. Nu har vi kommit betydligt längre norrut, till den lite avlägsna ön Skyros på Evias utsida. Många väljer nog att segla på insidan av Evia när man ska norrut, på grund av de hårda meltemivindarna man får i näbben ute på Egeiska havet. Evias utsida är karg och ligger öppen mot mot Turkiet och det är svårt att finna någon lämplig ankring längs med Evias ostkust.

Nu ska vi se vad Skyros är för en plats, till synes är det en ö dit få turister hittar. Vi har inte sett någon annan segelbåt sedan vi kom hit och i kikaren siktade vi en ensam person som badade intill strandlinjen. I övrigt verkar vi helt ensamma här.

Skepp o Hoj!

Vi har fler bilder och även film men vår uppkoppling är svag och telefonen hänger högst upp i masten för att få bästa möjliga mottagning – så vi lägger upp dem senare…HÅLL UT!

 (…precis när vi ska lägga till…)

 Poros, Saroniska bukten, Grekland

Våra vänner på La Banda låg i den stora ankarviken på Dokos och väntade på oss. Vi hade just rullat in ena förseglet och de resterande trasorna väntade. Strax därpå skulle vi gå in och ankra upp. Plötsligt ringer Ulf på La Banda och säger;

 – Ta inte ner era segel, jag står med kameran beredd!

Det är inte varje dag man får sin båt fotograferad under färd. Glada drog vi ut seglet på nytt och några minuter senare passerade vi framför La Banda där Ulf sköt av bild efter bild. Med tre välfyllda segel lyckades vi undvika att segla in i land, inte heller krockade vi med någon av de andra ankrade båtarna. Efter passagen gjorde vi en kontrollerad gipp och styrde ut ur bukten och tog ner seglen för att åter gå in en andra gång – nu för att ankra.

Inte hade vi långt kvar till platsen där vi tänkt sänka kroken, uppskattningsvis ett femtiotal meter, då ett ilsket och oavbrutet tjut plötsligt ljuder. Det kommer nerifrån styrhytten. Vi inser att det är ett motorlarm, men vilket?! Styrman som står vid rodret blir smått stressad, tidpunkten är illa vald. Skulle vi behöva ankra utan motorn så skulle proceduren bli ett äventyr utöver det önskvärda, intill oss låg en katamaran som vi behövde hålla undan för. Med en pålandsvind så hade vi ju fördelen att kunna driva in mot ett lämpligare ankringsdjup, men å andra sidan skulle vi få problem om ankaret inte tog – för då skulle pålandsvinden obönhörligt putta Wilma in på för grunt vatten. Bonk i botten kände vi inte alls för.

När larmet hade gått stod Kapten ute på peket och förberedde ankringen. Han hade också hört och nu kom han ångandes i stora kliv och försvann ner i båten som en oljad blixt. Med en snabb kontroll ropade han upp till Styrman Pimpsten;

 -DET ÄR SJÖVATTENLARMET!!!

 Styrman lutade sig ut över relingen för att kolla avgaserna, men det kom sjövatten precis som det skulle. Samtidigt lägger Kapten sin hand på avgaslimpan för att känna om den är ovanligt varm. Men tvärt om så var den inte alls särskilt varm, så inget konstigt där. Men trots att vi inte kunde finna något uppenbart fel så tjöt larmet oavbrutet. Kapten tog det snabba beslutet att vi inte behövde stänga av motorn på stört, utan att vi kunde ankra klart – om än lite hastigt.

 Strax därefter släpper Kapten kättingen och den far ur sin box med en väldans fart…razzel…razzel…razzel! Hela ankringsproceduren hade gått lite extra fort på grund av larmet och vi hade inte gått upp i vind som vi brukar göra – med resultatet att kättingen nu lyckats göra en loop om ankarrullen. Kapten var lite het på gröten att få ut ankaret så fort som möjligt. Men snart hade vi lagt ut trettio meter och kunde stänga av motorn. PUH!

För att få en roligare kväll än att stå och mecka motor och felsöka så valde vi en umgängeskväll med våra vänner istället. Vi hade ju inte setts på flera veckor och de bjöd nu på drink i solnedgången samt en smarrig och väldoftande pastarätt till våra kurrande magars stora lycka. Smaker av finaste oregano och parmesan var precis vad vi behövde efter vår tillspetsade tilläggning. Men kvällen blev inte lång, vi behövde sömn och vi hade ju ett mystiskt larm att felsöka. Snart var vi tillbaka på Wilma.

Nästkommande dag började vi botanisera i motorlarmens outgrundliga värld. Snart kunde Kapten konstatera att det inte var något fel på själva motorn, utan att det var givaren som gått sönder. Men någon ny givare hade vi inte på lager så för att slippa tjutet så lossade Kapten kontakten. För säkerhets skull så bytte vi impeller också, fast det inte var något fel på den. Lika bra resonerade vi.

Mörka moln hade börjat gadda ihop sig på himlen och hotade om regn, klockan var ett mitt på dagen och Wilma var äntligen klar att kunna lämna sin ankarvik, våra vänner på La Banda hade redan gett sig av. Vi puttrade ut och styrde mot Poros. Våra matförråd gapade tomma så lite samhällsservice kände vi för efter flera veckor på svaj i klorofyllen. När vi närmade oss Poros kom ett hällande regn över oss, det första riktiga regnet på flera månader och strax innan vi var framme så strilade regnet oskönt innanför våra kläder och åsksmällarna slog ner i bergen intill. Ännu en gång blev vi småstressade när det var dags att ankra. Fort hamnade kroken i vattnet på första bästa ställe så vi kunde stänga av motorn och skydda vår elektronik från åskan. Vi kopplade bort navigationsutstyret och gömde den i vår Faradays bur, ja i ugnen vill säga (men utan värmen påslagen för målet var såklart inte att gratinera plottern). Som två dränkta katter konstaterade vi att det hade gått bra trots allt. Men det kändes lite stört att vi två ankringar i rad behövd stressa på grund av oväntade händelser. Det är inte riktigt vår stajl att behöva stressa liksom.

Nästa morgon sken solen som vanligt och under de efterföljande dagarna ägnade vi tiden åt trevliga umgängen och bunkring. Det var ju första gången vi var in till land på Poros men inte första gången vi var här. För några veckor sedan hämtade vi vår vän Konstruktören på Poros men den gången backade vi bara in till kaj och han fick hoppa ombord i farten, sen drog vi iväg på äventyr. Därför var det kul att se oss om denna gång. Poros gav oss lite av samma känsla som Naxos, trevligt men rätt så tillrättalagt för turister och med ett högre tempo. Här mötte vi våra österrikiska seglarvänner på S/Y Tiki, de som seglar en Colin Archer precis som vi. Vi hann även med lite sällskapsspel med Ulf och Kicki och för första gången så kom varken Kapten Betong eller Styrman Pimpsten på jumboplatsen (det tar sig som mordbrännaren sa). Vi blev även inbjudna på den svenska motorbåten Pegasus på en kopp svensk bryggkaffe och det smakade prima fint.

Men så var plötsligt helgen över och det blev dags att kasta sig loss för nya destinationer och äventyr. Vi vinkade hejdå och höll tummarna för att nästa ankring inte skulle bjuda på något oförutsett och bekymmersamt. En del överraskningar vill man helst vara utan.

Skepp o Hoj!

Den låga solen lyser genom Wilmas segel…                                 (Foto: Ulf Blencke)

 

 

Vi seglar utåt för att ta ner Wilmas segel för att sen återvända…      (Foto: Ulf Blencke)

 

 

Kaptens enda golfpryl ombord – en avståndsmätare…   (Foto: Ulf Blencke)

 

Styrman ger klartecken åt att ankra, larmet tjuter…                   (Foto: Ulf Blencke)

En bild tagen i farten, den är lite rolig för ögonblicket ankaret far i vattnet kom med…själva hoppas vi på att inte dragga för vi ligger rätt nära land och vi vill kunna stänga av motorn så fort det bara är möjligt…

 

 

Kättingen har hoppat av sin rulle och gjort en loop runt bågen, Kapten visar prov på sin vighet…  (Foto: Ulf Blencke)

 

Detta var ett axplock av alla de foton som Ulf på La Banda tog. Tack Ulf och tack snälla Kicki (puss och kram) för att ni skämde bort oss med god mat och drink i solnedgången vid ankomsten. Det satt extra fint denna gång när vår tilläggning fick en oväntad knorr – allt med på bild dessutom!   (Foto: Ulf Blencke)

 

 

Over and Out

 

 

 

 (…Kyparissi är en svårbesökt pralin…)

 

 

Kyparissi, Peloponnesos, Grekland

Så småningom backade en av segelbåtarna ut från den lilla stenkajen i Kyparissi och försvann. Vi fick då chansen att knipa platsen och det kändes lyxigt att för en gångs skull ligga långsides intill en stadig kaj, gratis dessutom.

Innan vi kunde vandra iväg på en upptäcktsfärd så behövde vi byta en av dieselslangarna till motorn. Den hade av någon outgrundlig anledning börjat lösa upp sig inuti. Men snart kunde vi kliva i land och titta närmare på omgivningarna. Kyparissi visade sig vara precis lika underbar som vi hoppats på, där den låg grön och frodig i sin dal. En smal och slingrande väg skar genom den sparsamma bebyggelsen och husen var förvånansvärt väl omskötta med prunkande trädgårdar. En handfull tavernor fann vi, några med en högst anspråkslös exteriör. Det enda som skvallrade om pågående verksamhet var att det stod bord och stolar utanför, annars var det lätt att missta den för någons privata hus och trädgård. I avsaknad av skyltar, gatupratare och annat displaymaterial så blir helhetsintrycket mer städat.

Kyparissi består egentligen av tre byar, Vrisi, Parilea och Mitropoli. Parilea är den som ligger nere vid vattnet och som man först kommer till om man lägger till vid kajen. Medan Vrisi är den man först når när man färdas med bil. Landsvägen går över bergen och fastän bilvägen är modern så tar det två timmar att köra till Monemvasia som bara ligger 6,5 landmil bort (från Aten tar det fyra timmar). I litteraturen har Kyparissi beskrivits som Greklands vackraste by, men besöksantalet är på blygsam nivå trots detta, mycket på grund av att det är lite krångligt att ta sig hit. Dess isolerade läge lockar kändisar som önskar sig lite avskildhet, vad sägs om George HW Bush och Prince Charles. Det sägs att Kyparissi var det sista stället som prinsessan Diana besökte innan hon gjorde den ödesdigra resan till Paris där hon så tragiskt omkom.

Efter en timmes promenad passerade vi lanthandeln. Kvinnan bakom disken berättade att om vintern bor här endast tre hundra personer och solen försvinner bakom bergen redan klockan fyra på eftermiddagen. För det är så med bergen, att de är så höga så antalet soltimmar begränsas. En del av husen beroende på placering nås bara några få timmar av direkt solljus, sommar som vinter.

Endast några timmar på eftermiddagen når solens strålar detta hus…

Förr i tiden kunde man ta passagerarbåt till Kyparissi. Men med hamnens oskyddade läge så kunde man många gånger inte lägga till vid kajen. Då ankrade båten upp mitt i bukten och passagerarna transporterades i mindre båtar in till land. Tyvärr inträffade det ofta att båten inte kunde gå in i bukten överhuvudtaget på grund av vädret, så passagerarna fick kliva av i Gerakas eller Monemvasia och ta droska tillbaka. Det sägs att alla skeppare var glada dagen traden lades ner, för ingen av dem gillade att gå in till Kyparissi nyckfulla hamn. Idag är det bara fritidsbåtar som hittar sjövägen hit, och det i stilla väder utan svall från havet.

 Något att notera är att Kyparissi är ett vallfärdsmål för bergsklättrare. Det anordnas resor hit och årligen hålls Kyparissi Climbing Festival. Klipporna sägs vara extraordinära och utsikten makalöst vacker med Kyparissi som ett vackert smycke nedanför.

Innan vi gick tillbaka till Wilma så passerade vi badstranden. Stranden bestod av perfekta rundslipade stenar i skalorna grått, vitt och svart. De liknade nonstops, ni vet godiset som man lägger på pepparkakshusets tak och vi blev helt fascinerade av naturens förmåga till perfektionism. Med ett svalkande bad, temperaturen har under de senaste dagarna rasat ner till tjugosex grader (jo vi har varit bortskämda, vi vet) så avslutade vi med en efterlängtad sötvattendusch. Kyparissi håller med dusch till sina badgäster vilket är något vi seglare gärna tar fasta på.

Nästa morgon kastade vi loss, svallen hade börjat leta sig in i viken och vi gungade obehagligt intill kaj fast det inte blåste något, det slet och drog i förtöjningarna. Så vi puttrade ut och satte kursen på 26 grader med målet att nå Dokos.

 Helt klart är denna lilla pralin värd en omväg och platsen kvalar in på vår topplista över bästa besöksmål. Vi kan dock inte bestämma oss för om den kniper första platsen, men inte långt ifrån. Det är i vart fall en ojämförlig vacker plats och byn är alldeles bedårande.

Skepp o Hoj!

Fler bilder från Kyparissi:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och så en liten bonusfilm som vi fann på youtube, om bergsklättring i Kyparissi…

 

 

 

 

Over and Out

 (…och vi funderar över vart man ska segla i framtiden…)

Skoutari, Södra Peloponnesos, Grekland

Som en siluett i den tidiga morgonens första solstrålar såg vi Nic´s båt avteckna sig. I ankarvikens glittrande skimmer droppade han sitt ankare ungefär där det legat förut, alldeles intill oss andra. Vi var såklart glada att ha honom tillbaka efter det hans båt hållits i kvarstad av Port Police i Githio. Problemet hade löst sig när Nic´s försäkringsbolag specificerat sin försäkring lämpligare och därefter placerat den i Mr Googles grekiska översättningsläge. Port Police godkände och Nic fick tillåtelse att segla därifrån.

 Port Police i Githio är minst sagt nitiska och gör livet onödigt komplicerat för oss fritidsseglare. Deras attityd och sätt att handla på stämmer inte alls överens mot våra annars så goda erfarenheter av Grekland.

Vi kommer att följa utvecklingen noggrant så detta inte blir ett regelrätt tillvägagångssätt, att så fort något är oklart hålla fritidsbåtar i kvarstad. Få seglare har uppsåt att fuska. I vår väns fall handlade det om att försäkringsbolaget och han själv som båtägare inte kände till grekernas krav på försäkringens utformning, som att den ska finnas utskriven på grekiska och innehålla en ansvarsdel med bärgning, miljöförstöring och skada på tredje part. Som båtägare så tecknar man ju bara en försäkring för aktuellt farvatten och så räknar man med att det räcker, i vart fall tänker vi så.

 Kan vi se någon skillnad mellan Susans och Nic´s exempel så skulle det väl vara att Nic har sin båt försäkrad hos ett litet försäkringsbolag. De har sannolikt inte samma erfarenhet och kännedom om vad som krävs i försäkringsväg för att få segla i Grekland, medan Susan har sin försäkring hos ett av Englands största båtförsäkringsbolag. Det hela känns lite olustigt där ens försäkring blir en falsk trygghet – som man dessutom betalar dyra pengar för.

 Grekernas får nog se upp. Det är inte genom hot, böter och kvarhållande av båtar som man lockar turister till sitt land. Faktum är att när Nic bad om att få flytta båten till en mer skyddad plats, det rådde oväder och det ryckte hårt i tamparna när båtarna kastades mot den stenbelagda kajen i Githio, så blev han nekad. Port Police befarade att han skulle avvika och inte komma tillbaka. Må så vara, men så säger de till honom att om han avviker, så kommer han få böta 5000 euro och hamna i fängelse och där han kommer att bli slagen.

Nic svär nu en lång ramsa för sig själv bestående av mindre passande vokabulär såsom svordomar och könsord, för att han inte hade sinnesnärvaron att spela in samtalet. För vi kan väl inte tro att de högre instanserna inom det grekiska rättsväsendet jublar när de hör hur deras undersåtar hotar turisterna med misshandel. Vi vill ju gärna tro att utvecklingen gått framåt något litet sedan dagar man under romerskt styre ägnade sig åt blodiga leker, så som man gjorde i Colosseum och på andra platser. Det hela låter som ett dåligt teaterstycke och vi har ingen anledning att misstro vår vän när han berättar vad han varit med om. Han är dessutom till sin person enormt ödmjuk och försynt, hans kroppsmassa ligger på viktklassen lätt flugvikt där linne och shorts formlöst hänger på hans gängliga gestalt – han borde inte utgöra något större hot mot den beväpnade polisen. Men visst, han är ju fransman och de anses ju slå alla andra länder i matlagningens ädla konst. Kanske är det där skon klämmer, att fransmännen vet hur en äkta croissant ska bakas och detta gör grekerna avundsjuka. Ja man kan skämta åt det, eller skratta och gråta….

 Flera av våra vänner har hört av sig efter att ha läst våra senaste inlägg (inlägg 1 och inlägg 2). En seglande vän tog fram sitt försäkringspapper och synade det noga – han kommer att kontakta sitt försäkringsbolag med anledning av det inträffade vilket vi tycker är bra. Seglarvänner som (ännu) inte befinner sig i Grekland uppger att de överväger att undvika Grekland som seglingsdestination, på samma vis som många idag gör med Kroatien och Turkiet (dessa två länder undviker vi själva att segla i av olika anledningar) Vår erfarenhet är dock att Grekland trots allt är ett väldigt trevligt land att segla i, inte dyrt och landet är väldigt fritt – så länge du undviker Githio vill säga. Men krånglas det för mycket kommer ingen hit. Kanske att de bästa åren redan ligger bakom oss, där vi i framtiden inte längre kommer att erbjudas ett obekymrat seglande i Grekland och annorstädes. Kanske flottan här bara kommer att bestå av charterbåtar där ägarna står för avgifter och sköter det administrativa och håller med skeppare. Kanske grekerna inte vill att någon längre ska segla under egen flagg i egen båt?

Nu håller de hårda meltemi-vindarna på att lägga sig och vi börjar runda av här i Skoutari på södra Peloponnesos. Snart styr vi kosan vidare och vi kommer att vinka farväl till Nic och Susan, våra vägar skiljs här. Innan dess ska vi ställa till med ett litet avskedskalas. Vart vi seglar, ja det får ni se. Om inte annat så fortsätter vi med den starka övertygelsen att våra papper, kompetens och båt håller den standard som motsvarar de grekiska kraven. Vi har ju trots allt blivit godkända av Port Police i Githio, vilket säger det mesta.

Nu hoppas vi att alla är nöjda och glada så vi får ägna tiden åt det vi främst tänkt. Såsom sol, värme, bad, segling, god mat, vacker natur, trevliga människor, en intressant historia och fin kultur…förstör inte det här nu Grekland!

Skepp o Hoj!

(…och vi arbetar för att få loss vår kompis…)

Ett par dagar har förflutit sedan Port Police var här i vår ankarvik och rigoröst kontrollerade våra papper. Susan hämtade sig snabbt efter att ha blivit hårt ansatt där hon till slut blev godkänd, detta efter att ha visat upp sin försäkring som fanns i ett mejl. För att inte riskera hamna i samma sits igen så ordnade vi så Susan kunde få dra ut sin försäkring i pappersform…ja ni anade helt rätt…självklart seglar Wilma runt med en skrivare i sin last.

 Vi trodde dock att saken nu skulle vara ur världen. Men icke. Susan hade med sig sin vän Nic hit, även han en soloseglare. Nic´s båt är i storlek mellan Wilma och Isean, kanske en nio meter om ögat får gissa. När Port Police var här så stack de ju iväg som en avlöning efter striden med Susan och Nic som låg ankrad mittemellan oss slapp således påhälsning. Så skönt att slippa bli kontrollerad tänkte Nic efter att hört om Susans krångel.

 Kapten Betong fortsatte därefter med installationen av nytt elsystem på Susans båt. Under tiden det arbetades så tänkte Nic att han kunde ta sin segelbåt upp till Githio, som ligger fem distans norr om oss. Han drog upp sitt ankare på förmiddagen och puttrade ut ur viken, hejdå vinkade vi. I Githio skulle Nic bunkra vatten, diesel och mat och han planerade komma tillbaka nästkommande dag. Då skulle vi ordna en barbeque på stranden…

I vår ankarvik ligger bara Wilma och Susan nu sedan Nic lämnat oss…

 Framåt eftermiddagen hör Nic av sig. Han berättar att hans båt hålls i kvarstad av Port Police. Avviker han från platsen så riskerar han höga böter, 5000 euro och fängelse. Det låter helt absurt, men tyvärr är det sant. Nic berättade vidare att han hade blivit uppvaktad av Port Police så fort han lagt till i hamnen. Hans papper kontrollerades men hans försäkring godkändes inte. Nic blev såklart jättestressad över situationen, han har några deadlines och inte alls tid att bli fast. Inte hjälpte det bättre att polismännens engelska var bristfällig. Nic förstod helt enkelt inte vad felet var, han hade ju en försäkring. Med problemet olöst så fick Nic gå tillbaka till sin båt och återkomma nästa dag. Och han var strängt tillsagd att inte lämna Githio.

 Dagen därpå så började frågetecknen klarna lite. Dels hade en seglarkompis till oss hört av sig efter att ha läst vårt förra inlägg. Vännen hade råkat ut för exakt samma sak några månader tidigare där han fastnade i klorna på Port Police i Githio på grund av otillräcklig försäkring. Nu fick vi lite matnyttig information som kunde leda Nic´s situation framåt.

Medan trafiken av textmeddelanden gick mellan oss – Susan och Nic och halva vår arsenal av kunnigt folk på området, så passade vi själva på att ta oss i land. Efter flertalet dagar på svaj så var det skönt att få känna fast mark under fötterna. Byn Skoutari visade sig vara en oansenlig liten by med betoning på liten. Några tavernor, ett mindre hotell och en handfull bostadshus som ligger utslängda på berget och ner mot vattnet. I ett av de övre husen fann vi en liten lanthandel med ett högst begränsat sortiment och dubblerade priser. Men hellre lite dyrare mat än att ta båten in till Githio, tänkte vi. För vem vet vad Port Police klämmer till en då på, kanske man anklagas för att ha supit en fisk full (det finns faktiskt en sådan lag i Ohio, där är det enligt lag förbjudet att supa fiskar fulla – vilket man för övrigt inte förstår hur det går till). Så ett par euros extra för maten var vi beredda att ta och handla behövde vi, för senast var i Monemvasia för tio dagar sedan. Med ägg, mjölk, potatis och grönsaker så satte vi oss ner utanför lanthandeln i skuggan och njöt av stillheten, detta var verkligen en plats utan rörelse. Under den timmen vi satt där, butiken hade stängt för siesta strax efter, var den enda varelsen vi såg en katt som korsade gatan. Själva njöt vi av varsin glass, vi var ju trots allt klara med Susans båt och glada åt vår frihet till skillnad från Nic. Till slut reste vi oss och började promenera ner mot stranden igen.

På vägen ner för backen hälsade vi på hästarna, ett sto och hennes vackra föl. Vi passerade tavernor och badande människor, en kohage och en vacker kyrka som såg ut som ett sandslott. En skön och stilla dag på tu man hand var precis vad vi behövde. Innan vi tog jollen ut till Wilma körde vi längs med stranden och spanade lite. Skoutari-bukten är vacker med sina berg runt om, vattnet är klart och på sina ställen fann vi små ensliga vikar, folktomma och öde. Här kan man finna sig en egen strand om man vill.

När vi var tillbaka på Wilma så fortsatte dialogen med andra runt Nic och hans situation. För nu vet vi vad det hela handlar om. Sedan 2014 så finns en lag i Grekland som heter 4256/14. I den står det vilka kriterierna som gäller för fritidsbåtars försäkring. Först och främst ska försäkringsbeviset vara på såväl grekiska som på engelska (vilket vi själva har då vårt försäkringsbolag skriver ut ett ”blue card” åt oss). Där till så ska det finnas en typ av P&I, det vill säga att försäkringen även ska täcka bärgning, orsakande till skada till sjöss såsom utsläpp och miljöförstöring samt skada på tredje part och detta upp till ett visst belopp. Vi synade vårt eget Blue Card och vi insåg genast att vi har en riktigt bra försäkring. Vårt försäkringsbolag har sannolikt arbetat fram ett skydd som täcker de kraven som gäller för att segla i grekiska vatten (och worldwide dessutom). Så nu hoppas vi att Nic kan lösa det med sitt försäkringsbolag hemma i Frankrike så han får en ny som klarar de grekiska kraven. För annars ser det ut som han blir kvar i Githio på obestämd tid.

 Men dock ljuder en falsk kråksång i denna historia. När man seglar till Grekland sin allra första gång, så går man ju till ”Port of Entry” för att registrera sig och få seglingstillståndet DEPKA beviljat. I det förfarandet så får man visa upp all sin dokumentation hos Port Police, försäkringen inte minst. Så vår fråga är, varför i jösse namn beviljar man DEPKA om nu försäkringarna inte är ok?! Redan där borde ju bristfälligheten i försäkringen ha upptäckts. Men detta argument biter inte på Port Police i Githio, vår vän har försökt.

Nu vet vi inte riktigt vad som händer, Nic har inte kunnat lösa sin prekära situation än. Men vi hoppas han kan dyka upp hos oss här i viken innan det utlovade ovädret kommer över oss i morgonbitti. Väderprognosen lovar starka meltemivindar som valt att ta en västligare bana än vanligt. Vi har valt att ligga kvar, för här ligger vi nästan bäst skyddade även om vi säkert får in en hel del svall. I övrigt så hoppas vi att alla våra seglarvänner hinner finna sig en bra skyddande hamn eller vik medan blåsten drar över, så håll i hatten!

Fotnot. Förra året höll Port Police i Githio 11 fritidsbåtar i kvarstad

.

Fler bilder från Skoutari;

 

 

 

I morgon utlovas starka vindar, vi är vid den röda pricken till vänster, Naxos är ringen till höger ute på havet emellan så kommer det blåsa 22 meter/sekund (Beaufort 9)

 

 Over and Out 

För dig som vill läsa mer om märkliga lagar; Länk till 21 konstiga lagar…